Mitt tidigare inlägg med rubriken ”En okunnig mamma” väckte en del reaktioner – vilket jag tycker är bra. En summering av en del av de kommentarer som finns angående mitt inlägg:

• Att man sätter sig över andra människor och som vanligt klankar ner på andra mammor
• Att det inte alls handlar om en okunnig mamma – utan en människa med fel och brister
• Att vi är människor som tappar humöret, vi blir arga, ledsna, glada, får ångest och blir besvikna. Varför ska vi gömma detta för våra barn?
• Det är inte skadligt att visa våra barn hur vi känner, att vi reagerar och att vi inte är känslokalla
• Det är en uppsjö idag av böcker, bloggar, kurser osv om hur man ska vara som förälder. Hur man ska vara icke mänsklig och absolut inte visa sin mänsklighet för sina barn

Dessa kommentarer har inte skrivits direkt till mig men finns ändå tillgängliga för mig att ta del av. Jag blir förvånad över vilka känslor mitt inlägg väckt. Jag funderar om de läst HELA inlägget. Min intention var INTE att inlägget skulle uppfattas som om jag sätter mig över andra människor – verkligen inte. De som känner mig kan nog intyga att jag inte är den typen av person.

Rubriken ”En okunnig mamma” var ett medvetet val att väcka intresse, vilket det gjorde, för jag har aldrig haft så många besökare på min blogg som när inlägget publicerades och delades vidare. Självklart vet jag att det finns en människa med fel och brister bakom mamman och incidensen jag berättade om. Jag är själv en människa med både fel och brister, vilket jag inte sticker under stolen med.

Eftersom vi är människor har vi tillgång till en mängd olika känslor som en av kommentarerna beskrev. Ilska, besvikelse, glädje, ångest och vi blir ledsna ibland. Vi ska ABSOLUT INTE gömma alla våra känslor för våra barn. Men som jag ser det är det skillnad på om vi låter våra känslor styra vårt handlande UTAN ATT VI REFLEKTERAR över konsekvenserna och om vi INTE TAR ANSVAR FÖR VÅRA HANDLINGAR. Jag vill på intet sätt påstå att det är enkelt, ingen är eller kommer någonsin att bli eller vara den perfekta föräldern.

Finns det verkligen böcker, bloggar och kurser som lär oss föräldrar att vara icke mänskliga och inte visa sin mänsklighet för sina barn?

Att föräldrakurser skulle vara OBLIGATORISKA tills barnet fyllt 18 år handlar om en möjlighet att växa och utvecklas som förälder och person. Det handlar INTE om att någon ”förståsigpåare” ska berätta och lära ut hur just DU SKA VARA SOM förälder. Jag skulle se det som ett privilegium att få vara i ett sammanhang där jag tillsammans med andra får utbyta erfarenheter och kunskap.

Vi säkerställer ju så mycket annat i vår tillvaro. Vad är skillnaden? Uppfattar vi det som ett intrång i vårt privatliv och är rädda för att inte bli ”godkända”? För mig, handlar föräldrakurser om att lära, träna och utveckla sin reflektionsförmåga. Det handlar inte om rätt eller fel, eller att bli bedömda eller döma andra föräldrar.

I huvudsak handlade mitt inlägg ”En okunnig mamma” om mina personliga reflektioner kring situationen med det gråtande/skrikande barnet och hur mamman uttryckte sig. Jag VET hur det känns att bli utsatt för känslomässigt hot, jag VET hur det känns att bli lastad med skuldkänslor. Ännu värre så VET jag att jag gjort liknande saker mot mina barn under deras uppväxt.

Jag är glad och stolt över mig själv att jag lärt mig och fortfarande tränar på min refektionsförmåga, för min skull, för mina barns skull och för alla andras skull. Det innebär att när jag sagt eller gjort något tokigt eller ogenomtänkt kan jag be om ursäkt och ibland, om det behövs, förklara mig. Sen kan jag gå vidare, istället för att älta, må dåligt eller samla på mig en massa negativ energi som förr eller senare briserar.

Önskar er en härlig dag i dag trots era fel och brister 🙂 /Susanne