Både Obama eller Romney har struntat i klimatet under valkampanjen. I den amerikanska debatten fanns/finns gott om förnekare som närmast hånat de som varnatför klimatförändringar. Romney har sjungit med i den kören. Men så kom orkanen Sandy som en närmast ödesmättad påminnelse.

 

• Tre av de 10 största översvämningarna på Manhattan sedan början av 1900-talet har inträffat under de senaste tre åren.
• Orkaner bildas när havet är varmt. Värmen är orkanernas bränsle. Atlantens vattnen utanför Östkusten var rekordvarm i somras.
• Klimatförändringar tillför fukt till atmosfären, vilket i sin tur gör att stormarna ger mer regn och fler översvämningar.
• Havsnivån stiger. New York City Panel on Climate Change beräknar att kustvattnet kan komma att stiga med två meter år 2050 och fyra meter i slutet av århundradet.
• Av de 10 varmast uppmätta USA-somrarna har sju inträffat sedan 2000.
• Torkan under sommaren 2012 var den värsta på mer än ett halvt sekel i USA.

Lånetak är samma sak som den kreditgräns som varenda privat kreditkortsägare har. Man får låna till taket. Sedan är det stopp. Om inte banken medger att taket höjs.

I USA fastställer Kongressen vilken maximal upplåning via emittering av obligationer som Finansdepartementet får ta upp för att finansiera den statliga verksamheten. Just nu ligger lånetaket på 14 294 000 000 000 dollar (ca 93 triljoner eller 93 000 miljarder kronor).

Kongressens budget baserat på förväntade skatteintäkter. Men då skatteintäkterna ofta inte finns när utgifterna ska betalas lånar regeringen pengar genom att statskassan emitterar obligationer. Och nu är det än en gång så att USA slår huvudet i lånetaket. När det sker är pengarna i statskassan slut. Då går den offentliga verksamheten i stå. I år beräknas deadline till 2 augusti.

Sedan 1980 har lånetaket höjts 39 gånger. 17 gånger under Ronald Reagan, fyra gånger under Bill Clinton och sju gånger under George W. Bush. Om den häftiga debatt som nu pågår mellan Kongressen och Vita huset höjer taket från 2 augusti, innebär det den fjärde höjningen under Obama.

Figuren visar majoritetsförhållanden i kongressen liksom respektive presidentperiods höjning av lånetaket (Källa: Washington Post).

Demokraterna med Obama i spetsen att högre skatter ska vara en del av paketet, medan Republikanerna vill lösa problemet genom att skära i utgifterna. Den allt mer oförsonliga kampen om makt och positioner inför nästa års presidentval har hittills totalt blockerat möjligheter till kompromiss.

Min amerikanske demokratiske vän Paul och min republikanske vän Jim är oense om mycket, men överens om att det är den vanlige amerikanen som får betala priset för den maktkamp som nu pågår: Ett land måste ha en modell för beslutsfattande så att landet kan regeras!
 

Under de senaste 15 åren har jag i jobbet besökt USA ett stort antal gånger. Kom hem för en vecka sedan från det senaste besöket.

Våra samarbetspartners arbetar i Up State New York. Även om de flesta sätter likhetstecken mellan Manhattan och New York, är New York City som bara en liten del av delstaten New York, den stora delstat som i norr gränsar mot Kanada och de stora sjöarna. Up State New York består av milsvida skogar och berg, omväxlande odlingslandskap och mängder av små samhällen, små städer, tätorter, byar och enstaka gårdar. Påminner mycket om Sverige.

Jag jobbade vid Bassett Research Institut i Cooperstown och i Rochester (NY) under lite längre perioder både 1996 och 1999. Clinton var president. Ekonomin utvecklades. Småföretagandet blomstrade. Optimismen var stor.

Lärde känna både demokrater och republikaner och deras sätt att se på politiken i smått och stort. Och deltog i många reflekterande diskussioner. Även om min vän, republikanen Jim, ogillade Clintons politik, så var tonläget balanserat. Min vän, demokraten Paul, var nöjd över den ekonomiska utvecklingen. Och Kongressen kunde fatta beslut även om man var oense.

Så kom Bush. Och 11 september 2001. Först ett initialt stiltje. Man slöt alla upp kring presidenten. I förtvivlan och förödmjukade. Ganska snart började enigheten rämna. Ju mer involverad USA blev i Irak och Afganistan, desto oförsonligare blev tonen. I kongressen. Och bland de vänner jag mötte. Det kändes på olika sätt att USA var på väg att splittras på ett nytt sätt.

Min demokratiske vän Paul såg fram emot Obama som president. Flera av mina republikanska vänner kände lättnad när Bush lämnade scenen. Idag känner sig min vän Paul sviken av att Obama inte lyckats åstadkomma de viktiga reformer han lovat. Och min vän Jim ser det så att det enda Obama lyckats åstadkomma är att öka det budgetunderskott Bush lämnade efter sig med ytterligare 50%. De reflekterande samtal som fanns en gång, hittar jag inte längre. Kongressens oförmåga till samling till nödvändiga beslut matchar den oförsonliga konflikt som nu ställer demokrater mot republikaner mot varann runt om i landet. Med helt olika världsbild. Med stor misstro. Och utan nån bra idé om hur man skulle kunna ta sig vidare.

Det känns nu mer avlägset än nånsin att man ska kunna återfå förtroendet för varandras åsikter, så att man kan börja resonera.