Man är rätt liten i världen, man är alltid i händerna på någon myndighet. Man ska jobba för att halva lönen ska gå till boendet och andra hälften till räkningar. När man inte kan jobba så försvinner ens människovärde totalt och man kan knappast få ihop det till sina egna. Stackars sambon som får ta ett stort ansvar själv. Självklart hjälper han mig, men jag vill ha ett egenvärde...

Jag vill ju vara den som hjälper till och vill sköta mitt eget, jag vill inte ha hjälp av någon annan. Ska det vara så svårt att få någon hjälp bara för att man råkat halka utanför systemet. I morrn ska jag äntligen till AF och min AR handläggare...hoppas på att få någon hjälp.

Man önskade man kunde leva på att måla och tatuera, men jag är ju bara en gröngöling än jämfört med många andra artister och tatueringen där är jag inte ens ett grönt skott på trädet än...

Så hur jag än vrider och vänder så är jag beroende, beroendet av samhället, men just nu befinner jag mig utanför allt vad system heter, jag har inte rätt till något eftersom jag var långtidssjukskriven och istället för att leva på systemet så började jag plugga... Därför har jag ingen sjukpenninggrundande inkomst, jag har inte rätt till A-kassa eller liknande.

Bitter? Ja en aningens just för att jag inte kan få någon hjälp och vi har hus och annat som står och tickar pengar... krankt så kan man inte leva utan pengar!

Over and out