LO tar inget ansvar

Av , , 4 kommentarer 2

Skrev replik på LOs debattartikel i Folkbladet om arbetsmarknaden: http://www.folkbladet.nu/1453966/alla-unga-kan-inte-utbilda-sig

LO:s företrädare Per-Erik Johansson och Adam Wallgren skriver (13/2) att 2 800 ungdomar saknar sysselsättning i Västerbotten.
Det är ungdomar som riskerar ökad psykisk ohälsa. Vi delar helt klart LO:s oro. Det är ett självklart problem att Sverige har strukturellt högre arbetslöshet bland ungdomar än i jämförbara länder. I Tyskland är ungdomsarbetslösheten 7,2. I Sverige 21,8 procent.
Märkligt nog fortsätter Johansson och Wallgren att försvara den stelbenta arbetsmarknadspolitik som lett oss hit. Istället skyller de på förra alliansregeringen. En regering som med sänkt arbetsgivaravgift för unga, lägre skatter, bättre företagsklimat och RUT-avdrag skapat över 300 000 nya jobb. Det är istället med gammal protektionistisk lagstiftning och höjda skatter som LO vill skapa jobb.

Därför är det konstigt att de själva fastslår att ”politiker inte skapar jobb” samtidigt som de också pekar på “90-dagarsgarantin” som en bra åtgärd. Det är en direkt politisk sysselsättningsåtgärd som Socialdemokraterna vill införa. En symbolpolitik utan effekt. Vi har sedan 70-talet en lagstiftning som är anpassad till hur arbetsmarknaden såg ut då. Höga fackligt förhandlade ingångslöner, en stelbent arbetsrätt och turordningsregler har alla en negativ inverkan på personer utanför arbetsmarknaden. Därför har också Sverige hög arbetslöshet bland främst unga och invandrare. Arbetsskyddslagstiftningen måste anpassas.

Istället för att se till sitt eget ansvar vill Johansson och Wallgren utbilda bort arbetslösheten. Det stämmer att unga utan gymnasieutbildning är överrepresenterade bland arbetslösa. Men det beror knappast på att den gymnasieutbildning krävs bakom kassan. Om alla hade gymnasieutbildning skulle selektionen istället ske på högskolebehörighet. Det ända LO:s förslag skulle innebära är att kravnivån förflyttas uppåt. Det är att göra unga en björntjänst.

Vi är alla olika och unika. Alla vill och kan inte utbilda sig. Istället krävs en omreglerad arbetsmarknad som ger fler chansen.

Det behövs en bättre lärlingsanställning, lägre ingångslöner, avskaffade turordningsregler och företagsvänliga reformer. Annars kommer svenska ungdomar och invandrare fortsätta stå utanför, på den LO-reglerade arbetsmarknaden.

Felix Arnstedt
ordförande KDU Umeå
Thomas Nordvall
ekonomi- och arbetsmarknadspolitik
talesperson KDU

Tack för allt Göran

Av , , Bli först att kommentera 10

Avskaffande av fastighetsskatten. Mer frihet för barnfamiljer genom ett vårdnadsbidrag. Halverade köer till vården, avskaffande av apoteksmonopolet, avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer, sänkta skatter för pensionärer och ökade satsningar på utsatta grupper. 

Listan kan göras mångdubbelt lång på de saker som Göran Hägglund uträttat under sin tid vid makten. Och när Göran nu avslutar ett kristdemokraternas mest slagkraftiga perioder inom politiken finns det anledning att stanna upp för reflektion.

Det var med en stor portion energi som han höll sitt tal. Det märktes att förslagen om frihet, valfrihet och vardagsnära förslag har legat Göran varmt om hjärtat. Han har drivit igenom paradigmskiften inom svensk politik. Flyttat makt från stat och politiker till enskilda människor och familjer. Det har han gjort med ett genuint intresse för att underlätta för medborgare att leva sina egna liv.

”Att ingen hålls tillbaka, och ingen lämnas efter”. Orden bevingade. Ett motto som Göran hållit fast vid, skapat politik kring och nu summerar sitt politiska verk med.

Det sammanfattar också den politiska inriktning som Göran lyft fram Kristdemokraterna med och som blivit viktiga ledord för många kristdemokrater runt om i landet. Och när han nu summerar sin gärning blir det tydligt att ord och blivit handling.

Göran Hägglund kommer bli saknad. Trots skrala opinionssiffror har genomslaget i praktisk politik varit stor. Valfrihet, frihet, ansvarstagande. Hur resultaten kommunicerats har dock varit bristfällig. Det är en av lärdomarna vi måste dra som parti och inför nästa period av makt.

Och partiet behöver nu välja riktning på den framtida resan. Valet av partiledare är viktig. Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg Johansson är två av de jag vill se. Men partiets förnyelse och förändring får inte stanna vid partiledarbyte. Behovet av nya politiska lösningar är stor. Det har påbörjats inom integration och migration. Det krävs en skyndsam och noggrann förbättring av den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska politiken.

Förändringen av arbetsmarknaden, konkurrensen från andra länder, strukturella förändringar gällande demografi, kunskap och utbildningskrav kräver helt nya lösningar. Jag tror inte vi kan nöja oss med skattesänkningar, förenklingar och avdrag för vissa sektorer. Det kommer krävas åtgärder som sträcker sig in i LO:s makthegemoni på arbetsmarknaden.

Andra prioriterade områden är skolpolitik, psykisk ohälsa bland unga, miljöpolitik och hur framtidens välfärd ska finansieras och organiseras. Det kommer bli viktiga frågor för partiet att söka svar på.

Göran nu lämnar med fanan i topp. Han har skrivit klart sitt kapitel och lämnat för partiet att starta på nytt blad. Det bådar gott. Inom partiet känns att det blåser friska vindar och denna nystart har gett energi åt många att ta ett större ansvar inom partiet.

Göran kommer vara saknad. Vi har all anledning att tacka honom för det han gjort i svensk politik. Och som han sa i slutet av sitt tal;

”Sverige har aldrig varit så kristdemokratiskt som nu.”

Ingves tror inte på sig själv

Av , , Bli först att kommentera 5

Det var länge sedan det var rätsida på centralbankerna runt om i vår värld. Idag sällade sig även Riksbanken till centralbanker till nästa nivå av okänd markgång. Ett fåtal andra länder har infört minusränta och ingen av dessa vet egentligen vad det innebär. Vad effekterna blir kan vi singla slant om.

Idén har enda sedan första räntesänkningen varit enkel. Sänkt ränta innebär att det blir billigare att låna. Mer pengar flyter ut i systemet och det ska leda till ökad konsumtion. Vilket i sin tur innebär att butiken på stan får sälja mer och tillslut får expandera och anställa fler. Detta ska upprätthålla ett inflationstryck.

Prisökningarna har svävat mellan 0 och målet på 2 procent per år sedan Finanskrisen. Nu har pristrycket börjat pysa igen. Runt om i hela världen. Och eftersom Sverige är ett litet exportberoende land är det i princip omöjligt att få priserna att öka (varför vi nu skulle vilja det).

Riksbankschefen Stefan Ingves har länge varit vettig. Han har hållit emot. Nu är det tvärt om. Nu släpper han allt fritt och kapitulerar inför den nya doktrinen centralbankerna i omvärlden använt. Det är ett sällan skådat ”race to the bottom”.

Och den penningpolitik som förs nu får även andra allvarliga konsekvenser. Det driver upp priser på tillgångar som inte skapar något reellt värde. Sådant värde som kommer oss alla till del. Istället belånar vi oss, låser fast pengar i bostäder och driver upp priset på aktiemarknaden. De som var inne på dessa två marknader från finanskrisen framåt och säljer har gjort sig en hacka. Resten inte.

Och med resten menar jag de som hoppas på ett jobb och har pengarna på sparkonton. De som inte investerar men som bidrar till att sparpengar senare blir investeringar. Nu drivs tillväxten av spekulation.

Ingves vet det här. Han har sedan länge kommunicerat riskerna. Men när alla stirrar ner i sanden efter 2 procent inflation missar de att ta in hela bilden. Samtidigt blir den ekonomiska politiken allt mer handlingsförlamad. Politiker gömmer sig bakom centralbankernas verktygslåda och pekar finger när inte målen nås.

En sund ekonomi skapas genom sparande och investeringar. Och genom att pengar kostar. Nu kostar det att spara, lönar sig att låna, spekulera och konsumera. Det är inte så industriella revolutionen blev till. Det är inte så den ekonomiska utvecklingen skapats genom århundraden. Därför tror inte heller Ingves på det han just genomfört.