Våren 2009 bestämde regering och riksdag att Sverige 2011 skulle införa terminsavgifter (studieavgifter) för studenter som kommer från länder utanför EU. Utbildningsministern såg inga problem med förslaget, tvärtom:

- Eftersom svenska universitet och högskolor inom många områden utmärks av hög kvalitet och goda utbildningsmiljöer finns goda möjligheter att lärosätena framgångsrikt kan konkurrera på en global utbildningsmarknad (Proposition 10/65).

Vid Epidemiologi och Global hälsa, där jag är chef, har vi sedan dess varit djupt oroade. Vi har i 20 år genomfört en högklassig tvåårig Mastersutbildning i internationell hälsa. Söktrycket har varit mycket högt och under senare år har minst 60 studenter per/år antagits. 95 % av studenterna har kommit från Asien, Afrika och Latinamerika. Ofta ifrån fattiga förhållanden. Våra uppföljningar visar att studenter haft stor nytta av utbildningen och nu arbetar vid universitet och hälsomyndigheter och ministerier runt om i världen.

Från och med i höst ska varje Icke-EU-student betala 140 000 kronor/läsår. Och dessutom förstås ha pengar i fickan till bostad och mat.

Idag fick vi definitiv klarhet i hur terminsavgifterna slår i Umåe. Inte en enda av de 17 studenter som började Mastersprogrammet i Global Hälsa var betalande. Vi kammade NOLL!

Umeå universitets ledning har på ett föredömligt sätt påtalat det orimliga i det som nu sker: Tvärtom är det så att utländska studenter berikar vårt universitet på så många sätt.

Umeå International School of Public Health är givetvis glada över var och en av de härliga studenter som anlänt idag. Några av studenterna får stipendier från Umeå universitet (regeringen kompenserade varje universitet med möjlighet att ge ut ett fåtal stipendier till utomeuropeiska studenter), från Centerpartiets miljondonation till Umeå universitet eller från Svenska Institutet. Huvuddelen av de 17 tillhör kategorin EU-medborgare/svenskar.

För vår utbildning innebär det en nedskärning med 75%. Ett hårt slag! Än mer tragiskt är dock att de som kanske skulle kunna göra den allra största insatsen med hjälp av mastersprogrammets kunskap, nu får stanna hemma.

Jag hoppas att regeringen i de budgetförhandlingar som pågår i dagarna tar sig en allvarlig funderare på om det var särskilt begåvat att på det här sättet stämpla ut Sverige från den internationella marknaden!
 

Svenska ministrar har ett 365-dagars jobb. Man omfattas inte av semesterlagstiftningen och av föräldraförsäkringen. Man har ett årsarvode. Punkt . Slut. Statsråd är statsråd överallt och hela tiden.

IT-minister Anna-Karin Hatt har fött sitt tredje barn på vårvintern. Men hon kunde inte ta föräldraledigt. Anna-Karin Hatt tog som alla andra stadsråd paus från sitt ministerjobb under några veckor i sommar. Statsråden gör upp så att nån av de andra ministrarna tar ansvar för det egna departementet under sommaren och ”sommarregeringen” löpande ärenden. Jag såg att exempelvis Reinfeldt vilade ut i Spanien med att streckläsa Camilla Läckberg.

Anna-Karin Hatt hyrde husbil, packade in make och barn och gjorde en mycket uppmärksammad ”Hattresa” för att träffa centerpartister och andra runt om i landet. Hattresan var hennes partiledarkandidatkampanj.

I dagens DN påstår Hanne Kjöller att det är skattebetalarna som betalat Hattresan. Kjöller är säkert väl medveten om att så inte är fallet. Hon vet Anna-Karin Hatt och de två andra partiledarkandidaterna fick 25 000 kronor var av partiet för att kampanja. Hon vet säkert också att de 25 000 kronorna inte täckte alla Hattresans kostnader (inklusive den tryckta reseberättelsen). Hon vet att Anna-Karin Hatt därför själv betalat resten ur egen plånbok.

Mer information om detta finns att läsa på Hatts blogg.

Ändå påstår hon att det är skattebetalarna betalt, eftersom Hatt ständigt är IT-minister. Det är journalistisk nålstickspopulism!

I morgon har Kjöller chans skriva en ny krönika där hon med samma logik kan påstå att skattebetalarna också betalt Anna-Karin Hatt nyfödda barn, eftersom hon som minister inte har rätt till föräldraledighet...

I april meddelade jag ordföranden i Centerpartiets valberedning Stefan Tornberg, Luleå, att jag inte kandiderar vid årets partistyrelseval. I och med riksstämman i Åre i september sätts punkt för ett uppdrag som engagerat mig under mer än 35 år. Även om jag också i fortsättningen hoppas kunna dra mitt strå till stacken, sätter jag i september punkt för mitt nationella partiuppdrag.

Jag blev som vice ordförande i Centerns Ungdomsförbund ”automatiskt” ersättare i partistyrelsen 1973 och sen ledamot som CUF-förbundsordförande 1974-76 (bilden).

Efter två års paus valdes jag på nytt till partistyrelsen och eftersom ersättare kallades till alla sammanträden kunde jag delta i fullt ut. Voteringar förekom knappast, vare sig under Thorbjörn Fälldins, Karin Söders, Olof Johanssons eller Lennart Daleus styre. När Centerpartiet valde ett verkställande utskott på fem personer 2001, blev jag ledamot. Från att ha varit yngst blev jag äldst i partiledningen. Men nu tackar jag för mig.

Det har varit en lång resa. När jag började på nationell nivå 1968 var Gunnar Hedlund ordförande. Erlander, Sträng och Palme var våra huvudmotståndare. Linjerna var tydliga. Man debatterade en sak i taget. Medlemmar i partierna kunde sakfrågorna långt ute i kvarter och byar. Politiken var gripbar och komplexiteten måttlig. Sakfrågor diskuterades i månader. Och relaterades både till värdegrund och praktik. Den interna trätan och diskussionen inom partierna var i regel aktiv.

Idag är det tvärtom. Komplexiteten hög, liksom tempot. Innan den ena sakfrågan hunnit diskuteras på allvar tar nästa över. Idédiskussionen kommer i kläm. Men så är också den partipolitiska aktiviteten idag högst måttlig i byar och kvarter. De interna diskussionerna beskrivs som ”konflikter”, som kristillstånd, trots att de liksom ”stamceller” vitaliserar och förnyar.

Folkrörelserna var mer anpassade till långsamheten. Men den tiden vill ingen tillbaka till. Utmaningen för Centerpartiet och andra folkrörelser är att lyfta det offentliga samtalet från dagssländor till värdegrund. Då kan samtalen pågå länge.

Samtidigt som jag (och några till) slutar i partistyrelsen finns nu en kö av kompetenta kandidater som vill in. Åtminstone tre vill bli partiledare: Anna-Karin Hatt, Annie Lööf och Anders W Jonsson.

Modellen för öppenhet inför ordförandevalet som Stefan Tornberg och valberedningen nu praktiserar är mycket bra för att vitalisera en folkrörelse. Den ger plats för interna samtal och diskussioner om de olika kandidaterna kring vilka gröna, trygga, socialliberala idéer som ska prägla Centerrörelsens arbete kommande decennier.

Genom åren har jag fört anteckningar om ögonblicksbilder och interna diskussioner och har nu ett stort antal fullskriva anteckningsböcker i bokhyllan. Kanske blir det så småningom dags att summera.

Men just nu dominerar känslor både av glädje och tacksamhet över alla minnen, alla goda vänner runt om i landet och alla upplevelser i stort och smått som arbete i en svensk folkrörelse berikat mitt liv med.
 

Idag rapporterar riksmedia att Maud Olofsson blir rådgivare åt Hillary Clinton efter att hon lämnar ordförandeskapet i Centerpartiet. Hon ska tillsammans med bl.a Cherie Blair, gift med förre premiärministern Tony Blair, och Indra Nooyi, vd för Pepsi, ingå i den amerikanska utrikesministerns nyinrättade råd International Council on Women’s Business Leadership. Rådets uppdrag är enligt Hillary Clinton, att arbeta för ökat ekonomiskt inflytande för kvinnor ”för en mer välmående och fredlig värld”.

Det här är uppdraget passar mycket bra i Mauds portfölj. Hon har sedan 80-talet ägnat stort intresse åt kvinnors företagande. Som politiskt sakkunnig åt dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund, under den borgerliga regeringen 1991–94, ansvarade Maud Olofsson för ett program för kvinnors företagande. Ett arbete som hon återupptog som näringsminister.

Under sin tid som vice statsminister, deltog hon engagerat i en rad internationella möten kring betydelsen av att regeringarna ger stöd till kvinnors företagande i låg- och medelinkomstländer. Därför är det inte nån tillfällighet att Maud Olofsson nu får detta uppdrag.

Igår hyllade statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal Maud Olofssons avgörande betydelse för att Sverige fick regeringsskifte 2006 och för hennes stora och betydelsefulla insats som statsråd. Idag rapporterar medierna om hennes nya uppdrag som internationell rådgivare.

Som vanligt kommer erkännanden oftast i efterhand.
 

I veckans Dagens Medicin talar chefsredaktör Mikael Nestius klarspråk till VårdSverige:

- Sluta påstå att hälsokollar inte fungerar - åk till Västerbotten!

- De sjukvårdshuvudmän som menar allvar med att arbeta med förebyggande hälsovård och för en jämlik vård borde ta efter Västerbottens Hälsoundersökningar (VHU).

Det var först i Almedalen i sommar som Dagens Medicin verkligen fick upp ögonen på det imponerande arbetet för att förebygga hjärtinfarkter, slaganfall och diabetes som de senaste 25 åren bedrivits på alla vårdcentraler i Västerbotten. Margareta Norberg, allmänläkaren och VHU-koordinator inom landstinget och forskare vid Epidemiologi och Global hälsa, Umeå universitet, som presenterade VHU vid ett seminarium i Visby.

I DM-ledaren beskrivs de stora framsteg i folkhälsan som gjorts i Västerbottens län sedan de s.k. Västerbottensundersökningarna startade.

- Hälsoundersökningarna och samtalen har lett till att västerbottningarna gått från att vara sjukast i landet till att tillhöra de friskaste, skriver Nestius.

Samtidigt konstaterar Mikael Nestius att "det är alldeles för lite publicerat kring det arbete som sker i Västerbotten, men snart kommer en mer genomgripande vetenskaplig studie."

Och ledaren i Dagens Medicin avslutas med en uppmaning till landets sjukvårdspolitiker:

- Åk till Västerbotten och ta efter deras arbete med hälsoundersökningar!

Fick i morse sms från forskarkollegan Minh i Hanoi: ”Thank you for the great news”!

I december 2010 drev de Rödgröna med hjälp av Sverigedemokraterna igenom ett riksdagsbeslöt om att krympa regeringskansliets budget med 600 miljoner. Regeringen reagerade ovanligt snabbt och svarade med att en betydande del av dessa besparingar skulle göras via nedläggning av ambassader. Efteråt var det bara SD som jublade.

Jag tyckte det var mycket korkat av socialdemokraterna att lägga förslaget. Och lika korkat var det av UD att välja att stänga ambassader just i viktiga länder långt borta. Det kändes tyvärr som om man från en del moderaters sida med särskild förtjusning passade på att nypa till det Vietnam, som länge varit ett rött skynke i konservativa kretsar.

När jag var i Hanoi i mars 2011 var besvikelsen mycket stor. Min kollega Minh förstod ingenting. Vietnam har under så många år känt ett särskilt stöd från Sverige. Det svenska biståndssamarbetet har varit mycket betydelsefullt. Både vietnameser och ambassadpersonal tyckte att riksdagsbeslutet var obegripligt.

Därför var gårdagens besked att socialdemokraterna ångrat sig glädjande. Insett konsekvenserna av ett förhastat opportunistiskt beslut. Samtal har pågått en tid mellan regeringen och (s). Och nu har man löst upp låsningar. Istället för 600 miljoner blir det 300 miljoner som ska kapas bort. Vettigt. Mycket välkommet. Avvecklingen av ambassaderna i Angola, Argentina, Malaysia och Vietnam stoppas.

”Great News” för Dr. Minh i Hanoi och för många många andra!