Jag är nyfiken

Att skriva inlägg i sin blogg är ju nästan som att skriva en offentlig dagbok. När jag växte upp skrev var och varannan tjej i min klass dagbok. Så även jag. Då var det stort hemlighetsmakeri. Dagboken skulle gömmas, låsas och nyckeln skulle i sin tur gömmas på ett säkert ställe. I dagboken skrev man ner sina tankar, funderingar om livet, drömmar, oförrätter, skvaller och listade de intressantaste killarna i klassen/skolan. Tanken på att någon skulle läsa det som skrivits var skrämmande och bland det värsta som kunde tänkas hända.

Det ser lite annorlunda ut i dag. Var och varannan har en blogg där både glädje, sorg, recept, tips om allt mellan himmel och jord, åsikter och tänkvärdheter delas för alla att ta del av. För den yngre generationen är det en självklarhet att finnas på Facebook och andra sociala medier, ett sätt att umgås och hålla sig uppdaterad om sina vänner. Själv tillhör jag generationen som har ett ben i det gamla och ett ben i det nya sättet att umgås och öppna upp det privata och personliga rummet.

Jag läser sällan andras bloggar. Dels för att jag har nog med det som tänks och händer i mitt eget liv, men även för att jag upplever att de flesta blogginlägg är så långa. Jag har inte riktigt tålamodet att läsa trots att ämnet är intressant. Av den anledningen har jag ambitionen att själv skriva ganska kortfattade inlägg.

Jag har en trogen skara läsare av min blogg och jag är nyfiken på vilka ni är som är nyfiken på mig och det jag skriver. Kan ni tänka er att lämna ett litet fotspår efter er någon gång då och då genom att gilla inlägget (om ni gör det förstås) eller varför inte en kommentar – skulle vara kul att få veta att ni finns på riktigt.

Önskar er en spännande dag/Susanne