Att vara närvarande i ett samtal

Av , , Bli först att kommentera 0
Handen på hjärtat, hur ofta sitter vi bara tysta och lyssnar när någon pratar utan att samtidigt ha en egen agenda som vi bara väntar på att sjösätta?

När jag sitter på bussen, på ett fik eller går i affärer och ser alla människor som samtalar med varann brukar jag fundera på hur många som verkligen lyssnar på den andre. (Det är stor skillnad på om vi hör det som sägs eller om vi lyssnar på det som sägs.) Ett givande samtal är en dialog och inte en monolig, eller… Vi har väl alla varit med om samtal där den andra bara pratar på och man inte får en syl i vädret. Tankarna börjar vandra iväg, och vi tänker på helt andra saker. Vissa människor älskar att föra monologer med oss andra som levande rekvisita där vår roll är att nicka, humma och svara kortfattat; jaha, ojdå, säger du det. I vissa sammanhang kanske den rollfördelningen fungerar alldeles utmärkt, men i andra sammanhang kan det vara fruktansvärt drenerande och påfrestande.

Jag tillhör dem som tycker om att samtala med andra människor. Jag gillar dialogformen; jag pratar – du lyssnar och sen pratar du och jag lyssnar, vi ger varandra utrymme och feedback. Jag känner mig sedd samtidigt som jag ser dig. Det är en skön känsla.

Jag är nyfiken på andra människors åsikter, funderingar och reflektioner. Det är spännande och intressant att prata med personer som är helt olik mig själv, som har helt andra erfarenheter och åsikter. Det är ju vid dom tillfällerna jag får möjlighet till ny kunskap, förståelse, insikter och självrannsakan, jag kanske till och med lär mig någonting nytt om mig själv.

Jag har alltid en ambition att vara mentalt närvarande under ett samtal, dels för min egen skull men även för att visa respekt för den andra personen. Jag blev medveten om det här med närvaro för några år sedan under ett antal dramalektioner. Bra teater handlar om närvaro fick vi lära oss. Vid en av övningarna, vi jobbade två och två, skulle vi föra ett samtal med varann där en av oss satt och låtsasbroderade, och vi skulle träna oss på att vara närvarande i den situationen – i nuet. Det låter kanske enkelt, men det krävde en enorm koncentration att vara 100% närvarande i det som sas och gjordes. Med den erfarenheten i bagaget så vet jag att det krävs mycket träning för att verkligen bli bra på att vara närvarande i ett samtal/situation.

Närvarotips under ett samtal:
  • Påminn dig själv om att; Nu ska jag vara närvarande
  • Ögonkontakt med den du samtalar med
  • Var medveten om ditt kroppsspråk och hur det kan uppfattas
  • Lyssna på de ord som sägs. Det är skillnad på att lyssna och höra.
  • Var observant på din andning – andas lugnt
  • Ge visuell bekräftelse på att du lyssnar
  • Fråga upp och ge feedback på det som sägs

Med ökad närvaro i det vi gör och våra samtal ökar även vårt välbefinnande.

Lycka till med tipsen! Susanne

Jag vill se dig – oavsett vad

Av , , Bli först att kommentera 1

En mammas oro och omsorg

Mina barn är vuxna – på papperet och i alla andras ögon. Dock är det lite annorlunda hur jag som mamma ser mina barn. Jag kommer ihåg känslan när jag insåg att jag för alltid kommer att få leva med oron att ”något” ska hända mina barn. Jag fick nästan panik – hur skulle jag fixa det? För ett par år sedan läste jag en kvällstidning med en liten notis om Agda 93 år som oroade sig för sonen som skulle flytta in på ett äldreboende. Hur skulle han klara det? Sonen var 73 år!!! Då fick jag verkligen bekräftat att en mammas omsorg är livslångt.

Med åren har jag insett att jag klarar mer än jag kanske trodde att jag skulle göra. ”Något” har hänt, ett flertal gånger som känslomässigt kastat mig mellan hopp och förtvivlan, att ligga sömnlös på nätterna blev under en perioder en del av min tillvaron. Att acceptera att jag var maktlös var stundom ett omöjligt alternativ. Dock nödvändigt. Det var som att befinna sig i värsta tänkbara mörka mardrömmen, att inte kunna hjälpa.

Då och då tittade solen fram bakom de mörka molnen och hoppet om en positiv förändring väcktes till liv och blev som en varm och mjuk kofta att krypa in i. Jag kunde andas igen. Jag sov djupt och gott på nätterna, några veckor, ibland bara några dagar tills jag återigen kastades in i mardrömmen.

Det konstiga är att det går att få vardagen att fungera någorlunda trots detta enorma stresspåslag som det innebär att leva under anspänning och oro för att det värsta skulle hända, ovissheten är ett helvete.

Men vad finns det för alternativ? Som mamma ser jag det som min uppgift att stå pall och vara en förebild. En ambition som inte alltid lätt att uppnå, och jag har fallit många gånger men alltid rest mig igen, starkare och klokare.

Några tips till dig som just nu befinner dig i en mardröm och fruktar det värsta angående ditt barn:

  • Acceptera det du inte kan förändra
  • Avsett tid för mental och fysik vila
  • Fyll på med positiv energi – gör något du tycker är roligt
  • Dela med dig av dina tankar och känslor till någon/några som har liknande erfarenheter
  • Sluta aldrig att visa kärlek i ord och handling – ge inte upp (ta en time-out när det känns som värst)
  • Sträck ut din hand och sök hjälp

Jag vill se dig

Även om mina barn som sagt är vuxna idag vill jag träffa dem på tu man hand lite då och då. Jag vill att vi ska mötas och att de ska få känna sig sedda. Det kan vara en fika på stan eller ett restaurangbesök. Det är ett utmärkt tillfälle att ge lite feedback eller bara låta dem prata om sitt och det som händer i deras liv. Jag får ta del av deras funderingar om framtiden, saker som oroar eller ge konkreta svar på praktiska spörsmål. Med en timmes kvalitetstid kommer man långt. Jag är övertygad om att min relation till mina barn är något jag alltid kommer att få jobba med och underhålla, jag tror inte på att jag bara kan luta mig tillbaka och tro att vi har världens bästa relation. Allt som vi vill ska växa måste vi nära med kärlek.

100_0647

Mina barn vet att de alltid kan ringa mig om det är nåt, som jag brukar säga. Då är det väl helt underbart när det plingar till i mobilen och jag får ett SMS som lyder: Hur steker jag blodpudding?

Önskar er en bra dag/Susanne

 

Nycklar till mental hälsa?

Av , , Bli först att kommentera 0

Ungas hälsa är en aktuell fråga. Det behöver uppmärksammas.

Enligt en rapport gjord av Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet (maj2013) har antalet svåra självmordsförsök ökat från 115 till 460 från 1995 till 2010 – allså fyrdubblats! Det är främst unga mellan 19-23 år som har aktivitetesbidrag som löper störst risk. Rapporten har lämnats över till Gunnar Axèn som är ordförande i socialförsäkringsutredningen. Självklart har han inget svar på varför det ökat, men han och andra politiker ska hitta över försäkringssystemet och lämna förslag om framtida socialförsäkringar. Han vill dock påpeka att alliansen satsat en milljard om året för att öka tillgängligheten för psykiatrisk behandling i landet. Jag läser vidare i artikeln. Tomas Eneroth sitter för Socialdemokraterna i socialförsäkringsutredningen. Han säger: – Jag ser det som ett rop på hjälp. Brist på stöd, brist på kontakter med psykiatrin. Där har både sjukvården men faktiskt också försäkringskassan ett ansvar. Det handlar inte bara om att bevilja ersättningar utan se till att ha kontakt.

Jag håller med om att det är viktigt att ha kontakt, men det jag reagerar mest på och som retar mig, är att det sällan pratas om VARFÖR mår så många av våra unga så dåligt och i sin desperation börjar självmedicinera med alkohol, droger och självskadebeteenden för att överhuvudtaget stå ut att ta ett andetag till. VARFÖR har de ångest, panik, utvecklar sociala fobier, dålig självkänsla och dåligt självförtroende? VARFÖR mår de så dåligt att döden ses som ett alternativ? Och vad kan vi göra förrutom att tillsätta utredningar och pengar?

Jag har absolut ingen lösning på detta men jag vill ändå delge några av mina tankar och funderingar samt lyfta detta viktiga ämne ännu en gång.

Först och främst tänker jag på att det är vi vuxna som skapat och skapar vårt samhälle och som föräldrar och vuxna måste vi ta aktivt ansvar för det. Bland annat genom att föregå med gott exempel och visa att vi bryr oss om oss själva och andra.

1. Bekräftelse/Tid – alla behöver vi få känna oss sedda och bekräftade för den vi är som person. Få känna att vi duger som vi är. Detta är ju inga nyheter men – när och hur ofta tar vi oss tid för varandra. Sitter i lugn och ro för att lyssna, samtala, umgås och skapar ett möte med varandra.

2. Ansvar – vi behöver inse att det är vi själva som har det största ansvaret för våra liv. Vi kan inte förlita oss på att andra, har huvudansvaret. Exempelvis skolan, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården. Självklart ska vi ha fungerande system för att ta emot och ta hand om de som inte mår bra, men vi ska inte heller underskatta det vi som vuxna och föräldrar kan bidra med. Det är ändå vi som bär huvudansvaret för våra och våra barns välmående.

3. Värderingar – hur ofta pratar vi med varann om våra värderingar, vad vi tycker är viktigt i livet och i samhället?

4. Det vi äter – äta måste vi göra och även unna oss lite gosaker då och då men vad är det vi stoppar i oss egentligen och hur påverkar det oss både fysiskt och mentalt. Kemikalier och gifter i maten. Alkohol, socker och tobak är andra exempel på sånt som kan påverka oss negativt.

 

Ja, det var några av mina funderingar. Ser fram emot dina åsikter. Allt gott/Susanne

När jag är död

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag vill finnas till för mina barn även när jag inte längre finns med i detta jordeliv. Det finns så mycket jag som mamma vill delge, livserfarenhet jag har fått under de år som gått. Jag vill att mina barn ska veta vem jag är, hur jag tänker och ser på livet. Jag vill ge dem möjligheten att ha en dialog med mig via de bilder och texter jag skrivit, och förhoppningsvis finna svar, tröst och glädje i det jag förmedlar. Redan för ett par år sedan föddes idèn att sammanställa en liten uppslagsbok om livet. Men ibland är det långt från tanke till handling. Det har tagit mig ca 2½ år att få detta klart, men i julas kunde jag glädjas åt att äntligen var den klar; boken till mina barn. Den heter: En uppslagsbok om… LIVET från A-Ö. Det blev min julklapp till dem.

Boken är uppbyggd med text och bild från A-Ö och bokens första ord är:ACCEPTERA. Du som följer min blogg kommer att få bokens alla bilder och texter presenterade allt eftersom.

140225 011

Texten: Acceptera det du inte kan förändra.

Lättare sagt än gjort ibland. Jag vill avsluta dagens inlägg med förordet i min bok:

Jag tyckte att det var en kul idè att förmedla alla välmenade klokskaper en mamma vill ha sagt till sina barn i en lättläst och illustrativ bok.

Tanken är att den ska fungera som en liten uppslagsbok om livet. Vissa texter kanske behöver lite tid för att förstås, andra är mer lättsmälta.

Med kärlek överlämnar jag denna bok att inspirera, sprida glädje och ljus.

Jag vill även påminna mig själv och alla andra att:

MAMMA HAR INTE ALLTID RÄTT – MEN OFTAST!!!

Önskar dig en bra dag/Susanne

 

Att göra avslut – på okänt vatten

Av , , 2 kommentarer 2

våren 2013 007

Det smärtar att göra avslut, oavsett om det är självvalt eller inte. Det är så mycket känslor investerade. Glädje, skratt, besvikelser, trygghet, smärta, rädsla, närhet och ilska. Avslut är läskigt – men ibland nödvändiga. Det kan handla om att gå från ett förhållande som inte fungerar, att avsluta en vänskapsrelation som suger energi, att fatta beslutet att ens husdjur är så sjukt och behöver lämna jordelivet eller att slutligen inse, på ett känslomässigt plan att ens pappa aldrig kommer att bli den pappa vi behövt eller önskat oss.

Avslut kan även handla om att lämna det hus som varit ens hem under en längre tid. Det är inte lätt att säga hejdå till alla minnen som är kopplat till rummen där vi levt en del av våra liv. Sovrummet där vi sovit många sköna nätter, myst med en kärlek eller legat vaken på grund av ångest och gråt. Vi vet exakt var sprickorna i tapeten finns, formen på reporna på fönsterlisterna och fläckarna i taket som bildat olika mönster. Vårt kök som varit hustets hjärta, där vi bjudit till mat, bakat bröd med varierat resultat och avloppet som levt sitt eget liv. Alla husets rum består av minnen – energi som sätter sig i väggarna.

Kanske det mest smärtsamma med avslut, är när vårat beslut påverkar någon annan på ett negativt sätt. När vi ser smärtan och sorgen i ögonen hos våra barn, en nära vän eller vår älskling. När de plötsligt inser att deras tillvaro aldrig kommer att bli som den en gång varit. När de verkligen känner att det inte finns någon återvändo och rädslan för framtiden gör det svårt att andas. Då är det svårt att stå stadigt och fast i sitt beslut. Men det går. Jag vet för att har upplevt båda sidor.

Till alla er som står inför avslut i era liv – ni överlever, det är en del av livet och med lite distans så kommer ni att inse att allt händer av en anledning. När något avslutas är det början på någonting nytt.

Några tips:

  • Tillåt dig att känna det du känner, men det är inte alltid nödvändigt att agera på dina känslor.
  • Uttryck dina känslor. Är du ledsen – gråt. Är du arg – skrik. Är du besviken – skriv/måla/rita.
  • Prata med någon/några du har förtroende för.
  • Skriv en ”Att göra-lista” för att hjälpa dig att få struktur på det du behöver och måste göra.
  • Kommunicera med din omgivning det du anser att de behöver veta för att slippa att de spekulerar
  • Hitta positiva sätt att koppla av på
  • Promenera för att rensa hjärnan och få egen tid

Kom i håg – allt ordnar sig till det bästa/Varm kram Susanne