Häromdagen skrev Dagens Industri att ”etanolen är het igen” och sammanfattade aktuella initiativ från regeringen och framför allt från energiminister Anna-Karin Hatt (c). Bakgrunden är förstås att Alliansregeringen utlovat en fossiloberonde fordonspark 2030. För att klara detta krävs en rad nya initiativ.

För några år sedan utgjorde etanolbilar 75% av alla nya miljöklassade bilar. Nu är den siffran nere under 10%. Omsvängningen har flera förklaringar. Men sammantaget har det gått åt fel håll i förhållande till 2030-målet. Därför föreslår Hatt att etanolinblandningen fördubblas samtidigt som nya regler införs ifråga om miljöbilsdefinition.

Den tidigare definitionen gynnade småbilar, speciellt små dieselbilar. Det nya är nu att etanol- och gasbilar får en extra ”rabatt” att släppa ut koldioxid och att de klassas som miljöbilar även om de har en högre utsläppsnivå. Samtidigt måste givetvis etanolen framställas på ett ekologiskt hållbart sätt. Och Sverige har faktiskt de senaste åren byggt ut etanol-mackar på ett imponerande sätt. Så det finns en infrastruktur att nyttja.

Någon ropar ilsket om svek och pekar på att el-bilar är det enda rätta. Och el-bilar är givetvis en framtidsversion. Men ska vi klara 2030-målet måste vi ta tillvara alla möjligheter.

För de allra flesta är det ingen överraskning att etanolen nu återkommer som starkt prioriterat. Oljetillgångarna är allt mer begränsade och klimatförändringarna allt mer överhängande. Därför är det viktigt att regeringen nysatsar på förnyelsebara drivmedel.
 

Jag vet inte om dagens inlägg från Holmlund bara var ett ogenomtänkt exempel på gubbaktig politisk mobbning. Oavsett vilket är det viktigt att partier kan förnya sig i takt med att omvärlden förändras.

Länge var det bara icke-socialistiska väljare som bytte parti, medan sossar satt nöjda och belåtna. Den socialdemokratiska partitroheten har under de senaste åren snabbt förändrats och blev särskilt tydlig med Juholt.

Entusiastisk. Förväntansfull. Enhälligt vald. Annie Lööf har just valts till ny partiordförande. Centerpartiets tredje kvinnliga ledare.

Partiledarval är en särskilt betydelsefull händelse i alla partier. Drömmar och förhoppningar knyts till ett nya ledarskapet. Det är ingen lätt uppgift för en ny ledare att leva upp till interna förväntningar. Och än större är utmaningen att möta valmanskåren.

En första förutsättning är att få ett starkt mandat. Ett förtroende att förnya och förändra. En partiledare kan knappast själv åstadkomma ett bestående lyft i opinionen. Men en partiledare med ett starkt stöd fungerar som en stark startmotor som även kan dra igång en lite trött, besviken men revanschsugen folkrörelse. Att fungera som denna interna motor är Annie Lööfs första utmaning!

I morgon ska hon hålla sitt första program till stämman som nyvald partiordförande.
 

Vilken politisk inriktning kommer att prägla Centerpartiet med Annie Lööf som partiordförande? Tipsen är många liksom synpunkterna. Från vänsterhåll räknar man glatt upp några exempel på nyliberala eller lite högerstänkande förslag som Annie tidigare levererat. Bland några av Annies mest frimodiga förespråkare verkar det till och med finnas förväntningar om ”total make-over”. Men hur blir det egentligen?

Jag lyssnade på Ekots Lördagsintervju och noterade att reportern Mari Forsblad, som brukar ha förmågan att grilla sina intervjuobjekt ordentligt, inte kom nånstans. Annie gav lugna, klara, välformulerade svar på frågorna. Och förklarade odramatiskt att hon gillade att spetsa till, kanske provocera. Men som partiledare är det partiets linje som hon kommer att företräda. Att vara ung riksdagsledamot är en sak. Att leda ett parti är en helt annan.

Jag och mina CUF-kamrater på 70-talet hade väl en del förslag som vi i ungdomligt förstånd eller ohämmad debattlust presenterade. Häcklarna kallade oss t.ex. ”gröna khmererna”, även om det inte gick så långt att jag jämfördes med diktatorn Pol Pot i Kambodja. Men det där är sen länge glömt och förlåtet. Åren lägger dimma på minnena.

För Annie Lööf är det förstås knepigare. Det hinns inte med någon period när minnena bleknar. Hon får istället sina årsgamla förslag i knät. Hon påminns av dessa vänsterdebattörers förtjusta upprepningar. Det verkar dock som om Annie tar kritiken med ro, samtidigt som hon distanserar sig från en del politiska ungdomssynder på sin väg att staka ut färdriktningen som partiledare.

Mitt tips är att hon kommer att överraska de vänsterkritiker som nu häcklar henne. Hon kommer att lägga sig i den huvudfåra i det politiska mittfältet där Centerpartiet historiskt haft sin hemvist. Och hon kommer att bland annat att fylla den med både visionärt och konkret innehåll, bland annat via de fem förnyelseprogram som Centerstämman föreslås anta i Åre om några veckor.

I april meddelade jag ordföranden i Centerpartiets valberedning Stefan Tornberg, Luleå, att jag inte kandiderar vid årets partistyrelseval. I och med riksstämman i Åre i september sätts punkt för ett uppdrag som engagerat mig under mer än 35 år. Även om jag också i fortsättningen hoppas kunna dra mitt strå till stacken, sätter jag i september punkt för mitt nationella partiuppdrag.

Jag blev som vice ordförande i Centerns Ungdomsförbund ”automatiskt” ersättare i partistyrelsen 1973 och sen ledamot som CUF-förbundsordförande 1974-76 (bilden).

Efter två års paus valdes jag på nytt till partistyrelsen och eftersom ersättare kallades till alla sammanträden kunde jag delta i fullt ut. Voteringar förekom knappast, vare sig under Thorbjörn Fälldins, Karin Söders, Olof Johanssons eller Lennart Daleus styre. När Centerpartiet valde ett verkställande utskott på fem personer 2001, blev jag ledamot. Från att ha varit yngst blev jag äldst i partiledningen. Men nu tackar jag för mig.

Det har varit en lång resa. När jag började på nationell nivå 1968 var Gunnar Hedlund ordförande. Erlander, Sträng och Palme var våra huvudmotståndare. Linjerna var tydliga. Man debatterade en sak i taget. Medlemmar i partierna kunde sakfrågorna långt ute i kvarter och byar. Politiken var gripbar och komplexiteten måttlig. Sakfrågor diskuterades i månader. Och relaterades både till värdegrund och praktik. Den interna trätan och diskussionen inom partierna var i regel aktiv.

Idag är det tvärtom. Komplexiteten hög, liksom tempot. Innan den ena sakfrågan hunnit diskuteras på allvar tar nästa över. Idédiskussionen kommer i kläm. Men så är också den partipolitiska aktiviteten idag högst måttlig i byar och kvarter. De interna diskussionerna beskrivs som ”konflikter”, som kristillstånd, trots att de liksom ”stamceller” vitaliserar och förnyar.

Folkrörelserna var mer anpassade till långsamheten. Men den tiden vill ingen tillbaka till. Utmaningen för Centerpartiet och andra folkrörelser är att lyfta det offentliga samtalet från dagssländor till värdegrund. Då kan samtalen pågå länge.

Samtidigt som jag (och några till) slutar i partistyrelsen finns nu en kö av kompetenta kandidater som vill in. Åtminstone tre vill bli partiledare: Anna-Karin Hatt, Annie Lööf och Anders W Jonsson.

Modellen för öppenhet inför ordförandevalet som Stefan Tornberg och valberedningen nu praktiserar är mycket bra för att vitalisera en folkrörelse. Den ger plats för interna samtal och diskussioner om de olika kandidaterna kring vilka gröna, trygga, socialliberala idéer som ska prägla Centerrörelsens arbete kommande decennier.

Genom åren har jag fört anteckningar om ögonblicksbilder och interna diskussioner och har nu ett stort antal fullskriva anteckningsböcker i bokhyllan. Kanske blir det så småningom dags att summera.

Men just nu dominerar känslor både av glädje och tacksamhet över alla minnen, alla goda vänner runt om i landet och alla upplevelser i stort och smått som arbete i en svensk folkrörelse berikat mitt liv med.
 

Maud Olofsson och Centerpartiet lämnar socialdemokrater ingen ro. Holmlund hackar på på sin blogg. Kanske är besvikelsen stor eftersom man från det hållet länge räknade in Centerpartiet inom sitt revir. Och nu är man förbannade på centerpartiet för att (S) inte längre har regeringsmakten. Och att deras 45%-parti blivit ett 30%-parti - bara på några år.

Först angående dagens Holmlundska dödsruna om Centerpartiet. Jag tror att det kan vara väl tidigt för Holmlund att Ropa Hej: Centerpartiet ökade i söndags för tredje SKOP-mätningen i rad och fick 6,0 %. Väljarsympatierna har nästan fördubblats från bottennoteringen i mars.

När det gäller centerns arbete för landsbygdsutveckling och regional tillväxt gör Holmlund i sin blogg en massa påståenden mot bättre vetande:

• Under mandatperioden genomförde regeringen 156 åtgärder som direkt påverkar landsbygden positivt (tvärtemot vad Holmlund påstår).
• Arbetsgivar- och egenavgifter har sänkts, vilket gynnar fler jobb på landsbygden (tvärtemot vad Holklund påstår)
  
• En historiskt stor finansierad satsning på infrastruktur har genomförts. Och precis tvärtom mot vad Holmlund påstår, så höjdes anslaget till enskilda vägar från sosse-nivån 630 miljoner 2006, till över 1 miljard/år idag. Dessutom adderades 150 miljoner extra till särskilda åtgärder för enskilda vägar, typ nya broar.
  
• 253 miljoner kronor på bredbandsutbyggnad (tvärtemot vad Holmlund påstår).
  
• Programmet Matlandet Sverige, som bedöms kunna skapa      20 000 nya jobb på landsbygden (också tvärtemot vad Holmlund påstår).
  
• 80 miljoner kronor för att lanthandlar och bensinmackar ska kunna utveckla nya servicelösningar.
  
• Energi- och klimatöverenskommelsen som innebär att Sverige äntligen storsatsar på alternativen. Bara i Västerbotten kommer enligt nuvarande planer 12 miljarder att investeras i grön energiproduktion. Det är framtidsinriktad landsbygdspolitik!

Och dessutom de två miljarderna till Inlandsinnovation AB - den största riskkapitalsatsning som gjorts i Norrlands Inland. Dessa 2 miljarder till Norrlands Inland är en av Maud Olofssons allra största politiska framgångar. En kraftfull replik mot alla de kritiker, typ Holmlund, som via taktiskt förtal försökt ge bilden av att Maud Olofsson ’glömt Inlandet för Stureplan’.

Jämför gärna med vad de Rödgröna lovade Inlandet: Höjd bensinskatt och kilometerskatt!

Jag har varit i Almedalen varje år sedan 2000 – utom 2006 (nyss diskbråcksopererad då och fullt sysselsatt med att träna upp gångförmågan). I år har jag dock tittat på Almedalen på avstånd. Att uppleva alla dessa seminarier, diskussioner och tal har en särskild tjusning. Men Almedalen ger en bra bild av läget i det politiska Sverige, även om man tittar på det på avstånd.

I år premiärtalade ovanligt många nya partiledare: Juholt, Fridolin, Romson och Åkesson. Lite rörigt kändes det allt: Mp försöker vinna moderna sosseväljare och Juholt kämpar för återvinna traditionalister. Åkesson följer Juholt i hasorna i många frågor, samtidigt som SD man utmanar Mp-s roll som tredje största parti. Det enda oppositionen är riktigt överens om är att skjuta riksdagens budgetregler i sank, trots att budgetreglerna har en avgörande betydelse för att Sverige ska kunna fortsätta som Europas starkaste ekonomi.

Maud Olofsson höll sitt tionde och sista Almedalstal. Av kommentarerna att döma fick Maud ett mycket gott betyg.

Hon pekade ut tre framtidsutmaningar:

1. Den första kallar hon Nybyggarlandet Sverige. Och började med att beskriva ett Sverige som svikit invandrarna. Under jublande applåder slog Maud fast att det inte är invandrare det är fel på utan det är invandringspolitiken som är fel. Idag är det invandrarna som bär upp en stor del av vårt lands välfärd. Hon beskrev ett Sverige som ett öppet land. Ett nybyggarland som man ska längta till och där man kan förverkliga sina drömmar. Ett land dit man välkomnas och tas emot med öppna armarna. Hon uppmanade att vi tillsammans ska bygga Nybyggarlandet Sverige. Ett Sverige där invandring förknippas med välfärd. Framgång. Entreprenörskap. Idogt arbete. Gemenskap.

2. Den andra handlar om företagandet. Sverige behöver fler entreprenörer. Som ser människors drivkraft. Som ser förmågan att skapa jobb både åt sig själv och åt andra. Den dagen Sverige har fler entreprenörspartier än bara Centerpartiet kommer det att se väldigt annorlunda ut i vårt land.

3. Den tredje och kanske största globala utmaningen är klimathotet. Maud menade att det är bråttom nu. Men konstaterade samtidigt att strålkastarna slocknat och med det en bit av engagemanget. Därför behövs modiga människor som tar nödvändiga steg för att möta det hotet. Sverige är duktigt på att göra det som världen efterfrågar. Det arbetet måste bli än intensivare. Det hållbara samhället är möjligt. Omställningen är inom räckhåll. Instrumenten finns, insatserna finns. Nu krävs modiga gröna liberala politiker som fortsätter sätta upp ambitiösa mål men som också släpper de gröna entreprenörerna fria!

Men några saker kommer alltid att vara förknippat med Maud:

• Hennes intensiva engagemang för öppenhet och hennes skarpa avståndstagande mot Göran Perssons trista prat om ”social turism”.
• Hennes starka engagemang mot social och regional klyvning.
• Hennes övertygelse att det var nödvändigt att forma ett trovärdigt regeringsalternativ inför 2006 års val varför hon bjöd in till Högfors möte 2004 och där bildade Alliansen, tillsammans med M, Fp och Kd.
• Energi- och klimatöverenskommelsen som innebär att Sverige äntligen storsatsar på alternativen. Och nu har världens offensivaste energi- och klimatpolitik. Bara i Västerbotten kommer enligt nuvarande planer 12 miljarder att investeras i grön energiproduktion.
• Hennes starka engagemang för att öppna välfärdssektorn genom att ge rätten till individen att själv välja i vården, i hemtjänsten, i skolan.
• Hennes aktiva intresse att utveckla och ge stöd till kvinnors företagande.

Tyvärr har Maud fått utstå en hel del kritik också internt. Från många erfarna som borde veta bättre. Som inbillar sig att Centerpartiet övergett landsbygden, bara därför att partiet inte fått övriga Allianspartier med sig i viktiga frågor. Som tror att ett parti på 7-8% själv bestämmer villkoren. Som föraktfullt vägrar inse att man inte kan vinna jämt. Och som inte ens kan glädjas när partiet får igenom viktiga förslag.

 Jag har alltid sett den fria rörligheten som en av EU:s grundbultar. Ökad rörlighet bidrar till ökad förståelse och kontakt mellan människor.

Det som den danska regeringen nu gjort är oacceptabelt. Man har kohandlat med ett främlingsfientligt parti och inför gränskontroller inom EU som betalning för att regeringen fått stöd för att förändra pensionssystemet.

Alla vet att Danske Folkepartis ”affärsidé” är att begränsa möjligheterna för flyktingar och andra invandrare söka sig till Danmark. Därför är det fegt av den danska regeringen att påstå att eftergiften om gränsskydd handla om ren brottsbekämpning (narkotika och vapen).

Rätten att söka asyl gäller i alla de 131 länder som har anslutit sig till Genève-konventionen. Danmark är ett av de länder som skrivit under konventionen.

Just nu prövar EU-kommissionen om Danmarks nya gränskontroll strider mot EU-tanken. För mig och för Centerpartiet är att förslaget är ett uttryck för främlings-fientlighet och en ambition om högre murar mellan länder.

Det är mycket oroande att främlingsfientliga partier runt om i Europa, till exempel Holland och Danmark, efter några år i ländernas parlament, nu påverkat den inrikespolitiska diskussionen i en sådan utsträckning att en viss grad av främlingsfientligt blir en normalitet även för tidigare mer liberala partier.

Det är viktigt att den svenska inrikespolitiken inte drabbas av samma sjuka med anledning av Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen.

Just nu spekulerar en del om Maud Olofssons framtid. Inte alls oväntat. Media har sin egen logik och just nu är Maud den som jagas. Man har försökt några gånger tidigare det senaste halvåret att få någon centerpartist att ställa upp som kronvittne. Men utan resultat. I söndags visade tvärtom en opinionsundersökning att Maud Olofsson stärkt sin position påtagligt internt i Centerpartiet partiet de senaste månaderna.

Valanalysgruppens slutsats var klar: Det var till stor del tack vare en mycket stark insats från Mauds sida i valrörelsen som partiet lyckades återhämta en del av förlusterna:”Maud var fantastisk i slutdebatterna” lyder ett valigt omdöme. En fjärdedel av centerväljarna angav att partiledaren har varit mycket betydelsefull för valet av parti 2010.

Därför tror jag att den publika ’Talangjakt’ som just nu pågår i kretsen kring Federley & Co och som, som väntat, ägnas stort mediautrymme, inte representerar nån bredare opinion inom Centerpartiet.

Min bedömning är att det finns ett stort behov hos en grupp att ropa ”här är jag” för att på så sätt profilera sig själva. Hade man istället studerat historien, skulle man insett att Centerpartiet inte alls gynnas av ”avgå-utspelen”. Istället blir effekten bl.a. att blickarna riktas bort från den förnyelseprocess kring 5 stora politiska utmaningar som just nu engagerar många både inom och utom partiet.

Alla partiledare kommer att avgå nån gång. Maud Olofsson kommer också att göra det, liksom Reinfeldt och Björklund. Men till dess behöver Maud få ägna sig åt det uppdrag som Centerpartiet gett henne!
 

Centerpartiet Västerbotten hade distriktsstämma igår i Robertsfors. Fullsatt till sista plats. Eftersom jag varit medlem i centern sen 60-talet har det blivit ett antal stämmor. Men i ’modern tid’ var det länge sen jag såg så många nya ansikten och kunde lyssna till så många nya ombud i debatter och presentationer.

Det var på dagen 10 år sedan Maud Olofsson valdes till Centerpartiets ordförande. Firandet präglade förstås stämman. Bl.a. gästtalade Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson med en resumé om Maud arbete under sin tid i Norrbotten, medan kommunkretsarna i länet uppvaktade med var sin hembakta 10-årstårta. Som sedan stämmodeltagarna fick smaka på till eftermiddagskaffat.

Stämmodebatt och beslut krävde bl.a:

• en generösare invandringspolitik,
• stopp för Försäkringskassans planer att avveckla en mängd Servicekontor och
• kraftfulla åtgärder från den moderata Infrastrukturministern för att se till att de nya förutsättningar som nu finns för Norrbottniabanan också leder till nya åtgärder.
  

Det pågår en intressant förnyelsedebatt just nu i Centerpartiet.

I Jonas Jonassons populära skröna om Allan Karlsson i boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” visar det sig att Allan varit inblandad i det mesta av det som skett i världen under en stor del av 1900-talet. Efter att ha läst dagens inlägg på VK-debatt från s-riksdagsledamot Isak From undrar jag om han blivit inspirerad av Allan Karlsson.

Riksdagen fattade nyligen beslut om den 2-miljardersatsning som Maud Olofsson föreslog under sommaren 2010. Riskkapitalbolaget Inlandsinnovation AB med huvudkontor i Östersund innebär en av de största satsningarna som gjorts i Norrlands inland. Men det var på håret: (s) motionerade i riksdagen för avslag då man tyckte det var för snävt uppdrag att prioritera en satsning i Norrlands inland.

Man ville istället att 5 miljarder skulle gå till riskkapital i hela landet, dvs att Inlandet inte skulle få ett specialdestinerat stöd! Och ett tag hade man hela oppositionen med sig. Men till sist ändrade sig (s) och i slutändan var det bara Miljöpartiet som motsatte sig Inlandsinnovation AB.

Det är här som Hundraåringen Allan Karlsson kommer in. From hävdar a lá Allan Karlsson att Inlandsinnovation AB egentligen vare ett sosseförslag. Trots att man var emot är man egentligen för och nu – efter Riksdagsbeslutet – beskriver From sossarna rentav som initiativtagare. Det är ingen hejd vad Allan Karlsson verkar inspirera till.

Vid sidan av skrönan finns det dock en verklighet: Det är visserligen så att Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdagsledamöter från Norrlandslänen nu och då argumenterat för återföring av vattenkraftvinster för att stärka Inlandet.

Men den bittra sanningen är att From(s) inlandskollegor i regeringsställning aldrig haft något stöd av sitt parti på central nivå för att göra den typ av strategiska Inlandsinvesteringar som det nu är fråga om. Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden och den nationella politiken. Därtför är det en nyårshälsning så gott som någon att Inlandsinnovation AB nu äntligen klubbats igenom i riksdagen.
 

Lennart Holmlund säjer sig veta att Centerpartiet har större problem än Socialdemokraterna. Och han känner en uppriktig (s)kadeglädje över detta, utifrån en mellandags-Scop-undersökning. 

Jag vet inte hur man mäter storleken på partiproblem. Däremot är det uppenbart att både Socialdemokraterna och Centerpartiet trampat vatten efter hösten val. För min del avstår jag dock från att göra profetior av den typ Holmlund gläds över.

Som bekant är Scop en opinionsundersökning mad anmärkningsvärt stora variationer. Därför bör man nog inte, som Holmlund och Aftonbladets ledarskribent gör, dra för stora växlar av enstaka undersökningar. Jag tror fortfarande att Centerpartiet ligger på 5-6% nivån, men där får väl framtida och mer stabila undersökningar säja hur det ligger till. 

Det är hittills bara moderaterna som opinionsmässigt gynnats av Alliansarbetet. Moderaterna har i en rad frågor skickligt förflyttat sig till mittfältet och därmed minskat utrymmet för exempelvis Centerpartiet. Den styrmodell som Reinfeldt och Borg tillämpat har tyvärr inte bidragit till att stärka helheten i regeringen.

Just nu pågår inom Centerpartiet en omfattande utvärdering av såväl regeringsarbetet som Allianssamarbetet. Jag vill inte gå händelserna i förväg. Men min bedömning är att vi under den kommande 4 åren kommer att få se ett mer profilerat Centerparti. 

Men just nu nöjer jag mig med att önska Holmlund Gott Nytt År och hoppas att han, för sin del också kan ägna sig åt att försöka bringa ordning i sitt eget parti!   

Det var uppenbart att Mona Sahlin vare sig tog sig eller fick ett eget mandat när hon tillträdde som partiledare. Kanske är det till och med så att hon först i efterhand – i arbetet med sitt avskedstal - kom till insikt i vad hon skulle har ha gjort.

Att vara partiledare är en svår uppgift. Den lätta uppgiften är att leda samordningen av partiets gemensamma arbetsuppgifter. Den svåra är att förnya. Och då måste man våga.

Alla vet att det i varje parti finns en grupp som ständigt söker bevara det som varit. Som ropar högt i protest och likt ett mantra påstår att medlemmarna "inte känner igen sig". För att i praktiken leda sitt parti måste partiledaren våga genomföra nödvändiga förändringar i politiken, helt enkelt därför att verkligheten förändras. Om kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som gäller.  

Ibland drabbas den partiledare som vågar förnya av ett tvåfrontskrig: Det bildas en ohelig allians mellan högljudda medlemmar som ”inte känner igen sig” och politiska motståndare som med oförställd glädje och med en telefonsvarares envishet påminner om de gamla positionerna.

Jag känner inte till de inre detaljerna i dessa avseenden när det gäller Mona Sahlin. Däremot har jag på nära håll följt Maud Olofssons arbete. Ett gemensamt drag är att bägge har utsatts för hård kritik från äldre herrar i respektive parti.

Mona hade en egen uppfattning för vem hon ville regera med. Men hon vågade uppenbarligen inte driva den. Ingen vet hur valet gått med Monas vägval, men en bra ledare måste våga leda.

Maud kände att centerpartiet hade nått vägs ände efter att i mer än 30 år prioriterat kärnkraftsmotstånd som vägen att nå en uthållig energilösning. Och hon vågade ange en annan färdriktning, som skapade förutsättningar för storsatsning på alternativen, trots alla rop om att medlemmar ”inte kände igen sig”.

Även om detta beslut föregicks av många interna diskussioner främst inom verkställande utskottet, måste partiledaren till sist våga sätta ner foten och leda. Och det gjorde Maud. Och har faktiskt för detta mod mött stor respekt även från många ”som inte kände igen sig”.

Det är viktigt att inte ge sig om man tror på sin idé!

Det är ett intressant och självkritiskt inlägg som Lennart Holmlund och medförfattare i veckan publicerat på VK-debatt. Intressant därför att det än en gång illustrerar socialdemokraternas ambivalens i energipolitiken. Självkritiskt därför att författarna så tydligt beskriver hur socialdemokraterna energipolitiskt hamnat på efterkälken, då man inte förmått anpassa sig till en ny verklighet.

Som bekant har Centerpartiet i mer än 20 år att förändra energipolitiken i Sverige. Vår bärande idé var att de nya lösningarna successivt skulle växla ut kärnkraften. Socialdemokraterna var länge vår samarbetspartner och man gav utåt sett hela tiden intrycket av att vilja ersätta kärnkraften och vilja utveckla de nya energilösningarna.

Det hände i praktiken inte mycket. Tack vare starka danska påtryckningar stängdes visserligen Barsebäck. Men de nya lösningarna lyste med sin frånvaro. Det tillsattes förhandlare, det utreddes. Diskussionerna var oändliga. Men socialdemokraterna fick aldrig ändan ur vagnen.  

Från centerledningens sida drog vi i början av 2000-talet slutsatsen att olika delar av socialdemokratin internt lyckades blockera varann. LO och industrifacken kramade kärnkraft och miljösossarna alternativen. Effekten blev ’på stället marsch’. Och vi såg inga tecken på framgång i ett fortsatt samarbete.

Samtidigt växte medvetenheten om klimatförändringarna. Och vi drog slutsatsen att den allra viktigaste åtgärden i dagsläget, Prio 1, var att storsatsa på att utveckla de ekologiskt hållbara klimatsmarta alternativen. Det var viktigare i dagsläget än fortsätta prioritera kärnkraftsavveckling.   

Maud Olofsson hade förhoppningen att Socialdemokraterna – efter att ha sett samma alarmerande klimathot – skulle orka dra ungefär motsvarande slutsats. Och Maud bjöd därför in till överläggningar för att få en bred uppgörelse. Men hon mötte då samma rödgröna taktiserande som Holmlund et al. nu kritiserar socialdemokraterna för. Därför blev det ingen bred energiuppgörelse våren 2009.    

Diskussionerna inom Alliansen hade en annan prägel. Puckarna var raka. Taktiserandet minimerades. Storsatsningen på att utveckla alternativen var möjlig tack vare att ingen blockerade utvecklingsmöjligheterna. I sin tur har detta gett förutsättningar för att Sverige nu har Europas mest ambitiösa klimatpolitik. Även om det fortfarande finns olika syn på flera energifrågor bland alliansens partier, är det nåt helt annat än det dödläge som uppstod inom (s) när fraktionerna blockerade varann.

Inte minst för svensk basindustri var det mycket lyckosamt att Alliansen både utformade en framsynt kraftfull energipolitik och får fortsätta regera. Vad alternativet i rödgrönt inneburit behöver vi som bekant inte ens spekulera om längre.

Förra veckan inbjöd Publicistklubben Norra Norrland till diskussion i Umeå kring rubriken ”Smutskastade du Maud Olofsson, Lars Bodén?”. Förutom Folkbladets politiske redaktör LarsBodén var jag inbjuden att belysa frågan. Dessutom deltog medieforskaren Jesper Enbom.

Bodén har i flera ledare efter valet karaktäriserat sina ledare om Maud med formuleringar, typ ”….Visst har jag kritiserat det hon stått för – men det handlar ju om politikens innehåll…….” och därmed menat att ändamålet helgar medlen.

Bodén ledarkampanj mot Maud Olofsson intensifierades efter valet 2006 och har sedan pågått hela valperioden. Intensivare perioder har blandats med mindre intensiva. Inför diskussionen på Publicistklubben gjorde jag en genomgång av ett antal Bodén-ledare med udden riktad mot Maud. Och min slutsats var att det knappast var så enkelt att det endast var ’politikens innehåll’ som Bodéns ledare handlade om. För att ge publiken på Publicistklubbens möte lite kött på benen, illustrerade jag med några exempel bland ett otal VF-ledare. Och hade utifrån detta axplock sammantaget svårt att tolka det på annat sätt än att ordvalen i hög grad andas karaktärsattacker mot personen Maud Olofsson: ”tristaste partiledaren”, ”överklassens betjänt”, ”veckans lögnare”, ”svikare”, ”kappvändare”, ”slingrar sig”, ”är en bluff”, ”är inte ärlig”, för att ta några exempel.

Bodén medgav utan omsvep att han redan vid regeringsskiftet bestämt sig för att systematiskt jaga Maud Olofson och Centerpartiet. Han motiverade först med påståendet att ”Centerpartiet svikit sina rötter” utifrån – som jag förstod saken – en uppfattning att Centerpartiet borde vara kvar på landet och inte ha en politik som också stadsbor uppskattar.

Min hypotes var dock en annan: Allt handlar om regeringsmakten. Det som låg bakom Bodéns och för den skull socialdemokraternas vrede var att Maud Olofssons och Centerpartiets agerande innebar att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006.     

Och Lars Bodén bekräftade att just den känsla av besvikelse som han och sossarna känner har projicerats på Maud Olofsson under hela valperioden.

För min del skyller jag inte Centerpartiets valresultat på Lars Bodén. Men efter att ha läst ett stort antal VF-ledare som mer liknar betald annonsplats för (s) än spänstig samhällsdebatt, undrar jag om inte Folkbladets ledarsida blivit allt mindre intressant för alla utanför den inre partikretsen?   

Så har då talman valts och den nya regeringen presenterats. För själva Alliansregeringen är det stor skillnad mellan 2006 och 2010. 2006 var det enbart några enstaka Allianspolitiker som hade erfarenhet från regeringsarbete (dvs som satt i kanslihuset under Bildt-regeringen 1991-94). Så alla fick börja om från början.

Reinfeldt snubblade rejält redan på första hindret och fick direkt byta ut 2 statsråd. Men framför allt så är det med regeringsarbete som med de flesta andra nya jobb: Det tar tid att lära sig jobbet, att förstå maktstrukturerna, att skapa teamen och att utveckla samarbeten.

Visserligen är det många nya nu också. Men de går direkt in i en fungerande verksamhet där de flesta kan hugga i direkt.

Efter att ha lyssnat till de första intervjuerna slås jag av de nya ministrarna har en lite annan bredd och kompetens än de som ingick när Alliansregeringen 2006 presenterades. Personligen känner jag Anna-Karin Hatt bäst. Hon har sedan 2006 varit Centerpartiets mäktigaste statssekreterare som C-chef inom Statsrådsberedningen.

Det ligger i sakens natur att förhandlingar är själva livskraften i en koalitionsregering. Anna-Karin Hatt har varit huvudförhandlingarna i alla större frågor, framför allt i förhållande till finansdepartementet. Och hon är en erkänt mångkunnig, klarsynt och skicklig förhandlare, som har den där viktiga förmåga att med kreativa inspel lösa upp låsningar. Som minister kommer dessa egenskaper väl till pass. Hon är ett av de statsråd som kommer att sticka ut under den kommande regeringsperioden.

Överhuvudtaget tycker jag mig se en ny relativt ung, kompetent och modern politikergeneration som på allvar tar plats i landets högsta ledning. Stefan Attefall och Hillevi Engström har i Riksdagen visat på tydligt ledarskap och gott omdöme. Erik Ullenhag, tidigare fp-partisekreterare, förstärker mönstret.

Utmaningarna stora. Både i form av samhällsproblem. Och inte minst ifråga om regeringen ska kunna få igenom sina förslag i riksdagen. Men det lag som igår presenterats är en bra början.

Det har snart gått en vecka sen valdagen. Själv befinner jag mig i Accra, Ghana, för att delta i ett internationellt forskarmöte kring hälsovillkor i låg- och medelinkomstländer i främst Asien och Afrika. Jag hoppas kunna skriva mer om detta möte i kommande bloggar.

Men just nu lite funderingar över valrörelsen och valresultatet. Jag ser på VK-bloggen att Holmlund är igång med samma typ av kommentarer och måttfulla självkritik som före valet.

Trots att socialdemokraterna sedan 2002 förlorat nära 25% av sina väljare, gått ner från ca 40 till drygt 30% på åtta år, och nått historiskt låga nivåer, låter det på Holmlund som om sossarna vann valet. Sedan 2002 har för övrigt fp minskat med 6,2% och Kd med 3,3% medan moderaterna ökat med imponerande 14,8% under samma tid.

De regionala skillnaderna är stora. Medan socialdemokraterna förlorat stort i Syd- o Mellansverige inklusive Stockholm, har man lyckats bättre i norr. För centerpartiet är det tvärtom: Centern ökade i Stockholm, gjorde mindre förluster i flera av Syd- och Mellansveriges valkretsa, men minskade rejält i norr och på Gotland.

Givetvis var Centerpartiets valresultat i Västerbotten en stor besvikelse. 1998 fick partiet 6,6% i Västerbotten. 2010 blev det 7.4%.

1994 gjorde Centerpartiet också ett bedrövligt val i länet. Nedgången blev 3,2 % - största nedgången i i landet för centern del. Då symboliserade arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund både Centerpartiet i Norrland och Västerbotten. Börje drabbades av en mycket stor del av den politiska Norrlandskritik mot Bildt-regeringen som oppositionen (=s) då kunde uppbringa. Den minnesgode kommer säkert ihåg hur psalmerna gick. Maud Olofsson har allt sedan hon tillträdde som minister hösten 2006 utsatts för motsvarande kanonad av kritik från oppositionen och dess media i Norrland i allmänhet och i Västerbotten i synnerhet. Lite pittoreskt måhända att Börje Hörnlund denna gång lät sig förvandlas till ombud i motsvarande negativa doakör som han själv drabbades av 1994!.

Det här länge funnits lite mer generella grundläggande värderingsskillnader mellan norrlänningar och sydlänningar när det gäller det allmännas roll visavi individen. Medan den socialdemokratiska retoriken länge slagit mycket starkare an i Norra Sverige, hörsammas ett mer liberalt förhållningssätt mycket starkare i Syd- och Mellansverige.

Norrland har de senaste 30-åren känt av konsekvenserna av den socialdemokratiska cdentraliseringspolitiken. Visserligen har människor uppskattat dess välfärdsbidrag, men ser man till befolkningsutveckling, serviceutveckling, företagande och egenförsörjning, så är spiralen mycket negativ.

Det Maud Olofsson och centerpartiet argumenterade för i årets valrörelse var främst jobb, entreprenörskap och företagande. Maud vidareförmedlade den erfarenhet som många, många småföretag redovisat kring behovet av att modernisera arbetsrätten så att den också medverkar till att utveckla småföretagen. Hon har pekade på att det på sikt gynnar företagande och sysselsättning om det offentliga öppnar upp och stimulerar till entreprenörskap också inom välfärdssektorn.

Maud kämpade för RUT för att det var ett exempel på en utvecklad tjänstsektor med stora spinn-off-effekter. Hon var med och drev fram den största vindkraftssatsningen någonsin – Markbygden i Piteå. Hon lyckades också övertyga sina regeringskollegor om den storsatsning i form av 2 miljarder i riskkapital till Norrlands Inland som presenterades i Alliansen valmanifest, och som blir tillgängligt redan 2011.

Hon ville förändra näringspolitiken, utveckla entreprenadskap och småföretagande inte minst i Norra Sverige. Och möta den avfolkningspolitik som drabbat främst inlandet under mångåriga socialdemokratiska maktinnehav.

Men i valrörelsen blev hon och Centerpartiet mest en slagpåse i sossepropagandan: ”högerpolitik”, ”storstadspolitik”, ”Stureplanspolitik”, ”övergett landsbygden”, ”arbetarfientligt”. Jag, det var ingen hejd på invektiven.

Jag skriver detta för att försöka förklara. Inte bortförklara. Det är uppenbart att vi Centerpartister i länet inte klarade denna debatt. Sossarna tog hem den. Men kanske blev det en pyrru(s)seger.

Socialdemokraterna har ännu inte visat sin färdriktning för att exempelvis möta Inlandets utmaningar: Däremot vet vi att Centerpartiet kommer igen 2014 – och då kan utgången bli en helt annan!  

Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdagsledamöter från Norrlandslänen ibland argumenterat för återföring av vattenkraftvinster. Men  aldrig haft något som helst stöd av sitt parti på central nivå.

Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden i den nationella politiken.

I augusti presenterade Centerpartiet ett konkret förslag om att staten ska garantera riskkapital för nya investeringar och därmed nya jobb i både gamla och nya företag i Norrlands inland.

Alliansen hakade på och från 2011 storsatsas två miljarder i riskkapital till Norrlands inland. Den statliga fonden för riskkapital, Inlandsinnovation, vänder sig framför allt till entreprenörer och till det privata näringslivet.

Skillnaden är stor för Inlandets del mellan de två alternativen:

- Alliansen satsar 2 miljarder i Norrlands Inland.

- De Rödgröna lovar Inlandet höjd bensinskatt och kilometerskatt!

När Sverige förhandlade fram medlemskap i EU 1994 fick jordbruket i norra Sverige ett särskilt stöd med som mest 318 miljoner kronor. EU-stödet har betalats ut enligt fasta belopp per liter mjölk eller kilo kött. När jordbruk försvinner och läggs ner, sänks stödet automatiskt. Idag används därför bara ungefär 260 miljoner kronor.

Att höja nivåerna för de bönder som är kvar har varit en komplicerad process som krävt EU-kommissionen godkännande. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har arbetat intensivt för att tillsammans med EU-kommissionen komma fram till en lösning.

Nu har EU slutfört översynen av Norrlandsstödet. Dagens glädjande besked från EU-kommissionen är att Sverige får fortsätta med stödet ungefär som tidigare. Men framför allt innebär beslutet att Sverige nu får betydligt större friheter än tidigare att justera stöden mellan regioner och produktionsgrenar så att hela stödet återigen kan komma Norrlandsjordbruket till del. Kommissionens beslut gäller retroaktivt från första juli 2010.

Dagens beslut från EU-kommissionen är mycket viktigt för många människor på Västerbottens landsbygd.

Dagens United Mind-undersökning som Aftonbladet presenterar är riktigt rolig läsning för Centerpartiet.

Ökning från 4.2% i början av augusti till dagens 8.6%.

Vi vet alla hur 'ovaraktiga' som procentsiffrorna kan vara. Men uppmuntrade iallafall för alla centerns valarbetare....

Till de Västerbottningar som i ord och tal hävdat att Centerpartiet förlorat sina rötter kommer en hälsning från Stockholmscentern som i sitt valmaterial visar att det är tvärtom: Rötterna lever även bland huvudstadens kandidater:

Bonden är inne igen. Idag pratar vi om mat som aldrig förr. Klimatsmart mat, närproducerad mat, KRAV-mat. Mat utan tillsatser. Vi väljer förskolan som lagar egen ekologisk mat till våra barn. Vi handlar rättvist kaffe, ekologiskt surdegsbröd i småbutiker och bryr oss om ursprunget. Man skulle kunna kalla den nya medvetenheten för Bonde 2.0.

OBS! De fina och illustrativa Holmsundsbilderna i denna blogg har tagit av  Gunnar Järvholm. Tyvärr fungerade bildtexttekniken vid den ursprungliga publiceringen.

Holmsund-Obbola är ännu en del av Umeå där det bedrivs en lokal valrörelse. Här har fullmäktigekandidaterna Tord Renström och Lotta Weinehall tillsammans med övriga medlemmar i centeravdelningen presenterat en rad konkreta förslag som man hoppas få stöd för i valet.

Utveckla, inte avveckla, familjedaghem

Centerpartiet i Holmsund-Obbola vill stoppa nedläggningen av familjedaghemmen. I Obbola är familjedaghemmen nu helt nedlagda, och i Holmsund har antalet dagmammor minskat år efter år.

Principen ska vara valfrihet. Föräldrar ska fritt och utan politisk styrning kunna välja den barnomsorg som passar deras barn. Genom riksdagsbeslutet 2009 om Barnomsorgspeng, lika för alla barn, har valfriheten ökat. Vi vill att nya familjedaghem, pedagogisk omsorg, startas.

Bygg säkra gång- och cykelväger till våra skolor

Trafiksäkerheten måste öka kring skolorna så att barn (och föräldrar) som promenerar eller cyklar till skolan får en tryggare trafikmiljö. Det ger både miljövinster, hälsovinster och ekonomiska fördelar. Dessutom behöver kommunen inte bygga nya och dyra trafikrondeller för biltrafiken.

Ny camping i Ljumviken

Holmsundsborna sörjer den fina campingplatsen som fanns i Ljumviken. På mångas begäran föreslår vi nu att en ny camping byggs intill Ljumvikens havsbad. På gräsytan norr om badet ryms en husvagnscamping. Och öster om badet, inne i skogsridån, finns plats för nya campingstugor.

Upplevelsecentrum på Västerbacken

Utforma området kring Västerbacken till ett lokalt och regionalt upplevelsecentrum för när- och fjärrturismen. Vi vill att Projektet ”Besöksmålet Västerbacken” startas för att utveckla och marknadsföra Västerbackens boendemiljö och arbetarbostäder.

Alla äldre skall ha rätt till vård och omsorg av hög kvalitet.

Äldre skall kunna bo kvar i kommundelen även när de inte klarar av ett eget boende. Kommunen skall såväl erbjuda möjlighet till särskilt boende, gruppbostäder som seniorboenden. Det är viktigt att SPF och PRO-föreningarna, liksom volontärverksamheten stöds, samt att LOV, Lagen Om Valfrihet inom vård och omsorg, uppmuntras.

Centerpartiet Holmsund-Obbola vill:

- Bygga och färdigställa separata cykelvägar mellan Obbola och Teg och mellan Holmsund och Strömpilen.

- Skapa förutsättningar för bostadsbyggande, småhus, fritidshus och flerbostadsbebyggelse med både hyresrätt och bostadsrätt i Holmsund och Obbola.

- Marknadsföra våra industriområden, och stimulera till etablering bl.a. vid norra Lövön.

- Öppna ett nytt industriområde med bensinstation, småindustri och service vid infarten till Obbola.

- Tillåta byggande av havsbaserade vindkraftverk i kommundelen.

- Skapa förutsättning för turistverksamhet i hela kommundelen genom utveckling av finlandstrafiken, av Västerbacken samt byggandet av en ny camping så att turistinformationen i Holmsund kan öppnas igen

- Slå vakt om våra bibliotek och annan kulturverksamhet samt stödja övriga föreningslivet.

- Att kommundelen skall vara delaktig i Kulturhuvudstad 2014.

På gårdagen Brännpunkt (SvD) skrev ett antal centerpartister som också är medlemmar i LO-förbund om fackföreningarnas roll och framtid.

Här några citat:

"…Vi ser med oro hur de svenska fackens möjligheter att tillvarata medlemmarnas intresse minskar. Det är framförallt hos LO-förbunden som problemen hopas. Fackföreningsrörelsen måste inse att tiderna förändras. Det blir allt mer uppenbart att det helhjärtade stödet till Socialdemokraterna inte längre ligger i medlemmarnas intresse…"

”…Bara i detta val satsar LO minst 77 miljoner kronor på en socialdemokratisk valseger. Räknar vi in gratis arbetskraft som jobbar i valrörelsen handlar det om ännu mer. Men enligt Sifo kommer inte ens hälften av LO-medlemmarna att rösta på Socialdemokraterna…”

”…I Danmark avbröt LO det politiska och ekonomiska samarbetet med socialdemokraterna redan 2003. Hans Jensen, ordförande i danska LO, menade att de var tvungna att ändra sig och sina värderingar i takt med de anställda för att kunna försvara deras intressen…”

Under dagen har TT skickat ut ett telegram som påstår att ”Centerpartiet svänger om uranbrytning”. Det är fel. TT har också korrigerat med ett nytt telegram. Energiöverenskommelsen mellan Allianspartierna har inte öppnat en millimeter för uranbrytning. Centerpartiet vill inte ha någon uranbrytning i Sverige.

En röst på Centerpartiet i riskdag och kommuner är en röst mot uranbrytning.

Dagens minerallag lägger i praktiken makten i händerna på den befolkning som bor i de områden där uran eventuellt finns. Varje kommun har vetorätt om det är så att fråga om brytning skulle bli aktuell. Den principen i dagens lagstiftning att makten över framtiden ska ligga lokalt är vi inte beredda att tumma på.

Från vår utgångspunkt är det långsiktigt säkrare att makten ligger i de geografiska områden som berörs, än att det är centralmakten som bestämmer!

Däremot är Centerpartiet berett att se över om lagstiftningen kan stärka kommunernas inflytande redan i provborrningsskedet.

Den senaste veckans förnyade spekulationer och beskyllningar och 'slå sig för bröstet-strategi' från såväl Maria Wetterstrand som Tomas Östros om att en eventuell rödgrön minoritetsregering kommer att ha ett annat förhållningssätt än Alliansen om SD kommer in i riksdagen är fullständigt kontraproduktivt!

Genom att Alliansen får en egen majoritet, löses det problem som Wetterstrand och Östros oroas för och Sverige får en handlingskraftig ledning!

En dagsfärsk rapport från Tillväxtverket visar att nästan var femte person är företagare och den entreprenöriella nivån har ökat, mest under innevarande mandatperiod. Hälften av de nya företagarna är kvinnor. I undersökningen ingår registeruppgifter om egna företagare, men även deltidsföretagare, fåmansaktiebolagsägare och operativa företagsledare.

Framförallt i landsbygdkommunerna är den entreprenöriella nivå hög. Bland flera av toppkommunerna har Centerpartiet ledande positioner. Högst andel av entreprenörskap finns i Årjäng, Bjurholm, Berg, Sorsele och Sunne. Det är kommuner där Centerpartiet har ledande positioner, varav tre med kommunalrådsposten.

Rapporten visar också att det är i illröda kommuner som Oxelösund, Fagersta, Surahammar, Burlöv och Karlskoga som entreprenörskapsnivån är lägst.

Underhållet av landets vägar och järnvägar har länge varit grovt eftersatt. Det har länge varit mer attraktivt bland minstrar att ta första spadtaget på nån ny stump, än att lasga gamla skavanker.

En DN-artikel 10/9 blev särskilt uppmärksammad då den hävdade att regeringen 2011 sänker anslagen för drift och underhåll av järnvägen. Uppgiften visade sig dock vara felaktig. Alliansen ökar istället anslaget från 38 till 64 miljarder jämfört med S förslag för sin planperiod.

När regeringen tillträdde 2006 låg nivån på drift- och underhåll på bansidan på 3,8 miljarder kronor. Den preliminära nivån för 2011 är 5,1 miljarder, alltså 34 procent högre, vilket är i nivå med riksdagens beslut om ramar för planeringsperioden 2010-2021.

Till detta ska också läggas intäkter från banavgifter som uppgår till ca 500-600 miljoner kronor. Dessa ska användas till nytt signalsystem, förstärkt kraftförsörjning och elektrifiering av spår till hamnar och blir alltså en del som påverkar driften och underhållet av järnväg.

DN:s felaktiga påstående berodde på att journalisten inte insett att det under krisåren 2009-2010 gjordes särskilda reformer (bland annat av arbetsmarknadsskäl) och därför hamnade beloppen högre än vad planbeslutet anger.

Totalt sätt ökar Alliansregeringen anslagen till drift och underhåll av järnvägen från socialdemokraternas planperiod 2004-2015 från 38 miljarder till alliansregeringens planperiod 2010-2021 på 64 miljarder.

Konjunkturinstitutet visar att RUT är en "gratis" affär för staten, eftersom det på sikt skapas så många jobb och därmed drar in pengar i statskassan och minskar utgifter från bidragssystemen.

Ännu viktigare är att det skapat jobb och framtidstro för flera tusen som stått långt från arbetsmarknaden, dessutom gör det att pensionärer, stressade barnfamiljer och äldre som vill ha mer fritid kan ägna sig åt annat än att städa och tvätta. Idag har RUT inneburit 11 000 nya jobb!

Men de rödgröna vill ta bort den reform som framför allt gett många unga, kvinnor, långtidsarbetslösa och invandare en ny väg in på arbetsmarknaden

I SvT motiverade Mona Sahlin varför hon vill avskaffa RUT-avdraget:

”Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra."

För Sahlin är det mer 'värdigt' att leva på a-kassa än att jobba som lokalvårdare. Att göra skillnad på jobb och jobb är varken värdigt eller respektfullt, det är dessutom en tveksam syn om vi vill att fler människor ska få jobb i vårt land.

Att säga nej till en reform som inte kostar staten pengar, underlättar många människors liv och skapar många jobb: Är det att vara ansvarig?

Jag läser i inlägg och bloggar att oppositionens lovar ”100 000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser" redan 2011. Det låter onekligen ambitiöst. När man säjer ”fler” så måste det tolkas ”fler jämfört med Alliansen”.

Problemet är att det är svårt förstå hur de rödgröna får ihop det.

1. De rödgröna redovisar inte att man tillgodoräknar sig delar som också är alliansregeringens politik, som t.ex. ökade statsbidrag till kommunerna. En stor del av de ”fler jobb” som oppositionen räknar in föreslås även av Alliansen.

2. De rödgröna har inte heller i sin kalkyl räknat in effekter av de försämringar som man vill genomföra, t.ex. RUT-stopp och försämrad arbetslinje i skatte- och transfereringssystem. Om man bara räkna in påstådda positiva effekter av sina förslag, men glömmer negativa, blir totalsumman knappast rättvisande.

3. När det gäller utbildnings-, praktikplatser och åtgärder räknar de rödgröna i sin kalkyl med effekterna av alliansens presenterade förslag fast man säjer nej till själva förslagen. Därmed är skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen långt mimdre än vad som anges.

Slutsatsen blir att den rödgröna politiken inte alls ger de 100 000 ”fler” jobb, praktikmöjligheter och utbildningsplatser som hädvas, jämfört med Alliansens politik.Mer sannolikt är att de rödgröna åtgärderna ge sämre jobbeffekt än Alliansens förslag.

Alliansen går i flera avseenden en annan väg och gör det mer lönsamt att arbeta, enklare och mindre kostsamt att anställa och mer attraktivt att driva företag, dvs fortsätter med den politik som fungerar väl och som har klarat Sverige ur krisen.

Hittills har 170 reformer genomförts som främjar jobb och företagsamhet i hela landet. Resultatet blir allt tydligare. Nu sjunker företagens administrativa kostnader. Skatterna och avgifterna är sänkta med nästan 50 miljarder kronor och trygghetssystemet för företagarna har förbättras.

Efter att ha lyssnat på Maria Wetterstrands besked kring kärnkraftens framtid inom ramen för det rödgröna samarbetet, förstår jag att Miljöpartiet nu hamnat i samma återvändsgränd som Centerpartiet tidigare befann sig i.  

Centerpartiet försökte under många år att förändra energipolitiken i Sverige i samarbete med (s). Centerns bärande idé var att de nya lösnigarna successivt skulle växla ut kärnkraften. Socialdemokraterna, vår samarbetspartner, gav utåt hela tiden intrycket av att vilja ersätta kärnkraften och vilja utveckla de nya energilösningarna. Men det gick ’si så där’ som Maud Olofsson formulerade sig häromkvällen i SvT:s utfrågning.

Det hände i praktiken inte mycket: Barsebäck stängdes visserligen. Men det var i mycket stor utsträckning tack vare starka danska påtryckningar. Allt medan de nya lösningarna lyste med sin frånvaro.

Det tillsattes förhandlare, det utreddes. Det diskuterades i det oändliga. Men socialdemokraterna förmådde inte gå från ord till handling.  

Efter att Maud Olofsson tillträtt utvärderade i första hand vi inom Centerpartiets verkställande utskott de många årens försök att få fart på socialdemokraterna.  

Vår slutsats blev att olika delar av socialdemokratin internt lyckades blockera varann. LO och industrifacken kramade kärnkraft och miljösossarna alternativen. Effekten blev ’på stället marsch¨’. Och vi såg inga nya förutsättningar för framgång i ett fortsatt samarbete.

Diskussionerna inom Alliansen som därefter följde, hade en annan prägel. Puckarna var raka. Och den storsatsning på att utveckla alternativen som nu pågår är resultatet av att ingen blockerar utvecklingsmöjligheterna. I sin tur har detta gett förutsättningar för att Sverige nu har Europas mest ambitiösa klimatpolitik. Även om det finns olika syn på flera energifrågor bland alliansens partier, har vi kommit ur det dödläge vi tidigare hade med (s) där man blockerade varann.

Nu har Maria Wetterstrand och Miljöpartiet hamnat i denna 'dödens position'. Man måste också försöka komma överens med t.ex. Byggnads Hans Tilly och Metalls Stefan Lövdén, dvs med en struktur som på grund av intern splittring inte förmår fatta långsiktiga beslut.

Det var därför som Maria Wetterstrands kärnkraftssvar häromkvällen blev så intetsäjande och mest innehöll ’kan inte ge besked’, ’vi har inte bestämt’, ’vi ska utreda’, ’vi vet inte’, ’vi har inte tagit ställning’.

Därför hon inte ens kunde ge ett rakt besked på frågan om kärnkraften är avvecklad 2050.

Den stora frågan i valrörelsen handlar om vem som har den bästa politiken för att fler ska få jobb. Centerpartiet har ett batteri av förslag för att fler ska kunna känna jobbtrygghet, gemenskap och få en egen lön. Och en vass och offensiv politik för fler företag. Jobben trillar inte ned från himlen utan det är trots allt företagen som anställer.

Alliansen har genomfört ett stort antal reformer för att göra det enklare, roligare och lönsammare att vara företagare. Den sociala tryggheten har förstärkts. Nu får även unga från 20 år och uppåt stöd för att starta företag. Kostnaden har sänkts för unga att driva företag genom halverad egenavgift. Kostnaderna för att anställa människor har sänkt med totalt 28 miljarder.

Vänstern pratar ofta som om det bara finns en viss mängd jobb att fördela. Många av deras företrädare argumenterar dessutom för att stänga gränserna så att färre kommer till vårt land för att jobba. Men stänger man gränserna innebär det att man också stänger gränserna för idéer – företagsidéer som kan leda till fler företag och nya jobb i Sverige.

Det finns en stor potential hos dagens ungdomar att bli de bästa företagarna någonsin. På så sätt kan fler skapa sitt eget arbete och i förlängningen anställa andra. Ung företagsamhet har exempelvis haft ett rekordår. 16 procent i varje årskull driver detta läsår ett företag. Nästan en fjärdedel av dessa driver ett företag tio år senare och sysselsätter tre till fyra personer. Det kraftfulla potential vill ci ta tillvara.

Jobbet skapar gemenskap, tillhörighet och egen försörjning. I Centerpartiets och Alliansens Sverige är det hälften så dyrt att anställa en person som är under 26 år. Anställs en arbetslös ungdom är arbetsgivaravgiften helt borttagen. Därmed har fler arbetsgivare har råd att anställa fler unga, vilket betyder lägre ungdomsarbetslöshet.

Så var det Maria Wettstrands tur. Vanligtvis är hon mer avspånd och självsäker. Men ikväll stod mycket på spel. Det blev överraskande mycket av  ’kan inte ge besked’, ’vi har inte bestämt’, ’vi ska utreda’, ’vi vet inte’, ’vi har inte tagit ställning’ för att vara en dryg vecka innan valdagen.

Inledningsvis ilskna attacker mot Alliansen: Gång på gång påstod hon att Alliansen spelar SD i händerna i ett ganska genomskinligt sätt att försöka övertyga väljarna om att en röst på det rödgröna är det enda rätta för att undvika en ’utpressningsriksdag’.  

Min slutsats är den omvända: Som opinionsläget varit sista månaden talar mycket för att Alliansen kommer att bli störst. Får Alliansen får mer än 50% avförs alla spekulationer om SD’s eventuella inflytande  helt från dagordningen.

Så här finns ytterligare en anledning att lägga rösten på Alliansen.

De viktigaste fördelarna med en majoritetsregering har Alliansen redan visat:

- Den har kraft att motstå särintressen och kortsiktighet.

- Den kan hantera kriser även när det blåser.

- Och den kan genomföra jobbiga, ja ibland impopulära, men nödvändiga, beslut för att ange en ny färdriktning.

Alliansen anger i sitt valmanifest en tydlig färdriktning för de kommande 4 årens arbete.

Till skillnad från de rödgrönas valplattform som Aftonbladets Lena Mellin så uttrycksfullt sammanfattade den dag den publicerades:

”- En brokig samling förslag som är svåra att placera på en ideologisk karta. Man ser inte färdriktningen”.

Och den känslan kvarstår också efter Wetterstrands alla ’kan inte ge besked’, ’vi har inte bestämt’, ’vi ska utreda’, ’vi vet inte’, ’vi har inte tagit ställning’!

Som jag skrev i min morgonblogg redovisade Statistiska centralbyrån (SCB) igår Sveriges BNP-tillväxt under andra kvartalet 2010: + 4,6 procent. Europabäst!

Idag rapporteras att Sverige är världens näst mest konkurrenskraftiga ekonomi, efter Schweiz, enligt den årliga jämförelsen från World Economic Forum (WEF). Sverige har avancerat från fjärde till andra plats.

Även om det är olika saker som summeras,  är mönstret tydligt. Alliansens politik lägger en mycket bra grund för framtiden.

Men Östros är missnöjd som vanligt. Tänk så mycket bättre det skulle ha blivit om han och Sahlin som hållit i tömmarna........

Sverige är Europabäst på tillväxt och utklassar övriga Europa. Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) växte med 4,6% under andra kvartalet i år vilket är imponerande med tanke på det tuffa stålbad som vi gått igenom i form av finansiell världskris.

Socialdemokraternas Tomas Östros och många andra av hans partikamrater har kritiserat praktiskt taget varje åtgärd. Det har antingen ”varit för lite” eller ”för sent”.

Facit hittills visar att Alliansen med sin målmedvetna politik och sin jobblinje träffat ganska mitt i prick. Sverige är nu är ett Europeiskt föregångsland.

Prognoserna för de närmast kommande åren är också hoppfulla. Om Alliansen får fortsatt förtroende finne utrymme för viktiga sociala reformer. Då kan finns utrymme för Centerpartiets prioriteringar som framför allt inriktas på nya insatser för småföretagande. Det är i dessa mindre företag som de storja möjligheterna till nya jobb finns.

De rödgröna har i sina valprogram intecknat det utrymme av som Alliansens politik beräknas kunna ge. Men prognosen baseras på Alliansen politik. Inte på de rödgrönas.

   
Alliansens jobblinje och fasta ekonomiska politik behövs för att värna välfärden!

Maud Olofsson lyckades ungefär lika bra som förbundskapten Erik Hamrén ikväll.

Hamrén kunde glädja sig åt segersiffrorna 6 - 0 och Maud åt strålande betyg i Expressen!

Jag lyssnade på en spänstig miljödebatt idag i StudioEtt mellan miljöminister Andreas Carlgren (C) och Maria Wetterstrand (Mp). Mot en ganska yvig Wetterstrand stod Carlgrens lite mer eftertänksamma sätt att resonera.  Man trätte förstås. Det var det som var meningen. Skillnaderna låg inte i engagemanget. Inte heller i kompetensen.  

Men Maria Wetterstrand var påtagligt besvärad av att inte längre äga miljöfrågorna. Och stressad av att Carlgren krävde att få veta mer om generösa Mp-löften.

Mp lovar att Sverige 2020 – jämfört med 1990 – ska fixa en utsläppsminskning med 22,5 miljoner ton koldioxid, medan Alliansen åtgärder klarar en minskning på 13,5 miljoner ton. Trots att Mp ’köpt’ Alliansens alla 13,5 miljoner ton saknas 9 miljarder ton (= Wetterstrand för sin del tyckte att Mp redan uppnått 2/3 av sitt mål genom att köpa Alliansens åtgärder).  

Mp:s förslag om bensinskattehöjning, kilometerskatt och vissa klimatinvesteringar ger en tiondel av mellanskillnaden. Men resten då frågare Carlgren? Och här hade Wetterstrand inget besked. Hon tyckte att kravet på redovisning hur Mp ska lösa frågan, var 'fånigt'!?

Här hamnade Wetterstrand ordentligt på gungfly. Om Mp inte tycker att man behöver redovisa underlag för sina förslag , varför inte då lova dubbelt eller tredubbelt så stora utsläppsminskningar?

Alla kan förstå att det blir obehagligt när Mp’s förslag äntligen granskas närmare och folk inser att 9 tiondelar av klimatlöftena saknar täckning, vilket motsvarar ungefär tio kronor skattehöjning på bensin och diesel eller ett pris vid pump på 23 respektive 22 kronor.

Socialdemokraterna tog in och byggde kärnkraften i Sverige i en sådan omfattning att kärnkraften nu står för en större andel av elförsörjningen i Sverige än i många andra länder.

Holmlund själv tillhör också den krets av 61 socialdemokratiska kärnkraftskramande kommunalråd som aktivt själv propagerar för bibehållen kärnkraft. Men uranet ska i Holmlunds modell vara utrikesproducerat!

Nu försöker Holmlund leda i bevis att Maud Olofsson och Centerpartiet vill bryta uran i Sverige. Maud har för sin del, exempelvis i den riksdagsdebatt som Holmlund förmodligen hänvisar till, 13 november 2009, varit mycket tydlig:

"….Som centerpartist behöver jag ingen uranbrytning. Jag tycker inte att kärnkraften ska vara i vårt energisystem, men jag står bakom den energiuppgörelse som vi har, och jag gör allt var jag kan för att lyfta fram allt det som eventuellt också kan komplettera vårt energisystem, nämligen det förnybara."

Oppositionspolitiker har i alla tider älskat att försöka snärja ministrar som strikt följer lagen – även om ministern själv inte är helförtjust i saken. Uranbrytningsdebatterna är en favoritfråga i det sammanhanget. I sin blogg citerar också Holmlund just de socialdemokrater som påstår att Maud vill bryta uran, när hon i sina svar bara strikt redovisar vad lagen säjer.

Det här är vad Maud sa i den aktuella debatten:

"….När det gäller uranbrytning finns en omfattande tillståndsprocess som vi är bundna av. Riksdagen har beslutat om en minerallag som omfattar uran tillsammans med en lång rad andra så kallade koncessionsmineraler som samhället behöver och som är svåra och kostnadskrävande att hitta och utvinna. Enligt vår lagstiftning gäller att om och när en ansökan om bearbetningskoncession för uran kommer till regeringens bord ska vi behandla den. Vi kommer att följa den lagstiftning som finns för prospektering efter uran, uranbrytning och hantering av uran."

"….Regeringen får tillåta verksamheten endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Till detta kommer en hel rad andra lagar som ska tillämpas i samband med en eventuell ansökan om tillstånd för utvinning av uran." (Riksdagens protokoll 2009/10:29)

Att sedan Maud Olofsson återges annorlunda när det passerar socialdemokratiska mellanled, är knappast Mauds fel.

För mig är det kommunala vetot en klok lösning, eftersom det ger lokalbefolkningen ansvar och makt. Till skillnad från Holmlund med sitt uppifrånperspektiv, är jag helt övertygad om att befolkningen i exempelvis Storuman, Vilhelmina, och Dorotea är fullt kapabla att både fatta svåra beslut och tänka långsiktigt.

Jag svarade tidigare i kväll om uranbrytning.

Men Lennart Holmlund verkar bara läsa sina egna blogginlägg. 

Och vara fullt upptagen av att gång på gång upprepa det han nyss skrivit.

Lennart Holmlund frågar om uranbrytning.

Mitt svar är kort och enkelt. Lennart vet att dagens lagstiftning är mycket tydlig.  Och den ska vara kvar! Lagen präglas av ett underifrånperspektiv. Den ger befolkningen i aktuellt område makten över frågan. Det kommunala vetot är mycket starkt.

Säger man nej på lokal nivå är det det som gäller. Då blir det ingen uranbrytning.  Oavsett om rikspolitiker tycker nåt annat!

Centerpartiet har vi fullt förtroende för att befolkningen lokalt i aktuellt område är kapabel att fatta kloka beslut såväl i denna fråga som i många andra viktiga frågor. 

Miljökraven som under alla omständigheter måste uppfyllas är dessutom mycket höga. Därför är det tveksamt om det kan bli någon bryning även om det skulle vara så att man lokalt av någon anledning inte använder det kommunala vetot.

Miljöpartiet gör nu sitt yttersta för att övertyga att Alliansens klimatarbete tvärstannat. I verkligenheten är det tvärtom. Med Centerpartiet i regeringen har takten i det svenska klimatarbetet ökar. Sverige går före övriga länder och har höjt ambitionen så att vårt land i snabb takt är på väg att bli första industriland att nå de utsläppsnivåer som krävs.

Om 50 år ska Sverige inte ha några nettoutsläpp till atmosfären. Skulle övriga länder följa Sverige så skulle vi snabbare rädda klimatet.

Mp lovar att Sverige 2020 – jämfört med 1990 – ska fixa en utsläppsminskning med 22,5 miljoner ton koldioxid, medan Alliansen redovisat åtgärder för att klara en minskning med 13,5 miljoner ton. Efter det att Mp ’köpt’ Alliansens 13,5 miljoner ton är mellanskillnaden 9 miljarder ton mellan Mp:s löfte och redovisade förslag.   

Hittills har Mp presenterat åtgärder som täcker en tiondel av mellanskillnaden (bensinskatt, kilometerskatt och vissa klimatinvesteringar). Övriga 9 tiondelar av klimatlöftena motsvarar ungefär tio kronors skattehöjning på bensin och diesel, vilket skulle ge ett pris vid pump på 23 respektive 22 kronor. Det är 20 gånger mer än den höjning på 50 öre som man hittills presenterat. Och här är det knäpp tyst!

Alliansen har ton för ton visat hur man ska nå sina utsläppsmål. Mål som samtidigt är den högsta ambitionen i EU och som siktar på lägsta utsläpp/person i ett industriland.

Miljöpartiet, däremot, ger inte besked hur de ska nå sitt klimatlöfte. Under hela mandatperioden har Mp gett allmänheten intrycket av att man haft mer i ryggsäcken och krävt högre ambitioner. Och nu, knappt två veckor före valet, bekräftar partiet att de inte har åtgärder för att klara sitt klimatlöfte.

Det är onödigt låta som man ska till Rom om biljetten bara räcker till Södertälje!

I Agenda igår kväll debatterade Centerpartiet och Miljöpartiet miljö- och klimatpolitik. Maud Olofsson underströk gång på gång hur viktigt det är att vi inte bara ägnar sig åt prat och utopier utan att också skapar konkreta resultat på vägen mot ett hållbart samhälle.

Miljöpartiet satt åtta år som stödparti till socialdemokratiska regeringar. Miljöresultaten imponerade sannerligen inte. Något kraftfullt klimatmål lyckades de aldrig sätta. Nödvändiga satsningar på förnybar energi, havet, naturskyddet och miljöbilar uteblev. Men som pratare, diskutant och kritiker står Mp och Wetterstrand i en klass för sig!

Maud Olofsson fokuserade istället på de miljöresultat som uppnåtts och på uppdraget att fortsätta forma en realistisk och genomförbar miljöpolitik för framtiden. Alliansens gröna röst (C) kommer att fortsätta detta resultatgivande arbete under nästa mandatperiod om folket ger Alliansen fortsatt förtroende. 

I kontrast till skarpa resultat går Miljöpartiet till val på en mängd  löften, men med den vanliga bristen på konkreta åtgärder. Trots vackert tal saknas fortfarande faktiskt 90% av de åtgärder som krävs för att Wetterstrand och Mp ska kunna nå sina klimatmål. Tyvärr tog Maria inte heller igår kväll chansen att redovisa vad dessa 90% är och innebär.

Maria kritiserar medan Maud levererar!

Är det jag som skattebetalare som rår om pengarna innan jag betalat skatten? Eller är det egentligen politikernas pengar som jag får min beskärda del av via lönebeskedet?

Det kostar mycket pengar att ’driva’ Sverige effektivt. Nu, liksom på Gustav Wasas tid måste skatterna in. Till skillnad från då har stat och kommun numera uppdrag att finansiera välfärdsstatens  verksamheter så att samhälleliga mål uppnås.

Men fråga är: Hur ska man tänka om skatter? Mycket av valdebatten har sin utgångspunkt här. Och då är frågan om ”skattebetalarnas pengar” central!

I samband med SAAB-affären, när Mona Sahlin var inne på att staten skulle satsa pengar för att köpa bilfabriken, svarade Maud Olofsson tydligt att det inte var ”politikernas” utan ”skattebetalarnas pengar” som Sahlin var beredd att riskera.   

Utifrån Mauds liberala synsätt har politikerna fått förtroendet att förvalta skattebetalarnas pengar. Vänstern verkar tänka på ett annat sätt. I dess retorik är lönen från början på nåt sätt politikernas, som i sin allvishet låter medborgarna behålla en del. Efter det att samhället tagit sitt.

Utifrån ett liberalt perspektiv innebär skattesänkningar att du själv får behålla mer av det som från början var ditt. I motsats till det rödgröna tänkande, där den löntagare som får sänkt skatt och som därmed behåller mer av de pengar man själv tjänat, på nåt sätt medverkar till en orättfärdig handling mot någon annan.

Jag ser inga stora reella skillnader mellan blocken ifråga om att utveckla välfärdens framtida verksamheter. Visserligen är tonläget hög och pajkastningen betydande. Men inte i sak.

Däremot är skillnaderna stora när det gäller ”vems pengarna är”. I den rödgröna världen blir därför lösningen att beskatta medborgarna hårdare.

Medan det med ett liberalt tänkande är klokare att låta individen behålla mer och själv bestämma mer, att stimulera företagsamhet skattevägen och på det sättet öka antalet jobb.

Det är därför som Centerpartiet hittills i regeringsställning så starkt profilerat sig på att förbättra företagandet villkor, och presenterar en rad förslag för ytterligare företagsamhet för de kommande fyra åren!

Det är också därför som Centerpartiet utarbetade Alliansmodellen för att via jobbskatteavdrag sänka skatterna, just profilerad på att ge störst effekt för låg och medelinkomsttagare.  

Man får som vanligt ta saker med en nypa salt. VK publicerar Skop och Expressen DemoSkop. Trenderna är olika. Så här läget i Demoskop

Beträffande läget i Umeå tror statsvetaren (och tidigare ordföranden Kommunistiskt Ungdom i Sverige) Magnus Blomgren att den buskpropaganda som vänstern främst bedrivit i Inlandet, typ att "centern vill satsa på uranbrytning", burit frukt bland centersymatisörer i Umeå.

Jag (som tidigare ordförande i Centerns Ungdomsförbund i Sverige) tycker att det är en krystad förklaring till dessa svängningar. För mig är den exempellösa smutskastningen mot Maud Olofsson, som jag pekat på i flera tidigare bloggar, och som snarast accentuerats under våren och försommaren, en mer sannolik förklaring. Det finns många paralleller mellan det Maud utsätts för och det som Mona Sahlin drabbats av, även om attackerna i Västerbotten i allt väsentligt riktats mot Maud Olofsson.

Hur som helst har Centerpartisterna ytterligare 2 veckor på sig att berätta för Umeborna om sin egen politik. Och Umeborna har möjlighet att närmare granska de många förslag och åtgärder som Maud Olofsson och Centerpartiet ligger bakom och som gynnar både Umeå och Västerbotten.

Centerpartiets valfilm "Framtidsdrömmar" får det bästa betyget av Tv4:s filmexpert Cicci Renström Suurna:

- Centern använder humor och jag tror att humor är ett effektivt sätt att förmedla budskap.

Även bland de som röstat på tv4.se är Centerpartiets film favorit. 

Se filmen på Youtube, klicka här

Har tittat närmare i vänsterpartiernas valmanifest. Redan tidigare stod det klart att man vill avskaffa det RUT-avdrag som idag används av väldigt många och ett ständigt ökande antal äldre. I praktiken betyder därför de rödgrönas förslag att äldre inom äldreomsorgen får bestämma mindre själva. Istället är det kommunen som ska ta över och avgöra vilka som får hemtjänst.

Istället vill de rödgröna att en hemtjänsttimme bara ska kosta ett hundra kronor för alla över 75 år. Och att alla över 75 fritt ska kunna begära den hemtjänst man behöver från den kommunala hemtjänsten. Lockande!

När man sen vänder blad i valmanifestet och kommer till tabellerna och sedan tar del av kompletterande underlag visar det sig att det är 200 miljoner kronor anslagits till denna reform.

Eftersom det finns 545 000 personer över 75 år som inte har hemtjänst idag och en hemtjänsttimme kostar cirka 400 kronor, kan jag i mina uträkningar inte komma fram till annat än att det manifestet utlovar är att varje pensionär ungefär ska få en timme per år!!!!! Jag utgår från 200 000 000 kronor, dividerar dessa med 545 000 pensionärer och får 367 kr/pensionär.

Och då är frågan om är så lockande längre?

Jag misstänker att många äldre över 75 år hellre behåller RUT avdraget och får bestämma själv vem som ska komma och vad som ska göras och att de som behöver hemtjänst hellre behåller Alliansens LOV (=Lag om Valfrihet) dvs rätten att själv välja vem, när och hur.

En påminnelse inför dagens val:

Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdags-ledamöter från Norrlandslänen ibland argumenterat för återföring av vattenkraftvinster. Men  aldrig haft något som helst stöd av sitt parti på central nivå.

Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden i den nationella politiken.

I augusti presenterade Centerpartiet ett konkret förslag om att staten ska garantera riskkapital för nya investeringar och därmed nya jobb i både gamla och nya företag i Norrlands inland.

Alliansen hakade på och från 2011 storsatsas två miljarder i riskkapital till Norrlands inland. Den statliga fonden för riskkapital, Inlandsinnovation, vänder sig framför allt till entreprenörer och till det privata näringslivet.

Skillnaden är stor för Inlandets del mellan de två alternativen:

- Alliansen satsar 2 miljarder i Norrlands Inland.

- De Rödgröna lovar Inlandet höjd bensinskatt och kilometerskatt!

Ibland går det undan.

I början av augusti prioriterade Centerpartiet sänkt restaurangmoms som en av de viktiga frågorna inför valet. Syftet var främst att underlätta för en branch där många unga har möjlighet att få jobb.

Allansen ställde sig bakom förslaget sitt valmanifest 28 augusti.

Och idag hakade de rödgröna också på.

I Rapport i augusti hade Mona Sahlin inte mycket till övers för sänkt restaurangmoms. I dag är det inte 'fluffigt' längre!

Kul när det går så snabbt alla blir eniga om ett bra förslag.

Kanske dags för en paella?

En rad analyser visar att invandrare som grupp är särskilt drabbade av utanförskap. Läget har successivt försämrats under mer än 30 år. Samtidigt finns en bred medvetenhet om att Sverige behöver en ökad invandring för att kunna möta framtidens arbetskraftsbehov.

Därför kärvs en öppenhet för nya lösningar för att motverka det stora utanförskap som drabbat invandrare. Särskild prioritet har åtgärder i segregerade områden. Blundar vi kommer främlingsfientligheten att öka och acceptansen för invandring samtidigt att minska.

För någon vecka sedan föreslog Centerpartiet att en sorts ekonomiska frizoner bör prövas i problemtyngda bostadsområden, främst i våra storstadsområden, för att skapa jobb. En nyckelfråga i detta sammanhang är att underlätta etablering och uppbyggnad av små företag i dessa områden och ge särskilda villkor för de företag som anställer arbetslösa som bor i inom zonerna.

I går gav Alliansens partiledare besked om att det förslag som Maud Olofsson presenterade 19 augusti om nystartszoner i invandrartäta områden nu ska snabbutredas. Tanken är att bl.a. studera erfarenheterna från modeller som provats i USA, Frankrike och Italien.

En tanke är att skatterna ska vara lägre i en nystartszon. I Frankrike slipper exempelvis företagen arbetsgivaravgifter, vinstskatt, fastighetsskatt och sociala avgifter i upp till fem år.

Utredningen kommer att kritiskt granska såväl tidigare internationella erfarenheter som möjliga konsekvenser av en svensk modell. Dessutom måste den typ av gränsdragningsproblem som zonindelningar innebär belysas.

Nystartszoner kan vara en väg.

Fick en kommentar från småförtagaren Andreas Bjelke på min gårdagsblogg om Sossarnas landsbygdspolitik.

Andreas har uppmärksammat att riksdagsledamoten Helén Pettersson (s) skrivet att de företagare hon träffat inte noterat några förbättringar alls för företagandet de senaste fyra åren.

Ibland är innehållsrika kommentarer svåra att hitta rätt på. Därför återger jag här innehållet i Andreas kommentar till Helén:

”…Som småföretagare kan jag meddela att regeringen

- har gett möjlighet till uppskjutna 

  momsinbetalningar,

- förbättrat 3:12-reglerna,

- sänkt sjuklöneansvaret,

- sänkt de sociala avgifterna,

- sänkt bolagsskatten,

- avskaffat förmögenhetsskatten,

- avskaffat katastrofala Lex-Uggla,

- avskaffat revisionsplikten för  

  småföretag,

- halverat kapitalkravet för aktiebolag,

  halverat de sociala avgifterna för unga anställda

- med mera….”

Heléns kommentar får mig att tänka på det gamla talesättet: "Som man ropar i skogen får man svar"...