En fantastisk låt att njuta av:

Oskar Linnros – Vilja bli

På bussen hem för några dagar sedan fick jag ett spontant infall som gjorde att jag i en blogg omnämns som en fin människa. Snacka om att det värmer. Ni kan läsa mer om vad som hände på denna blogg www.bumsis.blogg.se. Skrolla ner en aning.

3 x kärlek, så fantastiskt!

Mitt upp i förberedelserna inför min födelsedag den 2:a januari, eller "andra indianer" som jag sa när jag var liten. Gissa om jag har fått hör det genom åren. Men det är inte så lätt när man bara är ett par år att få till alla orden korrekt.

Som sagt, jag fyller jämna 50, och det känns konstigt, livet har liksom i perioder bara flygit iväg. Så kan man fråga sig om det är nåt att fira, att man blir äldre? Ja, det tycker jag absolut, kanske inte just antal år är viktiga men att fira vad det man lärt sig, att man utvecklas och har drömmar att se fram emot. Det är värt att fira.

Kalas eller inte, och i så fall hur, vad ska bjudas på, hur många kommer… Frågor som ger upphov till huvudbry och en släng av stress :). Jag har i alla fall bestämt att det blir Öppet Hus på min födelsedag – hemma hos min mamma som bor centralt och bra. En utmärkt lösning. Nu ska ni i bilder få ta del av mina förberedelser så här lång.

Storhandlat på Willys.

Alla utrymmen har tagits tillvara.

Färdig packade kassar som ska transporteras vidare.

Rester från mumsig kladdkaka i långpanna samt fudge. Spolade snabbt i vatten för att undvika provsmakning.

Det är med blandade känslor som Kärleken såg fatet med bortskurna kanter.

Ett gäng kolakakor.

Hitte-på-kakor av mandelmassa knåddades ihop.

Degen fick vila en stund medans päronpajen gräddades. Observera den underbart gulliga stekpannan i bakgrunden. En julklapp från mig till Kärleken.

Små kulor av hitte-på-kakor på plåten. Hade ingen aning hur det skulle bli eller hur länge de skulle gräddas.

Suck, ve och fasa… första plåten blev bränd.

Andra plåten – perfekt!

Päronpaj med mandelmassa och toscatäcke. Och ännu ett fat med bortskurna kanter, denna gång från Bärkakan.

Visst är det roligt att baka och greja i köket, men… det resulterar ju även i en hel del disk. Diskmaskinen är min bästa vän.

I mitt förra inlägg ställde jag en fråga som löd: Vad har dessa människor gemensamt? Personerna var: Albert Einstaien-Peter Lemarc-Nelson Mandela och Michael Phalpes.

Förrutom att de alla är män är mitt svar att de alla lyckats mot alla odds och omgivningens ifrågasättande av dem.

Albert – var obekväm i skolan p g a hans ifrågasättande och ombads av lärarna att sluta.

Peter – fick höra av en musiklärare att han var omusikalisk och ombads att lämna musikskolan.

Nelson – 40 år i fängelse med en orubblig tro på sin kamp.

Michael – fick vid ett utvärderingssamtal på skolan veta av en lärare att han aldrig skulle bli nåt.

Mitt budskap är — ge inte upp trots motgångar. Våga tänka stort, våga handla och våga det du vill men inte törs.

VARDAGSLYCKA – att våga tro på sig själv

Vilken gemensam nämare finns mellan följande personer?

Albert Eienstein

Peter Lemarc

Nelson Mandela

Michael Phelps

Helt olika personer med olika bakgrund, men, det finns något som de har gemensamt. Fundera, så får du mitt svar imorgon.

VARDAGSLYCKA kan vara att anta utmaningar i livet, både stora och små. 

En sen kväll när jag och Kärleken låg nerbäddad i sängen och var redo att somna in fick jag en ide om ett gemensamt projekt. Jag frågade: – Skulle det inte vara roligt om vi hade ett gemensamt projekt som vi hjälptes åt att genomföra? Jag fick ett oinspirerat svar som lät ungefär så här: – Ja, jo… kanske det.. (Jag antar att han redan då förberdde sig på ett projektförslag han inte skulle dela min entusiasm inför)

Jag vet absolut inte varifrån idèen kom ifrån och hur den kunde dyka upp i mitt huvud denna sena timme. Jag tyckte själv att den var galet tokig och troligtvis ogenomförbar men blotta tanken lockade till ett bubblande skratt både inombords och ljudligt.

– Tänk dig, sa jag till Kärleken… om vi skulle göra ett projekt av att med bil köra runt så många kommunhus som möjligt!!!

– Kanske vi börjar med Nordmalings kommunhus, fortatte jag.

– Sen kan vi fortsätta med kommunhusen allt eftersom vi färdas genom landet.

– Vi kan skriva upp en lista som vi har i bilen, så kan vi bocka för allt eftersom, och tänk utmaningen att klura ut hur vi ska komma oss runt i bil ifall det finns hinder ivägen.

Jag fortsatte att fantisera om detta projekt en bra stund, och tyckte att detta var fantastiskt roligt. Av någon anledning så delade inte Kärleken glädjen över min ide. Tålmodet lyssnade kärleken på min monolog för att till slut, med sammetslen mjuk röst fråga: – Kan jag få sova nu? Jag insåg att jag inte just då skulle kunna inspirera till att dela detta projekt, så jag la mig tillrätta, med ett bubbel i magen, ett leende på läpparna och en varm famn nära intill.

VARDAGSLYCKA kan vara att dela med sig av de galna idèer som snurrar runt och ibland hittar en vänlig röst som synliggör dem.

Lucia – ett ljus i mörkret. En vacker gest, en vacker tanke. Tänd ett ljus när mörkret tränger på.

VARDAGSLYCKA kan vara att tända ett ljus och lysa upp för någon.

Lilla kattfamiljen samlad. Längst till höger ser vi kattmamman, sedan Svante och närmast kameran Lilla Kärleken. På golvet ligger en av mina sockar som Lilla Kärleken stolt bär omkring på.

Det stämmer att jag för en tid sedan bytte hälsocentral efter att jag ett antal gånger upplevt att jag blev dåligt bemött på Tegs hälsocentral. När man inte mår 100% är man ju mer sårbar och känslig för hur man blir bemött. En tid efter senaste insidenten när jag åter mådde 100% gick jag tillbaka till Tegs hälsocentral och bad att få prata med ansvarig chef. Jag berättade hur jag upplevde att jag blivit bemött och hon lyssnade samt beklagande det inträffade. Jag fick känslan av att det inte var första gången hon fått liknande kritik. Jag berättade även att p g a detta hade jag bytt vhälsocentral till Citymottagningen och var mycket nöjd med deras bemötande.

Så går det ett antal månader, och under denna tid var det även en stor artikel i tidningen om hälsocentraler som förlorat många patienter, bl a Teg, vilket bara bekräftade min upplevelse och jag var inte förvånad. För ett par veckor sedan låg ett brev i brevlådan med Tegs hälsocentral som avsändare. Jag utgick ifrån att de inte uppdaterat sina adressregister och skickat information som om jag fortfarande var skriven hos dem. Jag öppnar brevet och det står: Välkommen tillbaka till oss på Tegs hälsocentral.

Bra initiativ tänkte jag, det blir intressant att se vad de lockar med. Efter andra meningen gick jag igång, och tänkte: – Hur osmart och respektlöst är inte detta, hur kan dom uttrycka sig: – Vi vet inte varför…. (man bytt hälsocentral) är man inte mer intresserad än att godta att inte veta varför? Snacka om att stoppa huvudet i sanden.

Jag blev så himla upprörd över deras klumpighet så jag kände mig tvungen att återigen besöka chefen för Tegs hälsocentral. Jag frågade henne om varför dom inte tar reda på anledningen till att de tappat så många patienter, jag föreslog henne att istället för ett allmängiltigt brev sätta sig och ringa de som bytt hälsocentral och VÅGA FRÅGA VARFÖR. Det skulle kännas mer respektfullt och de skulle få konkreta saker att jobba med. Hon höll med om att det var ett bra förslag, och förklarade att de inte är så bra på marknadsföring. Kanske dax att fundera vidare på en sådan tjänst. Jag gav henne en hel del bra idèer som jag hoppas att hon tar till sig.

VARDAGSLYCKA kan vara att säga sin mening, värna om sin rätt att bli bra bemött.