Fick i morse sms från forskarkollegan Minh i Hanoi: ”Thank you for the great news”!

I december 2010 drev de Rödgröna med hjälp av Sverigedemokraterna igenom ett riksdagsbeslöt om att krympa regeringskansliets budget med 600 miljoner. Regeringen reagerade ovanligt snabbt och svarade med att en betydande del av dessa besparingar skulle göras via nedläggning av ambassader. Efteråt var det bara SD som jublade.

Jag tyckte det var mycket korkat av socialdemokraterna att lägga förslaget. Och lika korkat var det av UD att välja att stänga ambassader just i viktiga länder långt borta. Det kändes tyvärr som om man från en del moderaters sida med särskild förtjusning passade på att nypa till det Vietnam, som länge varit ett rött skynke i konservativa kretsar.

När jag var i Hanoi i mars 2011 var besvikelsen mycket stor. Min kollega Minh förstod ingenting. Vietnam har under så många år känt ett särskilt stöd från Sverige. Det svenska biståndssamarbetet har varit mycket betydelsefullt. Både vietnameser och ambassadpersonal tyckte att riksdagsbeslutet var obegripligt.

Därför var gårdagens besked att socialdemokraterna ångrat sig glädjande. Insett konsekvenserna av ett förhastat opportunistiskt beslut. Samtal har pågått en tid mellan regeringen och (s). Och nu har man löst upp låsningar. Istället för 600 miljoner blir det 300 miljoner som ska kapas bort. Vettigt. Mycket välkommet. Avvecklingen av ambassaderna i Angola, Argentina, Malaysia och Vietnam stoppas.

”Great News” för Dr. Minh i Hanoi och för många många andra!

De s.k. papperslösa har i många år varit en tvistefråga mellan de borgerliga. Centerpartiet, folkpartiet och Kd har velat förändra och finna en human och rättsäker lösning, medan moderaterna stretat emot.

Som ett första steg kom igår äntligen Alliansen överens om att förändra migrationspolitiken och öppna för att de som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd kan få vård, att barnen får rätt att gå i skola och att papperslösa exempelvis kan starta företag.

Det andra steget kom i morse när det presenterades att också Miljöpartiet står bakom överenskommelsen och att här också bl.a. ingår en fjärde migrationsdomstol för att minska väntetider och en satsning på ett oberoende migrationsforskningsinstitut. Därigenom bryts det dödläge som den moderata passiviteten inneburit och Riksdagen får en klar majoritet för en mer human och rättssäker asyl- och migrationspolitik.

Heder åt alla som gjort denna överenskommelse möjlig!
 

Så har då talman valts och den nya regeringen presenterats. För själva Alliansregeringen är det stor skillnad mellan 2006 och 2010. 2006 var det enbart några enstaka Allianspolitiker som hade erfarenhet från regeringsarbete (dvs som satt i kanslihuset under Bildt-regeringen 1991-94). Så alla fick börja om från början.

Reinfeldt snubblade rejält redan på första hindret och fick direkt byta ut 2 statsråd. Men framför allt så är det med regeringsarbete som med de flesta andra nya jobb: Det tar tid att lära sig jobbet, att förstå maktstrukturerna, att skapa teamen och att utveckla samarbeten.

Visserligen är det många nya nu också. Men de går direkt in i en fungerande verksamhet där de flesta kan hugga i direkt.

Efter att ha lyssnat till de första intervjuerna slås jag av de nya ministrarna har en lite annan bredd och kompetens än de som ingick när Alliansregeringen 2006 presenterades. Personligen känner jag Anna-Karin Hatt bäst. Hon har sedan 2006 varit Centerpartiets mäktigaste statssekreterare som C-chef inom Statsrådsberedningen.

Det ligger i sakens natur att förhandlingar är själva livskraften i en koalitionsregering. Anna-Karin Hatt har varit huvudförhandlingarna i alla större frågor, framför allt i förhållande till finansdepartementet. Och hon är en erkänt mångkunnig, klarsynt och skicklig förhandlare, som har den där viktiga förmåga att med kreativa inspel lösa upp låsningar. Som minister kommer dessa egenskaper väl till pass. Hon är ett av de statsråd som kommer att sticka ut under den kommande regeringsperioden.

Överhuvudtaget tycker jag mig se en ny relativt ung, kompetent och modern politikergeneration som på allvar tar plats i landets högsta ledning. Stefan Attefall och Hillevi Engström har i Riksdagen visat på tydligt ledarskap och gott omdöme. Erik Ullenhag, tidigare fp-partisekreterare, förstärker mönstret.

Utmaningarna stora. Både i form av samhällsproblem. Och inte minst ifråga om regeringen ska kunna få igenom sina förslag i riksdagen. Men det lag som igår presenterats är en bra början.

Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdagsledamöter från Norrlandslänen ibland argumenterat för återföring av vattenkraftvinster. Men  aldrig haft något som helst stöd av sitt parti på central nivå.

Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden i den nationella politiken.

I augusti presenterade Centerpartiet ett konkret förslag om att staten ska garantera riskkapital för nya investeringar och därmed nya jobb i både gamla och nya företag i Norrlands inland.

Alliansen hakade på och från 2011 storsatsas två miljarder i riskkapital till Norrlands inland. Den statliga fonden för riskkapital, Inlandsinnovation, vänder sig framför allt till entreprenörer och till det privata näringslivet.

Skillnaden är stor för Inlandets del mellan de två alternativen:

- Alliansen satsar 2 miljarder i Norrlands Inland.

- De Rödgröna lovar Inlandet höjd bensinskatt och kilometerskatt!

Den senaste veckans förnyade spekulationer och beskyllningar och 'slå sig för bröstet-strategi' från såväl Maria Wetterstrand som Tomas Östros om att en eventuell rödgrön minoritetsregering kommer att ha ett annat förhållningssätt än Alliansen om SD kommer in i riksdagen är fullständigt kontraproduktivt!

Genom att Alliansen får en egen majoritet, löses det problem som Wetterstrand och Östros oroas för och Sverige får en handlingskraftig ledning!

Underhållet av landets vägar och järnvägar har länge varit grovt eftersatt. Det har länge varit mer attraktivt bland minstrar att ta första spadtaget på nån ny stump, än att lasga gamla skavanker.

En DN-artikel 10/9 blev särskilt uppmärksammad då den hävdade att regeringen 2011 sänker anslagen för drift och underhåll av järnvägen. Uppgiften visade sig dock vara felaktig. Alliansen ökar istället anslaget från 38 till 64 miljarder jämfört med S förslag för sin planperiod.

När regeringen tillträdde 2006 låg nivån på drift- och underhåll på bansidan på 3,8 miljarder kronor. Den preliminära nivån för 2011 är 5,1 miljarder, alltså 34 procent högre, vilket är i nivå med riksdagens beslut om ramar för planeringsperioden 2010-2021.

Till detta ska också läggas intäkter från banavgifter som uppgår till ca 500-600 miljoner kronor. Dessa ska användas till nytt signalsystem, förstärkt kraftförsörjning och elektrifiering av spår till hamnar och blir alltså en del som påverkar driften och underhållet av järnväg.

DN:s felaktiga påstående berodde på att journalisten inte insett att det under krisåren 2009-2010 gjordes särskilda reformer (bland annat av arbetsmarknadsskäl) och därför hamnade beloppen högre än vad planbeslutet anger.

Totalt sätt ökar Alliansregeringen anslagen till drift och underhåll av järnvägen från socialdemokraternas planperiod 2004-2015 från 38 miljarder till alliansregeringens planperiod 2010-2021 på 64 miljarder.

Jag läser i inlägg och bloggar att oppositionens lovar ”100 000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser" redan 2011. Det låter onekligen ambitiöst. När man säjer ”fler” så måste det tolkas ”fler jämfört med Alliansen”.

Problemet är att det är svårt förstå hur de rödgröna får ihop det.

1. De rödgröna redovisar inte att man tillgodoräknar sig delar som också är alliansregeringens politik, som t.ex. ökade statsbidrag till kommunerna. En stor del av de ”fler jobb” som oppositionen räknar in föreslås även av Alliansen.

2. De rödgröna har inte heller i sin kalkyl räknat in effekter av de försämringar som man vill genomföra, t.ex. RUT-stopp och försämrad arbetslinje i skatte- och transfereringssystem. Om man bara räkna in påstådda positiva effekter av sina förslag, men glömmer negativa, blir totalsumman knappast rättvisande.

3. När det gäller utbildnings-, praktikplatser och åtgärder räknar de rödgröna i sin kalkyl med effekterna av alliansens presenterade förslag fast man säjer nej till själva förslagen. Därmed är skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen långt mimdre än vad som anges.

Slutsatsen blir att den rödgröna politiken inte alls ger de 100 000 ”fler” jobb, praktikmöjligheter och utbildningsplatser som hädvas, jämfört med Alliansens politik.Mer sannolikt är att de rödgröna åtgärderna ge sämre jobbeffekt än Alliansens förslag.

Alliansen går i flera avseenden en annan väg och gör det mer lönsamt att arbeta, enklare och mindre kostsamt att anställa och mer attraktivt att driva företag, dvs fortsätter med den politik som fungerar väl och som har klarat Sverige ur krisen.

Hittills har 170 reformer genomförts som främjar jobb och företagsamhet i hela landet. Resultatet blir allt tydligare. Nu sjunker företagens administrativa kostnader. Skatterna och avgifterna är sänkta med nästan 50 miljarder kronor och trygghetssystemet för företagarna har förbättras.

Efter att ha lyssnat på Maria Wetterstrands besked kring kärnkraftens framtid inom ramen för det rödgröna samarbetet, förstår jag att Miljöpartiet nu hamnat i samma återvändsgränd som Centerpartiet tidigare befann sig i.  

Centerpartiet försökte under många år att förändra energipolitiken i Sverige i samarbete med (s). Centerns bärande idé var att de nya lösnigarna successivt skulle växla ut kärnkraften. Socialdemokraterna, vår samarbetspartner, gav utåt hela tiden intrycket av att vilja ersätta kärnkraften och vilja utveckla de nya energilösningarna. Men det gick ’si så där’ som Maud Olofsson formulerade sig häromkvällen i SvT:s utfrågning.

Det hände i praktiken inte mycket: Barsebäck stängdes visserligen. Men det var i mycket stor utsträckning tack vare starka danska påtryckningar. Allt medan de nya lösningarna lyste med sin frånvaro.

Det tillsattes förhandlare, det utreddes. Det diskuterades i det oändliga. Men socialdemokraterna förmådde inte gå från ord till handling.  

Efter att Maud Olofsson tillträtt utvärderade i första hand vi inom Centerpartiets verkställande utskott de många årens försök att få fart på socialdemokraterna.  

Vår slutsats blev att olika delar av socialdemokratin internt lyckades blockera varann. LO och industrifacken kramade kärnkraft och miljösossarna alternativen. Effekten blev ’på stället marsch¨’. Och vi såg inga nya förutsättningar för framgång i ett fortsatt samarbete.

Diskussionerna inom Alliansen som därefter följde, hade en annan prägel. Puckarna var raka. Och den storsatsning på att utveckla alternativen som nu pågår är resultatet av att ingen blockerar utvecklingsmöjligheterna. I sin tur har detta gett förutsättningar för att Sverige nu har Europas mest ambitiösa klimatpolitik. Även om det finns olika syn på flera energifrågor bland alliansens partier, har vi kommit ur det dödläge vi tidigare hade med (s) där man blockerade varann.

Nu har Maria Wetterstrand och Miljöpartiet hamnat i denna 'dödens position'. Man måste också försöka komma överens med t.ex. Byggnads Hans Tilly och Metalls Stefan Lövdén, dvs med en struktur som på grund av intern splittring inte förmår fatta långsiktiga beslut.

Det var därför som Maria Wetterstrands kärnkraftssvar häromkvällen blev så intetsäjande och mest innehöll ’kan inte ge besked’, ’vi har inte bestämt’, ’vi ska utreda’, ’vi vet inte’, ’vi har inte tagit ställning’.

Därför hon inte ens kunde ge ett rakt besked på frågan om kärnkraften är avvecklad 2050.

Den stora frågan i valrörelsen handlar om vem som har den bästa politiken för att fler ska få jobb. Centerpartiet har ett batteri av förslag för att fler ska kunna känna jobbtrygghet, gemenskap och få en egen lön. Och en vass och offensiv politik för fler företag. Jobben trillar inte ned från himlen utan det är trots allt företagen som anställer.

Alliansen har genomfört ett stort antal reformer för att göra det enklare, roligare och lönsammare att vara företagare. Den sociala tryggheten har förstärkts. Nu får även unga från 20 år och uppåt stöd för att starta företag. Kostnaden har sänkts för unga att driva företag genom halverad egenavgift. Kostnaderna för att anställa människor har sänkt med totalt 28 miljarder.

Vänstern pratar ofta som om det bara finns en viss mängd jobb att fördela. Många av deras företrädare argumenterar dessutom för att stänga gränserna så att färre kommer till vårt land för att jobba. Men stänger man gränserna innebär det att man också stänger gränserna för idéer – företagsidéer som kan leda till fler företag och nya jobb i Sverige.

Det finns en stor potential hos dagens ungdomar att bli de bästa företagarna någonsin. På så sätt kan fler skapa sitt eget arbete och i förlängningen anställa andra. Ung företagsamhet har exempelvis haft ett rekordår. 16 procent i varje årskull driver detta läsår ett företag. Nästan en fjärdedel av dessa driver ett företag tio år senare och sysselsätter tre till fyra personer. Det kraftfulla potential vill ci ta tillvara.

Jobbet skapar gemenskap, tillhörighet och egen försörjning. I Centerpartiets och Alliansens Sverige är det hälften så dyrt att anställa en person som är under 26 år. Anställs en arbetslös ungdom är arbetsgivaravgiften helt borttagen. Därmed har fler arbetsgivare har råd att anställa fler unga, vilket betyder lägre ungdomsarbetslöshet.

Så var det Maria Wettstrands tur. Vanligtvis är hon mer avspånd och självsäker. Men ikväll stod mycket på spel. Det blev överraskande mycket av  ’kan inte ge besked’, ’vi har inte bestämt’, ’vi ska utreda’, ’vi vet inte’, ’vi har inte tagit ställning’ för att vara en dryg vecka innan valdagen.

Inledningsvis ilskna attacker mot Alliansen: Gång på gång påstod hon att Alliansen spelar SD i händerna i ett ganska genomskinligt sätt att försöka övertyga väljarna om att en röst på det rödgröna är det enda rätta för att undvika en ’utpressningsriksdag’.  

Min slutsats är den omvända: Som opinionsläget varit sista månaden talar mycket för att Alliansen kommer att bli störst. Får Alliansen får mer än 50% avförs alla spekulationer om SD’s eventuella inflytande  helt från dagordningen.

Så här finns ytterligare en anledning att lägga rösten på Alliansen.

De viktigaste fördelarna med en majoritetsregering har Alliansen redan visat:

- Den har kraft att motstå särintressen och kortsiktighet.

- Den kan hantera kriser även när det blåser.

- Och den kan genomföra jobbiga, ja ibland impopulära, men nödvändiga, beslut för att ange en ny färdriktning.

Alliansen anger i sitt valmanifest en tydlig färdriktning för de kommande 4 årens arbete.

Till skillnad från de rödgrönas valplattform som Aftonbladets Lena Mellin så uttrycksfullt sammanfattade den dag den publicerades:

”- En brokig samling förslag som är svåra att placera på en ideologisk karta. Man ser inte färdriktningen”.

Och den känslan kvarstår också efter Wetterstrands alla ’kan inte ge besked’, ’vi har inte bestämt’, ’vi ska utreda’, ’vi vet inte’, ’vi har inte tagit ställning’!

Sverige är Europabäst på tillväxt och utklassar övriga Europa. Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) växte med 4,6% under andra kvartalet i år vilket är imponerande med tanke på det tuffa stålbad som vi gått igenom i form av finansiell världskris.

Socialdemokraternas Tomas Östros och många andra av hans partikamrater har kritiserat praktiskt taget varje åtgärd. Det har antingen ”varit för lite” eller ”för sent”.

Facit hittills visar att Alliansen med sin målmedvetna politik och sin jobblinje träffat ganska mitt i prick. Sverige är nu är ett Europeiskt föregångsland.

Prognoserna för de närmast kommande åren är också hoppfulla. Om Alliansen får fortsatt förtroende finne utrymme för viktiga sociala reformer. Då kan finns utrymme för Centerpartiets prioriteringar som framför allt inriktas på nya insatser för småföretagande. Det är i dessa mindre företag som de storja möjligheterna till nya jobb finns.

De rödgröna har i sina valprogram intecknat det utrymme av som Alliansens politik beräknas kunna ge. Men prognosen baseras på Alliansen politik. Inte på de rödgrönas.

   
Alliansens jobblinje och fasta ekonomiska politik behövs för att värna välfärden!

Är det jag som skattebetalare som rår om pengarna innan jag betalat skatten? Eller är det egentligen politikernas pengar som jag får min beskärda del av via lönebeskedet?

Det kostar mycket pengar att ’driva’ Sverige effektivt. Nu, liksom på Gustav Wasas tid måste skatterna in. Till skillnad från då har stat och kommun numera uppdrag att finansiera välfärdsstatens  verksamheter så att samhälleliga mål uppnås.

Men fråga är: Hur ska man tänka om skatter? Mycket av valdebatten har sin utgångspunkt här. Och då är frågan om ”skattebetalarnas pengar” central!

I samband med SAAB-affären, när Mona Sahlin var inne på att staten skulle satsa pengar för att köpa bilfabriken, svarade Maud Olofsson tydligt att det inte var ”politikernas” utan ”skattebetalarnas pengar” som Sahlin var beredd att riskera.   

Utifrån Mauds liberala synsätt har politikerna fått förtroendet att förvalta skattebetalarnas pengar. Vänstern verkar tänka på ett annat sätt. I dess retorik är lönen från början på nåt sätt politikernas, som i sin allvishet låter medborgarna behålla en del. Efter det att samhället tagit sitt.

Utifrån ett liberalt perspektiv innebär skattesänkningar att du själv får behålla mer av det som från början var ditt. I motsats till det rödgröna tänkande, där den löntagare som får sänkt skatt och som därmed behåller mer av de pengar man själv tjänat, på nåt sätt medverkar till en orättfärdig handling mot någon annan.

Jag ser inga stora reella skillnader mellan blocken ifråga om att utveckla välfärdens framtida verksamheter. Visserligen är tonläget hög och pajkastningen betydande. Men inte i sak.

Däremot är skillnaderna stora när det gäller ”vems pengarna är”. I den rödgröna världen blir därför lösningen att beskatta medborgarna hårdare.

Medan det med ett liberalt tänkande är klokare att låta individen behålla mer och själv bestämma mer, att stimulera företagsamhet skattevägen och på det sättet öka antalet jobb.

Det är därför som Centerpartiet hittills i regeringsställning så starkt profilerat sig på att förbättra företagandet villkor, och presenterar en rad förslag för ytterligare företagsamhet för de kommande fyra åren!

Det är också därför som Centerpartiet utarbetade Alliansmodellen för att via jobbskatteavdrag sänka skatterna, just profilerad på att ge störst effekt för låg och medelinkomsttagare.  

En påminnelse inför dagens val:

Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdags-ledamöter från Norrlandslänen ibland argumenterat för återföring av vattenkraftvinster. Men  aldrig haft något som helst stöd av sitt parti på central nivå.

Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden i den nationella politiken.

I augusti presenterade Centerpartiet ett konkret förslag om att staten ska garantera riskkapital för nya investeringar och därmed nya jobb i både gamla och nya företag i Norrlands inland.

Alliansen hakade på och från 2011 storsatsas två miljarder i riskkapital till Norrlands inland. Den statliga fonden för riskkapital, Inlandsinnovation, vänder sig framför allt till entreprenörer och till det privata näringslivet.

Skillnaden är stor för Inlandets del mellan de två alternativen:

- Alliansen satsar 2 miljarder i Norrlands Inland.

- De Rödgröna lovar Inlandet höjd bensinskatt och kilometerskatt!

En rad analyser visar att invandrare som grupp är särskilt drabbade av utanförskap. Läget har successivt försämrats under mer än 30 år. Samtidigt finns en bred medvetenhet om att Sverige behöver en ökad invandring för att kunna möta framtidens arbetskraftsbehov.

Därför kärvs en öppenhet för nya lösningar för att motverka det stora utanförskap som drabbat invandrare. Särskild prioritet har åtgärder i segregerade områden. Blundar vi kommer främlingsfientligheten att öka och acceptansen för invandring samtidigt att minska.

För någon vecka sedan föreslog Centerpartiet att en sorts ekonomiska frizoner bör prövas i problemtyngda bostadsområden, främst i våra storstadsområden, för att skapa jobb. En nyckelfråga i detta sammanhang är att underlätta etablering och uppbyggnad av små företag i dessa områden och ge särskilda villkor för de företag som anställer arbetslösa som bor i inom zonerna.

I går gav Alliansens partiledare besked om att det förslag som Maud Olofsson presenterade 19 augusti om nystartszoner i invandrartäta områden nu ska snabbutredas. Tanken är att bl.a. studera erfarenheterna från modeller som provats i USA, Frankrike och Italien.

En tanke är att skatterna ska vara lägre i en nystartszon. I Frankrike slipper exempelvis företagen arbetsgivaravgifter, vinstskatt, fastighetsskatt och sociala avgifter i upp till fem år.

Utredningen kommer att kritiskt granska såväl tidigare internationella erfarenheter som möjliga konsekvenser av en svensk modell. Dessutom måste den typ av gränsdragningsproblem som zonindelningar innebär belysas.

Nystartszoner kan vara en väg.

Fick en kommentar från småförtagaren Andreas Bjelke på min gårdagsblogg om Sossarnas landsbygdspolitik.

Andreas har uppmärksammat att riksdagsledamoten Helén Pettersson (s) skrivet att de företagare hon träffat inte noterat några förbättringar alls för företagandet de senaste fyra åren.

Ibland är innehållsrika kommentarer svåra att hitta rätt på. Därför återger jag här innehållet i Andreas kommentar till Helén:

”…Som småföretagare kan jag meddela att regeringen

- har gett möjlighet till uppskjutna 

  momsinbetalningar,

- förbättrat 3:12-reglerna,

- sänkt sjuklöneansvaret,

- sänkt de sociala avgifterna,

- sänkt bolagsskatten,

- avskaffat förmögenhetsskatten,

- avskaffat katastrofala Lex-Uggla,

- avskaffat revisionsplikten för  

  småföretag,

- halverat kapitalkravet för aktiebolag,

  halverat de sociala avgifterna för unga anställda

- med mera….”

Heléns kommentar får mig att tänka på det gamla talesättet: "Som man ropar i skogen får man svar"...

Alliansen presenterar en storsatsning på Norrlands inland. 2011 kommer två miljarder kronor att finnas tillgängliga i en statlig fond för riskkapital, Inlandsinnovation. Fonden vänder sig framför allt till entreprenörer och till det privata näringslivet.

Det är givetvis Maud Olofsson som ligger bakom förslaget.

Under lång tid har oppositionen i länet ansträngt sig för att sprida en nidbild av Centerpartiet i allmänhet och Maud i synnerhet. Psalmerna har haft olika verser. Men refrängen varit gemensam och påstått att Centerpartiet blivit ett storstadsparti likt alla andra och glömt landsbygden,

Dagens besked är en kraftfull replik mot alla dessa nidsångare. Men framför allt en kraftfull injektion för utveckling i Norrlands Inland. Utan jämförelse den största riskkapitalsatsning som gjorts i Inlandet.

Den var så stor att den inte rymdes i Radio Västerbottens sändningar!

Det hävdas att statsskulden uttryckt i andel av BNP bara minskar när socialdemokrater sitter vid makten i Sverige.

Det stämmer dock inte med den senaste redovisningen som Finansdepartementet lämnade i 20 augusti 2010. Här framgår att Alliansen hittills under sitt regerande lyckats hyfsat trots finanskrisen (Den röda linjen visar statsskuldens andel av BNP).

Får Alliansen fortsatt förtroende och det dessutom inte händer nåt dramatiskt ute i världen, exempelvis i form av en ny svår ekonomisk kris, ser prognoserna riktig bra ut framemot 2015.
 

För några veckor sedan förslog Maud Olofsson att staten måste frigöra kapital för utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering.

Nu har Alliansen kvitterat förslaget. I det Valmanifest som presenterades idag föreslås en särskild satsning för att stärka utvecklingskraften i Norrlands inland.

Ökat entreprenörskap och utvecklad innovationsförmåga ska bidra till förnyelse av ekonomin.

En statlig fond för riskkapital – Inlandsinnovation – inrättas och ska arbeta tillsammans med privata och offentliga aktörer.

Det här är ytterligare en politisk framgång i arbetet att utveckla hela landet.

Med anledning av min förmiddagsblogg ”Ingen ände på bedrövel(s)en” undrar Andreas Jansson hur jag kan vara så stolt över den ekonomiska politik som både gett sunda statsfinanser och stärkt Sveriges ekonomiska tillväxt?

Andreas har noterat att vändningen kommer starkare än vad som bedömdes i våras, men tror att förklaringen till den positiva utvecklingen är att Alliansen ”säljer ut”!

Andreas verkar inte för ett ögonblick sätta in finanskrisen i ett internationellt sammanhang. Eftersom jag gör det, vill jag med några figurer illustrera och svara.

Tittar man på BNP (figur till höger) är det uppenbart att 2009 var ett besvärligt år. Men som bekant ser prognoserna från i fredags mycket ljusare ut.

Beträffande budgetunderskottet rapporterade Sveriges Radio att Sverige hade det lägsta underskottet inom EU 2009: 0,5 procent. Förutom Sverige var det bara Danmark, Estland, Finland och Luxemburg som klarade gränsen på max tre procent i underskott i statsfinanserna, medan underskotten i Irland, Grekland, Spanien och Storbritannien, alla var över tio procent.

Och tittar man sedan på statens lånebehov, så framgår inte oväntat att staten hade ett ökat lånebehov under finanskrisen, men också det minskas mycket snabbt och snart kan vi fortsätta avbetala på statsskulden.

Det här är exempel på vad jag kallar ”sunda statsfinanser”. Det är inte enkelt, men så här ser det ut!

Ingen ände på bedrövelsen. Socialdemokraternas nationella kampanj manglas nu ut över landet:

Här påstås att Alliansen planerar sänka skatten med 100 miljarder - finansierat genom att skicka hem drygt 100 000 offentligt anställda från sina jobb:

Alliansen uppges tänkas avskeda 2 670 läkare och nästan 10 000 sjuksköterskor, för att nämna några exempel!

Det Alliansen säjer är nåt helt annat:

1. Vinner Alliansen 19 september fortsätter den ekonomiska politik som både gett sunda statsfinanser och stärkt Sveriges ekonomiska tillväxt (fredagens regerings-prognos om 40 miljarder i överskott fram till 2014 ger en antydning om potentialen).

2. En del av det nya ekonomiska utrymme som då skapas kommer att användas för att sänka vissa skatter. Men både läkare, sjuksköterskor och andra offentliganställda kan tryggt se framtiden an.

Socialdemokraternas påståenden är en blandning av påhitt och skruvade analyser från högkvarteret på Sveavägen.  

Verkligheten pekar åt motsatt håll: Den tillväxt som Allianspolitiken ger tryggar jobben i välfärden.

Just nu diskuterar allianspartierna vilken prioritering Alliansen gemensamt ska göra i närtid inom skatteområdet. Utrymmet är begränsat. Men väljarna kommer att få besked i god tid före valet.

Centerpartiet prioriterar sänkt momsen från 25 till 12 % för restaurang- (inkl. catering) och frisörtjänster. Kostnaden beräknas till 7,02 miljarder kr, men plussidan i form av många fler unga i arbete är samtidigt betydande, då bägge sektorerna framför allt anställer unga.

Det är den Alliansens politik för starka och hållbara finanser också under den svåraste ekonomiska krisen på mer än 60 år, som gör att svensk ekonomi idag står mycket stark jämfört med andra länder i Europa. Det är också på den politiken som gårdagens prognoser från finansminister Borg baseras.

Thomas Östros kommenterade – för en gång glad som en lärka – och såg prognoserna om 40 miljarder i reformutrymme fram till 2014 som besked om att det kan finnas pengar för att finansiera många av de frikostiga vallöften som socialdmokraterna gett.

Det är bara en hake för Östros: Regeringens prognoser bygger på den politik som Alliansens fört och vill fortsätta föra.

Med det rödgrönas höjda inkomstskatter, höjda arbetsgivaravgifter, slopade RUT-avdrag och stigande bidragskostnader, och med Orly som bromskloss för tillväxt, ser de ekonomiska utsikterna och utrymmet inte alls lika ljust ut!

Ibland är det dax sammanfatta viktiga saker som gjorts. Innan regeringsskiftet 2006 hade Allianspartierna ingen gemensam miljöpolitik. Centerpartiet fick i stor utsträckning miljöfrågorna själva i den valrörelsen och fick också huvudansvaret för att utforma Alliansens miljöpolitik. Summeringen visar att miljöarbetet i Sverige utvecklats i en rad avseenden sedan 2006:

1.Miljöpengar. Alliansen har höjt anslagen från 15 till 20 miljarder kronor, trots ekonomisk kris, där många regeringar i världen har fått satsa på mycket annat än miljö- och naturvård.

2.Naturskog. Alliansregeringen har skyddat rekordmycket naturskog och uppnår miljömålet för skydd av skog. Nära fyra gånger mer skog skyddas nu jämfört med före regeringsskiftet. Anslaget har höjts från 6 till 7,5 miljarder kronor. Samtidigt har statens skog använts. Därmed har staten inte tvingat av små skogsägares mark till varje pris.

3.Klimatet. Alliansen har sett till att Sverige har Europas mest ambitiösa klimatpolitik med 40 procents minskning av utsläppen till 2020.

4.Trafikens utsläpp. Trenden har brutits, under Alliansen minskar utsläppen från trafiken och utsläppen från nya bilar mer än någon gång sedan mätningarna startade 1978.

5.Miljöbilar. I december 2005 fanns det 23000 miljöbilar. Nu, efter miljöbilspremie och goda villkor i förmånsbeskattningen rullar närmare 330000 miljöbilar på våra vägar. Insatser för att sänka bilutsläppen fortsätter.

6.Förnybara bränslen. Med alliansens politik har försäljningen av etanol åttadubblats, biogasanvändningen tredubblats och det finns 50 procent fler tankställen för biogas. Alliansen tänker fortsätta och fullfölja satsningen på det förnybara.

7. Spårbunden trafik. Alliansen storsatsar nu på järnvägen och finansierar investeringarna.

8.Stockholmstrafiken. Alliansen har satt fart på spårinvesteringarna, Citybanan, Spårväg City, Mälarbanan, Saltsjöbanan, Nynäsbanan och säger ja till både kollektivtrafik och bil.

9.Havsmiljön. När Alliansen tillträdde fanns inga spårbara budgetmedel för Östersjön. Nu satsas drygt en miljard på havsmiljön och kraven klaras på minskade utsläpp av kväve och fosfor i Östersjön.

10.Gifterna. Kvicksilver, fosfater i tvätt- och diskmedel har förbjudits och Sverige driver på i EU för regler mot sk blandeffekter av olika kemikalier.

11.Strandskyddet. Den förra politiken ledde till sönderexploatering i många områden. Nu har reglerna skärpts i områden med hårt exploateringstryck. Däremot blir det lättare att få bygga där det finns flera kilometer strand per invånare.

12.Förnybar energi. Vindkraften har tredubblats och bioenergin har gått om oljan som största energikälla i Sverige. Idag finns en fossilfri svensk elproduktion med tre ben; vatten, förnybart och kärnkraft, för export till länder som Polen och Tyskland som är beroende av kol.

13.Kärnkraftens försäkringskostnader. Alliansen inför det som den föra regeringen aldrig orkade, fullt ansvar för reaktorägarna i händelse av olycka.