Idag kom det bud en bit söder ifrån. Där bor en av Tammys  tolvingar, Isolde.

Tidigare när det var vinter räddade, Isolde en man som låg översnöad på marken.

Flera människor hade gått förbi och nästan över honom, utan att märka något, men Isolde nosade upp honom en dag, när hon var på promenad.

Och tack vare henne, så lever mannen än idag.

För ett par veckor sedan hände något annat…

Isolde var hemma på gården och strosade runt. Hennes matte pysslade med sitt och allt var lugnt och fridfullt.

Men lugnet varade inte länge…

Plötsligt hörde Isoldes matte  fruktansvärda ljud utifrån. Och det lät som om ljuden kom från gårdsplanen.

Det var ett öronbedövande väsande och skrikande. Det lät som om en flock lejon var i farten och förskräckt rusade hon ut. Vad var det som hände?

Och Isolde var ju ute på gården!

Där ute på gårdsplanen såg hon pälstussar flyga runt och blod sprutade åt alla håll. Ett vilt slagsmål pågick och förskräckt såg hon, hur Isoldes ansikte var täckt av blod.

Det var Isolde och en stor grå svart klump som virvlade runt.

Plötsligt stannade det hela av och det blev tyst.

Isolde stod över den stora gråsvarta massan, som nu var täckt av blod. Hon höll fast den med sitt gap och tryckte den hårt mot marken. Sedan tog hon upp den och ruskade runt med den och slängde ner den på marken igen.

Blodet rann ner över Isoldes ansikte och blandades med blodet från den livlösa massan som låg där på marken.

Isoldes matte var chockad och rädd att Isolde blivit ordentligt skadad. Det såg ut som om blodet kom från hennes ögon…

Hon sprang fram till Isolde.

-Den här kom visst och intrång på min gård, flåsade Isolde. – Sånt tycker jag inte om! fortsatte hon.

– Hur är det med dig Isolde? frågade hennes matte oroligt. – Får jag se på ditt ansikte?

Hon torkade bort blod med sin tröjärm från Isoldes ögon och nos och såg några djupa revor i skinnet, men det var svårt att se om ögonen var skadade.

– Bäst vi åker till veterinären, sa hon.

Det var en stor grävlings hanne som kommit i vägen för Isolde. Ett vilt slagsmål hade utbrutit, men med sina vassa huggtänder och sin blixtsnabba reaktion, hade Isolde fått grepp om grävlingens mage, som hon lätt bet igenom, så han dog ganska omgående. Samtidigt hade han rivit Isolde över ögonen.

Hennes skador blev inte så omfattande och är nu nästan helt läkta.

Med en akitas alla säregna egenskaper, är hon en äkta Silver-Fangare, den sköna Isolde.

Dom flesta akitor har en benägenhet att sluka händer och armar när dom ska hälsa. Så också Niiro.

Faktum är att det räcker att vända sig ifrån honom och sedan tillbaka, så ska man gå igenom samma procedur igen.

Jag vet inte om det är jag som blivit känslig eller om hans tänder slipats till, men dom har blivit som en blandning av en sylvass egg och brödkniv.

– Men Niiro, jag måste få se på dina tänder, sa jag en dag, då jag fått ut min hand ur hans mun, innan den blev tuggad till köttfärs.

– Vad är det nu med mina tänder? sa Niiro. – Det är inget fel på mina tänder!

– Nä, men det känns precis som om dom gått av allihopa och har vassa trubbiga kanter.

– Nädu, sa Niiro, – Inte en endaste tand har gått av här inte!

Niiro visade upp sitt gap med vita, fina tänder och jodå, dom såg hela ut.

– Jag vill känna på dom också, sa jag.

– Men du sa ju nyss att det kändes som dom gått av, då har du väl redan känt på dom, sa Niiro.

– Öppna nu munnen en gång till Niiro!

Niiro öppnade munnen igen och jag fick känna på tänderna. Inget konstigt mer än att dom var fruktansvärt vassa.

Ino hade hittills haft dom vassaste tänderna. Hans huggtänder var som skarpa dolkar, men jämfört med Niiros var dom som slöa smörknivar.

– Jag har vässat dom ända sedan förra september, sa Niiro. – Jag märker att det gett resultat, fortsatte han och flinade.

– Dom andra gnager och gnager på sina släta älgskånkar och då får dom en mjuk slipning på sina tänder,  jag tar dom kantiga benen och maler dom till flisor och jag får en vass slipning på mina.

– Men varför håller du på och vässar dina tänder på det viset då? frågade jag.

– Man vet aldrig om det kommer en björn traskandes här, du vet ju att det finns en nere i skogen.

– Ja just det, det gör ju det., sa jag. – Men nu har han inte varit synlig på ett tag.

– Nä, men han kommer igen och om vi då går där och han dyker upp, vad tror du, du kan göra då? sa Niiro.

– Inte så mycket antar jag, svarade jag.

– Nä precis, men jag är en akita och jag viker inte undan för en björn! Jag springer snabbare än vinden, flyger som en örn och är modigare än en samurai, fortsatte Niiro.

– Hahaha Niiro, det är du och lustigare än en hovnarr, sa jag.

– Skratta du bara, men vänta ska du få se, sa Niiro aningen förnärmad.

– Jag tror dig absolut Niiro, en björn har inte en chans mot dig, jag vet ju hur din syster Umi är.

– Umi hit o Umi dit…muttrade Niiro tyst.

– Vad sa du? frågade jag.

– Ingenting, sa Niiro. – Ta ut mig på en promenad!

” The greatest possession a samurai had was his honor. If necessary, it was his duty to die with courage.

There was a legend that if a warrior died without honor, he might have a chance to be reborn in the body of an Akita. If he then died defending his master, he would reclaim his honor”

Och faktiskt så fanns det en samurai, Niiro Tadamoto, som levde 1526-1611 under Sengoku perioden, men han var en riktigt modig en som stred mot den enorma Toyotomi armén, som leddes av Den Store Hideyoshi, den man som kanske haft mest betydelse någonsin för Japans historia.

Hideyoshi uttryckte stor beundran för det mod Niiro Tadamoto visat i striden, så även om akitan Niiro tror sig vara en pånyttfödd samurai, så är det nog då en annan samurai han har i sig.

På kvällen  när akitorna i Laggårn var ute, så var Jansson och Niiro kvar inne med mig.

– Jag tror du behöver lite paus nu, sa Jansson.  – Kom in till mig och sätt dig en stund.

Jansson hade varit lite tyst och mer i sin egen värld dom senaste dagarna, så jag antog han behövde lite extra uppmärksamhet.

Jag gick in till Jansson och satte mig på hans liggplatta och han kom fram till mig och ville bli kliad.

– Jaha du mitt lilla Jansson hjärta, du behöver en extra gosestund, sa jag.

Jansson såg på mig med den där blicken, som letat sig till urminnenas tider, för att se framåt.

– Mmmm…det behöver jag alltid, sa han, – Men nu tror jag det är du som behöver det, du verkar trött.

– Åh ja, Jansson, jag är så fruktansvärt urless och trött på det här nu! sa jag.

– Men du är väl inte trött på oss? frågade Niiro som låg inne hos sig och lyssnade.

– Nä Niiro, jag blir aldrig trött på er, sa jag. – Men jag är trött på att åka hit för att ta ut er och hem igen och hit igen, fram och tillbaka, dag ut och dag in.

Jag vill ha ett ställe där ni bor med mig!

– Ja men förra dagen vi åkte bil, såg jag flera hus som verkade obebodda, sa Niiro.

– Aahhh Niiro, man kan inte bara sådär utan vidare flytta in i ett hus som verkar obebott.

– Men det verkar ju galet att det står en massa tomma hus överallt, när vi behöver ett där vi kan bo tillsammans och så ska vi inte kunna flytta in i nåt av dom.

– Jo det är ju en helt galen värld vi lever i Niiro, sa jag.

– Men helst ska vi ha ett hus som är nära vatten också, så ni kan hoppa i och bada dom varma dagarna och helst ska det vara skog runtom och inga grannar i närheten.

– Ja här uppe finns det ju bara en massa vatten och skog, så nån koja nånstans ska vi väl kunna hitta, fortsatte Niiro.

– Ja, sa Jansson, – Vi kommer hitta ett riktigt bra ställe som är stort nog åt oss alla och det finns lite vatten där också och massor av skog.

– Tror du verkligen det Jansson? frågade jag.

Jansson puffade till mig och la sin nos i mina händer. Han såg mig in i ögonen med sin urminnes blick och plötsligt såg jag det han såg…

En massa träd och där bakom något som glittrade…det såg ut att vara en sjö och där vid sidan om fanns några byggnader av olika storlek.

Lika snabbt som den kommit, försvann synen.

– Såg du? frågade Jansson

– Ja, sa jag.

– Det dröjer en stund till, men inte allt för länge, sa Jansson.

– Mitt älskade magiska sockerhjärta! – Nu känns allt lite bättre, sa jag.

– Jag vill också se! sa Niiro

– Hmmm, du bet mig i nosen förra dagen Niiro, du skulle ha tänkt dig för då, sa Jansson.

– Förlåt, sa Niiro, det var dumt gjort, vi ska ju hålla ihop och inte bråka.

– Jag visar dig sen, sa Jansson.

– Men, sa Niiro och lät plötsligt väldigt bekymrad.

– Om vi nu hittar det där huset i skogen vid vattnet, vad ska vi göra med mamma Tammy?

– Vi tar naturligtvis med henne, sa jag.

Plötsligt såg vi alla något röra sig vid bakdörren. En vandrande Lovikka-vante som slog med tassarna i golvet och snurrade med huvudet. Hon hade förmodligen stått där hela tiden.

– Ja det får jag verkligen hoppas, sa Tammy och snurrade runt och försvann ut igen.

– Det var ett bra svar, sa Niiro.

– Ja vi håller ihop genom tider och världar, sa Jansson.

Jag reste mig upp och kramade om Jansson och sedan Niiro och tog in alla andra, så dom kunde få sin kvällsmat.

Sedan åkte jag hem till Ino och Minda.

Ino mötte mig vid dörren med fiskehinken i munnen och bredvid studsade Minda ivrigt upp och ner.

– I väntan på en egen pöl, så åker vi nu och kollar om vi fått fisk i våran fiskebur, sa Ino.

– Vad menar du? frågade jag.

– Ibland är du så dum, svarade Ino. – Öppna nu bildörren och skynda på så vi kommer iväg!

Magiska Jansson

Niiro

Ino

Redan på morgonen var det varmt…runt 10+… alldeles för varmt om man är en Akita…sedan blev det varmare och varmare, närmare 20+.

Ino vägrade gå ut.

– Jag går inte ut i den här hettan! sa han grinigt.

– Jo du måste ut nu, sa jag och satte på honom kopplet.

Jag fick dra allt vad jag orkade för att få ut Ino. Han väger trots allt drygt 55 kg och när han, i sin tur spjärnar emot allt vad han orkar, så kan ni ju tänka er vilka djupa märken han lämnat i golvet efter sina klor.

– Jag vägrar gå ut! sa han…- Men jag kan fundera på saken om jag får något gott, fortsatte han.

Jag öppnade kylskåpet och Ino stoppade in sitt huvud och tittade efter vad som fanns där.

– Korvpaketet vill jag ha, sa han.

– Ja men du kan inte få hela paketet, dom andra vill också ha en bit korv, sa jag.

– Jag vill ha hela paketet, sa Ino bestämt. – Du får ge dom andra något annat.

Ino hade redan rykt åt sig korvpaketet och var i gång med att slita upp det. Minda stod brevid och drägglade, men visste att det var bäst att hålla sig undan då Ino hade korvbitar, annars kunde man sluta som en korvingrediens själv.

– Ja men ska Ino få korv, så vill ju jag också ha något, gnällde Minda. – Jag tar gärna en tårtbit!

Jag hann bara få fram tårtan, så doppade Minda ner nosen i tårtan och så var ju den förstörd.

– Men nu blir jag galen! nästan skrek jag…- Uuuut med er på en gång! – Nu har Ino ätit upp alla korvarna och Minda har vräkt i sig hela midsommartårtan och ni har fortfarande inte kommit ut.

Jag knuffade ut dom båda matvraken och var en aning irriterad, men varken Ino eller Minda brydde sig så värst mycket om det. Dom tittade på varandra och flinade och lunkade motvilligt efter mig.

Vi hade inte kommit många meter förrän Ino vägrade gå mer.

– Det är för varmt! Jag vill gå hem, sa Ino.

Ja, det fanns ingen mer korv att locka honom med, så vi vände och gick hem.

Sedan var det dags att gå upp till dom andra.

Jag kom först till Kinji och Smilla.

Smilla väntade med sitt lamm i munnen och Kinji tittade nyvaket upp och frågade vad jag hade för gott med åt honom.

Dom fick en bit midsommarkaka och jag fortsatte till dom andra i Laggårn.

Där skrek alla i mun på varandra och alla ville bli klappad först och dom vädrade att jag hade med något gott till dom också, som dom genast skulle ha.

En efter en fick dom komma ut, men det var inte så värst mycket aktivitet i någon av dom, då värmen kommit.

Däremot grävdes det svalkande gropar…då det blir varmt ute gräver Akitorna gärna gropar i jorden där dom kan ligga.

Akira grävde, Ginso grävde och Lucibellan fullkomligt borrade sig genom jorden. Hon hade grävt sig under Alianens halva hus och runt den stora björken hon stod vid, så den stod och lutade.

Därmed visste jag vad jag skulle få göra på kvällen…hyra in en minigrävare och täppa igen alla hål…

Niiro grävde inte, han ville plocka blommor som ännu inte slagit ut och gå bort till Tammy med dom.

Snart började det gnällas om att få komma in. Ingen ville vara ute längre, för med värmen kom dom där köttätande och blodsugande små flygkrypen och inne i Laggårn var det ju för en akita, idealisk temperatur nu.

När alla var inne fick dom sin efterlängtade middag.

På senare tid hade det surrats om kyckling. Häromdagen sa Jansson, – Kommer du ihåg när vi fick kycklingfärs varje dag…vi fick så mycket kycklingfärs att vi inte orkade äta upp den ens.

– Ja och vi grävde ner den så den skulle få en sån där fin smak och gärna några larver som extra protein, fortsatte Hoshi.

Ja det var då vi bodde söderut. Tillsammans med Madame Slädhund åkte vi varje vecka till Ockelbo kycklingfarm och malde ner kycklingar till hundarna.

På den tiden fick akitorna kyckling i alla möjliga varianter, rå kyckling, grillade kycklingbiffar, kokt kyckling och på sommaren var ju fryst kyckling som glass för dom.

Här uppe finns ju ingen kycklingfarm, så jag fick åka till matbutiken och handla hundarnas midsommarmiddag där.

Nöjda med sin midsommardag trots värmen, var alla i alla fall, då dom fått sina frysta kycklingklubbor.

Men Ino ville absolut  ta sig en simtur innan han gick i säng och som vanligt blev det som Herr Ino ville.

Minda har sprungit runt och väst hela dagen.

– Jag blir galen på henne! sa Ino, – Jag orkar inte med hennes väsande och springande runt, runt!

– Ja, vad håller du på med Minda? frågade jag.

– Jag letar… sa Minda och fortsatte springa runt, runt.

– Vad letar du efter då? frågade jag.

– En låt, sa Minda.

– En låt! utbrats Ino. – Ska man behöva hålla på med en sån cirkus för en låt???

– Sätt på radion åt henne, sa Ino.

– Nä, min låt finns inte på radion, det är  därför jag letar, sa Minda.

– Men kontakta yttre världen då, sa Ino åt mig, och fortsatte – Jag kollapsar snart!

Jag var alltså tvungen att trycka på några knappar, för att komma ut ur vår bubbla i ödemarken och kontakta den yttre världen och försöka få hem Mindas låt.

Jag kan bara inte förstå hur hon ens börjat leta efter den…men nu har vi hittat låten och Minda springer runt och sjunger …” come and share this beautiful day before it’s taken away”… JON BON JOVI

http://www.deezer.com/playlist/1273956721

Hoshi har ju haft en period nu då hon varit en aning uppstudsig.

Senast i morse tänkte hon bita av nosen på Lucibellan.

När jag senare gick ute med Hoshi, sa jag åt henne att hon måste skärpa till sig lite nu.

– Du vet ju hur det är Hoshi, är det någon som är störig vill ju du gärna sätta den på plats. Nu är det du som börjar bli störig och dom andra väntar redan på ett tillfälle att sätta dig på plats.

Hoshi blev en aning förnärmad och gick och muttrade för sig själv. Hon ansåg sig ju stå högt över de andra så hon fick väl göra som hon ville…

När det blev dags att sopa och torka golv inne i Laggårn, var Hoshi, Niiro och Ginso kvar där inne med mig.

Som vanligt började Hoshi skaka  sin dörr och ville ut till mig. Jag öppnade hennes dörr och hon hoppade ut och snabbt in till dom andras rum för att inspektera rummen.

Men Janssons rum var ordentligt stängt, så dit in kom hon inte.

Efter ett tag kom hon till mig och rykte mig i handen. Jag ställde ifrån mig sopen och kliade och klappade henne en stund och sedan fortsatte jag sopandet.

Men snart stod hon där o rykte mig i handen igen.

– Du lyssnar inte på mig! sa Hoshi och drog mig hårdare i handen. och så pekade hon med tassen mot Ginso.

Ginso stod vid sin dörr och viftade vilt på svansen.

Framför Ginsos dörr låg ett ben.

– Du måste öppna Ginsos dörr och ge honom benet, sa Hoshi.

Mitt lilla, underbara Hoshi hjärta, hade letat fram ett ben, som enligt henne var gott nog åt Ginso och nu ville hon att jag skulle öppna till Ginso och ge honom benet.

– Jag är inte bara uppstudsig, som du säger, sa Hoshi…- Jag kan vara riktigt kärvänlig också…det måste ju vara lite balans.

Ja, det är väl så det är…man ska inte bara snöa in sig på det ena, utan även se till det andra och då blir det ju rätt så bra balans i det hela, även i små hjärtan som Hoshi…

Ino har varit uttråkad en längre tid då det regnat hela tiden. Han tycker inte om regn för då blir man blöt.

Minda vill inte heller vara ute i regnet, då skriker hon och väser och vill in.

Men nu har vi haft några riktigt skapliga uppehållsdagar, inte för varmt och inga myggor, men lite blåst,

och då tyckte Ino att vi skulle hitta på något han tycker om…vi skulle fiska.

– Nu du Minda, gräv ihop lite mask för nu ska vi fånga en stor gädda, sa Ino.

Men Minda ville knappast smutsa ner sina vita tassar i någon maskgrop, så det blev ju jag som fick gräva efter mask.

– Vi har ju inga metspön, vad ska vi då fiska med? frågade Minda.

Ino kom springande med en björkgren och släppte den brevid mig.

– Den här kan vi göra ett metspö med, sa han.

Ino har ju varit med förr, så han vet ju…

Vi packade ihop diverse saker som vi skulle ha för att bygga ihop våra spön och en hink till våran stor gädda och maskburken.

Sen åkte vi iväg.

Vi hittade ett riktigt bra ställe att fiska på, men man måste gå en bit ifrån bilen för att komma dit.

När Ino och Minda trängde sig ut ur bilen, helst samtidigt, blev det ju bråk om vem som skulle bära vad, vilket koppel som passade bäst och vem som skulle gå först, så det blev som vanligt att alla skulle vara först ute och allting välte ut i en röra.

När vi så kom fram till stället vi skulle vara på, så var vi tvungen röja undan gamla grenar och sly som stod i vägen och Ino hjälpte gärna till och drog upp allt han kom åt. Minda tog förstrött en torkad liten kvist och slängde iväg den, sedan lade hon sig ner och väntade på den utlovade storgäddan.

Vi fick en jätte abborre som det kunde ha blivit vilt slagsmål om, men innan den hunnit sprattla fram till någon av hundarna, hann jag halshugga den med yxan och gömma den i en hink uppe i ett träd. Ytterligare 8 fiskar fick vi, varav Ino och Minda fick en varsin löja.

Storgäddan var alldeles för slug idag. Precis som vi fick ett löj-napp, flög han upp ur vattnet och slukade både löjan och kroken och bet av linan.

Nöjda med fisketuren åkte vi hem.

Det här hände för två dagar sedan…

Idag fiskade vi igen.

Ino och Minda var med igen och förväntansfulla.

Vi hade åkt lite tidigare för det var bra väder och nu kanske vi skulle få ännu fler fiskar.

Och vi väntade och väntade…inte en fisk kom. Hade vi verkligen fiskat upp alla på vår förra fisketur?

Ino och Minda blev uttråkade och ville inte ligga och vänta mer. Dom ville gå en promenad, så då fick dom det.

Men det fanns inte så mycket spännande att se så dom ville tillbaka till fiskparadiset.

Plötsligt började korparna på myren bredvid kraxa och leva om. Dom flaxade och flög runt på samma ställe dom varit förra gången vi var där.

Antingen låg det ett dött djur där eller så hade dom bo där. Förmodligen ett dött djur för efter en stund kom en räv springande därifrån och Ino och Minda blev galna och ville ta fast räven, men så hejdade dom sig för plötsligt började fiskarna flyga upp ur sjön.

Löjorna flög över vattenytan rakt i gapen på Ino och Minda och mörtarna hoppade rakt ner i fiskehinken efter att ha studsat i huvudet på en.

Ino skrek av förtjusning och Minda hoppade upp och ner.

Hade vi haft en större hink skulle vi stannat kvar längre, för nu var ju den vi hade med proppfull av fiskar och dessutom väntade dom andra akitorna otåligt på, att vi skulle komma med fångsten åt dom.

29 fiskar fick vi på bara några minuter och vi var verkligen nöjda, trots att stor gäddan inte alls visat sig idag.

Glada och nöjda var alla hundarna också som fick kokta, mixade fiskar till middag.

Här har bara några fiskar flygit ner i hinken…

Hittills har det som bekant varit rätt dåligt väder dom flesta dagar. Är det en regnig morgon vill Ino inte gå ut.

Han spjärnar emot och grymtar högljutt, om han inte redan hunnit gömma sig under sängen. Eller snarare sagt gömma huvudet, det är det enda som får plats under sängen.

Men är det oregnigt ute, så vaknar man av buller och brak. Då är Ino igång med att  slänga sina gummigrisar mot väggar och dörrar, så man säkert ska vakna och gå en rolig promenad med honom. En rolig promenad betyder att man inte ska gå efter stora vägen, utan helst nere i diket eller i skogen.

Idag var det en fin dag och medan Ino misshandlade sina grisar, dödade Minda sina katter, som inte är riktiga djur, utan gosedjur. Hon sliter inte sönder dom, utan naggar dom hårdhänt och morrar vilt under tiden.

En sån här morgon spelar det ingen roll om man är trött och vill sova fem minuter längre. Har Ino och Minda bestämt att man ska ut, så ska man ut.

Sedan ska man göra i ordning frukost hinken. Och ur den ska naturligtvis Ino och Minda ha sin del först.

Det som blir kvar får dom andra dela på och för att något ska bli kvar, får man skynda sig ut med hinken och upp till dom andra.

Där står då Kinji och Smilla och väntar först. Dom vill nosa i hinken för att se om frukosten duger…eller rättare sagt det är Kinji som vill det. Kinji äter bara om det är gott och om han är hungrig. Avfallskvarnen Smilla däremot slukar allt. Det finns nog inget som inte får plats i hennes mage. När man sagt ”gomorron” åt dom, ska dom ha en varsin godbit och man måste alltid ha med dubbla godbitar åt dom, för dom ska ha en godbit när man går därifrån också.

Sedan är det dags för Laggårdsgänget. Där är det alltid vilda diskussioner om vad som hänt under tiden man varit borta från dom.

Man känner rätt snabbt om stämningen är bra eller dålig. Idag var den mittemellan. Det var fint väder alla ville ut på en gång och samtidigt vill alla ha sin egen morgonhälsning, så det blir en aning stressigt och frustrerat och vilt på en gång.

Men regel nummer ett är att Jansson ska ut först! Han ruskar i sitt galler så hela Laggårn vibrerar och ropar  -Skynda dig! Skynda dig! så man blir helt förvirrad och nervös. Hoshi tycker inte om att Jansson ska ut först, då hon är drottningen av Laggårn ska hon ut först anser hon. Men Jansson är ju magisk, därför måste han ut före Hoshi.

När Jansson kommit ut och gått sin runda får han stå ute ett tag och innan man går in ska man klappa honom och krama honom och säga att han är det finaste socker hjärtat i världen typ ett hundra gånger, sedan får man gå in och hämta Lucky Luken och Akira. Har man då tagit för lång tid på sig blir LL missnöjd och lyfter på benet och slänger ut en lång stråle mot Akiras rum, som då blir väldigt irriterad då hon själv är så renlig. Då sätter hon igång sin diskussion om att en vägg måste sättas upp mellan henne och LL annars vill hon byta rum!

– Ja, ja Akira, säger jag, -Vi får diskutera det där sen, ut fort nu! och så drar dom ut, men När Akira passerar Ginso måste hon få hälsa på honom först.

När dom gått sin runda får dom stanna ute och Akira får fullt upp med att nosa runt för att kolla av vilka andra som varit på den platsen hon står på nu, medan LL ska ha sin gosestund för att därefter få sitt vilda akitarus och springa runt, runt.

På vägen in för att hämta nästa hund, passerar man Jansson och då måste man stanna hos han en gång till för att säga att han nu är världens finaste snöhjärta.

Sedan är det Minis tur…han hjälper alltid till att öppna sin dörr och flyger ut ur sitt rum och ska krama en, sedan flyger han ut i det fria och ska kissa fort, fort.

När Mini gått sin runda, tycker han alltid det är lika spännande att nosa runt på stället han ska vara ute på, så han har inte tid med något goseri och trams då.

Däremot måste man åter igen gå till Jansson och säga att han nu är världens finaste isbjörn.

Sedan väntar Luci-Bellan otåligt på att man ska få på henne halsband och koppel och hon har bråttom ut. Hon vill nosa överallt och undersöka allt och innan man lämnar henne ute för att gå in efter nästa hund, måste man sitta med henne en lång, lång stund och klappa och gosa med henne. Man ska inte säga just nånting bara vara helt lugn…gör man inte det tar hon tag i ens händer och sliter av ett par fingrar för att tvinga kvar en.

Sedan är det då dags för drottningen själv. Vid det laget är hon upprörd! Ska hon verkligen behöva vänta så länge på sin tur??? Hon som egentligen skulle ut först.

Hoshi klagar högljutt och hoppar och studsar runt benen på en, för att visa sitt missnöje. Men sedan får hon gå lite längre än dom andra och på andra ställen så hon får känna att hon är lite mer speciell. Hoshi tycker inte om att stå ute, eller hon vill hellre följa med in igen för att vara med mig när jag städar och plockar inne i Laggårn. Då brukar ju Hoshi få springa runt och inspektera där inne.

Idag fick hon vara inne en stund innan hon skulle ut igen, men först skulle Ginso ut. Och han vill alltid gå en längre tur. När han gått halva svängen tvärstannar han alltid och sätter sig vid ens fötter. Då ska det gosas och klias och klappas. Man får gärna ha en borste med och borsta honom en lång stund. När han är nöjd med uppmärksamheten han fått, då kan man gå vidare.

Och så är det Niiros tur. Niiro vill helst nosa runt hela åker på fem sekunder och hoppar hit och drar dit och man blir väldigt stressad av honom. Varje gång måste man säga åt honom att lugna ner sig och det gör han väl i någon minut, men sedan har han glömt det och drar igen. Men på vägen in vill Niiro alltid gå till mamma Tammys grav och nosa  runt där för att se att allt är i sin ordning.

Sedan kan då Hoshi äntligen få komma ut ur sitt rum och gå runt på sin inspektionsrunda.

Och idag som alla andra dagar, smet hon in i de andras rum och plockade åt sig av deras urtuggade ben och sprang fort in till sig för att gömma dom i sin säng.

Jag hade stängt igen Janssons dörr, för han tyckte inte om att andra snokade i hans rum, då han hade så mycket värdefulla saker där. Men jag hade tydligen inte stängt ordentligt för snart hörde jag Hoshi tränga sig in där i alla fall och då hon var så missnöjde med att Jansson alltid fick gå ut först, så hade hon funnit på ett sätt att hämnas…

Hon tog Janssons nya ljusblå kanin som han älskade, utan att jag märkte något. Däremot hörde jag snart ett krasande och frasande, som när man sliter sönder ett tyg.

– Nej Hoshi! Vad gör du??? skrek jag. Hoshi hade tagit den ljusblå kaninen in till sig och var i full gång med att slita den i stycken!!!

Jag rusade in till Hoshi och det blev en dragkamp om den stackars kaninen och som tur var vann jag utan att det blev alltför stor skada på den.

Så småningom var det dags för byte. Jansson, Mini, LL, Akira och Lucibellan fick komma in och Hoshi, Ginso, Niiro, Kinji och Smilla fick gå ut.

När Jansson kom in kände han direkt att Hoshi varit inne hos honom.

– Jag har ju sagt att hon inte får komma in till mig! klagade han högljutt.

– Ja jag vet och jag hade stängt dörren, men tydligen inte ordentligt för hon smet in, sa jag.

– Och hon har bitit i min kanin!!! Jansson var väldigt upprörd. Jag fick gå in till honom och lugna honom med en massa kli och klapp och lova att skaffa ett lås till hans dörr. Och den skulle vara låst varje gång han var ute!

Kinji och Smilla hade också varit ute och gått, men det var rena vilopausen att gå med dom. Bara dom fick strosa runt på åkern, äta gräs och nosa efter sorkar så var dom nöjda och det var sällan något bråk där.

Men idag när dom stod ute med Hoshi och Ginsoblev det ett sådant ståhej att jag och Hoshi blev riktigt osams. Smilla hade hittat ett gammalt ben och låg lugnt och gnagde på det. Hoshi ville naturligtvis ha benet och började provocera Smilla, som inte brydde sig alls.

Till slut stod Hoshi och skrek o gafflade, så Ginso och Kinji fick ont i öronen. Jag fick säga åt Hoshi flera gånger att sluta, vilket hon struntade fullkomligt i. Hon rev i marken med tassarna och fortsatte skälla högt i falsett.

Då gick jag till henne och tog tag i nackskinnet på henne.  Dom andra tystnade, till och med Rafe, som stod en bit ifrån tystnade. Alla såg vad som hände och det är just det som gör verkan. Man behöver inte ruska om eller vara hårdhänt eller skrika och bete sig, utan bara se till att dom andra hundarna ser vad som pågår. Och det var just det dom såg och Hoshi såg att dom andra såg och hon blev  fruktansvärt förnärmad att hon kunde bli behandlad på det viset inför dom andra. Men hon slutade också skälla och leva om. Däremot tittade hon inte ens åt mig då jag kom för att ta in henne.

– Äntligen! sa Ginso. – Jag orkar inte med hennes yleri och gapande jämt och ständigt…

– Oj då Ginso, sa jag.  – Vem är det som alltid står och ylar in mot fönstret och tigger efter godbitar och inte heller slutar när man säger till?

– Det har jag ingen aning om, sa Ginso och ville inte fortsätta diskussionen om vem som var högljudd.

När så alla hundar fått komma in, var det matdags och sedan kunde dom falla i ro en stund.

Kinji och Smilla får alltid komma in sist och Smilla får springa in själv utan koppel.

Det må vara att Smilla har blivit kvadratisk efter för många godbitar, men hon studsar fram snabbare än blixten när hon vet att inne står en matskål och väntar på henne. Och då är det ingen risk att Smilla smiter iväg någon annanstans heller.

När man sedan plockat upp eventuella rester efter alla, då dom varit ute, är det dags att åter gå till Ino och Minda, men när man passerar Kinji och Smilla, får man gå in till dom igen, för Smilla har ju diskat frukosthinken. Då ska hon ha lön för mödan, en godbit och då måste ju Kinji också få en godbit.

Väl hemma igen..då vill Ino och Minda gå en liten sväng igen för att sedan ligga ute en stund…och man får vila hjärnan ett tag till nästa omgång om några timmar…men först måste Inos gummigrisar också ut och luftas 😛

Bilder kommer senare…

Nästa  gång jag kom  till akitorna i Laggårn ville Hoshi och Niiro prata med mig ostört.

Att pratar ostört, betyder att alla varit ute och kommit in igen och fått sin mat och därefter får man prata ostört, den tid man behöver om man har behov av det.

Av Jansson hade Hoshi och Niiro fått veta om Jackie-Boys sorg.

Jackie-Boy var ju deras bror och dom hade ju tillbringat mycket tid med honom innan han flyttade.

– Vi ska skicka ett paket till J-B, sa Hoshi.

– Jaha, sa jag, – Vad ska det vara i paketet då? frågade jag.

– En katt! sa båda i munnen på varandra.

– En katt??? – Som ett gosedjur då? frågade jag.

– Näää, en riktig katt, sa Niiro. – När han öppnar paketet, smiter katten ut och då får han jaga den.

– Man kan inte skicka en katt i paket sådär, sa jag, – Det är förbjudet att skicka levande djur i paket.

– Ja men då fångar vi katten först då och biter ihjäl den och sen skickar vi den, sa Niiro.

– Nej, nej, nej! sa jag bestämt, – Man får inte skicka döda djur i paket heller! Ni är inte kloka! Nog kan ni skicka ett paket, men inte med några katter i.

Båda blev tysta en stund…sedan sa Hoshi, – Då skickar vi en berättelse till J-B om den gången som vi egentligen inte får prata om…då blir det ju lite ”kattigt” i alla fall.

Det kunde jag gå med på, så jag fick skriva ner händelsen ”vi inte pratar om”  till J-B.

”En regnig höstkväll för några år sedan, kom Hoshi och Niiro hem efter ett träningspass i skogen. Dom fick ligga kvar en stund i kofferten i bilen med bakluckan öppen. Jag gick och såg till dom andra hundarna medans. När jag kom tillbaka till Hoshi och Niiro, låg katten Vit-Tass på marken brevid bilen och åmade sig för hundarna. Som vanligt skrattade han åt dom och retade dom, för han visste ju att dom inte kunde komma ut därifrån.

Hoshi var alldeles svart i ögonen och  väste mellan tänderna, – Den där satans katten har snart skrattat åt mig för sista gången…

Niiro sa ingenting, men följde kattens rörelser med en blick, som visade att han höll med Hoshi.

När jag låste upp hundgrinden i kofferten för att ta ut Hoshi och Niiro, stack Vit-Tass iväg, för han visste att nu kom bestarna ut.

Men den här kvällen var ju regnig och retriver kopplena som jag hade till att ta hundar ut och in i bilen med, var blöta och ännu halare  än vanligt.

Det hade Hoshi och Niiro räknat ut, för innan jag hade fått in handen i koppelöglorna, störtade dom ut med full kraft. Det hjälpte inte att hålla i kopplen allt man var värd, dom gled ur handen och lämnade djupa brännande märken efter sig.

Hoshi och Niiro visste att Vit-Tass skulle upp i närmaste träd och dom visste vart det trädet var. Vit-Tass hade aldrig räknat med att något liknande skulle hända och när han var halvvägs till trädet insåg han att han aldrig skulle hinna dit, för bestarna var bara några decimeter ifrån honom nu.

På några sekunder såg han glimtar ur sitt 13 åriga liv passera förbi. Alla råttor han fångat, alla mörtar han fiskat upp och alla slagsmål han varit med om.

Och plötsligt stannade han.

Han var minsann ättling till Fläsk-Nisse, den tjockaste, svartaste katten i Ockelbo kommun och hans mamma Lill-Ida som slagit ner varenda räv som kommit in på hennes revir, aldrig att han skulle låta de där bestarna ta honom hur som helst.

Vit-Tass ställde sig på bakbenen och vrålade allt han kunde och spärrade ut sina vassa klor. Ett slag skulla han i alla fall kunna ge ifrån sig.

Hoshi närmade sig katten och dom sista centimetrarna flög hon fram med öppet gap, där hennes sylvassa huggtänder glimmade.

Vit-Tass vrålade ännu mer när han träffades av Hoshis tänder, men han vrålade inte av smärta, utan för honom var det ett stridsvrål och han slog vilt omkring sig med sina vassa klor och träffade Hoshi flera gånger i ansiktet.

Niiro tog tag i kattens ben och så klämde Hoshi ihop sitt gap och hennes tänder borrade sig igenom Vit-Tass bröstkorg.

Jag kom fram till dom precis när Niiro skulle slita av ett kattben och skrek åt dom att sluta. Niiro släppte genast greppet om kattens ben, men Hoshi klämde till en sista gång, så all luft gick ur Vit-Tass och hans vrål för alltid tystnade.

Allt hände på några sekunder och Vit-Tass hann inte plågas allt för mycket.

När han kände Hoshis huggtänder borra sig in i honom, försvann plötsligt den mörka höstkvällen och regnet.

Istället hade det kommit solljus och en behaglig sommarvärme och han satt på kanten av en stor damm. Där nere såg han glänsande fiskar simma omkring och precis när han skulle doppa ner tassen för att fånga en fisk, hörde han någon ropa på honom.

– Hallååå! Vit-Tass! Äntligen har jag fått lite värdigt sällskap…

En svartvit varelse på höga ben med enorma tassar svajade fram till Vit-Tass. Det var hans mamma Lill-Ida, som bara ett par år tidigare råkat hamna i Inos gap.”

– Hmmm, sa Hoshi. – Jag tycker ju att det inte riktigt blev en sån berättelse som jag hade tänkt mig att J-B skulle få. Det låter ju som om den där förskräckliga katten var en hjälte!

– Ja Hoshi, sa jag. – Han blev ju en hjälte, han, en trettonårig gammal katt ensam mot två supertränade akitor…

Niiro vände bort huvudet, han var känsligare än Hoshi och var inte så stolt över sig själv efter händelsen, men som han sa, skulle det hända igen, så skulle han förmodligen göra om det, fast i så fall själv sätta tänderna i offret först.

Hoshi däremot, hade fått en vass blick i ögonen efter sitt kattmord. Hon blev kallare och hårdare och en hel del instinkter i henne hade vaknat. Det började märkas att Minda var hennes moster.

– Ja skriv vad du vill då, men min åsikt är att alla katter och otyg ska dödas och det står jag för! sa Hoshi vresigt och rullade ihop sig i sin säng med ryggen mot mig och Niiro.

– Jag ska köpa lite hundgodis och skicka honom, sa jag.

– Ja och jag är säker på att J-B kommer ihåg oss, så vi tar några pälstussar och skickar med, sa Niiro.

Jag borstade av lite päls från Hoshi och Niiro och så gjorde vi iordning ett litet paket som skickades till Jackie-Boy.

Jackie-Boy blev glad åt sitt godis och tänkte även sluka sina syskons pälstussar och nu ligger han på sin terass och spanar efter kringstrykande katter att sätta tänderna i.

” Ytterligare ett bud kom, nu från Jackie-Boys hem…

Jackie-Boy verkade sjuk. Han hängde med huvudet, hans ben skakade och ryggen kröktes…han hade aldrig betett sig så. Veterinären hade sagt att dom skulle avvakta med att komma till sjukhuset med honom, men hålla honom under uppsikt.

Än en gång frågade jag Den magiska Jansson till råds…och än en gång svarade han: -Det är inget att oroa sig för. Men Jackie-Boys hjärta gråter…”

Vart är min husse?

 Min husse är försvunnen och jag vet inte vart han är.

Jag frågar matte, men hon bara ruskar på huvudet och kramar mig krampaktigt.

Jag slickar bort det salta vattnet hon har i hela ansiktet.

Lill-husse är tyst…jag puffar till honom och frågar om vi ska leka…men han bara klappar mig lite förstrött på huvudet.

Jag lägger mig vid dörren och väntar på att husse ska komma hem.

Jag väntar länge…jag hör steg utanför och dörren öppnas.

Jag har rest mig och tar sats för att ta ett språng i husses famn, men hejdar mig…det är inte husse som kommer…

Det kommer och går en massa människor i vårt hus…en del känner jag och andra är främmande.

Dom flesta verkar nedstämda och är blöta i ansiktet.

Dagarna går.

Jag springer runt på gården och nosar efter husses spår…dom finns där, men jag känner att dom blir svagare för varje dag som går…det är gamla spår.

Jag ligger ofta vid dörren och lyssnar…vädrar…väntar…men det kommer ingen husse.

Jag sover inte så mycket, för när jag sover drömmer jag om husse och när jag vaknar gör det ont i mig när han inte finns här.

Jag är inte så hungrig längre…jag tror jag har magrat av några kilo.

Jag har inte så stor lust att sitta och tigga mer heller…jag har just inte lust till nånting mer.

En dag börjar mina ben skaka…jag kan inte riktigt hålla styr på dom…det känns som jag inte har så mycket kraft i dom mer.

Då blir matte orolig och ringer veterinären.

Lill-husse blir hysterisk och tror jag ska dö.

Det är inget fel på mig…jag har bara ont i hjärtat av saknad.

Dom säger att jag är deprimerad.

Jag får ligga på husses plats i sängen.

Plötsligt känner jag något varmt på mitt huvud, som en varm hand, men jag ser ingen…

Plötsligt hör jag husses röst, men jag ser honom inte…

Ändå känner jag att han är alldeles brevid mig.

– Min fina Jackie-Boy, säger han och stryker mig över huvudet.

– Du måste ta hand om matte och lill-husse och då måste du äta och sova.

Jag blir borta ett tag, men kommer att se till er, så ni har det bra.

Jag blir alldeles vild av glädje och rusar upp och glömmer att jag är i sängen, så jag ramlar ner på golvet. Husse har kommit tillbaka! Jag snor runt, runt med lakan och annat jag dragit ner med mig. Men vart tog husse vägen?

Matte och lill-husse kommer springande till mig och tror jag blivit galen.

-Husse var här! ropar jag, men dom förstår ingenting.

Det spelar ingen roll för dom blir glada, då dom ser att jag är glad.

Husse finns någonstans i alla fall och plötsligt börjar det hända spännande saker.

På en promenad hittade vi en död älgkalv.

Jag blev alldeles till mig, men matte tyckte inte det var så roligt.

Nu har vi åkt söderut  för att träffa gamla bekanta och där väntar en fin labrador flicka på mig.

Henne har jag träffat förr och vi hade så roligt tillsammans.

Snart får lill-husse sommarlov och då ska vi åka till Stavaträsk, den absolut bästa platsen på jorden och där händer det spännande saker hela sommaren.

En del dagar är jag fortfarande ledsen och det kommer jag alltid vara, för jag saknar min husse.

Dom säger att husse åkt till Himlen.

Jag vet ju att han då och då kommer tillbaka för att stryka mig över huvudet, men ibland vill ju jag gå till  husse och jag hittar inte vägen dit.

Jag är en American Akita, en av dom bästa spårhundar som finns…men jag kan inte spåra stegen som går till Himlen.