Förundrad…

Jag blir nästan upprörd, förundrad och frågande. Nu är Ranelid på tapeten igen på jobbet. Han berör, minst sagt. Jag blir förundrad att höra från pedagoger att han "är för mycket"…

När det gäller barn pratas det mycket om att stärka barns självkänsla, tro på sig själv… ect…men det finns tydligen en åldersgräns för detta. När infinner sig den? När ska vi sluta tro på oss själva och gå den väg som känns rätt och våga uttrycka oss samt att bli respekterad för det? När förväntas vi ställa in oss i leden?

Jante-lagen är en väl inrotad lag även hos de som i sin yrkesroll ska stärka och stödja människans utveckling, självkänsla och självförtroende. Jag är förundrad över att Ranelid väcker så mycket känslor…

Ha en bra lunch allihopa och fundera på vad du tycker om människor som går sin väg och sticker ut. Vilka känslor väcker det hos dig?