Vid ett svagt ögonblick lovade jag  två pensionärer som bott i Lomsjö under 30-50talet att hjälpa dem med deras bok om Lomsjö under deras tid här.Eftersom en av författarna var en av min pappas bästa vänner under en aktiv fotbollstid  kändes det som rätt ärofyllt att hjälpa till. Nu har det dragit långt på tiden pga sjukdomar och annat som de råkat ut för så nu orkar de inte sammanställa den klart så naturligtvis sa jag att skicka över fixar jag det sista. Kunde inte drömma om hur mycket som måste justeras. Det är skrivet på dator men som på skrivmaskin med bindestreck och rätt mycket mellanslag vid antagligen tankestunder. Började lite smått att stryka bort överflödiga mellanslag och kom fram till att sammanlagt rör det sig om ca 40 000 mellanslag för mycket och ca 4000 bindestreck som måste bort. Med god tur hinner jag ett kapitel per kväll. Sen får jag nog försöka träffa Astrid som har bott i byn hela sitt liv och är 97 år om hon kommer ihåg i de stycken som inte är färdiga på grund av glömska. Jag man får väl vara glad över att inte vara arbetslös nu när det är kallt ute.  

Nu är det kallt som bara den. Dessutom börjar bilen nå den nivå när den väljer att gå igång. Problem när jag skulle till Åsele för ett ärende – ingen ström. Bara ett litet klick. Efter en timmes laddning gick den igång och jag tänkte att en halvtimmes körtid bör den vara i någorlunda bra kondition. En halvtimmes genomgång av inkomna mail och sen snabbt iväg – men nej! Bara ett klick igen. Vad gör man? En kompis i bilen som jag lovat att vi skulle på affärn. JO jag ringer brorsan. Naturligtvis ringer han en kompis och medan vi fick springa runt på ICA bogserades bilen igång och väntade oss med motorn igång utanför butiken. Kan man ha mera tur!

Sista arbetsdagen hade jag lagt in en föreläsning om motivation för intresserade Åselebor. Jag hade hört att föreläsaren var rätt duktig men ändå känns det i maggropen när pupliken består av väldigt skilda yrkesgrupper från verkstadsarbetare till serveringspersonal och personer som arbetar inom vården det kunde gå fel. Den var ju planerad sen 1,5 månader för det var den enda dag föreläsaren kunde ställa  upp – min sista arbetsdag. Jag tänkte flera gånger att jag borde städa undan på skrivbordet istället för att riskera en ifrågasatt kvällsföreläsning. Men det blev en riktig kanonföreläsning som passade alla. Kände att tänk om jag själv lyssnat på så goda råd ungefär en gång i halvåret – vad mycket jag skulle gjort på ett effektivare sätt. Men egentligen har det nästan hela tiden gått väldigt bra. När jag räknar ihop alla änglar, tavlor och allt jag fått av tacksamma studenter och dessutom roliga stunder vi diskuterat framtid och möjligheter har det varit väldigt kul även om det känns som nästan heldygnssysselsättning under 10 år.