Jag var på Sinnesrogudstjänst i söndags. Det var avslutningen på ett helgseminarium som Tegs församling anordnat. Temat för helgen var VÄNDPUNTER med inriktning mot missbruk och medberoende. Det var en blandning av workshops, samtal och föreläsning. Olle Carlsson – präst och nykter alkoholist berättade om sitt liv och sina erfarenheter.

Även vi deltagare gavs utrymme att dela våra erfarenheter av missbruk/psykisk sjukdom, hur det har påverkat oss, och hur det kan vara att leva tillsammans med eller bredvid någon som har eller har haft ett missbruk/psykisk sjukdom. Mycket smärta, sorg och ilska blandat med omtanke och kärlek. Starka och omtummlande glimtar från en vardag som på ytan ser ”normal” ut. Att få sätta ord på det jag känner och samtidigt få höra att jag inte är ensam är en befriande känsla.

Att känna sig välkommen

Jag brukar inte gå i kyrkan speciellt ofta, men de gånger jag besöker en kyrka oavsett om det är dop, bröllop, begravning eller av andra orsaker, slås jag alltid av den värme och gästvänlighet som kyrkan bjuder och jag undrar varför jag inte går oftare i kyrkan och deltar i det som erbjudes? (Nu har jag faktiskt utmanat mig själv och anmält mig till en grej) När jag vid lördagens seminarium ställde mig i kö för att betala och samtidigt anmäla min närvaro, kom två präster samt övrig personal fram till mig, sträckte fram sin hand, presenterade sig och hälsade mig välkommen. Samma sak upprepades vid söndagens Sinnesrogudtjänst när jag och Kärleken kom in genom dörren. Det var ett varmt välkomnade som kändes äkta. Jag kände mig verkligen välkommen och sedd.

Det här fick mig att börja fundera på var jag egentligen känner mig välkommen, vilka bjuder in mig i sin gemenskap och sitt liv och vilka bjuder jag in och välkomnar att ta del av det jag har att erbjuda? En sak är säker – jag vill känna mig välkommen.

Önskar er innehållsrik dag/Susanne

Nu har vi kommit till bokstaven B i min uppslagsbok om LIVET A-Ö.

Dagens ord är BEHOV.

Det finns gemensamma och grundläggande behov, exempelvis mat, trygghet och värme. Men så har vi våra personliga behov att ta hänsyn till. Jag är övertygad om att när vi kompromissar bort eller åsidosätter våra personliga behov kommer vi förr eller senare att börja må dåligt och vårt välbefinnade krymper.

Vilka är dina personliga behov?

Ha en bra dag/Susanne

Jag har bott på samma ställe i ca 10 år – det har även min granne gjort, kanske lite längre till och med eftersom han redan bodde där när jag flyttade in. Under dessa år har vi bägge två bytt partner, sett katter och hundar flytta ut och flytta in, vi säger hej när vi ses på parkeringen och turas om att skotta snö och sopa löv på vår gemensamma lilla asfaltsplätt framför respektive ytterdörr. Jag har sett när han bytt från långt uppsatt hår till kortklippt. Vi har setts nästan varje dag eller åtminnstonde hört när ytterdörrar öppnats och stängts men vi har aldrig pratat med varann. Jag vet inte ens vad han heter. Jag har tjuvkikat på hans postlåda efter ett namn men icke.

Han måste få ett namn

En dag bestämde Kärleken och jag att vi får helt enkelt hitta på ett namn, hmmm… vad ser han ut att heta? Kjell, Bengt, Janne eller Sven. Nä, det var inget av det som passade, Toooomas utbrast Kärleken, jag tror han heter Toooomas. Jaa, jag kunde inte annat än hålla med, så nu heter han Toooomas. Skulle det visa sig att han faktiskt har ett annat namn skulle det kännas väldigt konstigt.

Önskar er en härlig dag/Susanne

Fredagkväll. Gemensam matlagning med nytt recept som jag hittat på någon inspirerande blogg. Jag har min laptop stående på köksbordet med receptet framme. Bredvid står en oöppnad Ramlösa. Jag skruvar av korken för att fylla mitt glas – och när kolsyran börjar pysa, bubblar även den kolsyrade drycken ut – på min laptop som helt oskyldigt står där intet ont anande. I det ögonblicket ”dog” min älskade dator, och jag var både ledsen och framför allt arg på min själv. Jag borde vetat bättre.

Jag ställde in mig på att köpa en ny, men drog ut på det – prioriterade annat. Och vilken tur att jag väntade. I ett helt otippat sammanhang där det inte diskuterades datorer eller teknik, var det en person som i förbifaten nämde att hon bytt tangentbord ett antal gånger på sina laptops hon haft under årens lopp. – Kan man byta tangentbord, frågade jag. – Javisst svarade hon.

Så nu har jag köpt ett nytt tangentbord till min laptop och den fungerar igen som om ingenting hänt. Och det blev betydligt billigare än att köpa en ny. /Önskar er en fin tisdagSusanne

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur det kan kännas att avsluta saker och ting. När jag läste igenom det kände jag att jag hade mer att säga om det. Jag skulle vilja utveckla det något. Jag har ibland svårt att avsluta saker som jag påbörjat. Det kan vara allt ifrån att sticka TVÅ sockor, bildserier jag börjar att teckna, städrutiner jag skrivit ner, till att gå ut med soporna DIREKT istället för sen och att sortera pappershögar. Det sistnämda är väl det som stör mig allra mest. Jag har eget företag och har kontoret hemma. När jag ska sätta mig vid skrivbordet för att jobba med texter, bilder eller administrativa saker har jag svårt att koncentrera mig när jag samtidigt ser mina pappershögar ligga osorterade lite här och där. Speciellt ”galen” blir jag när jag inte hittar en bild eller text som jag vet att jag har någonstans. Jag har lagt ner åtskilliga timmar bara på att leta efter saker/papper på mitt kontor.

Min födelsedagspresent

På nyårsafton bestämde jag att ge mig själv ett välsorterat kontor i födelsedagspresent. Sagt och gjort. Jag köpte pärmar och massor med platsfickor samt ett antal register. Det tog tre dagar att få ordning, framför allt tog det tid att sortera alla mina bilder.

Det blev åtta fullproppade pärmar – bara med bilder som jag gjort!!! Jag har faktiskt inte sorterat alla texter jag skrivit, men det blir så småningom. Jag inser ju att jag har underlag för ett antal böcker och utbildningsmaterial när jag tittar igenom allt jag gjort. Det har varit både roligt, intressant och nostalgiskt att gå igenom det som legat bortglömt i någon pappershög, låda eller pärm.

För att knyta ihop det hela har jag ännu en gång insett hur viktigt det är att avsluta det jag påbörjat för att jag lättare ska kunna starta något nytt, istället för att ha flera oavslutade projekt som suger energi. Nu kan jag ”andas” igen när jag sitter på kontoret, jag vet var jag har alla mina papper, och framför allt har jag tillgång till alla mina bilder som bara väntar på att användas i något sammanhang. /Susanne

Var tog vintern vägen?

Önskar dig en bra söndag/Susanne

Avundsjuka anses ofta som något negativt men jag skulle vilja vända lite på det och använda avundsjukan på ett positivt sätt.

Tänk dig att avundsjukan visar vad du önskar dig, vad du längtar efter och vad du vill ha/uppnå/göra. Avundsjukan kan även visa dig vad du saknar och vilka sorger du bär på. Istället för att låta avundsjuka göra dig sur, bitter, elak och missunnsam låt den visa vägen till dina drömmar och visioner. Jag säger inte att det är lätt, men det går.

Mina tips för att hantera avundsjuka:

• När du känner ett sting av avundsjuka – ta ett par djupa andetag – och tänk efter
• Prata inte illa eller nedlåtande om personer du är avundsjuk på – använd istället din energi till att söka kärnan till din avund
• Låt avundsjukan vara din vägvisare och drivkraft på ett positivt sätt
• Låt inte negativa känslor styra dina handlingar

Lycka till/Susanne

I går kväll var vi på Droskan och lyssnade på Torbjörn Risager med band. Så fantastiskt bra! Vi hörde dem för första gången förra året när jag köpt biljetter i ”blindo” till ett bluesevenemang jag ej kände till. Jag ville överraska Kärleken med en musikalisk upplevelse. Vi blev sålda. Att lyssna på bra livemusik är att LEVA. Det är en speciell känsla att dela denna upplevelse med andra – att bara få vara i ett flöde av positiva känslor.

Det enda som jag inte gillade var att denna gång var dansgolvet fyllt med bord och stolar. VARFÖR? Dessutom satt/stod 90% av publiken helt still! VARFÖR? Jag tycker att det minst en publik kan göra är att VISA att man uppskattar musiken/sången genom att klappa i tak, dansa, röra sig, vissla… ja helt enkelt vara med. Det är så otroligt egositiskt att bara sitta/still och ta emot. En livespelning bygger på ett utbyte av energi tycker jag. I alla fall så hade vi kul, visade vår uppskattning med handklapp och dans.

https://www.youtube.com/watch?v=atAPnLMur8A&feature=youtube_gdata

Jordgubbsmousse 3-4 portioner

En snabb och enkel efterrätt.  Mycket god !!!

Du behöver:

2 äggvitor

½ dl. strösocker

250 g jordgubbskvarg

Jordgubbar till dekoration.

Så här gör du:

• Vispa äggvitorna tillsammans med sockret till ett hårt skum. När du tror att du är klar – vispa lite till. Du ska kunna vända bunken upp och ner utan att det rinner ut.
• Lägg jordgubbskvargen i en skål och vänd försiktigt ner äggviteskummet så att det blandas.
• Häll upp i fina serveringsglas och ställ in i kylskåpet ett par timmar.
• Dekorera med skivade jordgubbar innan servering.

Lycka till!

Önskar er en bra fredag/Susanne

Jag har haft hund den största delen av mitt vuxna liv. För ca sju år sedan omplacerade jag min älskade Simba på grund av att jag blev ensam och jobbade nästan 10 timmar om dagen. Tack och lov fick han ett superbra nytt hem, men han finns i mitt hjärta och mina tankar allt som oftast. När jag ser en Flatcoated retriver blir jag alldeles varm och jag känner hur jag får en klump i halsen och det tåras i mina ögon. Jag verkligen älskar den hundrasen, dom är så glada, kärleksfulla och roliga. Så fort tillfälle ges hälsar jag på de ”flattar” som kommer i min väg. Någon gång vill jag äga en till.

För ca ett halv år sedan börjarde jag återigen funderat på om en ny hund skulle få flytta hem till oss. Tid, intresse och energi fanns, men vilken ras, valp eller vuxen? En ”flatt” var utesluten på grund av utrymmesbrist, jag har ju redan fyra katter i en trerumms lägenhet.

En bärbar hund

Jag bestämde att jag för första gången skulle skaffa en liten ”bärbar” hund som inte fäller päls. Genom kontakter och tillfälligheter fick jag ett erbjudande av en seriös uppfödare att överta en vuxen hund som hen fått tillbaka via polisen. Jag fick den bakgrundsinformation om hunden som hen hade. En tuff uppväxt med flera hem och inte väl omhändertagen. Trots det hunden varit med om var hen trevlig mot folk och andra hundar. Jag ville absolut ge hunden en chans. När jag träffade hen första gången samt när vi hämtade hem hen fick jag ingen riktig kontakt med henne. Det kändes konstigt och ovanligt.

Nu när jag ser tillbaka förstår jag hur avstängd hen var. Alla i vår omgivningen hade sett samma sak. Hen hade helt enkelt stängt av kommunikationen för att genomleva allt hen varit med om! Man blir upprörd. Det tog två veckor innan hen viftade lite lite på svansen – leka visste hen inte vad det var, tittade bara på bollen som rullade iväg.

Det var faktiskt katten Olle som efter ca fem veckor lockade hen att skutta till lite efter en av katternas garnbollar. Hen stannade tvärt och tittade sig omkring som om hen undrade vad hen höll på med. Vilken lycka när hen för första gången fick ett ”spel” och sprang ett varv runt i köket, sladdade på köksmattan för att sen springa in under vardagsrummsbordet och tillbaka ut i hallen igen.

Busar och äter kattbajs

Nu är hen en ”riktig” hund – den hen var ämnad att vara från allra första början. Hen busar med sig själv, ett tuggben, med oss eller katten Olle. Hen äter lite kattbajs när tillfälle ges, hoppar på oss när vi kommer hem, morrar lite på en del hundar när vi är på promenad och dra lite i kopplet. Vi låter ”olaterna” vara ett tag, glada att hen nu visar känslor och kommunicera med oss. Vi tar några saker i taget och visar lugnt och bestämt vad vi förväntar oss av hen. Vi har lagt ner mycket tid och engagemang, det har det varit värt. Vi är överens om vilka regler som gäller – allt utom att jag gärna vill ha hunden i soffan när jag ser på TV, det tycker inte husse! Så vi har gjort en överenskommelse – när jag är ensam hemma får hon vara med mig i soffan trots att husse inte gillar det. Vi är så glada över att ha hen i vårat liv och har aldrig ångrat oss.

Några tips till dig som funderar på att ta en omplaceringshund:

• Tänk noga igenom om VARFÖR du vill ta en omplaceringshund.
• Har du tiden och engagemanget som behövs? En omplaceringshund kan ibland, till att börja med, vara mer krävande eftersom den kan ha utvecklat oönskade beteenden som tar tid att jobba bort.
• Läs på om den specifika hundrasen eller hundraserna om det är en blandras. De kan ge dig en fingervisning om vad du kan förvänta dig samt rastypiska beteenden.
• Ta reda så mycket du kan om hundens bakgrund, vanor/ovanor och rutiner. Vilket foder den äter samt vilka leksaker den gillar.
• Ta hunden på prov till att börja med. Ge hunden och dig själv en chans att lära känna varandra. Två månader ungefär.
• Skriv ett ”fodervärdsavtal” eller likande med hundens ägare om vad som gäller under provtiden.
• Se till att hunden är försäkrad.
• Se till att hunden är vetrinärbesiktad innan du hämtar den. Ej äldre intyg än 7 dagar.
• Välkomna hunden med lugnt och ro.
• Innan du tar in hunden i dess nya hem – ta en långpromenad.
• Alla i familjen måste vara överens om vilka regler som gäller för hundenoch hur ni bemöter er nya familjemedlem.
• Var lugn och tydlig med vad ni förväntar er av hunden – det ger hunden trygghet.

Vi fick ha vår hund i koppel inomhus de första veckorna eftersom hen for runt och jagade och skällde på katterna. Eftersom vi hela tiden hade hen nära, kunde vi snabbt ge feedback på hens beteende, vad som var tillåtet och inte. Det gav även katterna trygghet, då slapp dom sätta gränserna. Nu funkar det alldeles utmärkt – visst händer det att hen ”busjagar” någon av katterna även i dag, men nu lyssnar hen på oss när vi säger att; – Det räcker nu.

• Ha tålamod. Både med dig själv och hunden. Ta hjälp från erfarna hundägare/uppfödare om du behöver.
• Sist men inte minst – TYCK INTE SYND OM HUNDEN oavsett vad den varit med om. Hundar lever i nuet. Börjar du tycka synd om hunden på grund av att den kanske haft det svårt, är risken 100% att du låter dina känslor ta över och överser med hundens olater,  oönskade beteenden och får svårt att sätta gränser – vips så har du en hund med ännu mer problem.

Jag inbillar mig att hundar förstår när dom fått en andra chans och betalar tillbaka med tacksamhet och kärlek på hundars vis – en blöt puss lite då och då med en svag doft av kattbajs.

Önskar er en dag med skratt och glädje/Susanne