Lycklig skilsmässa – nej det tror jag inte på…

Mina föräldrar gick skilda vägar när jag var sju år. Som vuxen inser jag att de är två personer med helt olika värderingar och inte skulle varit lyckliga i fall de hållit ihop sitt äktenskap på grund av att de hade barn tillsammans. Min farmor tyckte att jag var sååå duktig som klarade skilsmässan så bra. Ett flertal gånger sa hon att jag var ett lyckligt skilsmässobarn. Jag trodde på det hon sa. Jag var nog både duktig och ett lyckligt skilsmässobarn. Jag gjorde mitt bästa för att leva upp till det – vilket innebar att inte visa min sorg och ilska. Jag lärde mig tidigt vikten av att hålla de jobbiga känslorna inombords. För vem skulle trösta mig när mina föräldrar hade fullt upp med sitt nya liv och sina nya familjer?

Som skilsmässobarn har jag alltid känt mig rotlös, jag saknar förankring och någonstans att kalla hemma. Ni vet det där stället man kan åka till när man är trött och less, när man har småbarn som tar musten ur en, när man vill landa mjukt i en trygg och välkänd miljö. Ett ställe där man vet var den röda vasen står, vilken låda extrabesticken ligger i, där familjealbumen står på sinvanliga plats i bokhyllan, där man vet vilket trappsteg som knarrar och där man kan göra sig en smörgås utan att behöva fråga om lov.

Alla skilsmässor är olika, alla upplever det individuellt och många gånger är det en klok och förnuftig lösning att gå skilda vägar. Men det tar ändå inte bort den sorg ett barn kan känna. Det är lätt att föräldrarna glömmer bort barnets känslor eller är oförmögen att hantera sitt barns sorg, besvikelse, ilska och förtvivlan. Föräldrarna har ofta fullt upp med att få vardagen att fungera och hantera sina egna känslor. Kanske är det inte ett gemensamt beslut, någon kanske blir lämnad och skuldkänslor är vanliga. Oavsett anledningen till beslutet att gå skilda vägar är det en smärta att mista sin familj. Traditioner,födelsedagsfirande och semestrar blir annorlunda .En ny vardag, ny bostad, nya vuxna kanske och nya barn som ska accepteras och lära kännas.

Som barn vill vi kanske inte belasta våra föräldrar genom att visa hur vi egentligen känner och vad vi tycker. Vi lär oss att hålla masken för att underlätta och inte bidra till att göra situationen jobbigare.

Jag gillar inte uttrycket ”en lycklig skilsmässa”. Jag tror inte på att en skilsmässa kan vara lycklig, den kan vara nödvändig men inte lycklig. Jag associerar uttrycket till ohörda barn som spelar med för husfridens skull. Självklart grundar jag detta på mina egna upplevelser, men jag vet att jag delar det med många fler än bara jag själv.

Till er som funderar på att separera eller redan har gjort det, vill jag delge några tips när det gäller era barn:

• Hjälp era barn att uttrycka och få utlopp för det dom känner. Måla, skriva, sjunga, dansa, skrika, slåss med en kudde. Även om det är jobbigt att se detta som förälder, är det nödvändigt för dem att få acceptans och bekräftelse för det dom känner. Det är en kärlekshandling att tillåta dem att få uttrycka sina känslor utan att ni ifrågasätter eller dömer dem.
• Ta hand om era egna känslor och låt det inte gå ut över barnen. Hitta strategier och hjälp om ni tycker det är svårt.
• Våga visa och prata om era känslor – då blir det lättare för barnen att berätta om hur dom känner det.
• Låt inte barnen välja vart eller hur de ska bo – det skapar skuldkänslor mot den förälder som kanske ”väljs bort”. Presentera några egna förslag och låt barnen tycka till.
• Hjälps åt att minnas det roliga ni haft tillsammans. Titta i fotoalbum, datorn eller berätta. Era gemensamma minnen kommer alltid att finnas kvar.
• Tillbringa egen tid med varje barn – låt dem få känna att de är i centrum – oavsett ålder.
• Prata inte illa om den andra föräldern eller dennes eventuella nya partner.

Ja, det var lite tankar och funderingar om lyckliga skilsmässor. Har du egen erfarenhet eller tips – hör av dig.

Önskar er allt gott/Susanne