Jag vet inte om dagens inlägg från Holmlund bara var ett ogenomtänkt exempel på gubbaktig politisk mobbning. Oavsett vilket är det viktigt att partier kan förnya sig i takt med att omvärlden förändras.

Länge var det bara icke-socialistiska väljare som bytte parti, medan sossar satt nöjda och belåtna. Den socialdemokratiska partitroheten har under de senaste åren snabbt förändrats och blev särskilt tydlig med Juholt.

I morgon blir det klart vem om Stefan Löfven eller nån annan som övertar ledartröjan för socialdemokraterna. Oavsett vilket, visar de senaste dagarna än en gång vilket enormt intresse personerfrågorna har i politiken.

I morse satt Göran Persson i TV-soffan. Förutom att missäga sig och säja att det blir en ”han”, försökte Person på sitt pampiga sätt anlägga moteld mot öppenheten och säja att det är partiet och inte personer det handlar om. Och ställde sig helt oförstående till de öppna urvalsprocesser som både Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillämpat. Persson förordade att socialdemokraterna skulle hålla kvar vid att den inre kärnan levererar successionen, typ Vatikanens påveval.

I och för sig kan väl också påvar bli hyfsade. Den förre, Johannes Paulus II, var väl ett sånt exempel. Men jag tror dock att öppenheten är ett måste.

Personvalspekulationer är ett är ett tillfälle att komma ut och synas. Snart sagt varje nyhetssändning och kvällstidning har toppats med nya namnförslag, där den ena efter den andra (främst) föredettingen passerat revy. Syns man inte så finns man inte. Dom flesta har dock mest synts för att säja att nej-nej.

Det påminner mig om det Harald Olssons (f.d. landstingsråd i Västernorrland och Maud Olofssons pappa) träffsäkra kommentar:

- Bättre omnämnd än utnämnd!

I morgon blir det definitivt vem som blir utnämnd.

I Jonas Jonassons populära skröna om Allan Karlsson i boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” visar det sig att Allan varit inblandad i det mesta av det som skett i världen under en stor del av 1900-talet. Efter att ha läst dagens inlägg på VK-debatt från s-riksdagsledamot Isak From undrar jag om han blivit inspirerad av Allan Karlsson.

Riksdagen fattade nyligen beslut om den 2-miljardersatsning som Maud Olofsson föreslog under sommaren 2010. Riskkapitalbolaget Inlandsinnovation AB med huvudkontor i Östersund innebär en av de största satsningarna som gjorts i Norrlands inland. Men det var på håret: (s) motionerade i riksdagen för avslag då man tyckte det var för snävt uppdrag att prioritera en satsning i Norrlands inland.

Man ville istället att 5 miljarder skulle gå till riskkapital i hela landet, dvs att Inlandet inte skulle få ett specialdestinerat stöd! Och ett tag hade man hela oppositionen med sig. Men till sist ändrade sig (s) och i slutändan var det bara Miljöpartiet som motsatte sig Inlandsinnovation AB.

Det är här som Hundraåringen Allan Karlsson kommer in. From hävdar a lá Allan Karlsson att Inlandsinnovation AB egentligen vare ett sosseförslag. Trots att man var emot är man egentligen för och nu – efter Riksdagsbeslutet – beskriver From sossarna rentav som initiativtagare. Det är ingen hejd vad Allan Karlsson verkar inspirera till.

Vid sidan av skrönan finns det dock en verklighet: Det är visserligen så att Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdagsledamöter från Norrlandslänen nu och då argumenterat för återföring av vattenkraftvinster för att stärka Inlandet.

Men den bittra sanningen är att From(s) inlandskollegor i regeringsställning aldrig haft något stöd av sitt parti på central nivå för att göra den typ av strategiska Inlandsinvesteringar som det nu är fråga om. Centerpartiet har stått ensam – som det oftast när det gäller landsbygden och den nationella politiken. Därtför är det en nyårshälsning så gott som någon att Inlandsinnovation AB nu äntligen klubbats igenom i riksdagen.
 

Lennart Holmlund säjer sig veta att Centerpartiet har större problem än Socialdemokraterna. Och han känner en uppriktig (s)kadeglädje över detta, utifrån en mellandags-Scop-undersökning. 

Jag vet inte hur man mäter storleken på partiproblem. Däremot är det uppenbart att både Socialdemokraterna och Centerpartiet trampat vatten efter hösten val. För min del avstår jag dock från att göra profetior av den typ Holmlund gläds över.

Som bekant är Scop en opinionsundersökning mad anmärkningsvärt stora variationer. Därför bör man nog inte, som Holmlund och Aftonbladets ledarskribent gör, dra för stora växlar av enstaka undersökningar. Jag tror fortfarande att Centerpartiet ligger på 5-6% nivån, men där får väl framtida och mer stabila undersökningar säja hur det ligger till. 

Det är hittills bara moderaterna som opinionsmässigt gynnats av Alliansarbetet. Moderaterna har i en rad frågor skickligt förflyttat sig till mittfältet och därmed minskat utrymmet för exempelvis Centerpartiet. Den styrmodell som Reinfeldt och Borg tillämpat har tyvärr inte bidragit till att stärka helheten i regeringen.

Just nu pågår inom Centerpartiet en omfattande utvärdering av såväl regeringsarbetet som Allianssamarbetet. Jag vill inte gå händelserna i förväg. Men min bedömning är att vi under den kommande 4 åren kommer att få se ett mer profilerat Centerparti. 

Men just nu nöjer jag mig med att önska Holmlund Gott Nytt År och hoppas att han, för sin del också kan ägna sig åt att försöka bringa ordning i sitt eget parti!   

Det var uppenbart att Mona Sahlin vare sig tog sig eller fick ett eget mandat när hon tillträdde som partiledare. Kanske är det till och med så att hon först i efterhand – i arbetet med sitt avskedstal - kom till insikt i vad hon skulle har ha gjort.

Att vara partiledare är en svår uppgift. Den lätta uppgiften är att leda samordningen av partiets gemensamma arbetsuppgifter. Den svåra är att förnya. Och då måste man våga.

Alla vet att det i varje parti finns en grupp som ständigt söker bevara det som varit. Som ropar högt i protest och likt ett mantra påstår att medlemmarna "inte känner igen sig". För att i praktiken leda sitt parti måste partiledaren våga genomföra nödvändiga förändringar i politiken, helt enkelt därför att verkligheten förändras. Om kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som gäller.  

Ibland drabbas den partiledare som vågar förnya av ett tvåfrontskrig: Det bildas en ohelig allians mellan högljudda medlemmar som ”inte känner igen sig” och politiska motståndare som med oförställd glädje och med en telefonsvarares envishet påminner om de gamla positionerna.

Jag känner inte till de inre detaljerna i dessa avseenden när det gäller Mona Sahlin. Däremot har jag på nära håll följt Maud Olofssons arbete. Ett gemensamt drag är att bägge har utsatts för hård kritik från äldre herrar i respektive parti.

Mona hade en egen uppfattning för vem hon ville regera med. Men hon vågade uppenbarligen inte driva den. Ingen vet hur valet gått med Monas vägval, men en bra ledare måste våga leda.

Maud kände att centerpartiet hade nått vägs ände efter att i mer än 30 år prioriterat kärnkraftsmotstånd som vägen att nå en uthållig energilösning. Och hon vågade ange en annan färdriktning, som skapade förutsättningar för storsatsning på alternativen, trots alla rop om att medlemmar ”inte kände igen sig”.

Även om detta beslut föregicks av många interna diskussioner främst inom verkställande utskottet, måste partiledaren till sist våga sätta ner foten och leda. Och det gjorde Maud. Och har faktiskt för detta mod mött stor respekt även från många ”som inte kände igen sig”.

Det är viktigt att inte ge sig om man tror på sin idé!

Det är ett intressant och självkritiskt inlägg som Lennart Holmlund och medförfattare i veckan publicerat på VK-debatt. Intressant därför att det än en gång illustrerar socialdemokraternas ambivalens i energipolitiken. Självkritiskt därför att författarna så tydligt beskriver hur socialdemokraterna energipolitiskt hamnat på efterkälken, då man inte förmått anpassa sig till en ny verklighet.

Som bekant har Centerpartiet i mer än 20 år att förändra energipolitiken i Sverige. Vår bärande idé var att de nya lösningarna successivt skulle växla ut kärnkraften. Socialdemokraterna var länge vår samarbetspartner och man gav utåt sett hela tiden intrycket av att vilja ersätta kärnkraften och vilja utveckla de nya energilösningarna.

Det hände i praktiken inte mycket. Tack vare starka danska påtryckningar stängdes visserligen Barsebäck. Men de nya lösningarna lyste med sin frånvaro. Det tillsattes förhandlare, det utreddes. Diskussionerna var oändliga. Men socialdemokraterna fick aldrig ändan ur vagnen.  

Från centerledningens sida drog vi i början av 2000-talet slutsatsen att olika delar av socialdemokratin internt lyckades blockera varann. LO och industrifacken kramade kärnkraft och miljösossarna alternativen. Effekten blev ’på stället marsch’. Och vi såg inga tecken på framgång i ett fortsatt samarbete.

Samtidigt växte medvetenheten om klimatförändringarna. Och vi drog slutsatsen att den allra viktigaste åtgärden i dagsläget, Prio 1, var att storsatsa på att utveckla de ekologiskt hållbara klimatsmarta alternativen. Det var viktigare i dagsläget än fortsätta prioritera kärnkraftsavveckling.   

Maud Olofsson hade förhoppningen att Socialdemokraterna – efter att ha sett samma alarmerande klimathot – skulle orka dra ungefär motsvarande slutsats. Och Maud bjöd därför in till överläggningar för att få en bred uppgörelse. Men hon mötte då samma rödgröna taktiserande som Holmlund et al. nu kritiserar socialdemokraterna för. Därför blev det ingen bred energiuppgörelse våren 2009.    

Diskussionerna inom Alliansen hade en annan prägel. Puckarna var raka. Taktiserandet minimerades. Storsatsningen på att utveckla alternativen var möjlig tack vare att ingen blockerade utvecklingsmöjligheterna. I sin tur har detta gett förutsättningar för att Sverige nu har Europas mest ambitiösa klimatpolitik. Även om det fortfarande finns olika syn på flera energifrågor bland alliansens partier, är det nåt helt annat än det dödläge som uppstod inom (s) när fraktionerna blockerade varann.

Inte minst för svensk basindustri var det mycket lyckosamt att Alliansen både utformade en framsynt kraftfull energipolitik och får fortsätta regera. Vad alternativet i rödgrönt inneburit behöver vi som bekant inte ens spekulera om längre.

Det som hände vid valfullmäktige i Vilhelmina när socialdemokraterna i praktiken bestämde vilka personer som oppositionen skulle företrädas av var inget annat än ett övergrepp i valsak.

Jag förstår att några, typ Lennart Holmlund, tycker det var pinsamt, och därför skyndar till partibröders stöd och för att försök blanda bort korten.

Lennart skriver i sin blogg - helt korrekt - att inget i lagen hindrar en kommunal majoritet att besätta både ordförandena och vice ordförandena i nämnderna med sina egna anhängare. Precis som många sossekommuner gjort och alltjämt gör. Det är en sak.

Men inget i lagen ger stöd för att majoriteten också ska utse vilka personer minoriteten ska representeras av. Här finns det i stället i oskriven tradition att majoriteten ska hålla fingrarna i borta och att det är varje partis eller samarbetskonstellations ensak!

Presidieposter i nämnder är viktiga kommunala uppdrag. Jag tror att det också i fortsättningen är en framsynt att ge minoriteter viceordförandeposter. Därmed breddas också allmänhetens insyn.

Makt ger möjligheter, men det är inte alltid klokt att utnyttja dem fullt ut!

I fredags gav sossarna ut en tjock rapport om hur landsbygdscentern nu blivit Stureplanscentern. Sossarna verkar ha svårt att acceptera att Centerpartiet har ett starkt stöd  på landsbygden och ett växande stöd även i städerna. Och att en av de tusentals lokalavdelningar som Centerpartiet har i Sverige kallar sig Stureplanscentern. Sosserapporten går på temat ”vi känner inte igen Centerpartiet”. 

Jag kan trösta de socialdemokratiska valstrategerna med att både jag och en överväldigande majoritet av centerpartisterna i Västerbotten väl känner igen socialdemokraternas landsbygdspolitik.  Det är samma idag som det varit ända sen 60 talet. Socialdemokraternas regeringspolitik är fortfarande en huvudorsak till dagens starkt negativa befolkningsutveckling i inlandet.

(S) landsbygdspolitik blev extra tydlig när socialdemokraterna i sin senaste stora ekonomiskpolitiska motion inte med ett ord nämner vare sig landsbygd, jord eller skogsbruk.

Totalt har Alliansregeringen genomfört 156 åtgärder för att stärka landsbygden. Maud Olofsson och Alliansen förslag att satsa 2 miljarder i riskvilligt kapital till Norrlands Inland är ytterligare ett i raden.

På Umeås busshållplatser sitter nu LO’s senaste bidrag i den socialdemokratiska valkampanjen. Många umebor har säkert redan sett de uppochnervända bilderna av bl.a. Maud Olofsson. Kanske har man till och med insett att LO, Sveriges största fackliga organisation, tycker att det är värdigt och smart att på jätteaffischer kalla vice statsministern för ”…DUM….”.    

LO satsar mångmiljonbelopp av medlemmarnas pengar på en socialdemokratisk valseger. Enligt TT häromdagen handlar det om minst 77 miljoner kronor. Plus ytterligare stora resurser i form av socialdemokratiska gratis-valarbetare.

LO är en demokratisk organisation och fattar givetvis vilka beslut man vill. Frågan är dock om det är ett bra sätt att hantera medlemmarnas pengar.

Enligt Sifo svarar inte ens hälften av LO-medlemmarna att de tänker rösta på socialdemokraterna (47,5%). 6% sympatiserar med MP och 6% med V. Nästan en tredjedel av LO-medlemmarna väljer något av allianspartierna.

2006 ansåg 61 procent av LO-medlemmarna att stödet till socialdemokraterna var fel. Till och med bland dem som uppgav att de skulle rösta på Socialdemokraterna var det fler som tyckte att stödet var fel än de som ansåg att det var rätt.

Men det är tack vare de 77 LO-miljonerna som bl.a. Umeborna nu ska övertygas om att  upp-och-nervända alliansministrar är ”dunderdumma” eller har ”megafel”.

Man blir imponerad.

Ingen ände på bedrövelsen. Socialdemokraternas nationella kampanj manglas nu ut över landet:

Här påstås att Alliansen planerar sänka skatten med 100 miljarder - finansierat genom att skicka hem drygt 100 000 offentligt anställda från sina jobb:

Alliansen uppges tänkas avskeda 2 670 läkare och nästan 10 000 sjuksköterskor, för att nämna några exempel!

Det Alliansen säjer är nåt helt annat:

1. Vinner Alliansen 19 september fortsätter den ekonomiska politik som både gett sunda statsfinanser och stärkt Sveriges ekonomiska tillväxt (fredagens regerings-prognos om 40 miljarder i överskott fram till 2014 ger en antydning om potentialen).

2. En del av det nya ekonomiska utrymme som då skapas kommer att användas för att sänka vissa skatter. Men både läkare, sjuksköterskor och andra offentliganställda kan tryggt se framtiden an.

Socialdemokraternas påståenden är en blandning av påhitt och skruvade analyser från högkvarteret på Sveavägen.  

Verkligheten pekar åt motsatt håll: Den tillväxt som Allianspolitiken ger tryggar jobben i välfärden.

Just nu diskuterar allianspartierna vilken prioritering Alliansen gemensamt ska göra i närtid inom skatteområdet. Utrymmet är begränsat. Men väljarna kommer att få besked i god tid före valet.

Centerpartiet prioriterar sänkt momsen från 25 till 12 % för restaurang- (inkl. catering) och frisörtjänster. Kostnaden beräknas till 7,02 miljarder kr, men plussidan i form av många fler unga i arbete är samtidigt betydande, då bägge sektorerna framför allt anställer unga.