Dom flesta akitor har en benägenhet att sluka händer och armar när dom ska hälsa. Så också Niiro.

Faktum är att det räcker att vända sig ifrån honom och sedan tillbaka, så ska man gå igenom samma procedur igen.

Jag vet inte om det är jag som blivit känslig eller om hans tänder slipats till, men dom har blivit som en blandning av en sylvass egg och brödkniv.

– Men Niiro, jag måste få se på dina tänder, sa jag en dag, då jag fått ut min hand ur hans mun, innan den blev tuggad till köttfärs.

– Vad är det nu med mina tänder? sa Niiro. – Det är inget fel på mina tänder!

– Nä, men det känns precis som om dom gått av allihopa och har vassa trubbiga kanter.

– Nädu, sa Niiro, – Inte en endaste tand har gått av här inte!

Niiro visade upp sitt gap med vita, fina tänder och jodå, dom såg hela ut.

– Jag vill känna på dom också, sa jag.

– Men du sa ju nyss att det kändes som dom gått av, då har du väl redan känt på dom, sa Niiro.

– Öppna nu munnen en gång till Niiro!

Niiro öppnade munnen igen och jag fick känna på tänderna. Inget konstigt mer än att dom var fruktansvärt vassa.

Ino hade hittills haft dom vassaste tänderna. Hans huggtänder var som skarpa dolkar, men jämfört med Niiros var dom som slöa smörknivar.

– Jag har vässat dom ända sedan förra september, sa Niiro. – Jag märker att det gett resultat, fortsatte han och flinade.

– Dom andra gnager och gnager på sina släta älgskånkar och då får dom en mjuk slipning på sina tänder,  jag tar dom kantiga benen och maler dom till flisor och jag får en vass slipning på mina.

– Men varför håller du på och vässar dina tänder på det viset då? frågade jag.

– Man vet aldrig om det kommer en björn traskandes här, du vet ju att det finns en nere i skogen.

– Ja just det, det gör ju det., sa jag. – Men nu har han inte varit synlig på ett tag.

– Nä, men han kommer igen och om vi då går där och han dyker upp, vad tror du, du kan göra då? sa Niiro.

– Inte så mycket antar jag, svarade jag.

– Nä precis, men jag är en akita och jag viker inte undan för en björn! Jag springer snabbare än vinden, flyger som en örn och är modigare än en samurai, fortsatte Niiro.

– Hahaha Niiro, det är du och lustigare än en hovnarr, sa jag.

– Skratta du bara, men vänta ska du få se, sa Niiro aningen förnärmad.

– Jag tror dig absolut Niiro, en björn har inte en chans mot dig, jag vet ju hur din syster Umi är.

– Umi hit o Umi dit…muttrade Niiro tyst.

– Vad sa du? frågade jag.

– Ingenting, sa Niiro. – Ta ut mig på en promenad!

” The greatest possession a samurai had was his honor. If necessary, it was his duty to die with courage.

There was a legend that if a warrior died without honor, he might have a chance to be reborn in the body of an Akita. If he then died defending his master, he would reclaim his honor”

Och faktiskt så fanns det en samurai, Niiro Tadamoto, som levde 1526-1611 under Sengoku perioden, men han var en riktigt modig en som stred mot den enorma Toyotomi armén, som leddes av Den Store Hideyoshi, den man som kanske haft mest betydelse någonsin för Japans historia.

Hideyoshi uttryckte stor beundran för det mod Niiro Tadamoto visat i striden, så även om akitan Niiro tror sig vara en pånyttfödd samurai, så är det nog då en annan samurai han har i sig.