Jag vill se dig – oavsett vad

En mammas oro och omsorg

Mina barn är vuxna – på papperet och i alla andras ögon. Dock är det lite annorlunda hur jag som mamma ser mina barn. Jag kommer ihåg känslan när jag insåg att jag för alltid kommer att få leva med oron att ”något” ska hända mina barn. Jag fick nästan panik – hur skulle jag fixa det? För ett par år sedan läste jag en kvällstidning med en liten notis om Agda 93 år som oroade sig för sonen som skulle flytta in på ett äldreboende. Hur skulle han klara det? Sonen var 73 år!!! Då fick jag verkligen bekräftat att en mammas omsorg är livslångt.

Med åren har jag insett att jag klarar mer än jag kanske trodde att jag skulle göra. ”Något” har hänt, ett flertal gånger som känslomässigt kastat mig mellan hopp och förtvivlan, att ligga sömnlös på nätterna blev under en perioder en del av min tillvaron. Att acceptera att jag var maktlös var stundom ett omöjligt alternativ. Dock nödvändigt. Det var som att befinna sig i värsta tänkbara mörka mardrömmen, att inte kunna hjälpa.

Då och då tittade solen fram bakom de mörka molnen och hoppet om en positiv förändring väcktes till liv och blev som en varm och mjuk kofta att krypa in i. Jag kunde andas igen. Jag sov djupt och gott på nätterna, några veckor, ibland bara några dagar tills jag återigen kastades in i mardrömmen.

Det konstiga är att det går att få vardagen att fungera någorlunda trots detta enorma stresspåslag som det innebär att leva under anspänning och oro för att det värsta skulle hända, ovissheten är ett helvete.

Men vad finns det för alternativ? Som mamma ser jag det som min uppgift att stå pall och vara en förebild. En ambition som inte alltid lätt att uppnå, och jag har fallit många gånger men alltid rest mig igen, starkare och klokare.

Några tips till dig som just nu befinner dig i en mardröm och fruktar det värsta angående ditt barn:

• Acceptera det du inte kan förändra
• Avsett tid för mental och fysik vila
• Fyll på med positiv energi – gör något du tycker är roligt
• Dela med dig av dina tankar och känslor till någon/några som har liknande erfarenheter
• Sluta aldrig att visa kärlek i ord och handling – ge inte upp (ta en time-out när det känns som värst)
• Sträck ut din hand och sök hjälp

Jag vill se dig

Även om mina barn som sagt är vuxna idag vill jag träffa dem på tu man hand lite då och då. Jag vill att vi ska mötas och att de ska få känna sig sedda. Det kan vara en fika på stan eller ett restaurangbesök. Det är ett utmärkt tillfälle att ge lite feedback eller bara låta dem prata om sitt och det som händer i deras liv. Jag får ta del av deras funderingar om framtiden, saker som oroar eller ge konkreta svar på praktiska spörsmål. Med en timmes kvalitetstid kommer man långt. Jag är övertygad om att min relation till mina barn är något jag alltid kommer att få jobba med och underhålla, jag tror inte på att jag bara kan luta mig tillbaka och tro att vi har världens bästa relation. Allt som vi vill ska växa måste vi nära med kärlek.

Mina barn vet att de alltid kan ringa mig om det är nåt, som jag brukar säga. Då är det väl helt underbart när det plingar till i mobilen och jag får ett SMS som lyder: Hur steker jag blodpudding?

Önskar er en bra dag/Susanne