Testar ett nytt recept…

Av , , Bli först att kommentera 0

Passar på att testa ett nytt recept på glutenfria kanelbullar medans regnet öser ner. Blixt och dunder gör att vår hund Nelly följer mig vart än jag går. Hon gillar verkligen inte åska. När hon kom till oss för ca 1 år sedan var hon traumatiserad på grund av allt hon upplevt under sina första levnadsår. Sakta men säkert utvecklas hon till en ”vanlig” hund, men vi har lite jobb kvar – åskrädsla exempelvis.

Nu ringer det i köket – dags för nästa steg i bullbaket. Återkommer med hur resultatet blev. Hej så länge/Susanne

Rabarberpaj – glutenfri

Av , , Bli först att kommentera 0

Vaknade tidigt i morse. Låg kvar i sängen och njöt att känslan att vara ledig och inga måsten i dag. Solstrålarna kikade in mellan persiennerna – ännu en varm sommardag. Jag har inga inlägg ”på lager” och väljer att umgås med Kärleken och barn idag. Därför blir det ett kort inlägg med ett gott och enkelt recept på en glutenfri rabarberpaj. Har gjort den själv – mycket god. Kanske något att bjuda på i dag till kaffet. Receptet hittade jag på: www.recept.se. Önskar er en bra söndag i sol och värme/Susanne

 

Frasig Rabarberpaj

glutenfri rabarberpajEnkelt recept på mycket god frasig rabarberpaj som är glutenfri.

 Glutenfri rabarberpaj som smälter i munnen. Mycket god ”marängaktig” rabarberpaj som verkligen rekommenderas även för icke-glutenallergiker. En favorit!
Timglas Tid: 40 minuter varav 20 min i ugnen
Portioner 6-10 portioner

Ingredienser:

Att strö över:

glutenfritt

Stenansikten…

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag gillar att måla och jag gillar stenar. Jag tycker mig se ansikten och figurer i de stenar jag plockar och det är dessa drag jag förstärker med hjälp av pensel och färg.

140710 006

140710 008

140710 009

När det är soligt och varmt låter jag dem solbada för att samla på sig positiv och stärkande energi.

Soliga hälsningar till er alla/Susanne

Bra att ha i kylskåpet

Av , , Bli först att kommentera 2

Varma och soliga sommardagar – dags för lunch eller middag. Det känns inte som om jag vill ha varm mat eller spendera tid i ett varmt kök. Inte jättehungrig heller. Då är det skönt att ha något gott och färdigt att ta fram från kylen. Här ska ni få ett enkelt recept på en mycket god tonfiskröra som kan användas på flera olika sätt:

  • Tillbehör till en vanlig grönsallad med gurka och tomater – en skiva honungsmelon
  • Pålägg till en smörgås av valfri sort. Grovt bröd eller vitt rostat. Grunda med lite grönt
  • Goda wraps (på mjukt tunnbröd) gör du genom att bre på valfri mängd tonfiskröra och toppa med lite strimlad purjolök och grönt

Tonfiskröra med paprika och chili smak

– 2 burkar tonfisk

– 1 burk creame fraich med paprika och chilismak

140711 010Så här gör du:

– Ta fram en skål. Öppna tonfiskburkarna, låt olja eller vatten rinna av ordentligt innan du lägger tonfisken i skålen

– Rör ner creame fraichen

– Rör om tills tonfisken och creame fraichen blandats sig väl

KLART!!!

Det går utmärkt att halvera eller dubbla satsen allt efter behov. Håller sig ett par dagar i kylen med platsfolie på.

/Susanne

 

 

 

En okunnig mamma del 2 – Att växa och utvecklas…

Av , , Bli först att kommentera 1

Mitt tidigare inlägg med rubriken ”En okunnig mamma” väckte en del reaktioner – vilket jag tycker är bra. En summering av en del av de kommentarer som finns angående mitt inlägg:

  • Att man sätter sig över andra människor och som vanligt klankar ner på andra mammor
  • Att det inte alls handlar om en okunnig mamma – utan en människa med fel och brister
  • Att vi är människor som tappar humöret, vi blir arga, ledsna, glada, får ångest och blir besvikna. Varför ska vi gömma detta för våra barn?
  • Det är inte skadligt att visa våra barn hur vi känner, att vi reagerar och att vi inte är känslokalla
  • Det är en uppsjö idag av böcker, bloggar, kurser osv om hur man ska vara som förälder. Hur man ska vara icke mänsklig och absolut inte visa sin mänsklighet för sina barn

Dessa kommentarer har inte skrivits direkt till mig men finns ändå tillgängliga för mig att ta del av. Jag blir förvånad över vilka känslor mitt inlägg väckt. Jag funderar om de läst HELA inlägget. Min intention var INTE att inlägget skulle uppfattas som om jag sätter mig över andra människor – verkligen inte. De som känner mig kan nog intyga att jag inte är den typen av person.

Rubriken ”En okunnig mamma” var ett medvetet val att väcka intresse, vilket det gjorde, för jag har aldrig haft så många besökare på min blogg som när inlägget publicerades och delades vidare. Självklart vet jag att det finns en människa med fel och brister bakom mamman och incidensen jag berättade om. Jag är själv en människa med både fel och brister, vilket jag inte sticker under stolen med.

Eftersom vi är människor har vi tillgång till en mängd olika känslor som en av kommentarerna beskrev. Ilska, besvikelse, glädje, ångest och vi blir ledsna ibland. Vi ska ABSOLUT INTE gömma alla våra känslor för våra barn. Men som jag ser det är det skillnad på om vi låter våra känslor styra vårt handlande UTAN ATT VI REFLEKTERAR över konsekvenserna och om vi INTE TAR ANSVAR FÖR VÅRA HANDLINGAR. Jag vill på intet sätt påstå att det är enkelt, ingen är eller kommer någonsin att bli eller vara den perfekta föräldern.

Finns det verkligen böcker, bloggar och kurser som lär oss föräldrar att vara icke mänskliga och inte visa sin mänsklighet för sina barn?

Att föräldrakurser skulle vara OBLIGATORISKA tills barnet fyllt 18 år handlar om en möjlighet att växa och utvecklas som förälder och person. Det handlar INTE om att någon ”förståsigpåare” ska berätta och lära ut hur just DU SKA VARA SOM förälder. Jag skulle se det som ett privilegium att få vara i ett sammanhang där jag tillsammans med andra får utbyta erfarenheter och kunskap.

Vi säkerställer ju så mycket annat i vår tillvaro. Vad är skillnaden? Uppfattar vi det som ett intrång i vårt privatliv och är rädda för att inte bli ”godkända”? För mig, handlar föräldrakurser om att lära, träna och utveckla sin reflektionsförmåga. Det handlar inte om rätt eller fel, eller att bli bedömda eller döma andra föräldrar.

I huvudsak handlade mitt inlägg ”En okunnig mamma” om mina personliga reflektioner kring situationen med det gråtande/skrikande barnet och hur mamman uttryckte sig. Jag VET hur det känns att bli utsatt för känslomässigt hot, jag VET hur det känns att bli lastad med skuldkänslor. Ännu värre så VET jag att jag gjort liknande saker mot mina barn under deras uppväxt.

Jag är glad och stolt över mig själv att jag lärt mig och fortfarande tränar på min refektionsförmåga, för min skull, för mina barns skull och för alla andras skull. Det innebär att när jag sagt eller gjort något tokigt eller ogenomtänkt kan jag be om ursäkt och ibland, om det behövs, förklara mig. Sen kan jag gå vidare, istället för att älta, må dåligt eller samla på mig en massa negativ energi som förr eller senare briserar.

Önskar er en härlig dag i dag trots era fel och brister 🙂 /Susanne

 

 

SilverMaria

Av , , 2 kommentarer 0

Hemkommen från mötet tillsammans med Maria. Jag ska berätta lite bakgrund. Min vän Maria lärde jag känna för ungefär fem år sedan när vi var på AF för en information om att starta eget företag. Vi satt mitt emot varandra och utbytte lite funderingar under en kaffepaus. Vi bytte kontaktuppgifter och sedan den dagen har vår vänskap utvecklats i en varm och givande riktning. Ibland äter vi frukost tillsammans, ibland middagar, pratar i telefonen och mailar. Vi pratar om allt ifrån utbyte av recept, skriva offerter till feedback om föreläsningsidéer och privata med och motgångar. Det jag gillar med Maria är att hon är ärlig, säger som det är, vad hon tycker och tror. Hon är glad, positiv och är väldigt miljömedveten. Vi delar samma grundvärderingar och hur vi bör bemöta våra medmänniskor och livet i stort. Med Maria skrattar jag gott, samtidigt som vi kan samtala om djupare och privata saker.

Jag har många vänner som heter Maria och Kärleken har haft problem att skilja dem åt. Maria som jag berättar om nu har jag kallat för ”CykelMaria” för att Kärleken ska veta vem jag pratar om. Anledningen är, som smeknamnet antyder, att hon cyklar mycket. Jag håller på att byta smeknamn på henne till ”SilverMaria”. Maria som har många strängar på sin lyra är en mycket duktig och talangfull silversmed. 140711 009Hon har sin egen stil. Jag har haft turen att jag har fått både ett personligt hängsmycke samt en spinnring av henne. Speciellt hängsmycket har jag fått mycket beröm för och jag berättar gärna vem som gjort det. Följdfrågan blir ofta: – Vad har hon för hemsida?

Jag har peppat henne att satsa mer på sitt silversmide, hon får både beställningar av hängsmycken och folk köper hennes spinnringar. Dagens möte var med en butik i Umeå som förhoppningsvis kommer att bli en återförsäljare. De ställde sig mycket positivt till Marias smycken, berättade att handsmidda silversmycket är mycket uppskattade och efterfrågade. Jag blir så glad för Marias skull. De tog hennes visitkort och bad henne återkomma när inköpsansvarig är tillbaka efter sin semester i slutet av augusti. Tar de emot Marias smycken har hon plötsligt två återförsäljare, eftersom hennes frisör i Stockholm säljer Marias smycken. Jag håller tummarna och hoppas och tror att Maria börjat förstå att hon ska satsa mer på sitt silversmide. Jag kommer att uppdatera mer om Marias smyckesresa, visst är det spännande och inspirerande att få följa. Jag kommer även att berätta mer om hennes spinnringar och hennes hängsmycken – de har en historia, men det blir i ett annat inlägg.

Nu ska jag avrunda för att åka iväg med datorn som min mamma fick i present. Uppkopplingen till internet funkar inte. Vi har testat allt + telefonsupport. När inte det fungerade ville dom att jag skulle åka till närmaste butik för att få hjälp på plats. På återseende gott folk/Susanne

Ett möte väntar

Av , , Bli först att kommentera 0

På väg till ett möte kl.10.00. Idag är det min vän ”SilverMaria” som står i centrum och jag hänger med som sällskap – nyfiken som jag är. Återkommer om detta.

Mitt inlägg med rubriken ”En okunnig mamma” har väckt en del intresse och lästs av många. Jag har även fått några kommentarer om det jag skrev, dock inte till mig direkt, men ändå tillgängligt för mig att ta del av. Jag blir förvånad över hur olika vi kan tolka saker. Jag återkommer även om detta i del 2 av ”En okunnig mamma”. Dags att bege sig iväg.

På återseende under dagen/Susanne

Plötsligt kom döden nära…

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag sitter och surfar runt, googlar på tänkbara ord och betydelse på ett ord som eventuellt ska ingå i namnet på en smyckeskollektion. (Min kompis Maria Sandberg som gör fantastiska silversmycken) Hon har bett mig om lite feedback, så här sitter jag och gör lite efterforskningar. Jag klickar in på den ena sidan efter den andra för att plötsligt befinna mig på en blogg skriven av en, som hon beskriver sig själv, helt vanlig kvinna som skriver om sina helt vanliga dagar. Hon har även en cancer som spridit sig i kroppen. Jag läser hennes kortfattade presentation och ser en bild av en medelålders kvinna med ett leende på läpparna. Hon ser i allra högsta grad levande ut.

Det första inlägget är även det allra sista. Ett inlägg skrivit av Sara & Emma som jag antar är kvinnans döttrar. En dödsannons med en otroligt vacker dikt + datum och tid för begravningen. Jag inser att det här är på riktigt – detta har hänt – det är den verklighet vi alla kommer att stå inför.

Den leende och levande kvinnan finns inte bland oss längre. Jag har ingen aning om vem kvinnan är, känner inte henne eller hennes döttrar men nyfikenheten får mig att läsa vidare. Efter några blogginlägg början kvinnan ta form och hon blir levande i mitt huvud. En stark och levnadsglad kvinnan som naket beskriver sin vardag och kamp mot monstren som hon kallar sin cancer. Här är ett litet utdrag från hennes blogg, och jag hoppas att det är okej med henne att jag publicerar det:

”Nej, helt kräkfri blev jag inte, men nästan. Har inte alls mått illa idag men istället kämpat på tills tårarna stod högt, i mina försök att tvätta några stackars maskiner kläder och handdukar och att gå upp och ner för trapporna. Krafterna är nästan slut och jag orkar snart inte lyfta benen i och ur bilen när jag ska åka iväg nånstans.
 
Det är såklart inget att skämmas för om jag behöver gråta en skvätt och när jag väl gör det, känns det ju bra. Efteråt. Men så är jag sån också att jag kämpar emot så länge jag kan. Dumt? Antagligen, men tänk om alla murar faller ihop och inte skyddar mig längre och tänk om det aldrig slutar att komma tårar och tänk om jag inte klarar av att hålla garden uppe mot monstren igen, och tänk om jag faller ihop som ett korthus och blir till en kladdig massa av saltvatten och smutstvätt?”
Döden kommer nära – det är så svårt att förstå – eller vi kanske inte ska förstå – vad vet jag? Författarinnan Elisabeth Kübler Ross som skrivit många böcker om döden har sagt:
” Först när vi accepterat att vi ska dö kommer vi att leva livet fullt ut”
Önskar er en härlig dag i värmen/Susanne

 

Skapa dina egna minnen…

Av , , Bli först att kommentera 1

I går morse åt jag min frukost på min uteplats. Trots tidig morgon var det varmt i luften och jag kunde sitta ute enbart i shorts och T-shirt. När jag ätit klart ställde jag ifrån mig min tallrik, tog ett par djupa andetag, bestämde mig för att vara närvarande i just den stunden. Att lyssna till ljuden runt omkring mig, att uppmärksamma färgerna och formerna på blommorna i krukorna, att känna efter hur det kändes i min kropp.

Just den stunden som endast varade i ett par minuter har nu förvandlats till ett positivt och energigivande minne. Jag kommer ihåg vad jag hörde, en buss som passerade, vinden som blåste i björken utanför mitt staket, en personbil som körde något för fort och en ko som råmade långt bort i fjärran. Jag kommer ihåg färgerna och formerna på blommorna, en klar och stark orange, en mustig purpur, en mild och ljuvlig rosa och en försiktig orange. De färgstarka blommorna omgavs av ett mörkgrönt bladverk. Massor av perfekta små långsmala blomblad bildade perfekt runda blommor, de såg nästan overkliga ut, och jag vilel känna efter. Utslagna blommor och blomknoppar i olika stadier samsades på en och samma blomma. Jag kommer ihåg hur det kändes i min kropp – det kändes lugnt. Ingen smärta eller obehag någonstans, jag kände efter igen för att försäkra mig att det var sant. Jo, så var det – stor tacksamhet. Jag kommer ihåg värmen som omslöt min kropp.

En stund av VardagsLycka att minnas, ett guldkorn att plocka fram i stunder av nedstämdhet och missnöje. I denna stund av VardagsLycka kastade mina ögon en blick på mina bara ben – dom var inte släta och vackra!!!. Ojdå… ska man tro reklamen kan vi bara känna oss fria och lyckliga med släta och silkeslena ben. Jag bestämde mig för att strunta i mina något osläta ben och njuta av stunden i alla fall. (Jag får fixa det sen – så jag kan uppleva ännu mer VardagsLycka 🙂 )

Ta dig tid att uppleva stunder och ögonblick av VardagsLycka – skapa dina egna fina minnen för framtiden och nuet.

Hör gärna av dig och dela med dig av dina stunder av VardagsLycka./Susanne

En okunnig mamma…

Av , , Bli först att kommentera 1

Som jag tidigare har berättat om var vi på auktion i lördags. När vi var på väg därifrån till vår parkerade bil följdes vi av en familj med ett gråtande barn. Har ingen aning om antal personer eller ålder på barnet som grät eftersom jag aldrig vände mig om. Barnet skrek och grät, en mamma pratade med det gråtande barnet. Rösten lät väldigt irriterad. Jag har varit i likande situationer, det är jag alldeles övertygad om, dock har jag inget specifikt minne av när och omständigheterna. Men, känslan av en bubblande irritation, frustration och stress känner jag igen. Känslan av att inte behärska situationen på ett önskvärt sätt.

Jag försöker stänga ute det som pågår bakom oss och säger till mig själv att det finns en anledning till att situationen uppstått och att föräldrarna gör sitt bästa för att lösa det.

– Om du håller på så här kan vi aldrig åka någonstans!!! Det var lösningen som den mamman hade till hands. Hot och skuldbeläggande. När jag hörde henne säga som hon gjorde till sitt barn var det som kniven i hjärtat på mig. Jag tog så illa vid mig och blev både arg och ledsen. Varför? Troligtvis detta:

  • Önskar att jag haft mod och kunskap att formulera mig  och sagt nåt ”klokt” till mamman som hjälpt henne att hitta alternativa lösningar än hot och skuldbeläggande
  • Jag har själv blivit bemött på liknande sätt av närstående
  • Jag har själv” löst” situationer med mina barn på detta sätt

Det gör ont att bli påmind. Jag möter känslan, andas och gråter när jag är ensam. Jag skriver detta inlägg för att sedan försonas med det som varit och gå vidare.

Jag tror inte denna mamma är en dålig och elak mamma. Jag väljer att tro att hon inte vet bättre, hon har inte kunskap och verktygen att agera annorlunda. Jag utgår ifrån att alla föräldrar vill sina barn det bästa och gör så gott dom kan utifrån det dom vet och kan. Därför anser jag att föräldrakurser skulle vara OBLIGATORISKT tills barnet fyllt arton år. Tänk vad skönt att som förälder få stöd, uppmuntran och vägledning under barnens uppväxt. Någonstans att landa. Att regelbundet få träffa andra föräldrar för att utbyta tankar, funderingar och erfarenheter. Ett utvecklande föräldraskap med en fylld verktygslåda och en fungerande kompass som visar oss vägen.

Ingen förälder kommer någonsin att vara perfekt (vad nu det är). Det är så lätt att saker slinker ur munnen utan att vi tänker oss för och när det är sagt är det försent. Men det vi kan ge våra barn och bör ge våra barn är; Självrannsakan. Tänka efter, känna efter, förstå vårt agerande och våra handlingar. Be om ursäkt när det behövs, lägga bort stolthet och principer. Kanske det även är på sin plats att försöka förklara oss för att skapa en förståelse.

Nu har jag skrivit av mig – skönt. Jag skänker en tanke av förtröstan och positiv energi till mamman med det gråtande barnet.

Önskar er alla en skön dag i sol och värme/Susanne