Ett gemensamt projekt

En sen kväll när jag och Kärleken låg nerbäddad i sängen och var redo att somna in fick jag en ide om ett gemensamt projekt. Jag frågade: – Skulle det inte vara roligt om vi hade ett gemensamt projekt som vi hjälptes åt att genomföra? Jag fick ett oinspirerat svar som lät ungefär så här: – Ja, jo… kanske det.. (Jag antar att han redan då förberdde sig på ett projektförslag han inte skulle dela min entusiasm inför)

Jag vet absolut inte varifrån idèen kom ifrån och hur den kunde dyka upp i mitt huvud denna sena timme. Jag tyckte själv att den var galet tokig och troligtvis ogenomförbar men blotta tanken lockade till ett bubblande skratt både inombords och ljudligt.

– Tänk dig, sa jag till Kärleken… om vi skulle göra ett projekt av att med bil köra runt så många kommunhus som möjligt!!!

– Kanske vi börjar med Nordmalings kommunhus, fortatte jag.

– Sen kan vi fortsätta med kommunhusen allt eftersom vi färdas genom landet.

– Vi kan skriva upp en lista som vi har i bilen, så kan vi bocka för allt eftersom, och tänk utmaningen att klura ut hur vi ska komma oss runt i bil ifall det finns hinder ivägen.

Jag fortsatte att fantisera om detta projekt en bra stund, och tyckte att detta var fantastiskt roligt. Av någon anledning så delade inte Kärleken glädjen över min ide. Tålmodet lyssnade kärleken på min monolog för att till slut, med sammetslen mjuk röst fråga: – Kan jag få sova nu? Jag insåg att jag inte just då skulle kunna inspirera till att dela detta projekt, så jag la mig tillrätta, med ett bubbel i magen, ett leende på läpparna och en varm famn nära intill.

VARDAGSLYCKA kan vara att dela med sig av de galna idèer som snurrar runt och ibland hittar en vänlig röst som synliggör dem.