Lennart Holmlund berättar i sin blogg att han såg gårdagens många tacktal till Maud Olofsson och blev ”mäkta förvånad över att hon avgick”, eftersom hon ”fick hur mycket beröm som helst”. Jag är inte förvånad.

När Maud började blev vald till partiledare 2011 bestämde hade hon ett 10-årsperspektiv. Hon fullgjorde detta. Och det var utifrån en summering av hela hennes partiledarskap som hon i går avtackades, hyllades och fick stående ovationer av Centerstämman i Åre. Och strålade av glädje tillsammans med make och barn.

Det var utifrån detta hon fick allt detta beröm:

• För sitt ledarskap.
• För sin förmåga att vara förebild för kvinnliga politiker.
• För sin tydlighet att stå upp för sin uppfattning även när det blåser.
• För sin kamp mot Göran Perssons ”sociala turism”.
• För sin beslutsamhet att bryta socialdemokraternas regeringsmakt.
• För sitt slit att ta ansvar för ”skattebetalarnas pengar”.
• För sitt mod att bryta dödläget i energipolitiken och få fart på hållbara alternativ.
• För de 2 miljarderna till Inlandsinnovation AB.

För att bara ta några exempel som nämndes. Det var för allt detta hon hyllades.

Jag är väl medveten om att man ifrån Holmlunds håll är missnöjd över det mesta som Maud uträttat. Kanske framför missnöjd över att Centerpartiets Allianssamarbete gjort att (s) förlorat regeringsmakten. Det tillhör politikens villkor.

Men Maud Olofssons uppdrag var att företräda Centerpartiet. Och för det fick hon "hur mycket beröm som helst".

Maud Olofsson i sista stämmotalet i förmiddags inför 1200 stämmobesökare i Åres kongresscentrum. Avspänd och glad. Reflekterade och framtidsinriktad. Principiell och tydlig.Stånede applåder.

För mig var det särskilt två saker som fastnade på näthinnan.

Den ena handlar om Centerpartiets unika förmåga att ge plats för kvinnliga ledare. Nån statsvetare hade försökt förklara och hänvisat till slumpen. Men Maud gav svar på tal:

• ”Det är aldrig nån’ slump när kvinnor får ledarskap! Men det är inte heller nån’ slump att vissa partier inte vågar ge kvinnor ledarskap!”

Den andra handlade om kompromisser som politikens viktiga verktyg.

• ”Fegisarna sitter på läktar’n, slår sig för bröstet och ropar ’Rösta å mig. Jag ger mig aldrig’. Och får inget uträttat! De är dom som kompromissar som är dom modiga! De är dom som förändrar världen”

Och så tog hon farväl med en strof av författaren och poeten Birger Norman

”Man kön gå jenom helle live me’ renhänn’ren.
Men vad ha ejäntligen renhänn’ren uträtte här i väla?”

(Man kan gå genom hela livet med rena händer.
Men vad har egentligen dom med rena händer uträttat här i världen)

I fredags spekulerades det i flera kvällstidningar kring centerpartiets ordförandeskifte. Nån artikel hävdade att Maud Olofsson förlorat en kamp med Annie Lööf och att Maud tvingas lämna regeringen. I en annan föreslog en ung centerpartist att Annie Lööf skulle byta ut alla centerstatsråd.

På väg hem med Umeåflyget läste Maud Olofsson om detta och kommenterade det för en av sina sakkunniga från Näringsdepartementet, som var med på flyget. Maud är som bekant numera varken ung eller oerfaren. Hon vet mer än det flesta hur slitsamt partiledarskapet är. Inte minst när man blir kritiserad internt av personer som gärna vill synas lite extra själva.

Därför uttryckte Maud att hennes efterträdare Annie Lööf inte kommer att få det lätt hon heller. Hon är ju ”så ung och oerfaren”. Hon berömde samtidigt Annie Lööfs kompetens och andra ledarförmågor, trots att Annie ännu är ”ung och oerfaren”.

Nån lyssnade. Som inte satte in samtalet i sitt sammanhang. Just ”ung och oerfaren” snappades upp och fick vingar. Ur sitt sammanhang kan det tolkas lite hur som helst. Men tolkningen att Maud kritiserade sin efterträdare tog fäste och i dagens papperstidning av VK blommar det upp till ett ”angrepp”, även om texten inte ger belägg för något angrepp från Maud sida. Västerbottensnytt var i morse inte sen att sprida nyheten. Och så rullar det vidare.

Politisk journalistik eller skvallerreportage? Ibland är det svårt att skilja det ena från det andra!

Idag rapporterar riksmedia att Maud Olofsson blir rådgivare åt Hillary Clinton efter att hon lämnar ordförandeskapet i Centerpartiet. Hon ska tillsammans med bl.a Cherie Blair, gift med förre premiärministern Tony Blair, och Indra Nooyi, vd för Pepsi, ingå i den amerikanska utrikesministerns nyinrättade råd International Council on Women’s Business Leadership. Rådets uppdrag är enligt Hillary Clinton, att arbeta för ökat ekonomiskt inflytande för kvinnor ”för en mer välmående och fredlig värld”.

Det här är uppdraget passar mycket bra i Mauds portfölj. Hon har sedan 80-talet ägnat stort intresse åt kvinnors företagande. Som politiskt sakkunnig åt dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund, under den borgerliga regeringen 1991–94, ansvarade Maud Olofsson för ett program för kvinnors företagande. Ett arbete som hon återupptog som näringsminister.

Under sin tid som vice statsminister, deltog hon engagerat i en rad internationella möten kring betydelsen av att regeringarna ger stöd till kvinnors företagande i låg- och medelinkomstländer. Därför är det inte nån tillfällighet att Maud Olofsson nu får detta uppdrag.

Igår hyllade statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal Maud Olofssons avgörande betydelse för att Sverige fick regeringsskifte 2006 och för hennes stora och betydelsefulla insats som statsråd. Idag rapporterar medierna om hennes nya uppdrag som internationell rådgivare.

Som vanligt kommer erkännanden oftast i efterhand.
 

Jag har varit i Almedalen varje år sedan 2000 – utom 2006 (nyss diskbråcksopererad då och fullt sysselsatt med att träna upp gångförmågan). I år har jag dock tittat på Almedalen på avstånd. Att uppleva alla dessa seminarier, diskussioner och tal har en särskild tjusning. Men Almedalen ger en bra bild av läget i det politiska Sverige, även om man tittar på det på avstånd.

I år premiärtalade ovanligt många nya partiledare: Juholt, Fridolin, Romson och Åkesson. Lite rörigt kändes det allt: Mp försöker vinna moderna sosseväljare och Juholt kämpar för återvinna traditionalister. Åkesson följer Juholt i hasorna i många frågor, samtidigt som SD man utmanar Mp-s roll som tredje största parti. Det enda oppositionen är riktigt överens om är att skjuta riksdagens budgetregler i sank, trots att budgetreglerna har en avgörande betydelse för att Sverige ska kunna fortsätta som Europas starkaste ekonomi.

Maud Olofsson höll sitt tionde och sista Almedalstal. Av kommentarerna att döma fick Maud ett mycket gott betyg.

Hon pekade ut tre framtidsutmaningar:

1. Den första kallar hon Nybyggarlandet Sverige. Och började med att beskriva ett Sverige som svikit invandrarna. Under jublande applåder slog Maud fast att det inte är invandrare det är fel på utan det är invandringspolitiken som är fel. Idag är det invandrarna som bär upp en stor del av vårt lands välfärd. Hon beskrev ett Sverige som ett öppet land. Ett nybyggarland som man ska längta till och där man kan förverkliga sina drömmar. Ett land dit man välkomnas och tas emot med öppna armarna. Hon uppmanade att vi tillsammans ska bygga Nybyggarlandet Sverige. Ett Sverige där invandring förknippas med välfärd. Framgång. Entreprenörskap. Idogt arbete. Gemenskap.

2. Den andra handlar om företagandet. Sverige behöver fler entreprenörer. Som ser människors drivkraft. Som ser förmågan att skapa jobb både åt sig själv och åt andra. Den dagen Sverige har fler entreprenörspartier än bara Centerpartiet kommer det att se väldigt annorlunda ut i vårt land.

3. Den tredje och kanske största globala utmaningen är klimathotet. Maud menade att det är bråttom nu. Men konstaterade samtidigt att strålkastarna slocknat och med det en bit av engagemanget. Därför behövs modiga människor som tar nödvändiga steg för att möta det hotet. Sverige är duktigt på att göra det som världen efterfrågar. Det arbetet måste bli än intensivare. Det hållbara samhället är möjligt. Omställningen är inom räckhåll. Instrumenten finns, insatserna finns. Nu krävs modiga gröna liberala politiker som fortsätter sätta upp ambitiösa mål men som också släpper de gröna entreprenörerna fria!

Men några saker kommer alltid att vara förknippat med Maud:

• Hennes intensiva engagemang för öppenhet och hennes skarpa avståndstagande mot Göran Perssons trista prat om ”social turism”.
• Hennes starka engagemang mot social och regional klyvning.
• Hennes övertygelse att det var nödvändigt att forma ett trovärdigt regeringsalternativ inför 2006 års val varför hon bjöd in till Högfors möte 2004 och där bildade Alliansen, tillsammans med M, Fp och Kd.
• Energi- och klimatöverenskommelsen som innebär att Sverige äntligen storsatsar på alternativen. Och nu har världens offensivaste energi- och klimatpolitik. Bara i Västerbotten kommer enligt nuvarande planer 12 miljarder att investeras i grön energiproduktion.
• Hennes starka engagemang för att öppna välfärdssektorn genom att ge rätten till individen att själv välja i vården, i hemtjänsten, i skolan.
• Hennes aktiva intresse att utveckla och ge stöd till kvinnors företagande.

Tyvärr har Maud fått utstå en hel del kritik också internt. Från många erfarna som borde veta bättre. Som inbillar sig att Centerpartiet övergett landsbygden, bara därför att partiet inte fått övriga Allianspartier med sig i viktiga frågor. Som tror att ett parti på 7-8% själv bestämmer villkoren. Som föraktfullt vägrar inse att man inte kan vinna jämt. Och som inte ens kan glädjas när partiet får igenom viktiga förslag.

Gubbväldet i Vattensfalls koncernledning – kulturen - har länge varit synnerligen självsvåldigt. Genom åren har det varit mycket svårt för ministrar och statens representanter att utöva sitt utflytande. Som bekant avsatte Maud Olofsson förre ordföranden Dag Klackenberg och satte in Lars Westerberg som ordförande för att skapa bättre förutsättningar. Reaktionen uteblev inte…..

Ännu större blev gubbväldets missnöje när Maud Olofsson till sist lyckades få den mäktige VD-n Lars G Josefsson utbytt. Det är klart att sånt svider i vilket gubbvälde som helst. Kan ni tänka er: En orädd kvinna, som inte bara utmanar de gamla strukturerna, utan som också har mage att se till att en förändring genomförs!

Därför dyker nya surdegar upp: Josefsson tyckte att han borde ha ytterligare kompensation för att han fick sparken. Och ordförande Westerberg trodde att det stämde med regelverket att spä på med ytterligare 12 miljoner. 

Vattenfallsfallskärmarna upprör verkligen. Därför är det att Konstitutionsutskottet (KU) nu granskar hela raden av näringsministrar, med ansvar för Vattenfall de senaste 10 åren: Björn Rosengren, Mona Sahlin, Leif Pagrotsky, Thomas Östros och Maud Olofsson.

I väntan på KU-granskningen beskylls Maud Olofsson för att i smyg ha känt till alltsammans: Klackenberg, Josefsson och övriga gubbväldet gör vad man kan för att lägga allt i knät på henne. Livligt påhejade av oppositionen. DI och DN hänvisar till anonyma ”uppgiftslämnare” och Lennart Holmlund i Umeå tar allt som sanning.

Maud Olofsson själv är mycket kritisk till hur styrelsen och ordföranden hanterat frågan. Hon hävdar att fallskärmarna i Vattenfall beslutats bakom hennes rygg. Och att hon, när Øystein Løseth anställdes ställde kontrollfrågan: ”Följer det här riktlinjerna? Och svaret från ordföranden blev ja”. Mot de anonyma ”uppgiftslämnarna” står departementets arkiv och dokumentation om vad Vattenfall informerade henne om - och inte.

Som sagt: KU-granskningen välkomnas. Då kan inte ”uppgiftslämnarna” vara anonyma längre!
 

Just nu spekulerar en del om Maud Olofssons framtid. Inte alls oväntat. Media har sin egen logik och just nu är Maud den som jagas. Man har försökt några gånger tidigare det senaste halvåret att få någon centerpartist att ställa upp som kronvittne. Men utan resultat. I söndags visade tvärtom en opinionsundersökning att Maud Olofsson stärkt sin position påtagligt internt i Centerpartiet partiet de senaste månaderna.

Valanalysgruppens slutsats var klar: Det var till stor del tack vare en mycket stark insats från Mauds sida i valrörelsen som partiet lyckades återhämta en del av förlusterna:”Maud var fantastisk i slutdebatterna” lyder ett valigt omdöme. En fjärdedel av centerväljarna angav att partiledaren har varit mycket betydelsefull för valet av parti 2010.

Därför tror jag att den publika ’Talangjakt’ som just nu pågår i kretsen kring Federley & Co och som, som väntat, ägnas stort mediautrymme, inte representerar nån bredare opinion inom Centerpartiet.

Min bedömning är att det finns ett stort behov hos en grupp att ropa ”här är jag” för att på så sätt profilera sig själva. Hade man istället studerat historien, skulle man insett att Centerpartiet inte alls gynnas av ”avgå-utspelen”. Istället blir effekten bl.a. att blickarna riktas bort från den förnyelseprocess kring 5 stora politiska utmaningar som just nu engagerar många både inom och utom partiet.

Alla partiledare kommer att avgå nån gång. Maud Olofsson kommer också att göra det, liksom Reinfeldt och Björklund. Men till dess behöver Maud få ägna sig åt det uppdrag som Centerpartiet gett henne!
 

Centerpartiet Västerbotten hade distriktsstämma igår i Robertsfors. Fullsatt till sista plats. Eftersom jag varit medlem i centern sen 60-talet har det blivit ett antal stämmor. Men i ’modern tid’ var det länge sen jag såg så många nya ansikten och kunde lyssna till så många nya ombud i debatter och presentationer.

Det var på dagen 10 år sedan Maud Olofsson valdes till Centerpartiets ordförande. Firandet präglade förstås stämman. Bl.a. gästtalade Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson med en resumé om Maud arbete under sin tid i Norrbotten, medan kommunkretsarna i länet uppvaktade med var sin hembakta 10-årstårta. Som sedan stämmodeltagarna fick smaka på till eftermiddagskaffat.

Stämmodebatt och beslut krävde bl.a:

• en generösare invandringspolitik,
• stopp för Försäkringskassans planer att avveckla en mängd Servicekontor och
• kraftfulla åtgärder från den moderata Infrastrukturministern för att se till att de nya förutsättningar som nu finns för Norrbottniabanan också leder till nya åtgärder.
  

Det pågår en intressant förnyelsedebatt just nu i Centerpartiet.

Maud Olofsson försvarar inte de höga elpriserna. Tvärtom uttrycker hon stark förståelse för de massiva protesterna mot framför allt de starkt förhöjda nätavgifter som bolagen tar ut. Som alla vet är elnäten monopolmarknad. Man kan som kund inte själv välja vilket nät man ska ansluta sig till, och därmed inte heller påverka prissättningen.

Och därför gör Maud som minister precis rätt: Hon riktar strålkastarljuset på den statliga ansvariga myndigheten, Energimarknadsmyndigheten, och kräver att den ska leva upp till sin uppgift att skydda konsumenterna.

Och Energimarknadsmyndigheten har redan annonserat åtgärder för att förbättra för konsumenterna. Bland annat kommer man inom loppet av ett par veckor att ha oberoende observatörer i kraftsbolagens styrelser som ska rapportera till myndigheten och säkerställa att bolagen inte missbrukar sin dominerande position på marknaden. Nu inrättas också ett Energimarknadsråd där intresseorganisationer och andra intressenter ska ge myndigheten förslag och råd på vad de kan göra bättre.

Det finns redan ett beslut om en ny förhandsreglering av elnätsavgifter, som träder i kraft den 1 januari 2012. Det innebär att elnätsavgifterna kommer att fastställas i förväg istället för som idag granskas i efterhand. Den nya regleringen kommer att innebära en klarare och tydligare reglering över vilka elnätsavgifter som elnätsföretagen får ta ut av kunderna.
 

Fokus ligger här på att hålla efter de höga nätavgifterna. Och det har alla konsumenter glädje av.

En helt annan sak är att Maud Olofsson samtidigt konstaterar att vi som konsumenter i framtiden kommer att få leva med ännu högre elpriser än idag. Och det är därför hon uppmanar till fortsatt energisparande. Detta energisparande är inget som över en natt löser problemen. Sparande ger som bekant vanligen sin stora utdelning först på sikt.

Men på marginalen och utifrån vad som är möjligt här och nu finns det utrymme för konsumenter sänka energinotan med ytterligare sparande.
 

Det var uppenbart att Mona Sahlin vare sig tog sig eller fick ett eget mandat när hon tillträdde som partiledare. Kanske är det till och med så att hon först i efterhand – i arbetet med sitt avskedstal - kom till insikt i vad hon skulle har ha gjort.

Att vara partiledare är en svår uppgift. Den lätta uppgiften är att leda samordningen av partiets gemensamma arbetsuppgifter. Den svåra är att förnya. Och då måste man våga.

Alla vet att det i varje parti finns en grupp som ständigt söker bevara det som varit. Som ropar högt i protest och likt ett mantra påstår att medlemmarna "inte känner igen sig". För att i praktiken leda sitt parti måste partiledaren våga genomföra nödvändiga förändringar i politiken, helt enkelt därför att verkligheten förändras. Om kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som gäller.  

Ibland drabbas den partiledare som vågar förnya av ett tvåfrontskrig: Det bildas en ohelig allians mellan högljudda medlemmar som ”inte känner igen sig” och politiska motståndare som med oförställd glädje och med en telefonsvarares envishet påminner om de gamla positionerna.

Jag känner inte till de inre detaljerna i dessa avseenden när det gäller Mona Sahlin. Däremot har jag på nära håll följt Maud Olofssons arbete. Ett gemensamt drag är att bägge har utsatts för hård kritik från äldre herrar i respektive parti.

Mona hade en egen uppfattning för vem hon ville regera med. Men hon vågade uppenbarligen inte driva den. Ingen vet hur valet gått med Monas vägval, men en bra ledare måste våga leda.

Maud kände att centerpartiet hade nått vägs ände efter att i mer än 30 år prioriterat kärnkraftsmotstånd som vägen att nå en uthållig energilösning. Och hon vågade ange en annan färdriktning, som skapade förutsättningar för storsatsning på alternativen, trots alla rop om att medlemmar ”inte kände igen sig”.

Även om detta beslut föregicks av många interna diskussioner främst inom verkställande utskottet, måste partiledaren till sist våga sätta ner foten och leda. Och det gjorde Maud. Och har faktiskt för detta mod mött stor respekt även från många ”som inte kände igen sig”.

Det är viktigt att inte ge sig om man tror på sin idé!

Förra veckan inbjöd Publicistklubben Norra Norrland till diskussion i Umeå kring rubriken ”Smutskastade du Maud Olofsson, Lars Bodén?”. Förutom Folkbladets politiske redaktör LarsBodén var jag inbjuden att belysa frågan. Dessutom deltog medieforskaren Jesper Enbom.

Bodén har i flera ledare efter valet karaktäriserat sina ledare om Maud med formuleringar, typ ”….Visst har jag kritiserat det hon stått för – men det handlar ju om politikens innehåll…….” och därmed menat att ändamålet helgar medlen.

Bodén ledarkampanj mot Maud Olofsson intensifierades efter valet 2006 och har sedan pågått hela valperioden. Intensivare perioder har blandats med mindre intensiva. Inför diskussionen på Publicistklubben gjorde jag en genomgång av ett antal Bodén-ledare med udden riktad mot Maud. Och min slutsats var att det knappast var så enkelt att det endast var ’politikens innehåll’ som Bodéns ledare handlade om. För att ge publiken på Publicistklubbens möte lite kött på benen, illustrerade jag med några exempel bland ett otal VF-ledare. Och hade utifrån detta axplock sammantaget svårt att tolka det på annat sätt än att ordvalen i hög grad andas karaktärsattacker mot personen Maud Olofsson: ”tristaste partiledaren”, ”överklassens betjänt”, ”veckans lögnare”, ”svikare”, ”kappvändare”, ”slingrar sig”, ”är en bluff”, ”är inte ärlig”, för att ta några exempel.

Bodén medgav utan omsvep att han redan vid regeringsskiftet bestämt sig för att systematiskt jaga Maud Olofson och Centerpartiet. Han motiverade först med påståendet att ”Centerpartiet svikit sina rötter” utifrån – som jag förstod saken – en uppfattning att Centerpartiet borde vara kvar på landet och inte ha en politik som också stadsbor uppskattar.

Min hypotes var dock en annan: Allt handlar om regeringsmakten. Det som låg bakom Bodéns och för den skull socialdemokraternas vrede var att Maud Olofssons och Centerpartiets agerande innebar att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006.     

Och Lars Bodén bekräftade att just den känsla av besvikelse som han och sossarna känner har projicerats på Maud Olofsson under hela valperioden.

För min del skyller jag inte Centerpartiets valresultat på Lars Bodén. Men efter att ha läst ett stort antal VF-ledare som mer liknar betald annonsplats för (s) än spänstig samhällsdebatt, undrar jag om inte Folkbladets ledarsida blivit allt mindre intressant för alla utanför den inre partikretsen?   

Maud Olofsson lyckades ungefär lika bra som förbundskapten Erik Hamrén ikväll.

Hamrén kunde glädja sig åt segersiffrorna 6 - 0 och Maud åt strålande betyg i Expressen!

Socialdemokraterna tog in och byggde kärnkraften i Sverige i en sådan omfattning att kärnkraften nu står för en större andel av elförsörjningen i Sverige än i många andra länder.

Holmlund själv tillhör också den krets av 61 socialdemokratiska kärnkraftskramande kommunalråd som aktivt själv propagerar för bibehållen kärnkraft. Men uranet ska i Holmlunds modell vara utrikesproducerat!

Nu försöker Holmlund leda i bevis att Maud Olofsson och Centerpartiet vill bryta uran i Sverige. Maud har för sin del, exempelvis i den riksdagsdebatt som Holmlund förmodligen hänvisar till, 13 november 2009, varit mycket tydlig:

"….Som centerpartist behöver jag ingen uranbrytning. Jag tycker inte att kärnkraften ska vara i vårt energisystem, men jag står bakom den energiuppgörelse som vi har, och jag gör allt var jag kan för att lyfta fram allt det som eventuellt också kan komplettera vårt energisystem, nämligen det förnybara."

Oppositionspolitiker har i alla tider älskat att försöka snärja ministrar som strikt följer lagen – även om ministern själv inte är helförtjust i saken. Uranbrytningsdebatterna är en favoritfråga i det sammanhanget. I sin blogg citerar också Holmlund just de socialdemokrater som påstår att Maud vill bryta uran, när hon i sina svar bara strikt redovisar vad lagen säjer.

Det här är vad Maud sa i den aktuella debatten:

"….När det gäller uranbrytning finns en omfattande tillståndsprocess som vi är bundna av. Riksdagen har beslutat om en minerallag som omfattar uran tillsammans med en lång rad andra så kallade koncessionsmineraler som samhället behöver och som är svåra och kostnadskrävande att hitta och utvinna. Enligt vår lagstiftning gäller att om och när en ansökan om bearbetningskoncession för uran kommer till regeringens bord ska vi behandla den. Vi kommer att följa den lagstiftning som finns för prospektering efter uran, uranbrytning och hantering av uran."

"….Regeringen får tillåta verksamheten endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Till detta kommer en hel rad andra lagar som ska tillämpas i samband med en eventuell ansökan om tillstånd för utvinning av uran." (Riksdagens protokoll 2009/10:29)

Att sedan Maud Olofsson återges annorlunda när det passerar socialdemokratiska mellanled, är knappast Mauds fel.

För mig är det kommunala vetot en klok lösning, eftersom det ger lokalbefolkningen ansvar och makt. Till skillnad från Holmlund med sitt uppifrånperspektiv, är jag helt övertygad om att befolkningen i exempelvis Storuman, Vilhelmina, och Dorotea är fullt kapabla att både fatta svåra beslut och tänka långsiktigt.

Man får som vanligt ta saker med en nypa salt. VK publicerar Skop och Expressen DemoSkop. Trenderna är olika. Så här läget i Demoskop

Beträffande läget i Umeå tror statsvetaren (och tidigare ordföranden Kommunistiskt Ungdom i Sverige) Magnus Blomgren att den buskpropaganda som vänstern främst bedrivit i Inlandet, typ att "centern vill satsa på uranbrytning", burit frukt bland centersymatisörer i Umeå.

Jag (som tidigare ordförande i Centerns Ungdomsförbund i Sverige) tycker att det är en krystad förklaring till dessa svängningar. För mig är den exempellösa smutskastningen mot Maud Olofsson, som jag pekat på i flera tidigare bloggar, och som snarast accentuerats under våren och försommaren, en mer sannolik förklaring. Det finns många paralleller mellan det Maud utsätts för och det som Mona Sahlin drabbats av, även om attackerna i Västerbotten i allt väsentligt riktats mot Maud Olofsson.

Hur som helst har Centerpartisterna ytterligare 2 veckor på sig att berätta för Umeborna om sin egen politik. Och Umeborna har möjlighet att närmare granska de många förslag och åtgärder som Maud Olofsson och Centerpartiet ligger bakom och som gynnar både Umeå och Västerbotten.

Det är inte lätt att vara tydlig.

Sören Molander från Norrländska Samlingspartiet vädjar idag i en insändare i Folkbladet att Maud Olofsson och Centerpartiet inte ska sälja Vattenfalls vattenkraft utan istället göra sig av med utländsk kolkraftverk.  

Man tar sig för pannan! Och blir samtidigt bekymrad när en ledande företräder för ett parti inte ens tycks ha kännedom om basala fakta. Centerförslaget är nämligen precis tvärt emot vad Molander beskriver. Istället verkar han själv i vissa delar vilja gå samma väg som Maud Olofsson. Men förvirrat blir det.  

- Centerpartiet tycker inte det är rimligt att svenska folket står som ensam ägare till utländska kraftverk baserade på brunkol och kärnkraft.

- Centerpartiet föreslår därför att Vattenfall säljer eller successivt reducerar detta utlandsägande.

- Svenska folket ska också fortsatt har kontroll över den vattenkraft som Vattenfall äger

Från de många miljarder som kan frigöras från brunkolet vill Centerpartiet storsatsa såväl på grön energiteknikutveckling i Sverige som på en Utvecklingsfond för större framtidsinvesteringar i Norrlands Inland. Härmed skulle Norrlands Inland, som i många år har levererat vattenkraft och el till övriga landet, äntligen få mer tillbaka.

Trots att detta har beskrivits i alla media och diskuterats i ett otal inlägg så har Sören Molander missuppfattat allt. För den som vill läsa mer, se Mauds DN-artikel och Helena Lindahls debattinlägg i dagens VK.

På vk.se har ett otal hånfulla ananyma kommentarer haglat över Maud Olofsson sedan regeringsskiftet 2006:

”Ursäkta, men är du dum på riktigt? Vad har Maud över huvud taget gjort förutom att låta sig fotograferas med barn?” (No comments)

”Snacka kan hon, och det gör hon väl för att maskera sin okunnighet. En massa ordbajseri utan innehåll ! Lyssna ordentligt på vad hon säger ... nämligen ingenting” (Johan)

”Visst är de trevligt med en kvinna som representant, men hon måste ju ha nått bakom pannbenet också!” (39-årig kvinna och socialdemokrat)

”Frågan är om Maud varit vaken nån gång !! Det räcker inte att bara le lite fånigt så fort media är närvarande!!”

Så här har det låtit. Jag citerar bara en bråkdel. Antar att många läst det, men struntat i den tankemässiga nedsmutsningen.       

Aftonblandet granskade för några veckor sedan hur aktiva Alliansregeringens ministrar varit oktober 2006 till maj 2010. Man räknade pressmeddelanden, tal, debattartiklar, svar på interpellationer och skriftliga frågor i riksdagen, engagemang utanför regeringskansliet och propositioner. Aktiviteterna fick olika vikt. Mest poäng fick propositioner, följt av debattartiklar och engagemang utanför regeringskansliet.

Granskningen visade att vice statsminister/näringsminister Maud Olofsson – med stor marginal - varit regeringens mest aktiva statsråd utifrån de mått som Aftonbladet angett.

Kontrasten är enorm mellan gjorda ministerinsatser och de nedvärderande omdömena. Skulle en manlig politiker ha behandlats på det här sättet?  

Centerpatiets Valkonvent pågår. Mer än 550 av centerpartiets toppkandidater till hösten val i kommuner, landsting, regioner och riksdag deltar. Plus en massiv journalistkår. Plats: Söder i Stockholm.

Maud Olofsson har just avslutat ett mycket bejublat tal som media säkert kommer att spegla under dagen.

Nu pågår en  diskussion om den kommande mandatperiodens utmaningar. Där deltar Johan Gorecki från Globe Forum,  Åsa Keller från Homemaid Hemservice, Jacob Lagercrantz från Gröna Bilister och Anna Danell från Vasakronan. Ett valkonvent är inte minst en stor folkbildning, där också nya idéer speglas och referensramen vidgas. Innovationer, grön omställning och hushållsnära tjänster står i centrum!

Från Centern i Västerbotten deltar ca 25 kandidater. Några är med på bilden:

I eftermiddag presenterar Centerpartiet sitt Valmanifest 2010-2014

Nästan varje gång vk.se nämner Maud Olofsson, ger artikeln upphov till en kaskad av anonyma, hånfulla och nedvärderande kommentarer. Så har det varit sedan hösten 2006!

Jan Björklund låg igår ute samtidigt på VK:s ’Val2010’ och trots att hans provocerande burka-utspel var förstanyhet i många media,  gav Björklund inte upphov till  en enda kommentar. Den senaste artikeln kring Maud har hittills genererat över 60 kommentarer!

Igår skrev jag att jag inte för ett ögonblick tror att de hånfulla och nedvärderande kommentarerna  förklaras av "slumpen”

Och fick direkt förklaringen från Jan Sandström:

”Nej det beror inte på slumpen. Bara att när Maud öppnar munnen sätter de känslorna i svallning hos folk i nästan varje gård. Bara att inse vem av dem som upprör folk mest med sina uttalande och politik.”

Undrar om reaktionerna varit annorlunda om Maud inte varit kvinna. Inte tagit plats. Inte utmanat. Inte tufft stått för en uppfattning?

Undrar om Maud bemötts annorlunda om hon inte utmanat grabbgängen?

Nej, en kvinna som Maud ska veta sin plats. Hon ska hålla käft!

Imponerande Jan Sandström!

Även diskussioner om härskartekniker pågått länge återstår en del. Här har genusforskare ytterligare ett case att titta närmare på!

Synpunkterna haglar kring gårdagens utspel från Maud Olofsson. En del har dock redan insett att Centerpartiets förslag i första hand inte handlar om Vattenfall. Och att förslag också i fortsättningen säkrar svenska folkets kontroll över vattenkraften!

Huvudfrågorna är istället:

- Är det rimligt att svenska folket står som ensam ägare till utlänska kraftverk baserade på brunkol och kärnkraft?

- Är det klokt att svenska folket via staten ska ta stora ekonomiska risker i andra länder?

- Är det vettigt att svenska staten binder sig för fortsatta stora osäkra utlänska investeringar?

Skulle det inte vara smartare att bredda ägandet i Vattenfall och att staten därmed får in nya friska pengar till nya tekniska lösningar för grön energiomställning och till en fond för investeringar i Norrlands inland?

Dom flesta vet säkert att alla Vattenfalls beslut om byggande av nya kolkraftverk och köp av kärnkraftverk togs under de gamla ägardirektiven och av socialdemokratiska regeringar, men byggena tar många år och en del blir synliga först nu. Under Maud Olofsson som näringsminister har Vattenfall för första gången någonsin fått direktiv som ställer miljökrav på hela den europeiska verksamheten.

Men lika lite som åkerierna utvecklar lastbilar eller taxiföretagen nya bilar utvecklar Vattenfall eller de andra energibolagen den nya energitekniken. Vattenfall kan vara delaktig i vissa projekt och ha en roll som pådrivande beställare. Men det är teknikföretagen – både små och stora – som utvecklar och bygger framtidens energiteknik.

Genom att frigöra miljardresurser till ett framtida Framtidsenergi AB som i sin tur kan delta i finansieringen av ny smart teknik och nya lösningar ökas förutsättningarna för att det ska ske i Sverige och inte i våra konkurrentländer.

Holmlund tycker allt detta är ’vansinnigt’. Och står för den gamla regeringens gamla politik!

Maud Olofsson håller sommartal idag på Stenfors gård i Ånäset. I dagens DN-debatt presenterar hon intressanta initiativ för energiområdet. Hon vill inrätta Framtidsenergi AB.  Och hon vill storsata på investeringar i Norrlands inland.  

Framtidsenergi AB ska göra nåt åt att en hel del av framtidens lovande energiteknik antingen försvinner till investerare och tillverkare utanför Sverige eller helt enkelt stannar upp i utvecklingen.

För att finansiera både Framtidsenergi AB och Inlandssatsningen föreslår Maud att ytterligare ägare erbjuds köpa in sig i delar av Vattensfall: ”... det knappast några vägande skäl för svenska folket att långsiktigt vara stor­ägare i utländska kol- och kärnkraftverk”.

Samtidigt klargör hon att för centerpartiet är det den svenska vattenkraften, själva ägandet av naturresursen som en nationell tillgång, som är det bärande skälet för fortsatt statligt ägande av Vattenfall. Därför ska staten fortsatt ha kontroll över vattenkraften.

Olofsson vill använda en del av vattenkraftsvinsterna för investeringar i Norrlands Inland genom att delar av det kapital som frigörs i samband med en ägarförändringen avsätts för lokal utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering och hundra år av vinster för Vattenfall.

I sommartalet klockan 15.00 kommer mera.....