Grupp_Händer_Hub

Tillhörighet – lycklig skilsmässa

Det var många som läste mitt inlägg om en ”Lycklig skilsmässa – nej jag tror inte det…” Jag vill tydliggöra att min avsikt med dessa blogginlägg grundar sin på mina personliga upplevelser och mina personliga funderingar. Att skriva om detta satte igång en hel del tankar som jag tänkte dela med mig av och fördjupa mig i. Jag börjar med mina tankar om TILLHÖRIGHET.

Som jag skrev om i mitt tidigare inlägg tror jag att, oavsett orsak, en skilsmässa är en omtumlande situation för alla inblandade, speciellt för barnen. De är helt maktlösa och har inget annat val än att finna sig i den nya tillvaron. Efter en tid är det många föräldrar som träffar en ny partner, uppfylld av förälskelse och passion kan det vara svårt att se vad som händer med barnen.

Mina föräldrar skaffade nya familjer relativt snabbt och jag fick syskon efter att ha varit ensambarn i tio år. Jag förväntades vara barnvakt och älska mina syskon. På den tiden (70-talet) var det vanliga att vara hos sin pappa varannan helg och så blev det också för mig. Även om jag till största delen bodde hos min mamma och besökte min pappa och hans familj ca två gånger i månaden, kände jag mig aldrig riktigt hemma någonstans. Jag upplevde att mina föräldrar hade fullt upp med sina nya familjer och att jag mest var i vägen, till besvär eller en lätt tillgänglig barnvakt. Jag kände mig väldigt ensam och övergiven. Avsaknaden av TILLHÖRIGHET har funnits inombords sedan dess, därav min känsla av rotlöshet.

Jag är helt övertygad att mina föräldrar inte visste bättre eller medvetet fick mig att känna mig utanför. Det är nog inte det första man tänker när ens tio-åring sitter med vid middagsbordet, tittar till lillebror eller har kompisar att umgås med, i mina föräldrars ögon var nog allt normalt. Men jag hade ju lärt mig att hålla mina känslor på insidan och anpassa mig. Självklart håller inte det i längden – några år senare var jag en arrogant, nonchalant och högljudd punkare med säkerhetsnålar, färgat hår och trasiga kläder.

Visst kan vi uppleva tillhörighet i andra sammanhang än i vår ursprungsfamilj. Föreningsliv, i skolan, på jobbet, i en partners familj/släkt – men jag tror inte att det riktigt blir på samma sätt på grund av att vi i en känslig period fått våra rötter uppdragna. Rädslan att det ska hända igen kan bli ett hinder för att våga ta emot inbjudningar av tillhörighet.

Jag är trots allt ganska säker på att kloka och medvetna föräldrar eller andra vuxna kan hjälpa barn att uppleva känslan av tillhörighet.

Det är viktigt att:

  • Känna sig välkommen – alltid
  • Få tillåtelse att uttrycka sina känslor
  • Bli lyssnad på
  • Känna sig betydelsefull
  • Gemensamma aktiviteter
  • Aktiviteter och egen tid med sina föräldrar
  • Känna sig älskad och värdefull
  • Känna sig ihågkommen när man inte ses på ett tag

Har fler tips – hör av er – kanske just ditt tips hjälper någon att få känna tillhörighet.

Ha en bra dag/Susanne

 

Etiketter: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>