Umeå Universitet är påtagligt med på klimatmötet i Cancun, Mexico, som officiellt öppnades idag. Umeå Center för forskning om global hälsa (Umeå Centre for Global Health Research), som särskilt studerar klimatförändringarnas konsekvenser, är ett av de internationella forskningscentra som har permanent ackreditering till FN-s klimatmöten.

Global Health Action, en framgångsrik Open Access-tidskrift, har sin redaktionsledning vid Epidemiologi och Global hälsa, Umeå universitet, och leds av professor Stig Wall. Lagom till Cancunmötet publiceras artikelserien ’Climate change impacts on working people’ och redovisar sex studier och en ledare (skriven av Umeforskarna Maria Nilsson och Tord Kjellstrom) om allvarliga hälsokonsekvenser av arbeta i utemiljöer där ökande hetta i klimatförändringarnas spår inneburit dramatiskt ökande konsekvenser. I artikelserien speglas bl.a. också konsekvenser i en skolmiljö, där den allt högre värmen gör det extra svårt för barn.

Maria Nilsson, forskare vid Epidemiologi och Global Hälsa, åkte till Mexico i lördags för att delta som observatör vid klimatmötet. Med sig i bagaget hade hon tidskriften Global Health Action’s nya artikelserie som finns på nätet från och med idag.

Avsikterna med artikelserien är att uppmärksamma det internationella samfundet om att klimatförändringar hotar arbetsmiljön: Ökad medvetenhet om att stora värden ligger i potten - miljoner arbetare hälsa, välbefinnande och produktivitet – borde kunna motivera regeringar och industriell sektor att samarbeta och agera för en bättre tingens ordning.
 

Inför klimatmötet i Cancun som öppnas idag publicerade i fredags 38 nationella vetenskapsakademier ett dokument kring klimatförändringar och hälsa. Min kollega och grundaren av Epidemiologi och Global Hälsa, Umeå universitet, professor Stig Wall, har representerat Kungliga Vetenskapakademin och därmed Sverige i detta arbete.

Ofta talas det om att en hållbar klimatpolitik är svårt att genomföra på grund av de stora kostnader som omställningen kan innebära. Det Stig Wall och övriga forskarna pekar på är att minskade utsläpp av växthusgaser och därmed minskade klimatförändringar förbättrar direkt människors hälsa. Och att dessa hälsoeffekter delvis kan kompensera kostnaderna för kampen mot klimatförändringar. Forskarna utmanar alltså uppfattningen att politiska åtgärder för att motverka klimatförändringarna undantagslöst kommer att vara socialt och ekonomiskt krävande. Därför uppmanas de globala politiska ledare som samlas i Cancun att ta hänsyn till de många positiva hälsoeffekterna av ’begränsningsstrategier’.

Från Epidemiologi och Global hälsa forskar flera av mina kollegor om sambandet mellan klimatförändringar och sjukdom. Avsikten är både att studera sambanden i arktisk och tropisk miljö. Det här är inget ensamarbete, utan genomförs i samarbete med forskare både i Nord och Syd.

Det är uppenbart så att det varit svårt att inkludera hälsoeffekterna i klimatmodellerna. Erfarenheterna är likartade från många länder: Politiker verkar ha svårt att diskutera klimathoten i folkhälsotermer.

Det är synd. Jag är övertygad om att allmänhetens engagemang och förståelse för nödvändiga åtgärder skulle öka påtagligt, om klimatsamtalen handlade mer om 'kött och blod', som komplement till exempelvis avancerade meterologiska modeller.

Det är ett intressant och självkritiskt inlägg som Lennart Holmlund och medförfattare i veckan publicerat på VK-debatt. Intressant därför att det än en gång illustrerar socialdemokraternas ambivalens i energipolitiken. Självkritiskt därför att författarna så tydligt beskriver hur socialdemokraterna energipolitiskt hamnat på efterkälken, då man inte förmått anpassa sig till en ny verklighet.

Som bekant har Centerpartiet i mer än 20 år att förändra energipolitiken i Sverige. Vår bärande idé var att de nya lösningarna successivt skulle växla ut kärnkraften. Socialdemokraterna var länge vår samarbetspartner och man gav utåt sett hela tiden intrycket av att vilja ersätta kärnkraften och vilja utveckla de nya energilösningarna.

Det hände i praktiken inte mycket. Tack vare starka danska påtryckningar stängdes visserligen Barsebäck. Men de nya lösningarna lyste med sin frånvaro. Det tillsattes förhandlare, det utreddes. Diskussionerna var oändliga. Men socialdemokraterna fick aldrig ändan ur vagnen.  

Från centerledningens sida drog vi i början av 2000-talet slutsatsen att olika delar av socialdemokratin internt lyckades blockera varann. LO och industrifacken kramade kärnkraft och miljösossarna alternativen. Effekten blev ’på stället marsch’. Och vi såg inga tecken på framgång i ett fortsatt samarbete.

Samtidigt växte medvetenheten om klimatförändringarna. Och vi drog slutsatsen att den allra viktigaste åtgärden i dagsläget, Prio 1, var att storsatsa på att utveckla de ekologiskt hållbara klimatsmarta alternativen. Det var viktigare i dagsläget än fortsätta prioritera kärnkraftsavveckling.   

Maud Olofsson hade förhoppningen att Socialdemokraterna – efter att ha sett samma alarmerande klimathot – skulle orka dra ungefär motsvarande slutsats. Och Maud bjöd därför in till överläggningar för att få en bred uppgörelse. Men hon mötte då samma rödgröna taktiserande som Holmlund et al. nu kritiserar socialdemokraterna för. Därför blev det ingen bred energiuppgörelse våren 2009.    

Diskussionerna inom Alliansen hade en annan prägel. Puckarna var raka. Taktiserandet minimerades. Storsatsningen på att utveckla alternativen var möjlig tack vare att ingen blockerade utvecklingsmöjligheterna. I sin tur har detta gett förutsättningar för att Sverige nu har Europas mest ambitiösa klimatpolitik. Även om det fortfarande finns olika syn på flera energifrågor bland alliansens partier, är det nåt helt annat än det dödläge som uppstod inom (s) när fraktionerna blockerade varann.

Inte minst för svensk basindustri var det mycket lyckosamt att Alliansen både utformade en framsynt kraftfull energipolitik och får fortsätta regera. Vad alternativet i rödgrönt inneburit behöver vi som bekant inte ens spekulera om längre.

Så verkar äntligen den största inlandssatsningen för företagande och sysselsättning någonsin kunna sättas i sjön. I och med veckans besked att huvuddelen av oppositionen bestämt sig för att stödja regeringens förslag, blir Norrlands Innovation AB verklighet och 2 miljarder i riskkapital ställs till inlandets förfogande.

Men det satt hårt inne. Ett tag i början av veckan fanns uppenbarligen risken att de rödgröna skulle avvisa förslaget och samtidigt få sverigedemokraterna med sig. Miljöpartiet var helt emot. Maria Wetterstrand ville satsa pengarna längs kusten istället. Initierade rykten gör gällande att intresset också var mycket svalt från många av Jonas Sjöstedts kamrater i Vänsterpartiet. Men uppenbarligen fick taktiken ge vika, eftersom både s och v bestämde sig att stödja förslaget.

De 2 miljarderna till Norrlands Inland är en av Maud Olofssons allra största politiska framgångar hittills. Maud, Norrlands enda statsråd, har lyckats få stöd från sina tre partiledarkollegor i regeringen för denna satsning. Utan hennes enträgna arbete skulle det aldrig hänt. Därmed är det också en kraftfull replik mot alla de kritiker som via taktiskt förtal försökt ge bilden av att Maud Olofsson ’glömt Inlandet för Stureplan’.

Det är mycket värdefullt att Norrlands Innovation AB nu får ett starkt stöd i riksdagen. Men för att denna stora satsning ska kunna skapa förutsättningar för en vändning i Inlandets utveckling, behövs det mycket mer.

Ola Nordebo skrev i VK häromdagen, att miljarderna kan ses som en första kompensation för allt Norrland bidragit med i Sveriges hundraåriga tillväxt och får inte en bli en ursäkt för uteblivna andra investeringar. Och som Torbjörn Wennebro samtidigt skrev i Västerbottningen, innebär miljarderna en utmaning till handling och nya investeringar för länets små och stora företag, för länets näringslivsorganisationer och kommunala näringslivsavdelningar.  

Det som hände vid valfullmäktige i Vilhelmina när socialdemokraterna i praktiken bestämde vilka personer som oppositionen skulle företrädas av var inget annat än ett övergrepp i valsak.

Jag förstår att några, typ Lennart Holmlund, tycker det var pinsamt, och därför skyndar till partibröders stöd och för att försök blanda bort korten.

Lennart skriver i sin blogg - helt korrekt - att inget i lagen hindrar en kommunal majoritet att besätta både ordförandena och vice ordförandena i nämnderna med sina egna anhängare. Precis som många sossekommuner gjort och alltjämt gör. Det är en sak.

Men inget i lagen ger stöd för att majoriteten också ska utse vilka personer minoriteten ska representeras av. Här finns det i stället i oskriven tradition att majoriteten ska hålla fingrarna i borta och att det är varje partis eller samarbetskonstellations ensak!

Presidieposter i nämnder är viktiga kommunala uppdrag. Jag tror att det också i fortsättningen är en framsynt att ge minoriteter viceordförandeposter. Därmed breddas också allmänhetens insyn.

Makt ger möjligheter, men det är inte alltid klokt att utnyttja dem fullt ut!

Alldeles i början av valrörelsen, den 5 augusti, utsåg regeringen en parlamentarisk kommitté om som ska utreda kommunala demokratin. Kommittén, som leds av den sympatiske Stig Nyman (kd), landstingsråd i Stockholms läns landsting. Utredningen ska titta på en rad frågor om hur den kommunala demokratin kan förbättras. Alla partier har därför utsett sina främsta kommunala demokratiföreträdare.

Med tanke på det mycket Vilhelminas uppseendeväckande valfullmäktige i måndags, där (s) i praktiken valde kandidater åt oppositionen, är det närmast pikant att socialdemokraterna i denna demokratikommitté representeras av den nu så aktuelle KG Abrahamsson - Vilhelmina-sossarnas starke man.

Som den erfarne politiker han är tvår KG Abrahamsson själv sina händer och nekar blankt till att sossarna både utsett majoritet och minoritet.

Men den mindre rutinerade Mikael Fjällstedt (s) säjer en helt annan sak i sin VK-blogg. Han bekräftar och står för att sossarna medvetet lagt sig i oppositionens nomineringar:

- "Vi nyblivna S-ledamöter har visat vad det innebär att ta ansvar" ... "Vi har bedömt vilka [kandidater] som blivit presenterade och sedan röstat efter vad som var och en trott varit bäst för Vilhelmina kommun"

Medan Lilly Bäcklund, ordförande för (s) i Västerbotten, säjer

- "Jag har varit med i politiken i 30 år och jag har aldrig varit med om det här. Vi har en tyst överenskommelse om att man inte ska störa andra partiers nomineringar"

Visst kan KG Abrahamsson fortsätta två sina händer. Men då Abrahamsson nyligen utsetts av sitt parti och av regeringen att utreda på vilket sätt den kommunala demokratin kan förbättras, borde han ha kunnat hålla demokratifanan högre också i sitt eget pastorat.

Som det nu blev verkar regeringen - som det brukar uttryckas - ha satt bocken som trädgårdsmästare!