Godisreviret vara eller icke vara…

Jag tror på att man ska utmana sig själv lite då och då för att på så sätt utvecklas som människa. En av dessa vardagliga utmaningar har för mig varit att dela en skål med godsaker.

Jobbigt! Men det är ju ingen utmaning om det inte finns ett motstånd. (snacka om I-landsproblem) Det börjar redan på affärn när man ska plocka smågodis i samma påse. Med tålamod får man vänta in den andres val av sort och antal, samtidigt som man ska plocka sitt eget.

Väl hemma och godisskålen fyllas upp i EN skål. Det är bara att bita ihop och bjuda på ett leende med orden – Åh, det ska bli så gott.

Vid ett tillfälle för ett par år sedan bad jag om att ostkrokarna skulle fördelas på två skålar. – Varför då? blev frågan. Jag svarade att jag inte ville känna mig begränsad! Gissa om jag fortfarande får gliringar som: – Vill du ha en egen skål så du inte känner dig begränsad?

Nåja, jag bjuder på det, eftersom jag numera anser mig OFTAST kunna dela på en godisskål utan "problem".

Förra veckan fick jag dock uppleva den fantastiska känslan av välbehag över att ensam kunna avnjuta ett av mitt absoluta favoritgodis: Gröna kulor. Jag hade inte ätit dem på flera år! Det är ju inget man köper till sig själv direkt.

Jag fick dem i present av en snäll, omtänksamt och godhjärtad person som i ett sammanhang snappat upp att detta var ett av mina favoritgodis. Snacka om att känna sig sedd och lyssnad på. En skön känsla. Tusen tack.

Som tur är, är jag ganska ensam om att ÄLSKA dessa gröna kulor så jag har kunnat äta hur många jag vill, när jag vill och jag har inte behövt känna mig begränsad!

Dagens sanning: Godis är gott!