Jag instämmer med Lennart Holmlund kring alla partiers ansvar att bekämpa extremismen. Istället för att försöka själv formulera min känsla och sorg över terrorattackan, citerar jag Anna-Karin Hatt, som på sin blogg uttrycker det så väl:  

"Mer än 90 personer har dödats av besinningslöst våld i Norge. Ett faktum som är nästan omöjligt att ta till sig.

En bomb i fredagsmyllret mitt i Oslo. En kallblodig mördare som skjuter ned minst 85 ungdomar på ett läger för politiskt engagerade ungdomar, just när fredags-eftermiddagen var på väg att övergå i kväll.

Så många söner kommer aldrig mer att komma hem till sina föräldrar.

Så många döttrar har för alltid slutat att drömma om framtiden.

Så många unga kvinnor och män kommer saknas i skolbänkarna på gymnasieskolorna och universiteten när höstterminen börjar om bara några veckor.

Så många syskon, föräldrar, anhöriga och vänner har lämnats kvar i avgrundsdjup sorg.

För detta otänkbara finns inga ord. Bara bottenlös och förutsättningslös medkänsla och omtanke. Med varenda en som blivit berövad livet. Med varje överlevande som för alltid kommer ha skräckens ljud och skräckens bilder med sig inombords. Men alla de anhöriga som länge, länge kommer sörja och söka efter svar.

Och samtidigt som orden fattas är det dagar som denna som vi andra måste vara fast beslutna om att alltid, alltid stå upp för öppenheten och till demokratins försvar.

Till den som förgriper sig på andra människors rätt att leva i fredlig demokrati och öppenhet finns bara ett enda budskap:

Vår kärlek till öppenheten kommer alltid, alltid att vara starkare än varje försök att kuva den. "
 

Smärta och sorg. Bilderna av det ofattbara rullar fram. Det vi fruktat, men oroats över, är här. Oslo kunde lika väl varit Stockholm. Deras sak är vår! Det känns som om det demokratiska samhället ett ögonblick kommer till korta när våldet och bomberna tar över. Men bara tillfälligtvis. Vårt ansvar äri att göra vårt yttersta för att skydda det öppna samhället från terror och vansinnesdåd. Metodiskt. Utan att kränka vår demokratiska värdighet. Beslutsamt. Och i vetskap om att det ytterst handlar om demokratin som livsform!

Mina senaste bloggar har handlat om den amerikanska skuldkrisen. Om om varför klarat sig mycket bättre än amerikanarna. Dags för summering.

Ett av problemet med den amerikanska ekonomin är att man gärna beslutar utgifter. Kongressen har sen 1980 höjt skuldtaket 39 gånger. Men Kongressen kommer inte överens om att utgifter också måste matchas mot inkomster.

Sverige var i ett mycket kritiskt läge efter finanskrisen i början på 90-talet. Centerpartiet föreslog då ett finanspolitiskt ramverk med både utgiftstak och överskottsmål. Min gode vän Per-Ola Eriksson (bilden längre ner), som nu är landshövding i Norrbotten, var då ordförande i Finansutskottet i Riksdagen. Han fick idén från Holland. Men Anne Wibble, som var finansminister, trodde inte på förslaget. Och Moderaterna var direkt negativa.

Resten är historia. Budgetunderskottet efter 90-talskrisen uppgick till mer än 200 miljarder. Centerpartiet och Socialdemokraterna kom först överens om rejäla budgetnedskärningar i syfte att få en budget i balans. Men priset var högt. De som behövde samhället mest drabbades värst.

Nästa steg blev att försöka förhindra en upprepning av krisen. Erfarenheten var då som nu att minoritetsregeringar generellt har svårt att genomdriva nödvändiga beslut för att hålla ordning på landets ekonomi. Det är ofta lätt att bilda majoritet mot nåt impopulärt, men nödvändigt. Både statsminister Göran Persson (s) och hans stab och centerledaren Olof Johansson och Per-Ola Eriksson insåg därför att det var nödvändigt med ett finanspolitiskt ramverk som gjorde det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget även om man inte har egen majoritet.

Det Centerpartiet och Socialdemokraterna då kom överens om innebar

- ett överskottsmål 1 % av BNP över en konjunkturcykel för hela den offentliga sektorn (dvs staten, kommunsektorn och pensionssystemet)
- ett utgiftstak för staten (en gräns för hur stora utgifter staten får ha under ett år) och att budgetens inkomster och utgifter måste beslutas samtidigt
- ett kommunalt balanskrav där kommunernas budgetintäkter måste överstiga kostnaderna

Ramverket fungerade. Också moderaterna, som på 90-talet var hätska motståndare, ger nu modellen ett starkt stöd. Ramverket är en viktig förklaring till att Sverige inte drabbades lika hårt och kunnat återhämta sig snabbare än det klara den senaste finanskrisen på ett helt annat sätt än andra västländer.

Men, och där ligger själva nyckeln, den bärande idén är att allt tas ”i ett enda klubbslag”, både utgifter och inkomster.Regeringens budget är en helhet!

USA skulle också har behövt göra motsvarande hemläxa från 90-talskrisen. Och Sverige behöver på nytt påminnas om den bärande idén!
 

På själva midsommarafton hade Washington Post (WP) en tvåsidesartikel om varför Sverige lyckats med det som USA, Storbritannien och Japan bara drömmer om.

Sverige drabbades också av den globala nedgången 2008-09. Men till skillnad från andra länder har Sverige snabbt ”studsat tillbaka” skriver WP:s ekonomijournalist Neil Erwin. Budgeten är i balans. 2010 var Sveriges tillväxt 5,5 % och slår rejält USA’s 2,8 % och var starkare än alla andra länder i Europa.

WP' slutsats: När du drabbas av en finansiell kris - och Sverige hade en otäck sådan i början av 1990-talet - lär av det. Försök inte enbart klara den krisen och hoppas att tillväxten kommer tillbaka. Ta itu med de underliggande orsakerna. Skapa ett ekonomiskt och finansiellt system som är mer motståndskraftigt när dåliga tider kommer tillbaka.

WP sammanfattar sin granskning i fem lärdomar för en krisdrabbad nation.

 

1. Håll ordning på finanserna i goda tider. Då ökar manöverutrymmet vid sämre.

År 2007, innan lågkonjunkturen, hade USA liksom Storbritannien, ett budgetunderskott motsvarande 3 % av landets ekonomi. Sverige hade ett överskott på 3,6 %. Det gav Sverige en kudde i nedgången och bidrog till att undvika de enorma skulder som andra nu drabbats av. Medan den svenska bruttoskulden (de samlade skulderna i staten, kommunerna samt AP-fonderna) nu enligt Eurostat är knappt 40 %, är USA’s 101,4 %.

Krisen i början av 1990-tal sved rejält i Sverige. Fastighets- och banksektorerna kollapsade, budgetunderskottet var massivt, räntan 500 % och Sverige blev beroende av dyra utländska långivare. Därför satte Sverige målet att i genomsnitt ha 1 % budgetöverskott över tiden. Och har hållit det. 2008, när ekonomin vände ner, gav det regeringen handlingsutrymme.

 

2. Finanspolitiska stimulanser mer effektiva om de ingår i en långsiktig plan

Sverige gjorde få engångsinsatser för att bekämpa nedgången. En del extra infrastruktursatsningar och en vältajmad sänkning av inkomstskatten. I motsats till USA, där striden blev hård om att använda de offentliga utgifterna för att lindra effekten för drabbade, hade man redan ett socialt välfärdssystem just anpassat för kristider som garanterade inkomster, sjukvård och annat till arbetslösa.

I början av 2009 beviljade Kongressen 719 miljarder dollar som finanspolitisk stimulans, oftast i form av speciella engångsprogram. De tog ofta månader innan pengarna pumpats in pengar i ekonomin och effekten kom därför ofta alldeles för sent och utgifterna löpt ut utan hänsyn till om behovet kvarstod. Och dessutom var revorna mycket stora inom det sociala området.

 

3. Använd penningpolitiken aggressivt

Sveriges Riksbank var mer aggressiv än den amerikanska (Fed). Precis som Fed sänkte Riksbanken styrräntan nästan till noll. Men utökade också sin balansräkning mer än Fed gjorde i förhållande till storleken på landets ekonomi och lät det finansiella systemet översvämmas med ännu mer pengar under den svåraste perioden. Sommaren 2009 hade Riksbanken tillgångar i sin balansräkning motsvarande mer än 25 % av BNP. För Fed låg nivån under 15 %.

2009 var Riksbankens styrränta under noll. Banker som parkerade pengar i Riksbanken fick betala 0,25 % för privilegiet. Det gjorde dem mer angelägna att låna ut pengar till varandra än att parkera dem i Riksbanken och hushållen fick mer pengar till konsumtion.

Riksbanken lärde sig av 90-talskrisen. Då var inflationen tvåsiffrig och Riksbanken saknade trovärdighet på de finansiella marknaderna. Men efter det att Riksbanken satte upp ett mål om att hålla inflationen under 2 procent/år och Sverige visade att man kunde leva upp till det i mer än 10 år återvanns trovärdigheten också på den globala marknaden. Idag, när ekonomin återhämtat sig, är räntan höjd. Också det ett sätt att behålla trovärdigheten om ekonomin sviktar igen.

4. Behåll en flexibel valuta.

Genom att stå utanför EMU har den svenska kronan fungerat som buffert vid den ekonomiska nedgången. När krisen var som svårast sjönk kronan i värde mot både dollarn och euron. Det gynnade svensk konkurrenskraft när den globala efterfrågan kollapsat.

Och nu i uppgångsfas drar kronan ytterligare fördelar. Med flera EU-länder i djup ekonomisk kris, baseras Europeiska centralbankens beslut på jämkning i hela valutazonen, medan Sveriges penningpolitik i huvudsak baseras på förhållanden i svensk ekonomi.

För USA krackelerar värdet av dollarn som global reservvaluta, då krisen skjuter värdet på dollarn i höjden eftersom världens investerare söker en säker plats för sina pengar, samtidigt som amerikanska exportörer hamnar i underläge på den globala marknaden just när ekonomin är som svagast.

5. Banker gör alltid misstag. Låt det inte sabbar ekonomin.

Även svenska banker gjorde av stora förluster när Litauen, Lettland och Estland drabbades av ekonomisk kollaps. Man hade finansierat i dollar och drabbades när dollarn hamstrades och sköt i höjden. Men förlusterna var mer hanterbara än i USA och stora delar av Europa. Och nu är bankerna tillbaka i sin normala roll. De svenska bankerna lärde läxan och undvek, i motsats till de flesta andra riskfylld utlåning till fastigheter i mitten av 2000-talet. Räddningsaktioner för bankväsendet kan vara nödvändigt för att rädda ekonomin. Men det är viktigt att bankerna inte smiter undan sitt ansvar och går tillbaka till gamla vanor så fort krisen är över.

Men som Cecilia Hermansson, chefekonom på Swedbank uttryckte saken: "Bränn tungan en gång på het mjölk och du kommer att börja blåsa på yoghurt".

 

En av de 700 som kommenterade artikeln i WP:

”Sverige är stjärnan i showen: Jämfört med USA gjorde man exakt tvärtom för ett dussin år sedan. Sverige planerade och sparade för en regnig dag medan vi i USA agerade som om regnet aldrig skulle falla på oss”.

 

De ofattbara 14 300 miljarder dollar som amerikanska staten just nu lånat, motsvarar 46 000 dollar för varje amerikan (~300 000 kronor). Jämför Sveriges statsskuld på 1054 miljarder kronor (31 maj 2011), vilket motsvarar 111.725 kr/invånare.

Efter mina senaste blogginlägg har många frågat mig hur man kan förklarar den snabba ökningen i USA. Är det krigsutgifterna som är förklaringen? Fastighetskrisen? Skattesänkningarna? Socialbidragen?

Jag har inte svaren på dessa frågor. Till saken hör att just detta är den sak som demokrater och republikaner träter om allra mest. Men några viktiga pusselbitar finns:

• Den allra största posten är de enorma skattesänkningar som förre presidenten George W. Bush genomförde (och i mindre utsträckning president Obama) som minskade statskassans intäkter med 6 300 miljarder dollar, motsvarande nästan hälften av det 14 300 miljarder dollar finansdepartementet hittills lånat upp.
• Krigen i Irak och Afghanistan har kostat enorma summor, och beräknas totalt har lett till en ytterligare upplåning av 1 300 miljarder dollar.
• Det kan jämföras med den läkemedelreform för billigare mediciner till Medicare-mottagare som beräknas kosta 272 miljarder dollar.
• Räddningsaktioner med anledning av bostadskraschen, som många väljare var rasande motståndare till och som ledde till flera nederlag för Obama 2010, beräknas, om jag läser siffrorna rätt, ha spätt på upplåningen med 16 miljarder dollar.
• Till detta ska sedan läggas det mycket omfattande ekonomiska stimulanspaket som Obama lyckades genomdriva i kongressen 2009 i syfte att möta finanskrisen. Stimulanspaketet, som är många republikaners favoritförklaring till att det snabbt ökande skuldberget, uppgick till 719 miljarder dollar.

Det behöver inte vara ett problem att låna pengar. Det är tvärtom ofta ett fördelaktigt sätt att spara, om familjen t.ex. att köper ett hus. Men om familjens pengar istället används för att med lånade pengar betala en påkostade semester, en ny båt eller bara daglig konsumtion blir det problem.

Samma sak för ett land: Det kan vara mycket klokt av en regering att låna pengar som ger en långsiktig återbetalning, t.ex. byggen av vägar eller järnvägar. Men om regeringen lånar pengar till driftskostnaderna är egentligen bara ett annat namn för en skattehöjning – med den skillnaden att framtiden får betala. Och i det amerikanska fallet är framtiden redan här!

Man har helt enkelt levt över sina tillgångar. Konsumerat för pengar som inte finns. Medborgarna känner sig lurade. Och politikerna vågar inte fatta de radikala beslut som krävs – av rädsla för medborgarnas vrede i nästa val.

USA har fått sitt Moment 22!

Bilden: United States Department of the Treasure i Washington (dvs Finansdepartementet)

 

Den krisartade utvecklingen på den amerikanska bostadsmarknaden kunde avläsas i de lokala tingsrätternas statistik över tvångsförsäljning av hus, långt innan kollapsen inträffade i oktober 2008. Siffrorna i figuren talar sitt tydliga språk (OBS! Siffrorna avser antal. Invånarantalet är 10 gånger högre i Orange County).

Min vän Jim, som är verksam som företagare i Sullivan County, beskriver hur hårt småortsamerika drabbats av den djupa krisen:

- När lånen förfaller och man inte längre kan klara amorteringarna, tar bankerna över och tvångsförsäljer. Och mellanskillnaden är ofta mycket stor mellan vad bankerna får in på försäljningen och lånet. Husägaren står där utan hus men ofta med en stor skuldbörda.

- Det här kommer att pågå länge. Det vi ser nu gäller husägare vars lånetid gått ut i år. Under kommande 5-7 år kommer det nog att bli än värre. Det är då lånen med återstående löptid på 5 eller fler år förfaller. Konsekvenserna för småorternas folk blir kännbara för lång tid framåt. Och drabbar främst "vanliga amerikanare".

2007 blomstrade Jims lilla stad, belägen drygt en timmes bilfärd från Manhattan. När vi i juli 2011 promenerar längs Main Street är skyltarna på stängda butiker många och ett stort antal hus till salu.

Min republikanske vän Jim oroas över framtiden. Han är i färd med att sälja sitt företag, sin livsgärning. När vi talades vid om framtiden för några år sedan hade hoppades han att försäljningen skulle göra honom ekonomisk oberoende under åren fram till pensionen. Den förhoppningen är nu grusad. Nu hoppas han att intäkterna från försäljningen ska bli tillräcklig för att betala återstående lån i banken. Sen gäller det att finna nya vägar till försörjning.

När en stat och en regering inte har kontroll över ekonomin, drabbar det vanligt folk – oavsett om de är amerikaner eller svenskar.
 

Lånetak är samma sak som den kreditgräns som varenda privat kreditkortsägare har. Man får låna till taket. Sedan är det stopp. Om inte banken medger att taket höjs.

I USA fastställer Kongressen vilken maximal upplåning via emittering av obligationer som Finansdepartementet får ta upp för att finansiera den statliga verksamheten. Just nu ligger lånetaket på 14 294 000 000 000 dollar (ca 93 triljoner eller 93 000 miljarder kronor).

Kongressens budget baserat på förväntade skatteintäkter. Men då skatteintäkterna ofta inte finns när utgifterna ska betalas lånar regeringen pengar genom att statskassan emitterar obligationer. Och nu är det än en gång så att USA slår huvudet i lånetaket. När det sker är pengarna i statskassan slut. Då går den offentliga verksamheten i stå. I år beräknas deadline till 2 augusti.

Sedan 1980 har lånetaket höjts 39 gånger. 17 gånger under Ronald Reagan, fyra gånger under Bill Clinton och sju gånger under George W. Bush. Om den häftiga debatt som nu pågår mellan Kongressen och Vita huset höjer taket från 2 augusti, innebär det den fjärde höjningen under Obama.

Figuren visar majoritetsförhållanden i kongressen liksom respektive presidentperiods höjning av lånetaket (Källa: Washington Post).

Demokraterna med Obama i spetsen att högre skatter ska vara en del av paketet, medan Republikanerna vill lösa problemet genom att skära i utgifterna. Den allt mer oförsonliga kampen om makt och positioner inför nästa års presidentval har hittills totalt blockerat möjligheter till kompromiss.

Min amerikanske demokratiske vän Paul och min republikanske vän Jim är oense om mycket, men överens om att det är den vanlige amerikanen som får betala priset för den maktkamp som nu pågår: Ett land måste ha en modell för beslutsfattande så att landet kan regeras!
 

Under de senaste 15 åren har jag i jobbet besökt USA ett stort antal gånger. Kom hem för en vecka sedan från det senaste besöket.

Våra samarbetspartners arbetar i Up State New York. Även om de flesta sätter likhetstecken mellan Manhattan och New York, är New York City som bara en liten del av delstaten New York, den stora delstat som i norr gränsar mot Kanada och de stora sjöarna. Up State New York består av milsvida skogar och berg, omväxlande odlingslandskap och mängder av små samhällen, små städer, tätorter, byar och enstaka gårdar. Påminner mycket om Sverige.

Jag jobbade vid Bassett Research Institut i Cooperstown och i Rochester (NY) under lite längre perioder både 1996 och 1999. Clinton var president. Ekonomin utvecklades. Småföretagandet blomstrade. Optimismen var stor.

Lärde känna både demokrater och republikaner och deras sätt att se på politiken i smått och stort. Och deltog i många reflekterande diskussioner. Även om min vän, republikanen Jim, ogillade Clintons politik, så var tonläget balanserat. Min vän, demokraten Paul, var nöjd över den ekonomiska utvecklingen. Och Kongressen kunde fatta beslut även om man var oense.

Så kom Bush. Och 11 september 2001. Först ett initialt stiltje. Man slöt alla upp kring presidenten. I förtvivlan och förödmjukade. Ganska snart började enigheten rämna. Ju mer involverad USA blev i Irak och Afganistan, desto oförsonligare blev tonen. I kongressen. Och bland de vänner jag mötte. Det kändes på olika sätt att USA var på väg att splittras på ett nytt sätt.

Min demokratiske vän Paul såg fram emot Obama som president. Flera av mina republikanska vänner kände lättnad när Bush lämnade scenen. Idag känner sig min vän Paul sviken av att Obama inte lyckats åstadkomma de viktiga reformer han lovat. Och min vän Jim ser det så att det enda Obama lyckats åstadkomma är att öka det budgetunderskott Bush lämnade efter sig med ytterligare 50%. De reflekterande samtal som fanns en gång, hittar jag inte längre. Kongressens oförmåga till samling till nödvändiga beslut matchar den oförsonliga konflikt som nu ställer demokrater mot republikaner mot varann runt om i landet. Med helt olika världsbild. Med stor misstro. Och utan nån bra idé om hur man skulle kunna ta sig vidare.

Det känns nu mer avlägset än nånsin att man ska kunna återfå förtroendet för varandras åsikter, så att man kan börja resonera.

 

Vackert överallt. Grönt och inbjudande.

 

 

 

I Varmvattnet med vy ner mot sjön.

 

 

 

Och mitt i stan, på uteplatsen vid Bostadens fina hus, där jag bor.

 

 

 

Känner mig lyckligt lottad över allt detta.

Och tacksam för allt det arbete som läggs ner för att hålla byar och sjöständer öppna och rabatterna i vårt kvarter så vackert designade och skötta.

 
Lennart Holmlund skriver i sin blogg att jag är ”sossehatare”. Genom att beteckna mig så behöver han inte argumentera i sak. Läsaren ska ges intrycket att det inte är genomtänkta värderingar i kombination med analys och argument som ligger bakom när jag skriver om socialdemokratisk politik. Utan ”hat”. Det berör mig illa att Lennart Holmlund, som jag i många avseenden uppskattar och respekterar, beskriver mig så.

Precis som Holmlund skriver har jag varit med i svensk politik sedan tidigt 70-tal. Men jag har i mindre utsträckning varit ”folkvald”. Istället har mitt engagemang främst varit i folkrörelsen Centerpartiet. Genom åren har jag lärt känna och respektera många av de politiker som präglat svensk politik i alla partier. Många av mina vänner är socialdemokrater.

Så gott jag kunnat har jag försökt skilja på sak och person. Oense i sak, men ända respektfulla mot varann. Men aldrig tidigare beskriven som ”sossehatare” eller liknande.
 

Det är viktigt vara rädd om orden!
 

 

Maud Olofsson och Centerpartiet lämnar socialdemokrater ingen ro. Holmlund hackar på på sin blogg. Kanske är besvikelsen stor eftersom man från det hållet länge räknade in Centerpartiet inom sitt revir. Och nu är man förbannade på centerpartiet för att (S) inte längre har regeringsmakten. Och att deras 45%-parti blivit ett 30%-parti - bara på några år.

Först angående dagens Holmlundska dödsruna om Centerpartiet. Jag tror att det kan vara väl tidigt för Holmlund att Ropa Hej: Centerpartiet ökade i söndags för tredje SKOP-mätningen i rad och fick 6,0 %. Väljarsympatierna har nästan fördubblats från bottennoteringen i mars.

När det gäller centerns arbete för landsbygdsutveckling och regional tillväxt gör Holmlund i sin blogg en massa påståenden mot bättre vetande:

• Under mandatperioden genomförde regeringen 156 åtgärder som direkt påverkar landsbygden positivt (tvärtemot vad Holmlund påstår).
• Arbetsgivar- och egenavgifter har sänkts, vilket gynnar fler jobb på landsbygden (tvärtemot vad Holklund påstår)
  
• En historiskt stor finansierad satsning på infrastruktur har genomförts. Och precis tvärtom mot vad Holmlund påstår, så höjdes anslaget till enskilda vägar från sosse-nivån 630 miljoner 2006, till över 1 miljard/år idag. Dessutom adderades 150 miljoner extra till särskilda åtgärder för enskilda vägar, typ nya broar.
  
• 253 miljoner kronor på bredbandsutbyggnad (tvärtemot vad Holmlund påstår).
  
• Programmet Matlandet Sverige, som bedöms kunna skapa      20 000 nya jobb på landsbygden (också tvärtemot vad Holmlund påstår).
  
• 80 miljoner kronor för att lanthandlar och bensinmackar ska kunna utveckla nya servicelösningar.
  
• Energi- och klimatöverenskommelsen som innebär att Sverige äntligen storsatsar på alternativen. Bara i Västerbotten kommer enligt nuvarande planer 12 miljarder att investeras i grön energiproduktion. Det är framtidsinriktad landsbygdspolitik!

Och dessutom de två miljarderna till Inlandsinnovation AB - den största riskkapitalsatsning som gjorts i Norrlands Inland. Dessa 2 miljarder till Norrlands Inland är en av Maud Olofssons allra största politiska framgångar. En kraftfull replik mot alla de kritiker, typ Holmlund, som via taktiskt förtal försökt ge bilden av att Maud Olofsson ’glömt Inlandet för Stureplan’.

Jämför gärna med vad de Rödgröna lovade Inlandet: Höjd bensinskatt och kilometerskatt!

Ränderna går inte ur. Kommunstyrelseordföranden i den kommun som vi alla hoppas ska leva upp till ett kulturhuvudstadsledarskap värdigt Europa, använder än en gång maktspråk för att sätta oliktänkande på plats.

Idag hänger Lennart Holmlund ut Urban Bengtsson på sin blogg. Bengtsson är en frispråkig privatperson som gillar att diskutera. Som står upp för sin uppfattning även om beslut fattats. Som helt enkelt ha en massa idéer och är road av att gång på gång berätta det.

Men Holmlund är trött på Bengtsson.

Trött på att läsa Bengtssons inlägg. 

Trött på 50-metersbassängdiskussionen.

Och det har Lennart Holmlund sin fulla rätt att vara. Det är en sak. En helt annan är att genom maktargument, typ ”Bygg en simhall själv, Urban Bengtsson”, försöka få tyst på medborgarröster i debatten.

Det sätt som kommunalrådet debatterar med vanliga Umebor på, lämnar en hel del övrigt att önska.

I dag är det Urban Bengtsson som läxas upp. I morgon kanske det är du!
 

Jag har varit i Almedalen varje år sedan 2000 – utom 2006 (nyss diskbråcksopererad då och fullt sysselsatt med att träna upp gångförmågan). I år har jag dock tittat på Almedalen på avstånd. Att uppleva alla dessa seminarier, diskussioner och tal har en särskild tjusning. Men Almedalen ger en bra bild av läget i det politiska Sverige, även om man tittar på det på avstånd.

I år premiärtalade ovanligt många nya partiledare: Juholt, Fridolin, Romson och Åkesson. Lite rörigt kändes det allt: Mp försöker vinna moderna sosseväljare och Juholt kämpar för återvinna traditionalister. Åkesson följer Juholt i hasorna i många frågor, samtidigt som SD man utmanar Mp-s roll som tredje största parti. Det enda oppositionen är riktigt överens om är att skjuta riksdagens budgetregler i sank, trots att budgetreglerna har en avgörande betydelse för att Sverige ska kunna fortsätta som Europas starkaste ekonomi.

Maud Olofsson höll sitt tionde och sista Almedalstal. Av kommentarerna att döma fick Maud ett mycket gott betyg.

Hon pekade ut tre framtidsutmaningar:

1. Den första kallar hon Nybyggarlandet Sverige. Och började med att beskriva ett Sverige som svikit invandrarna. Under jublande applåder slog Maud fast att det inte är invandrare det är fel på utan det är invandringspolitiken som är fel. Idag är det invandrarna som bär upp en stor del av vårt lands välfärd. Hon beskrev ett Sverige som ett öppet land. Ett nybyggarland som man ska längta till och där man kan förverkliga sina drömmar. Ett land dit man välkomnas och tas emot med öppna armarna. Hon uppmanade att vi tillsammans ska bygga Nybyggarlandet Sverige. Ett Sverige där invandring förknippas med välfärd. Framgång. Entreprenörskap. Idogt arbete. Gemenskap.

2. Den andra handlar om företagandet. Sverige behöver fler entreprenörer. Som ser människors drivkraft. Som ser förmågan att skapa jobb både åt sig själv och åt andra. Den dagen Sverige har fler entreprenörspartier än bara Centerpartiet kommer det att se väldigt annorlunda ut i vårt land.

3. Den tredje och kanske största globala utmaningen är klimathotet. Maud menade att det är bråttom nu. Men konstaterade samtidigt att strålkastarna slocknat och med det en bit av engagemanget. Därför behövs modiga människor som tar nödvändiga steg för att möta det hotet. Sverige är duktigt på att göra det som världen efterfrågar. Det arbetet måste bli än intensivare. Det hållbara samhället är möjligt. Omställningen är inom räckhåll. Instrumenten finns, insatserna finns. Nu krävs modiga gröna liberala politiker som fortsätter sätta upp ambitiösa mål men som också släpper de gröna entreprenörerna fria!

 

För snart 2 år sedan presenterade Klasse Sahlén, Epidemiologi och Global Hälsa vid  Umeå universitet, sin doktorsavhandling ”Ett hekto förebyggande insatser är värt ett kilo bot: förebyggande hembesök för seniorer”.

Klasses forskning mötte många positiva reaktioner, både hos allmänheten och inte minst hos nationella beslutsfattare. Ett pionjäraarbete! Frågan om hembesök hade förstås diskuterats tidigare. Men Klasses väl underbyggda forskningsresultat gav ny tyngd i diskussionen.

I dagens DN-debatt skriver Vårdförbundets ordförande, Sineva Ribeiro, om Klasses utvärdering av hembesök bland friska pensionärer (75+):

 

• I Nordmaling halverades dödligheten halverades under projekttiden.
• De äldre fick råd av en distriktssköterska och en hemtjänstassistent om levnadsvanor, risker i hemmiljön och sjukdomar som är vanliga bland äldre.
• Livskvaliteten ökade och upplevelsen av oro och smärta minskade när man jämförde med gruppen som inte hade fått hembesök.
• Mindre behov av kommunens hemtjänst och vård på sjukhus
• Färre besök i primärvården. Däremot ökade resandet med färdtjänst och influensavaccinering.
• Nordmalingsstudien visade att hembesök också sparar pengar. För varje år med god livskvalitet bedömer Socialstyrelsen att 500.000 kronor i vårdkostnader för äldre är en måttlig kostnad. I Nordmaling låg kostnaderna på 172.000 SEK.

Nordmalingsstudien visar att relevant folkhälsoforskning kan få betydande policykonsekvenser.