Påsk!

Saknar tiden när barnen förvandlades till gulliga små påskkärringar klädd i "passande" kläder från utklädningslådan. Svarta kajalfräknar med läppstiftsröda kinder (och näsa).

Med anledning av bilden på mina små kärringar, antar jag att jag som mamma tyckte att detta var mycket roligare än vad dom tyckte. Kanske är detta ett av de tillfällen när man som förälder trampar över en gräns som barnen sedan behöver dryfta på terapisoffan. I rättvisans namn lägger jag även ut en bild på mig själv som påskkyckling. Då, tyckte samma barn att jag var pinsam och löjlig, men, det är trots allt ett tillfälle som med jämna mellanrum påminns om med ett leende på läpparna.

Avslutningsvis vill jag bara skicka en hälsning till den som tar emot allas våra önskningar; JAG ÖNSKAR MIG ETT LAGOMT STORT PÅSKÄGG MED MASSOR AV SMÅGODIS!

Jag har fått förfrågningar om hur det gick med min Trisslott. Om jag skrapat den sista rutan och om jag vann något. För er som spänt väntat på upplösningen visar jag följande bildbevis.

Ja, det var det. Men; PLÖTSLIGT SÅ HÄNDER DET!

Nu är det många dagar sedan jag skrev skrev ett inlägg. Men nu har jag en stund "ledig" innan telefonen ringer kl. 9.00 – ett kundmöte som jag har stora förhoppningar inför. 

Jag har gjort lite av varje bl a skriver jag på en utbildning som handlar om att utveckla sin kreativitet. Det blir mycket research, läsa i böcker, kolla på nätet, skissa och tänka själv hur saker hänger ihop och hur jag ska presentera materialet så det upplevs inspirerande och intressant.

Som tur är har jag en whiteboard på mitt kontor som jag använder till mina brainstorming-tankar. Det blir mycket enklare när jag ritar upp mina funderingar, det blir klart och tydlig hur jag bygger vidare i utbildningen med övningar och faktaupplägg. Mycket stimulerande!!!

Samtidigt som jag skriver och brainstormar illustrerar jag bilder som ska använda mig av. Det är en förmån att själv kunna producera de bilder jag behöver.

Ett exempel på två världsberömda kreativa genier som ska medverka. Dessa bilder är dock naturella och obearbetade.

Inför påsklovet är jag hundvakt till Ralli, den lilla gulliga hunden som tillhör sonen med flickvän.

Ralli är en lättsam och försiktig herre och tycker att katten Olle är något för "gåpåig". Olle blir så glad över sällskap och bara längtar efter att få leka "kull", så som han brukar göra med min dotters hundar. Denna lek är inte lika uppskattad av Ralli som gärna sällskapar med mig. Olle smyger runt och gör "tokrusningar" mot en intet ont anande Ralli som får en liten snabb och inbjudande tassknuff som en lekinvit. Det är otroligt kul att beskåda och lite gulligt från Olles sida som trots sitt överaskningsmoment är noga med att ha sina klor indragna.

Just nu ligger Olle på "vakt" i hallen medans Ralli sitter i vardagsrummet och klurar på hur han obemärkt ska kunna ta sig förbi in till mig på kontoret.

Sex minuter kvar innan telefonen ringer, dax att avsluta detta och mentalt förberda mig. Tillönskar en spännande dag.

Apropå det här med att kärleken övervinner allt.

Trevlig helg!

Köpte en Trisslott igår! Ett spontaninköp när jag stod i kassan på affären. Tidigare under dagen hade jag påmint mina kursdeltagare hur viktigt det är att våga för att "vinna". Jag försöker leva som jag lär!

Det roliga med Trisslotter, förutom chansen att vinna pengar, är känslan av förväntan och spänning. Jag brukar medvetet spara mina Trisslotter ett tag innan jag skrapar dem. Ibland ett par timmar ibland en vecka eller två. Under den tiden kan jag ägna mig åt att fundera, planera och drömma vad jag ska göra om/när jag har turen att vinna pengar. På så sätt kan jag liksom ge mig själv en liten dos "vardagslycka" under en längre period.

Nu är Trisslotten skrapad-förrutom den sista "rutan". Jag har chans på 50:- eller 1000:- eller 1 miljon! Spännande!!!

Jag tänker suga på den karamellen ett tag till.

Dagens tips: Skapa lite pirrig spänning i ditt liv i dag!

Att gå på auktion är ett nöje vi brukar ägna oss åt. Det är med blandade känslor jag går runt på visningen för att spana in potensiella fynd. Dels är det spännande och intressant att det kan dyka upp helt oväntade grejer som man knappt vet vad det är, samtidigt som det är lite vemodigt att ett helt hem auktioneras bort. Det som tidigare utgjorde grunden och formade ett hem till en enhet, ska plötsligt skingras åt för att aldrig mer fortsätta i sin tidigare konstelation.

Saker som har en historia och är förknippade med privata minnen och upplevelser som vi aldrig kommer att få ta del av. Som jag förstod det var det ett hem efter ett barnlöst par som skulle auktioneras bort. Troligtvis är detta deras brölloppsfoto. Man kan undra vad de tänkte, vilka var deras framtidsdrömmar?

Mycket folk och en salig blanding av "bra att ha -grejer", nyttoprylar och samlarobjekt. Här följer ett axplock av vad som såldes.

Dessa läckerheter såldes för endast 240:-

En limmad arm resulterade i ett pris på 50:- om jag minns rätt.

Såldes för 1600:- tror jag.

Auktionen inledes med dessa snidade elefanter.

Som ni ser, lite av allt möjligt.

Fina grejer men betingar inget högt pris, fyndläge för dem som gillas dylikt.

Auktionen högsta utrop. 6000:- för skeppet. Det fina skåpet fyndades för 600:-

 En rolig tavla som troligtvis satt den i fruns damfriseringssalong.

Denna teoretiska utbildning i frisöryrket ( 11 st. avsnitt) följde med i ett bokinrop som gjordes. Ganska roligt faktiskt.

Ler Ler lite åt dåtidens hårmode -59-60.

Stolarna på bilden med tillhörande bord var jag sugen på men…det blev inte så. Det blev en lång dag som avslutades vid halv sex för att vi skulle hinna se Formel 1. (Det gick inget vidare för Hamilton)

Nu har alla sakerna fått nya ägare och fortsätter att skriva sin alldeles egen historia på varsit håll.

Apropå att barn i mellanstadiet sminkar sig. Jag började själv sminka mig när jag gick i fjärde klass. Jag kommer inte ihåg hur det hela började, men jag tror jag kan skylla på min kusin Katarina. Vi umgicks väldigt mycket när vi var yngre eftersom vi är lika gamla och hade väldigt roligt tillsammans.

På den tiden (-70-talet) var det kakmascara som gällde. Meningen var att man skulle blöta upp mascaran som låg i en liten ask. Sen skulle man dra den lilla borsten i mascaran för att kunna måla ögonfransarna.

Jag minns att jag med stor förvåning och en smula förfäran såg min kusin spotta i mascaran istället för att använda vatten. Jag frågande – Varför? – Det blir en bättre och segar konsistens, blev svaret.

Sen var det, det som gällde. Ett skämt som vi tyckte var otroligt roligt var: – Älsklig, du har spott på ögonfransarna!

I dag är det annan typ av mascara som gäller.

Mellanstadiet gick jag på Kyrkskolan i Holmsund. Som jag minns det var vi en klass med många egna och bestämda åsikter som vi gärna uttryckte. Vid ett tillfälle hade jag och min bästis Anita målat oss, endast mascara, men killarna i klassen tyckte att det var helt fel och fult. På frukostrasten jagade dom ner oss på tjejtoaletten. Vi stod där och tyckte att det hela var orättvist och löjligt. Vi ansåg naturligtvis att vi skulle få måla oss om vi ville. När det ringde in väntade vi en liten stund extra för att vara säkra på att killarna gått in i klassrummet. Det innebar naturligtvis att vi blev lite sen. Vår lärare var en aning sur på oss, men ännu surare var hon på killarna i klassen. Där satt alla killarna med mössan på, inne i klassrummet. På den tiden ansågs det väldigt provocerande och var förbjudet.

Det var en mössprotest mot att jag och Anita målade oss! Killarna skulle ta av sig mössorna när vi lovat att sluta. Så här i efterhand kan jag inte annat än skratta gott åt det hela.

Städade förrådet för någon dag sedan och i ett skåp, inlindade i en platspåse hittade jag mina gamla dagböcker.

Dagböckerna är skrivna under tonåren och en bit upp i vuxenlivet. De är fyllda med tankar, funderingar om livet, framtiden, killar och drömmar. Självklart en och annan "hemlis" förstås. Jag kommer ihåg hur viktigt det var att ha ett ordentligt lås på sin dagbok och ett riktigt bra gömställe, oåtkomligt för nyfikna ögon. Dagboksnyckeln vaktades nästan med livet som insats.

Lite skillnad mot hur det är i dag. Nu är "dagböckerna" officiella i form av hemsidor och framför allt bloggar. "Hemlisar" och privatliv är som bortblåst. Bra, eller dåligt? Jag vet inte riktigt. Förr skrev vi av oss i undangömda dagböcker men umgicks och pratade "face to face" i dag skriver vi av oss offentligt och umgås via sociala medier.

Apropå nycklar, det är spännade grejer! Jag har en plåtlåda i en annan låda och i den ligger ett antal nyckelknippor. Större delen av dessa nycklar har jag ingen aningen om var dom passar eller hur dom hamnat på mina nyckelknippor.

Det bär mig emot att kasta nycklar- det skulle kännas helt fel, samtidigt som jag inte har någon nyttan av dem. Dom blir nog kvar i plåtlådan i en annan låda. Tills…

Gamla nycklar är däremot roligt, något som jag börjat samla på faktiskt. Jag tycker att det är intressant att de har en historia med sig. Till vilket lås passar dom, vem har tillverkat dom, vem har burit runt dom i en nyckelknippa? Har dom häng på en krokig spik i en stuga med dragiga golv och pelagonier i fönstren?

Massor med spännade tankar som stimulerar fantasin.

Nycklar har ju också en stark symbolik. De kan öppna dörrar för oss i livet och de kan låsa dörrar. Och det är vi som väljer!

Onsdagen har ägnats åt mera bokföring med mor och hundvakt åt Ralli, sonen med flickväns hund. Ralli hade aldrig tidigare haft närkontakt med en katt , men jag var ganska övertygad om att det skulle fungera bra eftersom kattan Olle är hundvan. Han "kan" hundar.

Tänkte att jag skulle dokumentera första mötet mellan Olle och Ralli. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Eller vad tycks?

Hund men ingen katt.

Hund? + katt. Första mötet gick bra. Ralli bjöd in till lek nästan på en gång. Olle något avvaktande för att kolla läget.

Det blev lite hopp å stuts och bus en stund, sen var Olle en nöjd katt.

Jag gav upp dokumentationen och satte mig med bokföringen.

Tittar ut. Förrutom att jag konstaterar att fönstren behöver putsas, är det lite grådaskigt ute. Längtar efter sommar, sol och T-shirts värme. Bjuder på några sommarbilder medans du läser detta.

Äter frukost och lyssnar till "mitt" morgonprogram på P3, och känner att det skulle vara otroligt kul att göra radio!

Kul att planera, skriva manus, sätta ihop spellistor, tänka ut olika ämnen att prata om och bjuda in spännande och roliga gäster.

Jag har faktiskt gjort radio för typ 10 år sedan. Rättare sagt sommaren 2000. Det var en kompis till mig, Ritwa som frågade om vi skulle anmäla oss till lokalradion att få göra ett sommarprogram. Jag tackade ja till det och sagt och gjort.

Sen följde tid av tänk och planering. Vad skulle vi prata om, vilken musik skulle vi spela och hur skulle vi få ihop allt till ett intressant och roligt program att lyssna på? Det var en utmanande tid!

Kommer ihåg att vi satt i Rådhusparken med en fika korg och slutligen kom på titeln på vårt program: Russin i kakan. När vi väl kom på det blev resten relativt enkelt att sätta ihop. Vi skrev manus, klockade och repeterade.

När dagen D kom var jag en aning nervös. Ritwa föreslog att vi skulle "få ur oss" nervositeten genom att läsa igenom manuset så snabbt vi bara kunde! Faktiskt kändes det bättre efteråt.

När vi väl satt i studion med hörlurarna på och det var dax kände jag mig lugn och säker. Det kändes bekvämt och naturligt. Det gick som smort, vi gjorde det bra Ritwa och jag. Jag har det på en CD-skiva, kanske ska jag leta reda på den och lyssna!

Tittar ut genom fönstret igen, och solen lyser!

Dagens tanke: Det jag tänker blir verklighet.

Tittar på min frukostmacka. Grov bröd, bakat på ett riktigt bageri, smör och skivad banan.

Då kom jag att tänka på att jag emellanåt brukar jag ha lite svårt med det här att äta kött. Genom åren har jag periodvis endast ätit vegetarisk mat. Samtidigt tycker jag att det är SÅ gott med en vällagad köttbit, speciellt att grilla på sommaren.

Jag tycker det är lite halvjobbigt just tanken på dödandet. Djuret har varit någon, en individ vars syfte är att bli föda. Och jag är en del av denna cirkel.

När jag var barn  fick jag följa med mina föräldrar på deras fisketurer. Det var inte speciellt roligt att trä på mask, försöka kasta ut en dödskämpande mask i det kalla vattnet när jag ändå oftast fastnade i trädgrenar på land eller i gamla trästockar i vattnet. Det slutade alltid med att jag satt eldvakt, fick knäcka nacken av fisken mina föräldrar fångade och rensade dem. (Jag fångade även smågrodor som jag försökte dressera att hoppa över små hinder) Då hade jag inga problem med att ta ihjäl fiskarna, men idag… nejtack. Fiskar gärna med förhoppning om att inte få nåt.

Ibland besöker jag min dotter på hennes jobb. Hon arbetar som grisskötare på en grisfarm. Som en "god mor" hänger jag med henne på en runda i grishuset. För er som ännu inte besökt ett grishus vill jag verkligen rekommendera skyddsoverall, keps och ordentliga stövlar.

Jag får portionera ut mat till små gulliga griskultingar,

trotsiga tonårsgrisarna och de enorma suggorna. Jag brukar faktisk ge dem lite extra mat för att döva ett litet dåligt samvete, när det slår mig att någon av dessa kanske dyker upp som skinkskiva på min frukostmacka i framtiden.

Jag är full av beundran inför min dotter som likt en "cowboy", föser runt stora bångstyriga suggor, vaccinerar grisar, skottar skit och förlöser griskultingar. Mitt i allt detta finns även tid för extra kärlek, omtanke och pyssel med en liten liten kulting som har svårt att tävla om maten med sina syskon.

Så morgonens bananmacka är mitt bidrag till att minska mitt dåliga köttsamvete.

Dagens uppmaning: Kom ihåg värdighet och tacksamhet nästa gång du njuter av en god köttbit.