Revidera synen på jobbpolitiken

Alliansens reformagenda vid makten var ambitiös.
De ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska reformerna stack ut mest. Sänkta löneskatter i fem steg, billigare att anställa för företag, en mängd förbättringar i regelverken är bara fåtalet stora reformer. När andra länder såg sina ekonomiska förhållanden rasa i finanskrisen kunde alliansens hållbara stimulanser stärka svensk ekonomi. Det blev tydligt hur skadlig skattepolitik tidigare socialdemokratiska regeringar hade fört. Då var arbetslösheten osedvanligt hög och statens del av den ekonomiska kakan skadligt stor. Alliansen reformer var en skänk från ovan om vi blickar tillbaka på den ekonomiska härdsmälta världen fick utstå.

Riskerna för en ny härdsmälta går inte att bortse från. Världsekonomin står just nu och balanserar på en hand. Vad Löfvens regering vill med Sveriges ekonomi och arbetsmarknad är svårt att veta. Än så länge är tystnaden påtaglig. Finansministern tar alla tillfällen i akt och förklarar hur lite pengar det finns för reformer. ”Ladorna är tomma” och ”avdukat bord” har varit mantrat.

Bättre blir det inte om vi vänder blickarna mot arbetsmarknadsministern. Senast Ylva Johansson uttalade sig ångrade hon den stora valreformen; 90-dagarsgarantin. Och utöver den reformen är det rätt tomt i reformlådan. Utredningen om arbetsförmedlingen har dessutom lagts på is av samma minister. En av de myndigheter som verkligen behöver en genomlysning.

Samtidigt står svensk arbetsmarknad för stora omställningar. Svensk ekonomi likaså. Digitalisering och teknologisk utveckling gör att svensk arbetsmarknad behöver anpassas till nya spelregler och omvärldsfaktorer. Enkla jobb försvinner. Dels pga höga löner. Dels pga av automatisering. Det riskerar att leda till att en bredare grupp människor av industriarbetare trängs ut från arbetsmarknaden. Ett nytt utanförskap uppstår tillsammans med de invandrare som nu flyr till Sverige utan utbildning och språkliga kunskaper.

Den troligtvis viktigaste åtgärden stavas Facket. Höga ingångslöner, rigid arbetsrätt och insider-outsider problematik. Det sistnämnda handlar om att facken konsekvent värnar de som redan har jobb på bekostnad av de som försöker ta sig in. Första trappsteget in på arbetsmarknaden blir att högre upp.

Men här kommer det förstås inte finnas någon möjlighet till åtgärd. S och LO sitter som bekant och ror med samma åra i samma båt. Samtidigt riskerar utanförskapet för främst invandrare att fortsätta öka. En grupp som vore särskilt klädsamt att hjälpa in på arbetsmarknaden.

Även fast standardsvaret blir mer utbildning är det en utopi att alla människor vill och kan studera. Det är en realitet som måste hanteras genom en flexiblare arbetsmarknad. Här kan diskuteras huruvida den ”svenska modellen” fungerar längre. Är den byggd för dagens utmaningar? Jag tror vi behöver revidera vår grundsyn på hur svensk arbetsmarknad och svenskt skattesystem ska fungera. Inget löses med små åtgärder. Annars kommer andra länder springa förbi oss både ett och två varv.