I Jonas Jonassons populära skröna om Allan Karlsson i boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” visar det sig att Allan varit inblandad i det mesta av det som skett i världen under en stor del av 1900-talet. Efter att ha läst dagens inlägg på VK-debatt från s-riksdagsledamot Isak From undrar jag om han blivit inspirerad av Allan Karlsson.

Riksdagen fattade nyligen beslut om den 2-miljardersatsning som Maud Olofsson föreslog under sommaren 2010. Riskkapitalbolaget Inlandsinnovation AB med huvudkontor i Östersund innebär en av de största satsningarna som gjorts i Norrlands inland. Men det var på håret: (s) motionerade i riksdagen för avslag då man tyckte det var för snävt uppdrag att prioritera en satsning i Norrlands inland.

Man ville istället att 5 miljarder skulle gå till riskkapital i hela landet, dvs att Inlandet inte skulle få ett specialdestinerat stöd! Och ett tag hade man hela oppositionen med sig. Men till sist ändrade sig (s) och i slutändan var det bara Miljöpartiet som motsatte sig Inlandsinnovation AB.

Det är här som Hundraåringen Allan Karlsson kommer in. From hävdar a lá Allan Karlsson att Inlandsinnovation AB egentligen vare ett sosseförslag. Trots att man var emot är man egentligen för och nu – efter Riksdagsbeslutet – beskriver From sossarna rentav som initiativtagare. Det är ingen hejd vad Allan Karlsson verkar inspirera till.

Vid sidan av skrönan finns det dock en verklighet: Det är visserligen så att Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdagsledamöter från Norrlandslänen nu och då argumenterat för återföring av vattenkraftvinster för att stärka Inlandet.

Men den bittra sanningen är att From(s) inlandskollegor i regeringsställning aldrig haft något stöd av sitt parti på central nivå för att göra den typ av strategiska Inlandsinvesteringar som det nu är fråga om. Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden och den nationella politiken. Därtför är det en nyårshälsning så gott som någon att Inlandsinnovation AB nu äntligen klubbats igenom i riksdagen.
 

Lennart Holmlund säjer sig veta att Centerpartiet har större problem än Socialdemokraterna. Och han känner en uppriktig (s)kadeglädje över detta, utifrån en mellandags-Scop-undersökning. 

Jag vet inte hur man mäter storleken på partiproblem. Däremot är det uppenbart att både Socialdemokraterna och Centerpartiet trampat vatten efter hösten val. För min del avstår jag dock från att göra profetior av den typ Holmlund gläds över.

Som bekant är Scop en opinionsundersökning mad anmärkningsvärt stora variationer. Därför bör man nog inte, som Holmlund och Aftonbladets ledarskribent gör, dra för stora växlar av enstaka undersökningar. Jag tror fortfarande att Centerpartiet ligger på 5-6% nivån, men där får väl framtida och mer stabila undersökningar säja hur det ligger till. 

Det är hittills bara moderaterna som opinionsmässigt gynnats av Alliansarbetet. Moderaterna har i en rad frågor skickligt förflyttat sig till mittfältet och därmed minskat utrymmet för exempelvis Centerpartiet. Den styrmodell som Reinfeldt och Borg tillämpat har tyvärr inte bidragit till att stärka helheten i regeringen.

Just nu pågår inom Centerpartiet en omfattande utvärdering av såväl regeringsarbetet som Allianssamarbetet. Jag vill inte gå händelserna i förväg. Men min bedömning är att vi under den kommande 4 åren kommer att få se ett mer profilerat Centerparti. 

Men just nu nöjer jag mig med att önska Holmlund Gott Nytt År och hoppas att han, för sin del också kan ägna sig åt att försöka bringa ordning i sitt eget parti!   

Ser att SCOP inför nyåret frågat ett antal svenskar om hur man ser på framtiden.

Trots att mindre än en av fem verkar tro att det blir sämre, får ändå dysterkvisterna rubriken.

Jag är för min del betydligt mer optimistisk om 2011.

Men jag inser samtidigt att det också i fortsättningen nog kommer att vara så att olyckor och dysterhet säljer bättre!

Jag vill med denna julbild från Varmvattnet önska alla VK-blogggens skribenter och läsare en god fortsättning på julfirandet.

Det var uppenbart att Mona Sahlin vare sig tog sig eller fick ett eget mandat när hon tillträdde som partiledare. Kanske är det till och med så att hon först i efterhand – i arbetet med sitt avskedstal - kom till insikt i vad hon skulle har ha gjort.

Att vara partiledare är en svår uppgift. Den lätta uppgiften är att leda samordningen av partiets gemensamma arbetsuppgifter. Den svåra är att förnya. Och då måste man våga.

Alla vet att det i varje parti finns en grupp som ständigt söker bevara det som varit. Som ropar högt i protest och likt ett mantra påstår att medlemmarna "inte känner igen sig". För att i praktiken leda sitt parti måste partiledaren våga genomföra nödvändiga förändringar i politiken, helt enkelt därför att verkligheten förändras. Om kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som gäller.  

Ibland drabbas den partiledare som vågar förnya av ett tvåfrontskrig: Det bildas en ohelig allians mellan högljudda medlemmar som ”inte känner igen sig” och politiska motståndare som med oförställd glädje och med en telefonsvarares envishet påminner om de gamla positionerna.

Jag känner inte till de inre detaljerna i dessa avseenden när det gäller Mona Sahlin. Däremot har jag på nära håll följt Maud Olofssons arbete. Ett gemensamt drag är att bägge har utsatts för hård kritik från äldre herrar i respektive parti.

Mona hade en egen uppfattning för vem hon ville regera med. Men hon vågade uppenbarligen inte driva den. Ingen vet hur valet gått med Monas vägval, men en bra ledare måste våga leda.

Maud kände att centerpartiet hade nått vägs ände efter att i mer än 30 år prioriterat kärnkraftsmotstånd som vägen att nå en uthållig energilösning. Och hon vågade ange en annan färdriktning, som skapade förutsättningar för storsatsning på alternativen, trots alla rop om att medlemmar ”inte kände igen sig”.

Även om detta beslut föregicks av många interna diskussioner främst inom verkställande utskottet, måste partiledaren till sist våga sätta ner foten och leda. Och det gjorde Maud. Och har faktiskt för detta mod mött stor respekt även från många ”som inte kände igen sig”.

Det är viktigt att inte ge sig om man tror på sin idé!

I en blogg i oktober skrev jag att det är tuff konkurrens om forskningsanslagen. Epidemiologi och Global hälsa är en av Umeå universitetets starkaste forskningsmiljöer. Och kanske är vi det tack vare att vi ständigt konkurrerar om forskningsanslag med forskargrupper från andra universitet i Sverige och internationellt. Konkurrensen blir allt tuffare för varje år. Förhoppningsvis utmanar dessa ökade krav oss till ännu bättre forskningsidéer och ansökningar.

Ibland är besvikelsen stor. Mina medarbetare skrev i början av året mer än 10 intressanta ansökningar till ett av de nationella forskningsråden. Förr-förra veckan kom beskedet: Vi kammade alla noll! Inte ett enda bifall.

Desto roligare har den här veckan varit: Hos en annan forskningsfinansiär var vi långt mer framgångsrika. Vi har beviljats 3 stora forskningsanslag bara med några dagars mellanrum: Ett på 3 675 000 SEK, ett annat på 3 450 000 SEK och ett tredje på 3 100 000 SEK. Totalt alltså mer än 10,2 miljoner kronor.

Och då kommer glädjen, stoltheten och tron på att det finns andra som tror på att den forskning vi bedriver är internationellt konkurrenskraftig. Och inte blir glädjen mindre av att vi kommer att dela pengarna och arbetet med forskarkollegor i Vietnam och Sydafrika.  

Vår tradition är att fira varje forskningsanslag med tårta i fikarummet till alla medarbetare. Idag blev det både Princess- och Schwarzwaldstårta.

Läkarstämman hålls i veckan Göteborg med huvudtemat ”Jämlik vård ger bättre hälsa”. En rad symposier och seminarier diskuterar frågan. I ett av seminarierna deltog allmänläkaren och forskaren Margareta Norberg, Epidemiologi och Global Hälsa, Umeå, med att presentera data från Västerbottens hälsoundersökningar.

- Under en 10-årsperiod minskade skillnaden i dödlighet i hjärtinfarkt mellan hög- och lågutbildade i Norsjö, berättade Margareta. Och fortsatte:  Norsjömodellen spreds från och med 90-talet till samtliga kommuner i Västerbotten. Idag ligger länet nästan bäst i landet när det gäller dödlighet i akut hjärtinfarkt.

Och frågan väcks förstås varför det är enbart befolkningen i Västerbotten som får chansen till den här typen av jämlik-hälsa-insatser?

Lars Jerdén, en annan allmänläkare som doktorerat vid vår forskningsenhet, men nu verksam i Falun, resonerade vid samma seminarium om utmaningen att driva fram jämlik-hälsa-insatser.

– Det handlar kanske inte om att hitta särskilda metoder som riktas till socialt utsatta grupper. Det handlar istället om att hitta vårdsystem som gör att vi når alla grupper. Barnhälsovården och mödrahälsovården är exempel på sådana system. Men risken är idag stor att jämlik-hälsa-insatser, typ hälsoundersökningarna i Västerbotten, ändå inte införs - även om alla undersökningar visar att det är bra.

Folkhälsoinstitutet (FHI) ser samma sak och anser därför att förebyggande jämlik-hälsa-insatser kräver särskilt stöd: FHI föreslår därför att regeringen satsar stimulansmedel till några landsting eller regioner som vill testa och utvärdera ”Västerbottensmodellen”.