Uffes blogg

Upphovsrätten 2016

Av , , Bli först att kommentera 0

Polisen har tydligen en samordnare för immaterialrättsliga brott, och denne vill att internetoperatörer skall tvingas göra sidor ”oåtkokmliga” om de innehåller upphovsrättsskyddat material utan skaparens tillstånd.

 

Det framgår inte men jag gissar att de tänker mest på sajter som The Pirate Bay. De kommer i så fall att stöta på problem: TPB innehåller inget (eller åtminstone väldigt lite) material som skyddas av upphovsrättslagen. Det som TPB ’innehåller’ är egentligen bara en samling adresser: du frågar TPB var du kan hitta en viss film/låt/skiva/… och TPB svarar att den finns på de här ställena. Nästa steg är att du använder informationen som TPB gett dig för att ladda ner materialet du letat efter. En jämförelse: om TPB handlade om knark så skulle TPB inte langa knarket själv, utan bara berätta för dig vilka langare som finns i närheten, och vad de säljer.

 

Om denna nerladdning sker med BitTorrent (vilket är det vanligaste om man använder TPB) så delar man samtidigt med sig av det man laddar ner, så att andra som letar efter samma fil/-er kan få ta del av det du laddat ner. Det är en av styrkorna med BitTorrent: ofta är det mer än en dator som delar med sig av samma fil, varpå du tankar hem olika delar från olika källor: ingen ensam användare blir sittande med all trafik från sin dator, utan den sprids ut på många som har samma fil/-er.

 

Men låt oss återgå till TPB: sajten innehåller egentligen inget skyddat material, utan bara pekar ut var det finns. Om TPB skall göras oåtkomligt, skall då Google också bli oåtkomligt? Det går alldeles utmärkt att använda Google för att leta reda på samma saker som med TPB, om man lägger till ”torrent” i sökningen.

 

Om vi återgår till det som faktiskt står i artikeln, att webbsidor som innehåller skyddat material utan tillstånd skall göras oåtkomligt så finns det två tidningar i Sverige som borde bli oroliga: Aftonbladet och Expressen. De poppar upp titt som tätt i diskussioner på tex fotosidan.se i samband med att en fotograf upptäcker att de använt bilder utan tillstånd. Skall då aftonbladet.se och expressen.se bli oåtkomliga? En del gånger händer det säkert av rent missförstånd eller ärligt slarv, men det verkar förekomma för ofta för att jag skall tycka att det alltid är fråga om missförstånd/slarv.

 

Och om jag generaliserar ”webbsajter” enligt artikeln jag började med, så finns det andra företag som borde vara oroliga: ett skivbolag har blivit påkomna med att använda andras bilder utan tillstånd från fotografen, till ett skivomslag. Om någon borde veta något om upphovsrätten och vad man får (eller inte får) göra borde det vara ett skivbolag tycker jag, de har ju varit drivande i den upphovsrätt vi har idag. Men när de nu blivit påkomna med att begå upphovsrättsintrång (dvs sprida piratkopierat material) så uppstår en fråga: skall de förbjudas att ge ut skivor? Eller skall deras webbsajt göras oåtkomlig på internet? De har ju dessutom ett uppenbart kommersiellt intresse: de tjänar pengar på att sälja skivor med piratkopierat material!

 

Jag tror att upphovsrätten behöver förändras, så att den passar in i dagens samhälle, i vilket tekniken egentligen inte känner av några landsgränser, och upphovsrättsskyddat material kan spridas kors och tvärs över jorden på sekunder. Den stora frågan är hur den borde förändras, det är inte en enkel fråga. Men att ’stänga av’ sajter som TPB leder ingen vart, då de egentligen inte distribuerar något material själva.

Lönesänkning kontra arbetslöshet

Av , , 7 kommentarer 0

Min vanliga meningsmotståndare skriver här om att ”högern” vill sänka ingångslönerna.

 

Det är möjligt att ”högern” vill sänka ingångslönerna, men jag tycker att CF missar en väsentlig del av diskussionen. 2014 kom det, enligt uppgifter jag sett cirkulera på internet, 160000 invandrare till Sverige. Majoriteten av dessa skulle vara från Somalia, Syrien och Afghanistan.

 

Om alla som kommit hit får PUT kommer alltså Sverige bara 2014 ha importerat 160K människor som om några år vill ha ett arbete. Och det är då som problemen visar sig: hur många av dessa 160K har tillräcklig kunskap för att ta ett jobb i Sverige så fort de lärt sig tillräckligt med svenska?

 

Min förutfattade bild av främst Somalia är att det inte finns någon fungerande statsförvaltning. Därmed finns det knappast någon fungerande skolverksamhet att tala om. Man kan då räkna med att majoriteten av dem som kommer från Somalia inte kan läsa/skriva. Inte heller kan de räkna enkel matematik.

 

När någon som inte kan läsa/skriva, och inte kan räkna den enklaste matematik, börjar söka arbeten kommer personen i fråga alltid att bli omsprungen av dem som gått nioårig grundskola i Sverige. För den drabbade kommer det (kanske) att framstå som strukturell rasism, men beror helt enkelt på bristande utbildning.

Vad är då lösningen på problemet? Jag ser två huvudmöjligheter. De utesluter inte varandra, och skall inte tolkas som ”svart eller vitt”. Det är mer av en gråskala, där man kan välja olika mycket av respektive extrem, beroende på situationen.

 

De två huvudmöjligheter jag ser är följande:

– antingen fortsätter vi som vi gjort hittills, med internationellt sett höga ingångslöner. Det är bra för dem som har gått grundskolan, men för dem som inte har det betyder detta vägval att de mer eller mindre får en livstidsdom på sig: de kommer, resten av livet, att gå på socialbidrag.

– eller så sänker vi ingångslönerna, så att även de som inte gått grundskolan kan få ett arbete. Det blir dock en ganska stor omställning för Sverige, då det måste till en hel del andra anpassningar.

 

Grunden till det andra alternativet jag ser är att ingen kommer att få ett arbete där de inte kan bidra med ett värde som är högre än den lön de får. Lek med tanken att jag vore professor i elektronik. Jag behöver bara skicka ett email till personalavdelningen på vilket stort företag som helst (om de har elektronik i sina produkter) så lär jag få ett jobberbjudande, med väl tilltagen lön. Jag skulle till och med kunna köpa annonsplats på någon av de större tidningarna i Sverige, och låta meddela att jag vill ha ett arbete: många företag skulle höra av sig till mig, och erbjuda hög lön och många andra fördelar. Företagen inser att den kunskap jag har i huvudet är något de vill åt, och alla skulle slåss om mig, men bara högstbjudande kan vinna.

Lek nu med tanken att jag pratar dålig svenska, inte kan räkna matematik och har inga yrkeskunskaper som är eftertraktade: det spelar ingen roll vilka jobb jag söker, ingen lär erbjuda mig en hög lön. Arbetsgivarna har (cyniskt sett) ingen anledning alls att fjäska för mig, för att jag är inte oersättlig: vilken svensk som helst som gått grundskolan har likvärdiga kunskaper men med fördelen att han/hon pratar flytande svenska. Hur stor är då min chans att få ett jobb, om ingångslönen dessutom är hög?

 

Om vi tillfälligt abstraherar arbetet till bidrag, så tror jag att alla företag (men även myndigheter och annat) tänker så här inför frågan om att anställa eller inte anställa en viss person: ”Hur högt värderar vi det som NN kan bidra med till vår verksamhet?” Om svaret är att NN kan bidra med något som värderas högre än den lön han/hon kommer att få som lär NN få en anställning. Om istället svaret är att NN kan inte bidra med lika mycket som han/hon får i lön så lär det inte komma något erbjudande om jobb.

Enkelt uttryckt: så länge min förmåga att bidra till företagets/organisationens verksamhet är mindre än den lön jag får, lör jag inte få ett arbete. Det är först när mitt bidrag till verksamheten är större än min lön som jag får ett arbete.

 

Och då är vi tillbaka vid invandrarna från tex Somalia: hur mycket kan de bidra med, om de knappt kan läsa/skriva/prata svenska? Om de inte kan räkna enkel matematik? Om de inte har någon eftertraktad yrkeskunskap? Som jag ser det har vi att välja mellan antingen hög lön och hög arbetslöshet eller låg lön och låg arbetslöshet, det går inte att kombinera hög lön och låg arbetslöshet.

Sverige, Nato och sanningen

Av , , Bli först att kommentera 0

Nio representanter för diverse organisationer på den politiska vänsterkanten skriver ett debattinlägg med anledning av den pågående militärövningen i norra Sverige (ACE).

I inlägget påstår de en del saker som jag undrar över. Tex påstår de att svenska soldater i Afghanistan strider med Natoemblem på uniformen. Att vi har haft stridande förband i Afghanistan vet jag. Jag tror att vi fortfarande har det, men det spelar mindre roll. Den avgörande frågan är om våra soldater har Natoemblem på uniformen. Om soldaterna är utlånade till Nato tycker jag att det är naturligt, då är de egentligen Natosoldater, inte svenska soldater. Det enklaste sättet att avgöra frågan är också en av de (i mina ögon) bästa: ange en källa till uppgiften.

 

På ett helt annat plan undrar jag vad skribenterna egentligen motsätter sig. Är det samarbetet med andra länder generellt eller är det bara samarbetet med ickesocialistiska länder som de vänder sig mot? För att möjligen bringa lite klarhet i frågan skulle jag vilja veta skribenternas inställning till att Sverige hade militär personal i Kuwait under första Gulfkriget. Dessutom skulle det vara bra att få veta skribenternas inställning till att Sverige hade stridande förband i det som en gång i tiden var Jugoslavien.

Det är nämligen så i båda dessa fall att vi samarbetade med diverse länder i världen, företrädesvis Natomedllemmar. Om våra insatser i Kuwait och Jugoslavien var något skribenterna tycker var bra så undrar jag varför de vänder sig mot att våra militärstyrkor övar ihop med dem vi med störst sannolikhet kommer att samarbeta med i framtiden! Om vi skall kunna göra en gemensam insats måste vi kunna kommunicera med varandra, och inte ödsla tid på att tolka varandra.

 

Vad gäller ”…udden riktad mot Ryssland.” tycker jag att det faller på sin egen trångsynthet: USA har mer än tillräckligt med utrymme i sitt eget land för att kunna öva förband på en framtida invasion av Ryssland utan att behöva göra det i Sverige. Om de verkligen ville öva ett storskaligt anfall mot Ryssland skulle de börja öva trupperna på många olika platser, i terräng så lik den de skulle möta i en kommande invasion som möjligt.

 

———————-

Avslutningsvis har Sverige sällan varit helt neutrala. Under andra världskriget sålde vi järnmalm och kullager till tyskarna (källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_under_andra_v%C3%A4rldskriget#Lejdb.C3.A5tar_och_blockadbrytare och http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_under_andra_v%C3%A4rldskriget#Allierade_inviter). Det var de allierade inte särskilt förtjusta i, men de kunde inte göra mycket. Det som verkar vara mindre känt är att samtidigt som vi gjorde det avlyssnade Sverige tysk telegraftrafik mellan Oslo och Berlin. Matematikern Arne Beurling lyckades knäcka tyskarnas koder (källa http://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Beurling ) och vi kunde berätta för engelsmännen om tyskarnas invasion av Ryssland innan den hände. Vi hjälpte alltså båda sidor, men med olika saker.

Medborgarlön eller utopi?

Av , , Bli först att kommentera 0

Min vanlige meningsmotståndare skriver här om att det borde införas medborgarlön. Tyvärr lämnar han inte allt för mycket detaljer, men han verkar tycka att det är ett i praktiken genomförbart förslag.

 

Jag har inget principiellt emot att slå ihop de förmåner som CF föreslår, men det ter sig onödigt och möjligen kontraproduktivt att allt har samma namn. Det är dock smådetaljer som jag lämnar därhän.

 

CF föreslår införandet av medborgarlön, som såvitt jag förstår skall utbetalas till alla utan motprestation. Han går så långt som att påstå att det kan införas genom ändringar i nuvarande system, tydligen utan att det kostar mer för det allmänna.

Och det är här jag börjar undra hur CF tänker att medborgarlönen skall fungera. Är den tänkt att betalas ut till alla, utan krav på motprestation? Hur stort skall beloppet vara? Skall det bara täcka grundläggande kostnader (billig hyra och billig mat) eller skall det räcka för att finansiera även semester? Det framgår inte, tycker jag.

Men låt oss leka med tanken att medborgarlönen bara skall täcka billig hyra och billig mat. De som vill ha mer eller bättre än så måste alltså finansiera detta själva. Men vad händer med de som är nöjda med att leva billigt hela livet? De skulle alltså kunna äta falukorv och makaroner varje dag hela livet, och aktivt välja att inte ta ett arbete för att försörja sig själva. De kan pyssla med sina hobbies hela livet, på mer än heltid! Är det bara jag som tycker att det låter som ett väldigt attraktivt erbjudande? Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det låter som ett väldigt attraktivt erbjudande, jag tror tvärtom att många skulle välja det livet om de kunde. Och med medborgarlön har de möjligheten till det!

 

Låt oss då fundera ett tag på finansieringen av det.För att förenkla diskussionen bortser jag från alla skatter utom skatt på inkomst. Jag tror inte att det ändrar förutsättningarna, men diskussionen blir oerhört mycket enklare.

Om staten tar in en procent av den totala inkomsten i skatt för att finansiera medborgarlönen skulle alltså en procent av befolkningen kunna leva med en genomsnittlig lön utan att faktiskt arbeta. Om staten tog 10% av sina inkomster för medborgarlönen skulle 10% av befolkningen kunna leva på en genomsnittlig lön utan att arbeta..

Men i takt med att medborgarlönen ökar, och täcker mer och mer av livets kostnader, kommer fler personer vilja leva på bara medborgarlön. Det kommer alltså att vara en krympande mängd människor som skall försörja en ökande mängd människor. Då måste staten lägga en allt större andel av sin inkomst på medborgarlönen. Och om medborgarlönen blir för hög kommer i stort sett ingen att vilja arbeta, varpå staten står där utan inkomst men med astronomiska utgifter.

 

Och innan någon påpekar det, låt mig säga det själv: visst kan staten beskatta medborgarlönen. Men det skulle inte hjälpa: det blir bara att samma pengar snurrar runt i systemet utan att det tillkommer pengar utifrån.

 

—–

 

Och för att vara så tydlig jag kan vara: med ”pengar” ovan menar jag inte det rent praktiska sedlar och mynt vi använder dagligen. Jag menar inte heller de siffror banken berättar för oss att vi har på våra konton. Jag menar värdet av det som vi producerar, både individuellt och gemensamt. Om staten skall kunna överleva måste vi som befolkning i landet skapa något av sådant värde att staten kan beskatta det. Och det vi producerar måste vara sådant att någon är beredd att anstränga sig för att få ta del av det. Det kan vara en spela in en sång, som säljs på skiva/USB-minne, det kan vara att tillverka en bil som andra köper eller något liknande Det kan också vara att tillhandahålla tjänster: när mitt hår blir långt nog betalar jag en frisör för att få det klippt. Jag måste alltså ha producerat något av värde för att kunna köpa tjänsten ”få håret klippt”.

Det funkar på samma sätt med medborgarlönen: någonstans måste det producera så mycket värde att staten kan ta en del av det och dela ut som medborgarlön. Jag tror inte att det kommer att fungera i praktiken.

Låna för att betala skatt?

Av , , Bli först att kommentera 0

Elis G Örjes, Emil Bustos och David Hakula skriver en i en debattartikel i SvD att de vill återinföra fastighetsskatten.

 

Det har jag inga principiella grunder att motsätta mig, staten måste på något sätt få in pengar om den skall kunna göra något för invånarna i landet. Men de har en syn på skatt som jag inte på något vis ställer upp på. De skriver:

Ofta tas det klassiska argumentet upp att om värdet på ett hus stiger så ökar även kostnaderna med en fastighetsskatt. Motargumentet, som sällan lyfts i sammanhanget, är att ett ökat värde på en bostad också är en finansiell vinst. Vinsten finns där till och med även om du inte realiserat vinsten genom försäljning. Detta då ett ökat värde på ditt hus möjliggör ökad belåning som mer än väl täcker ökade skattekostnader.

Att låna med sin fastighet som säkerhet ser jag som acceptabelt, det är trots allt upp till långivaren och låntagaren att bestämma villkoren för lånet och jag har ingen anledning att blanda mig i det. Men att låna på sitt hus för att betala skatt på huset??

De skriver att man gör en finansiell vinst. Och visst gör man det, men man kan inte få ut pengarna man ”tjänat” med mindre än att man säljer huset. Och rimligen säljer man hela huset, inte en liten andel av det!

 

Jag ser inga större problem om fastighetsskatten bestäms av priset som fastigheten senast såldes för, då vet de inblandade vad som gäller från början. Men varför skall min fastighetsskatt påverkas av vad grannarnas hus säljs för? Det är trots allt det som skribenterna föreslår, utan att direkt säga det.

 

Låt mig föreslå ett tankeexperiment: jag köper ett hus någonstans på landet och flyttar dit. Jag har över en timmes resväg in till närmaste stad, och det finns ingen kollektivtrafik närmare än en mil bort. När jag bott där ett tag, och min fastighetsskatt har etablerats kommer ett stort investmentbolag och köper upp all skog runt mitt hus. De röjer undan skogen och bygger en helt ny stad, med lyxutrustade hus som inte saknar något i inredning eller utrustning. Om det går att drömma om så finns det i husen. När dessa lyxhus säljs kommer de (enligt skribenternas förslag) att påverka min fastighetsskatt uppåt. Men jag vinner inget av att få nya grannar med mycket pengar, jag har till och med förlorat på det: tidigare hade jag bara skog som granne, nu har jag människor som grannar. Ändå skall jag enligt skribenterna tvingas betala mer skatt…

 

Som jag skrivit ovan: jag har inget emot en fastighetsskatt, men jag tycker inte att den skall sättas enligt något annat än det senaste försäljningspriset för den berörda fastigheten. Jag kan acceptera om skatten räknas upp enligt tex KPI, så att statens inkomster inte i praktiken minskar pga inflation, men utgångspunkten måste ändå vara priset på den enskilda fastigheten. Inte grannarnas hus! Jag skall inte behöva låna för att betala en ökande skatt på pengar jag inte har!

Näthat och hot

Av , , Bli först att kommentera 0

Lennart Holmlund skriver här om näthat och hot. Och jag tycker han har rätt, till viss del: något måste göras åt de hot som sprids i samhället.

Jag är dock inte säker att något behöver göras åt det sk näthatet. Visst är stora delar av (kanske allt) näthatet något som jag gärna varit utan, men den stora frågan är vad de som ”näthatar” försöker åstadkomma.

En tänkbar enkel förklaring till näthatet kan vara att de som ”näthatar” inte har lärt sig debattera. Om man möter en meningsmotståndare som lärt sig debattera och man inte själv kan det så kommer man att bli överkörd, oavsett hur bra argument man har. Då är det lätt att ta till hat, för att man har inget annat vapen kvar.

Jag själv tycker inte att jag råkat ut för något sådant. Dock har jag råkat ut för en del andra saker som jag mycket väl kan tänka mig leder till ”näthat”. Jag har ibland skrivit tämligen långa, resonerande, kommentarer på andras bloggar och blivit avfärdad med mindre än 30 ord, ungefär som om jag inte alls fattat vad ämnet gäller. Om den vars text jag kommenterat inte kan bemöda sig att bemöta mina argument, varför skall jag vara artig?

Ytterligare en tänkbar anledning till ”näthatet” är att många av dem som drabbas av det är etablerade debattörer/skribenter som använder sin makt för att kränka andra. Jag har läst en del inlägg (främst i debatten rörande feminism/jämställdhet) där etablerade skribenter (tänk dem som lever på sitt skrivande) med alla tänkbara medel försöker förminska sina meningsmotståndare, utan att på något sätt bemöta deras sakargument. När ett sådant mönster upprepas tillräckligt ofta tröttnar man som motdebattör (eller läsare) och använder ett verktyg som biter på motståndaren: hat.

Jag avslutar med ett exempel där jag tycker att vissa drabbats av näthat helt utan anledning, medan andra drabbats av anledningar jag förstår: de två bloggarna Pär Ström och Pelle Billing. Båda bloggade om jämställdhet, och var till viss del motståndare till feminismen. Observera ”till viss del”, det är viktigt. Båda slutade blogga med några få månaders mellanrum, efter att de (så vitt jag förstår) fått nog av hot. Är det en tillfällighet att båda slutade mer eller mindre samtidigt? Jag tror inte det.

Då kommer vi till mitt exempel: PS och PB har genom att blogga som de gjort utsatt sig själva för en hel del hat och hot som jag tycker de inte gjort sig förtjänta av. Båda har skrivit tämligen sakligt om sina åsikter, och skall bemötas med sakargument, inte personangrepp. Men jag tycker inte det kan vara en tillfällighet att Facebook-gruppen ”Vita kränkta män” använde en bild som har en mer än ytlig liknelse med PS. Vari ligger faktaargumenten när man använder motståndarens porträtt som avatar för en grupp? På vilket sätt har PS gjort sig till frontfigur för något han troligen inte står för?

Min åsikt är helt klar: det näthat som PS och PB har fått utstå är helt förkastligt. De har argumenterat utifrån fakta, och skall bemötas med fakta. Det näthat som motståndarna till PS och PB har råkat ut för är jag mycket mer tolerant för: de själva har visat att vägen ”framåt” går via näthat, och då får de skörda det de själva har sått. Jag säger inte att jag gillar det, bara att jag förstår varför de som hatar/hotar andra råkar ut för samma sak.

Problemlösning eller morallagstiftning?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det verkar som att en politiker vill förbjuda striptease. Det framgår inte särskilt väl i artikeln, så jag undrar varför hon vill förbjuda det.

 

Ur mitt perspektiv finns det två möjliga anledningar till att hon vill förbjuda striptease. Antingen för att förbudet skulle lösa något problem i samhället, eller för att striptease bryter mot hennes personliga moral.

Jag har inte hittills sett någon akademisk utredning som ens antyder att striptease skulle medföra fler/grövre problem än vilken nattklubb som helst, och därmed tycker jag inte att det finns anledning att förbjuda striptease av den anledningen.

Då återstår möjligheten att hon vill ha förbudet för att verksamheten strider mot hennes personliga moral. Och då tycker jag att vi skall absolut inte förbjuda striptease. En enskild politikers moral, vare sig man håller med eller inte, är ingen anledning att förbjuda något. Och anledningen är tämligen enkel: om man väl börjat gå längs den vägen så är det omöjligt att sluta, det kommer alltid att finnas några högljudda invånare i landet som får sina politikers öron, och då kommer politikern att lägga fram förslag på vad som skall förbjudas härnäst. Snart skulle katolska kyrkans inkvisition framstå som synnerligen tolerant!

Om det skulle vara så att politikern i fråga vill förbjuda striptease för att det ger samma problem (både till art och mängd) som en vanlig nattklubb/pub/disco då undrar jag varför hon inte vill förbjuda dessa andra verksamheter.

Och så har jag förstås en fråga: är det bara när kvinnor strippar för män som skall förbjudas eller skall tex Chippendales vara portade från Sverige? För dem som inte känner till dem kan jag berätta att Chippendales är en samling män som strippar för kvinnor, och de är väldigt populära: de göra ofta turnéer över hela världen!

Hur man diskuterar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det kan tyckas trivialt, men många diskussioner jag har varit inblandad i (framför allt på nätet) har urartat. Ibland för att det inte finns mer att säga om ämnet, och diskussionen har urartat till komedi. Oftare för att någon av mina motparter bryter mot diskussionens regler.

Jag snubblade över en bild som på ett enkelt sätt förtydligar hur en bra diskussion skall gå till. Bilden ställer upp ett antal enkla villkor för en diskussion.

Till att börja med att motparten kan tänka sig något argument som skulle få denne att ändra ståndpunkt. Om det inte finns minst ett argument som skulle få någon att överge sin ståndpunkt/åsikt så är det inte en diskussion, utan en föreläsning.

Nästa regel är att man skall sluta använda argument som visas vara falska. Det borde vara självklart tycker jag.

Sedan följer från om man är beredd att följa logikens regler i diskussionen. En av dessa regler är att den som påstår något är den som måste visa på att påståendet stämmer. Inte heller detta borde vara något problem tycker jag.

Sedan följer en kort lista med punkter som gäller under pågående diskussion, till exempel att man inte skall komma med nya argument innan man har klarat av granskningen av tidigare argument. En annan av punkterna är att man inte skall komma med ”Jag behöver inga bevis.” Denna punkt borde vara uppenbar.

 

Jag borde kanske erkänna att jag skulle få problem med den första av dessa punkter, beroende lite på hur konkret man måste vara vad gäller motargument. Jag har oftast ingen aning om hur ett bra motargument skulle se ut, men en bra akademisk avhandling är aldrig fel. Men det beror ju förstås på avhandlingen, de finns dem som är bättre och dem som är sämre. För ett bra exempel på det senare kan ni läsa om Jacques Benveniste, en fransk vetenskapsman som tyckte sig ha hittat bevis för att homeopati fungerar. Sådana avhandlingar hjälper inte som bevis för något.

 

Bilar, dubbdäck och ekonomin

Av , , Bli först att kommentera 0

DN skriver att Stockholm har problem med för höga partikelhalter i stadsluften. Jag får intrycket att regering och kommun inte kan bestämma sig för vem som skall göra vad, men de inser båda att problemet måste lösas innan EU kommer och bötfäller staten.

Jag inser att det är ett svårlöst problem, men jag tror att delar av det måste vara att göra det enklare för vardagscyklisterna. Om man ger folk praktiska möjligheter att cykla till och från jobbet tror jag att fler kommer att göra det. Och jag menar verkligen _praktiskt möjligt_: idealiskt skulle det gå snabbare att cykla till/från jobbet än att ta bilen.

Visst, det kommer alltid att finnas en liten grupp människor som av en eller annan anledning måste ta bilen till jobbet (tex hantverkare som måste ha med sig många och stora verktyg), men jag tror att vi kunde göra oss av med en stor del av dagens bilåkande.

Det krävs troligen en ganska stor omställning innan många som idag tar bilen väljer att cykla istället. Till att börja med får jag intrycket att många storstäder, inte bara Stockholm, är byggda med bilen som utgångspunkt. All annan infrastruktur anpassas efter det krav som bilismen ställer.

Men dur skulle det bli om städerna anpassades efter fordon som fungerar bättre i dem? Min åsikt är att bilar hör hemma på stora vägar, inte inne i städer. Inne i städer passar cyklar mycket bättre: fordonet väger mindre, kräver mindre energi för att drivas, bränner inga fossila bränslen, är långt mer manövrerbart än bilar, går att parkera mycket tätare än bilar och om det blir en krock så är skadorna mindre.

En möjlighet vore att göra stadskärnorna bilfria, med väl tilltagna parkeringsmöjligheter strax utanför kärnan, så att de som bor för långt bort från kärnan för att cykla hela vägen kan köra bil till en lämplig parkering, ställa bilen där och plocka fram cykeln de har med sig.

Jag inser att det är svårt i många städer att göra en så radikal ändring som jag föreslår, men är det inte bättre än att tjafsa om skatter eller avgifter på dubbdäck?

Sverige, svenskarna och invandrare

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har länge känt att något är fel med den invandringspolitik (se fotnot) som Sverige har, men utan att egentligen kunna peka på något konkret. Men nu har jag funderat en del, och kommit till några slutsatser.

Det största problemet, som jag ser det, är att vi tar emot många fler invandrare än vi kan hantera. Rykte på internet är att vi tar emot fler (i faktiskt antal) än länder med 5-10 gånger mer invånare än Sverige. För dem som inte tycker att antalet invandrare vi tar emot är ett problem vill jag föreslå ett tankeexperiment i två delar.

Lek först med tanken att vi, under ett år, stänger gränsen hermetiskt, inget större än en myra kommer över gränsen utan tillstånd. Under det året gränsen är stängd ger vi en enda person tillstånd att flytta till Sverige. Det torde vara uppenbart att oavsett var denna person kommer ifrån så kan denna inte vara till ett problem ur statens/kommunernas perspektiv. Självklart kan det bli tjafs i och om tvättstugan, oväsen nattetid och så vidare, och personen kan även tänkas ägna sig åt brottslig verksamhet, men denne har ytterst små möjligheter att bli ett problem som märks i riksdagens dokument. Detta gäller oavsett hur väl eller illa personen i fråga kulturellt passar in i det svenska samhället.

Lek med ett annat scenario: San Marino (se fotnot 2) invaderar Norge. Invasionen är så aggressiv och välplanerad att inom ett år har San Marino ockuperat hela Norge. I takt med att ockupationen sprider sig flyr norrmännen till Sverige. Det torde vara ganska acceptabelt att säga att norrmän, kulturellt sett, är ganska lika svenskar och att de av den anledningen skulle smälta in i samhället utan större problem. Men om det verkligen kom fem miljoner flyktingar från Norge, tror någon att landet Sverige skulle klara sig utan problem? Om inte annat skulle vi under ett år behöva få fram bostäder till fem miljoner personer och skolplatser till kanske 1,5 miljoner barn. Oavsett hur gärna vi skulle vilja så går det inte att lösa.

Då var det slut med mitt lilla tankeexperiment, och dags att presentera en slutsats: om vi tar emot tillräckligt många invandrare kommer deras antal i sig att bli ett problem, oavsett om de är kulturellt nära eller inte. Problemen kommer med stor sannolikhet att följa de kulturella skillnaderna: ju större kulturella skillnader desto större problem kommer invandrarna att kunna bli, även om de till antalet inte är fler.

Bara för att exemplifiera: om vi utestängde alla nationaliteter utom norrmän under ett år, och tog emot ett hundra tusen norska flyktingar, skulle vi få mindre problem än om vi tog emot lika många afghaner under ett år, eftersom den norska kulturen är så pass nära den svenska.

Som den svenska invandringspolitiken verkar fungera nu tar vi emot många fler invandrare än vi kan hantera på ett vettigt sätt. Är det då inte dags att göra något åt det?

Jag föreslår en förändring av invandringspolitiken. Jag inser att det är en stor förändring, och att den inte kan implementeras utan en del planering, men jag tror att det är ofrånkomligt i längden.

Mitt förslag är helt enkelt att myndigheterna, ett (eller flera) år i förväg bestämmer hur många flyktingar de kan ta emot på ett vettigt sett. Det kan vara så att varje kommun tittar på sina resurser och bestämmer att den individuella kommunen kan ta emot si-och-så många invandrare. När då dessa siffror når Migrationsverket är det bara att summera siffrorna så vet man hur många invandrare som Sverige kan ta emot nästa år.

De invandrare som kommer hit i början på året, innan kvoten är uppfylld, får sin sak prövad enligt tidigare mönster. Men när kvoten är fylld får alla som kommer till Sverige ett automatiskt avslag, och skickas ut ur landet med vändande transportmedel (båt, flyg, buss…).

 

Varför föreslår jag en så genomgripande förändring? Det finns ett enkelt skäl: om vi fortsätter som vi gjort de senaste åren (fotnot 3) tror jag att vi kommer att ställas inför väldigt obekväma frågor. Antingen monterar vi ner välfärden så som vi känner till den idag, eller så exkluderar vi en del människor från den. Vi kommer helt enkelt inte att ha råd att fortsätta, länge till, som vi gör idag. Och då tycker jag att det är bättre att bromsa innan läget blivit ohållbart.

Kan du tänka dig den politiker som går till val på att tex skära ner på bemanningen i skolor och sjukhus för att ha råd med socialbidragen som kommunen betalar ut? (Fotnot 4). Ur politikernas ögon skulle man kunna lösa det genom att införa en enkel regel: du har inte rätt till försörjningsstöd innan du bott i samma kommun i tio år. Därmed skulle många invandrare bli utan detta stöd i tio år, och kommunen skulle (kanske) få lite mindre ansträngd ekonomi. Men skulle politikerna vilja göra det?

 

 

 

 

 

 

———————

Fotnoter

1: I denna text drar jag alla över samma kam, vare sig någon flyr från något och söker asyl i Sverige eller om de flyttar hit för att ta ett jobb de blivit erbjudna, så kallar jag personerna i fråga för invandrare.

2: jag menar inget illa om San Marino, det bara passar att använda som exempel: ett litet land som saknar praktisk möjlighet att invadera Norge.

3: vi tar emot en hel del invandrare, se tex SCBs statistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik—Riket/26046/  Sedan millennieskiftet har vi tagit emot över en miljon invandrare i Sverige. Dvs mer än 10% av befolkningen.

4: jag gör mig här skyldig till antagandet att invandrare är större mottagare av försörjningsstöd än andra. Jag har sett officiell statistik på det, men orkar inte leta fram den nu.