Maktlöshet är f-jävligt…

Det är svårt att stå vid sidan om och se någon man älskar fatta destruktiva beslut och utsätta sig för nedbrytande situationer. Det är näst intill outhärdligt att gång på gång bli avvisad, när det ända jag vill är att hjälpa. Jag vilja beskriva känslan som att stå bakom en tjock glasvägg med händerna bakbundna och tvingas se på hur den jag älskar och bryr mig om far illa. Mentalt och fysiskt blåslagen, vilsen och utan kompass. Jag är maktlös. Jag ropar och skriker, jag vill tända ljus av hopp för att visa att det finns en väg bort från det destruktiva och mörka. Jag vill omfamna, ge trygghet och kärlek. Det jag får tillbaka är en föraktfull blick över axeln som säger: – Låt mig vara, bry dig inte!

Känner du igen detta, sök hjälp och stöd, för du är inte ensam.

Med kärlek/Susanne