Forskning och fikakultur

Av , , Bli först att kommentera 19




Mer satsning på forskning är nog alla överens om. Det ger väldigt mycket tillbaka, uppskattningsvis mellan 30 och 50%, beroende om det är näringslivets eller den samhällskonomiska avkastningen som summeras. Ola Nordebo skriver i dagens VK-ledare att framtiden för universiten i Norr nog inte ligger i fler studenter utan i högre kvalitet och mer av internationellt högklassig spetsforskning.

 

Vad är då hemligheten bakom en internationell högklassig spetsforskning? Häromdagen lämnade regeringens Forskningsberedning sin rapport ’Forskning formar framtiden’ med många intressanta idéer. Det som media helst rapporterade om var förslaget om ett nationellt elitprogram för 100 yngre forskare som skulle få stora pengar och stor frihet att utveckla sin forskning. Läser man hela rapporten är det dock bara en pusselbit bland många. Framgångsrik forskning handlar om så mycket.

 

Men hemligheten då?

 

 

I Vetenskapsradion berättade i höstas Anders Liljas, professor emeritus vid Lunds Universitet, att han frågat molekylärbiologerna i Cambridge vilken hemlighet var bakom att de varit så framgångsrika och fått Nobelpris ungefär var femte år. Svaret blev att det inte var labbet och inte någon speciell apparat. Utan alla svarade:

 

– Det är fikarummet (kantinen)! Nobelprisen föds i fikarummet!

 

– För där fikar alla, dricker morgonkaffe, äter lunch tillsammans och dricker eftermiddagste. Det är där som diskussionerna som leder till nobelpris föds.

 

Och så fortsatta Liljas:

  Jag tror våra doktorander och våra forskare i Sverige ägnar alldeles för lite tid åt att dricka kaffe, te och äta lunch med varandra, eventuellt dricka öl med varandra också. För det är i samtal med folk med olika kompetens som man verkligen kommer åt unika grejer.


God forskning kräver sammanhang, kreativa miljöer och spännande möten mellan  forskare och kunskapsområden. Även om Umeå inte resursmässigt matchar de rikaste universiteten, har Umeå en närhet, en öppenhet och en hel del  andra fördelar när det gäller att bygga ännu bättre kreativa miljöer, där unga forskare kan växa!

 

Leve fikakulturen!




Cyniskt och generande!

Av , , 2 kommentarer 17

  Jag hade inledningsvis tänkt hålla mig till min egen agenda med mjukstart och mer reflekterande kommentarer. Men efter att ha läst en djupt förolämpande och i sak okunnig kommentar i en av bloggarna, måste jag reagera:

   Överläkaren och centerpolitikern Sven-Olov Edvinsson drabbades av hjärtbesvär för någon vecka sedan och genomgick en omfattande operation på Thoraxkirurgen, NUS. Han kom hem igår och sände via sin VK-blogg ett kort tack till vänner och bekanta för det stöd och den uppmuntran han fått under sin sin sjukhusvistelse: ”Ett varmt tack till alla som på olika sätt skickat hälsningar  och stöttat min familj”.

   Det tog bara någon timme innan en anonym person, Pelle, lämnade sin cyniska kommentar:

– Jaha du "strök" inte med denna gång! Är det inte skönt med den sjukvård som vänsterpartierna byggt upp?

   Edvinsson är en välkänd och erkänt mycket kompetent läkare inom sin specialitet. Han var under många år omsorgsöverläkare i Västerbotten och i den gärningen en av de drivande för habiliteringsuppbyggnaden. Numera är han chef för den rehabiliteringsmedicinska verksamheten i Umeå och även i den rollen en av dem som ”bygger upp” och utvecklar vården för patienterna. Trots att Pelle kanske insett det, är det många många fler än ”vänsterpartierna” – både politiker och profersionella – som aktivt medverkat till att bygga upp vården i Västerbotten!

 Jag vill med mitt inlägg bara uppmana till besinning och eftertanke!

90 år

Av , , 5 kommentarer 21




Det här är min första blogg.

För mig är bloggen ett samtal. Jag samtalar med dig som läser. Berättar hur jag ser på saker och ting hur jag tänker om det som sker.

Alla har vi olika roller. Jag är både son, bror, pappa och farfar. Jag har ett underbart förhållande med en klok och kreativ kvinna. Jag är läkare, forskare och chef för en forskningsenhet. Jag är mycket intresserad av samhällsfrågor och politik och sitter i ledningen för Centerpartiet i landet.

I min blogg kommer alla dessa roller att speglas. Men jag börjar berätta om att jag och mina fem syskon är barn till en hedersman.

Förra veckan fyllde pappa Elis 90 år. Han bor i byn Varmvattnet, en liten idyll strax norr om Tavelsjö. Med en vacker sjö i mitten, som nästan alla bybor kan se. I byn bor nu som då ett trettiotal familjer.

När jag växte upp kände jag alla i byn. Gick runt och hälsade på. Fick en kaka här och en näve russin där. Och lyssnade nyfiket på de äldres diskussioner och berättelser. Det var ett annat samtal. Och en annan tid. Numera har byn i stor utsträckning en ny befolkning. De flesta långt yngre än mig. Jag vet inte längre nåt om samtalen. Men barnen leker säkert med samma nyfikenhet, metar och badar, även om dom vuxna har helt andra sysslor än när jag växte upp.

I Varmvattnet är pappa sedan många år äldst i byn. På födelsedagen fylldes hans hus av ett stort antal släktingar och vänner – grannar och långväga gratulanter. Bilden fångar några av gästerna.

Nu för tiden träffar man inte alls sina släktingar och vänner lika ofta som förr. Därför blev 90-årsdagen för många ett kärt men ibland lite blygt  återseende. Man hade åldrats. Krämpor hade satt sina spår. Och många barnbarn och barnbarnsbarn var nya bekantskaper.

Min pappa hade nio syskon och mamma fjorton. Även om de flesta nu gått ur tiden, växer ständigt de generationer dom satte till världen. För mig blev Elis 90-årsdag framför allt en stark påminnelse om den stora släktens kraft och sammanhållning. Och om att det blyga återseendet snabbt övergår till ett nyfiket samtal som egentligen bara är en fortsättning på det man hade förra gången man sågs – även om 20 år förflutit.