Gubbväldet i Vattensfalls koncernledning – kulturen - har länge varit synnerligen självsvåldigt. Genom åren har det varit mycket svårt för ministrar och statens representanter att utöva sitt utflytande. Som bekant avsatte Maud Olofsson förre ordföranden Dag Klackenberg och satte in Lars Westerberg som ordförande för att skapa bättre förutsättningar. Reaktionen uteblev inte…..

Ännu större blev gubbväldets missnöje när Maud Olofsson till sist lyckades få den mäktige VD-n Lars G Josefsson utbytt. Det är klart att sånt svider i vilket gubbvälde som helst. Kan ni tänka er: En orädd kvinna, som inte bara utmanar de gamla strukturerna, utan som också har mage att se till att en förändring genomförs!

Därför dyker nya surdegar upp: Josefsson tyckte att han borde ha ytterligare kompensation för att han fick sparken. Och ordförande Westerberg trodde att det stämde med regelverket att spä på med ytterligare 12 miljoner. 

Vattenfallsfallskärmarna upprör verkligen. Därför är det att Konstitutionsutskottet (KU) nu granskar hela raden av näringsministrar, med ansvar för Vattenfall de senaste 10 åren: Björn Rosengren, Mona Sahlin, Leif Pagrotsky, Thomas Östros och Maud Olofsson.

I väntan på KU-granskningen beskylls Maud Olofsson för att i smyg ha känt till alltsammans: Klackenberg, Josefsson och övriga gubbväldet gör vad man kan för att lägga allt i knät på henne. Livligt påhejade av oppositionen. DI och DN hänvisar till anonyma ”uppgiftslämnare” och Lennart Holmlund i Umeå tar allt som sanning.

Maud Olofsson själv är mycket kritisk till hur styrelsen och ordföranden hanterat frågan. Hon hävdar att fallskärmarna i Vattenfall beslutats bakom hennes rygg. Och att hon, när Øystein Løseth anställdes ställde kontrollfrågan: ”Följer det här riktlinjerna? Och svaret från ordföranden blev ja”. Mot de anonyma ”uppgiftslämnarna” står departementets arkiv och dokumentation om vad Vattenfall informerade henne om - och inte.

Som sagt: KU-granskningen välkomnas. Då kan inte ”uppgiftslämnarna” vara anonyma längre!
 

De rödgröna har gett motstridiga besked om Vattenfall den senaste tiden. Förordar man en etappvis försäljning av utländsk kolkraft och satsning på förnybar energi? Eller är det viktigaste att Vattenfall håvar in så mycket av (skattebetalarnas) pengar till staten som möjligt genom höga vinster? Är Vattenfall en statens ”kronjuvel” (Östros) eller kanske ”ett stort problem” (Peter Eriksson)? Ju mer man lyssnar desto oklarare blir det.

Inte ens internt är (s) överens. Östros ger ett besked, Baylan ett annat. Än knepigare blir det när Thomas Östros inte ens är överens med sig själv:  1 augusti sågade han reflexmässigt Centerpartiets förslag. Några dagar senare bytte han fot totalt och medgav att han delade Centerpartiets bedömning att Vattenfall förköpt sig på kol i Europa och att han också kunde tänka sig en delförsäljning. 

Delförsäljning av utländskt kol kunde däremot inte (v) och Ohly tänka sig. För (v) är det av ideologiska skäl viktigare att staten har makt i bolag som sysslar med apoteks-verksamhet, flyg, eller för den delen energi, än att öppna för de lösningar som ger bäst resultat. Hur de rödgröna ska kunna samlas till en gemensam syn på statens roll i en gemensam ägarpolitik är oklart.

Alliansregeringens klimat- och energiuppgörelse är desto tydligare: Sverige ska ta sig ur fossilberoendet. Hälften förnybar energi 2020 och inga klimatutsläpp 2050. Både klimatet och industrins tillgång till energi säkras. Grunden stärks för internationell konkurrenskraft och fler jobb.

Ett viktigt steg i detta är att utveckla ny och innovativ energi-teknik. Centerpartiets förslag är att sälja en mindre del av Vattenfall och använda 10 miljarder av pengarna till ett spjutspetsbolag – Framtidsenergi AB. Bolaget kommer att ges en enda uppgift: Att tillsammans med privata aktörer investera i framtidens energilösningar och nya gröna jobb i Sverige.

Dessutom satsas medel till riskkapital för utveckling i Norrlands inland som banar väg för en ny generation framgångsrika företag i Sverige istället för brunkolseldning ute i Europa. Samtidigt behåller svenska folket inflytandet över Vattenfall.

Frågan för dagen är vilken rödgrön linje som gäller kring Vattenfalls brunkol: Ohlys, Erikssons, Östros 1 eller Östros 2?

Det är inte lätt att vara tydlig.

Sören Molander från Norrländska Samlingspartiet vädjar idag i en insändare i Folkbladet att Maud Olofsson och Centerpartiet inte ska sälja Vattenfalls vattenkraft utan istället göra sig av med utländsk kolkraftverk.  

Man tar sig för pannan! Och blir samtidigt bekymrad när en ledande företräder för ett parti inte ens tycks ha kännedom om basala fakta. Centerförslaget är nämligen precis tvärt emot vad Molander beskriver. Istället verkar han själv i vissa delar vilja gå samma väg som Maud Olofsson. Men förvirrat blir det.  

- Centerpartiet tycker inte det är rimligt att svenska folket står som ensam ägare till utländska kraftverk baserade på brunkol och kärnkraft.

- Centerpartiet föreslår därför att Vattenfall säljer eller successivt reducerar detta utlandsägande.

- Svenska folket ska också fortsatt har kontroll över den vattenkraft som Vattenfall äger

Från de många miljarder som kan frigöras från brunkolet vill Centerpartiet storsatsa såväl på grön energiteknikutveckling i Sverige som på en Utvecklingsfond för större framtidsinvesteringar i Norrlands Inland. Härmed skulle Norrlands Inland, som i många år har levererat vattenkraft och el till övriga landet, äntligen få mer tillbaka.

Trots att detta har beskrivits i alla media och diskuterats i ett otal inlägg så har Sören Molander missuppfattat allt. För den som vill läsa mer, se Mauds DN-artikel och Helena Lindahls debattinlägg i dagens VK.

Centerförslaget att minska Vattenfalls ägande i utländskt kol- och kärnkraft för att satsa mer på grön energiförnyelse i Sverige och på investeringar i Norrlands Inland, lämnar Holmlund ingen ro!

- I söndags var det   ”vansinnigt”.

- I onsdags ”obegripligt”.

 - Igår “virrigt”. Två gånger!

Socialdemokraternas finansministerkandidat Thomas Östros har presterat ungefär motsvarande åsiktsparabel: Från söndagens tvärsäkra uttalande att utlänska kol- och kärnkraftverk var en omistlig del av en svensk ”Kronjuvel” (Vattenfall)  till gårdagskvällens kovändning och reträtt, i varje fall beträffande kolet.

Dagens fråga är: Vilket ord kommer Holmlund att använda för att matcha Östros kovänding?  

Centerpartiets förslag att göra nåt åt det dilemma som svenska folket hamnat i på grund Vattenfalls förvärv av utlänsk kolkraft och kärnkraft lämnar Lennart Holmlund ingen ro. Kanske är det spänningar i den Vänsterkartellen (s-mp-v) som gör att Holmlund passar i huvudfrågan bakom Centerpartiets initiativ:

Är det rimligt att svenska folket står som ensam ägare till utlänska kraftverk baserade på brunkol och kärnkraft i klimatkrisens tid?

Alla Vattenfalls beslut om byggande av nya kolkraftverk och köp av kärnkraftverk togs under de gamla ägardirektiven och socialdemokratiska regeringar, men byggena tar många år och blir synliga först nu.

Som Holmlund skrev i dagens lunchblogg har Vattenfall har under den här mandatperioden förvärvat hollänska NUON som framförallt har gaskraftverk samt ca 30% kolkraft i sin portfölj. Men det var som var allra attraktivast var att NUON är världsledande på havsbaserad vindkraft och dessutom är ett Europeiskt företag som storsatsar på energieffektivisering.  

Vattenfall har nu fått nya ägardirektiv och det innebär att NUON steg för steg ställer om och successivt byter kol mot bioenergi. Därmed får Vattenfall en profil som bättre överensstämmer med det nya uppdraget att driva energiomställningen i Europa.  

Påståendet att Vattenfall köpt kolkraftverk i Holland för 100 miljarder kronor är alltså inte korrekt.

Trots ett flertal inlägg har Holmlund ännu inte berört den huvudfråga Centerpartiets initiativ handlar om. Kanske kommer det i nästa inlägg?

Idag är svenska folket via Vattenfall ensam ägare till en rad utländska kol- och kärnkraftverk i Polen och Tyskland. Förre Thomas Östros (s) som var en av näringsministrarna vid dessa inköp, tycker det är bra:

- Utländsk kol- och kraft utgör för (s) omistliga delar i ”kronjuvelen” Vattenfall.

Lennart Holmlund försvara detta. Och gör sitt bästa för att blogga bort från huvudfrågan:

- Är det rimligt att svenska folket står som ensam ägare till utlänska kraftverk baserade på brunkol och kärnkraft?

Beträffande hollänska NUON som Vattenfall förvärvade 2009 är dess ”portfölj” långt bredare än de polska och tyska kraftverken. NUON  är bl.a ledande på havsbaserad vindkraft i Europa och satsar dessutom särskilt på energieffektivisering. NUON byter successivt kol mot bioenergi och har därmed en profil som bättre överensstämmer med de nya ägardirektiven att Vattenfall ska vara ett av de bolag som driver energiomställningen i Europa.

För Centerpartiet är insatser mot klimathoten det övergripande uppdraget. Därför föreslås att resurser ska frigöras via breddat ägande i Vattenfall. Och att Sverige steg för steg ska göra sig av med de här kraftkällorna. De resurser som staten tillförs ska istället satsas på grön energiförnyelse i Sverige och på investeringar i Norrlands Inland.

Sen kan Sverige påverka energipolitiken i Europa på andra sätt. Men det är inte det svenska skattebetalares pengar ska gå till.

För min del tycker jag inte att det var rimligt att staten å ena sidan skulle äga spritfabriker som skulle optimera vinsten till staten, samtidigt som andra delar av samhället kämpade med att mildra alkoholmissbrukets skadeverkningar. Därför tycker jag det är klokt att Vin & Sprit såldes 2008 och kunde tillföra statskassan 55 miljarder och därmed   

På samma sätt är frågan om det i längden är så smart att finansiera en del av vår välfärd på vinster från utlänska kol- och kärnkraftsverk, när staten istället skulle kunna generera motsvarande vinster via grön energiomställning och gröna investeringar i Sverige och Norrlands Inland.

För Lennart Holmlund verkar detta inte vara ett dilemma. Hans löser problemen via ägardirektiv. Visst är ägardirektiv viktiga. Och under Maud Olofsson som näringsminister har Vattenfall för första gången någonsin fått direktiv från Riksdagen som ställer miljökrav på hela den europeiska verksamheten.

Men ägardirektiv trollar inte bort brunkolet. Med den inriktning som klimatdebatten kommer att få under kommande år, tror jag att Holmlunds linje kommer att bli alltmer ohållbar.   

Ola Nordebo för i sin ledare/blogg ”Inlandet lyfte Sverige” intressanta resonemang kring förslaget från Centerpartiet om Inlandssatsningar. Han problematiserar frågan på ett utmärkt sätt.

Många lever fortfarande kvar i föreställningen att Vattenfall är det svenskaste bland det svenska. Och ser inte skillnaden mellan den svenska vattenkraften och Vattenfalls mycket stora utlänska engagemang som Europas femte största energibolag.

Några sätter bara tummen ner och klackarna i backen. Därför är Nordebos analys särskilt värdefull. För framtiden knappast är optimalt om svenska folket baserar betydande delar av sin välfärd på vinster från utlänska kolkraftverk. Åtminstone bör det diskuteras och olika alternativa utvecklingsvägar granskas.

Det är inte svårt att instämma i Nordebos uppfattning att centerförslaget som sådant inte är utformat för detaljbedömning. Näringsministern får nog vara försiktig att allt för precist uttala sig i frågor som kan vara marknadspåverkande för Vattenfall. Förslaget ska istället ses som ett inspel för att komma vidare i diskussionen om hur resurser kan återföras till Norrlands Inland på ett sätt så att dess näringsliv och syselsättning stärks.        

Vad Norrbotten och Västerbotten levererar till svensk ekonomi underströks inte minst av den analys av naturresursernas betydelse för hållbar tillväxt, som landshövdingarna Per-Ola Eriksson och Chris Heister levererade till regeringen 2008 på uppdrag av näringsminister Maud Olofsson:

- Exportvärdet av skogs- och mineralvaror uppgick 2007 till 260 miljarder kronor, vilket motsvarade närmare en fjärdedel av Sveriges totala exportvärde

- Nettoexportvärdet av skogs- och mineralvaror uppgick till 118 miljarder kronor, vilket motsvarar 98 procent av Sveriges totala nettoexportvärde

- Skogs- och mineralvaruexporten hade vuxit med mer än 50 procent under 2000-talet

Visst är det många som haft synpunkter på denna fråga. Socialdemokratiska kommunledningar och enskilda riksdagsledamöter från Norrlandsbänden har nu och då argumenterat för återföring av vattenkraftvinster. Men den bittra sanningen är att de aldrig haft något som helst stöd av sitt parti på central nivå.

Nu finns ett konkret förslag från Centerpartiet som övriga kan ta ställning till. Kanske kommer det flera?

Folkbladets ledare har sen regeringsskiftet 2006 varit påtagligt fixerade  - närmast besatta - av kritik mot Centerpartiet i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet. I hundratals ledare har tesen formulerats. Nästan oavsett vad Maud Olofsson gjort har betecknats som ”högerpolitik”.

- När Maud under bilkrisen inte ville äventyra skattebetalernas pengar och inte köpa SAAB åt  staten var det ”högerpolitik”.

- Jobbskatteavdraget, som haft störst betydelse för låg- och medelinkomsttagare, och sänkt deras skatt med 59 miljarder kronor, var ”högerpolitik”.

- Arbetslinjen var ”högerpolitik”.

- Europas mest ambitiösa klimatpolitik var också ”högerpolitik”.

Och när Maud Olofsson nu vill att staten ska göra mer för att få fram nytt friskt investeringskapital för att snabba på den gröna omställning som klimatkrisen kärver, är det förstås också ”högerpolitik”.

Att Vattenfall fortsätter hämta hem vinster från brunkol och uran i Tyskland för att säkra pensioner och vård i Sverige är ”vänsterpolitik”. Däremot blir det ”högerpolitik” om Vattenfall säljer sitt brunkol i Tyskland och staten istället använder pengarna för att investera i ny tekning för gröna klimatlösningar och vinst i Sverige.

Om hammaren är det verktyg man har, blir det spik av allt man ser......

Synpunkterna haglar kring gårdagens utspel från Maud Olofsson. En del har dock redan insett att Centerpartiets förslag i första hand inte handlar om Vattenfall. Och att förslag också i fortsättningen säkrar svenska folkets kontroll över vattenkraften!

Huvudfrågorna är istället:

- Är det rimligt att svenska folket står som ensam ägare till utlänska kraftverk baserade på brunkol och kärnkraft?

- Är det klokt att svenska folket via staten ska ta stora ekonomiska risker i andra länder?

- Är det vettigt att svenska staten binder sig för fortsatta stora osäkra utlänska investeringar?

Skulle det inte vara smartare att bredda ägandet i Vattenfall och att staten därmed får in nya friska pengar till nya tekniska lösningar för grön energiomställning och till en fond för investeringar i Norrlands inland?

Dom flesta vet säkert att alla Vattenfalls beslut om byggande av nya kolkraftverk och köp av kärnkraftverk togs under de gamla ägardirektiven och av socialdemokratiska regeringar, men byggena tar många år och en del blir synliga först nu. Under Maud Olofsson som näringsminister har Vattenfall för första gången någonsin fått direktiv som ställer miljökrav på hela den europeiska verksamheten.

Men lika lite som åkerierna utvecklar lastbilar eller taxiföretagen nya bilar utvecklar Vattenfall eller de andra energibolagen den nya energitekniken. Vattenfall kan vara delaktig i vissa projekt och ha en roll som pådrivande beställare. Men det är teknikföretagen – både små och stora – som utvecklar och bygger framtidens energiteknik.

Genom att frigöra miljardresurser till ett framtida Framtidsenergi AB som i sin tur kan delta i finansieringen av ny smart teknik och nya lösningar ökas förutsättningarna för att det ska ske i Sverige och inte i våra konkurrentländer.

Holmlund tycker allt detta är ’vansinnigt’. Och står för den gamla regeringens gamla politik!

Undrar om Lennart Holmlund läst Maud Olofssons artikel i dagens DN-debatt? Maud skriver att hon och centerpartiet vill satsa ännu mer framtidsinriktad grön omställning inom energiområdet i allmänhet och på Norrlands Inland i synnerhet. Och hon föreslår konkreta vägar att finansiera detta.

Det inte bara Maud som anser att de köp av bl.a. tyska kol- och kärnkraftverk, som genomfördes när Holmlunds (s)-partikamrater satt i Sveriges regering, varken var klimatsmart eller framsynt.

Därför, men också för att finansiera de stora behov vi står inför för att genomföra den gröna omställningen, vill Maud erbjuda ytterligare ägare att köpa in sig i den utlänska delen av Vattensfall: ”... det knappast några vägande skäl för svenska folket att långsiktigt vara stor­ägare i utländska kol- och kärnkraftverk”, skriver hon i DN. Tekniskt kan genomföras på olika sätt. Men det är en senare fråga.

Det handlar inte om att "sälja vattenfall". Utan att bredda ägandet.

Givetvis står det Holmlund fritt att fortfarande tycka att det är klimatsmart att Sverige fortsätter vara storägare i utlänska kol- och kärnkraftverk.  Och som Holmlund anse det är ”vansinnigt ” göra nåt åt saken. Jag tror tvärtom: Det är framsynt att tänka grönt!

När det sen gäller den svenska vattenkraften, själva ägandet av naturresursen som en nationell tillgång, är det bärande skälet för fortsatt statligt ägande av Vattenfall. Där har Maud och Holmlund samma uppfattning: Staten fortsatt ha kontroll över vattenkraften.