Då och då kommer det bud från olika håll och kanter.

Nu kom det från Virriga Damen…Zebbe, Zebulon Macahan eller Den kortbenta japanesen, hade tuppat av.

Det hade hänt ett par gånger tidigare, men nu var Virriga Damen riktigt orolig…och ännu oroligare blev hon, då dom varit till veterinären och där fått veta att orsakerna kunde vara både det ena och det andra och det mesta med dödlig utgång.

Zebbe blev skickad till det stora nybyggda sjukhuset i Uppsala. Dom rakade av honom pälsen och stack nålar i honom och tog bilder både utifrån och inifrån.

Det visade sig att Zebbe hade en stor blodansamling strax under hjärtsäcken och det kunde vara cancer. Han skulle få vara kvar på sjukhuset några dagar under observation och fler prover skulle tas och blod skulle tömmas.

Virriga Damen och hennes man fick åka hem. Dom var väldigt oroliga  för dom hade på kort tid redan förlorat två hundar.Dom såg ju redan framför sig att också Zebbe var både död och begravd.

Jag blev naturligtvis också orolig…var det något ärftligt? Tänk om någon i vår flock fick liknande symptom…hade inte några av dom betett sig märkligt den senaste tiden och snart var hela flocken så gott som död…

Kinji o Smilla var det inga fel på, inte heller på Ino och Minda. Jag gick till alla i Laggårn och nog verkade dom friska eller…?

Jag gick in till den magiska Jansson och berättade om Zebbe.

– Hälsa Virriga Damen att hon inte ska oroa sig, sa Jansson.

– Zebbe kommer bli bra och snart är han hemma igen. och du ska inte oroa dig för någon av oss, vi är friska allihopa.

Jag kände mig lättad…Jansson visste det mesta. Han såg och kände till mer än alla andra, för han kunde vandra mellan världarna och levde i sin egen värld.

Jansson, mitt vita snöhjärta, min lilla sockerbit, Corda…ja han var magisk.

Nästa gång jag pratade med Virriga Damen, sa jag att Jansson sagt att hon inte skulle oroa sig. Jag vet inte om det hjälpte henne, hon trodde förmodligen att jag var virrigare än hon, men hon fick besked från sjukhuset, att efter att Zebbe blivit tömd på nästan en liter blod, så hade det inte samlats mer blod under hjärtsäcken och alla prover såg fina ut.

Han fick antibiotika och godsaker, för han hade charmat hela sjukhuset och efter att varit kvar under observation ytterligare några dagar så fick Zebbe åka hem igen.

Dom kunde inte säga vad han haft för fel, mer än att man kunde bli sådär om man fick någon infektion i kroppen. Och hela historian kostade över 30 000 kr!

Zebbes päls växte ut och han fick gå på utställningar igen och har inte fått några återfall.

…Och Jansson hade haft rätt.

Nu börjar vi komma till nutiden med vardagliga episoder och allas egna funderingar…nu är det oftast jag, HSMSO, som berättar…

– Berätta om första gången jag fick komma in i Laggårn, sa Mini.

”Det var kallt ute och snön hade redan kommit.
I mina händer höll jag ett svart vitt litet knyte…Mini…han var så liten, så han nästan blev helt gömd om man kupade händerna om honom.
Jag var på väg in i Laggårn och därinne hade dom redan sett genom fönstret att jag var på väg.
Alla akitorna ropade högt i munnen på varandra och när jag öppnade dörren in höjdes Hoshis röst högt över dom andras och Jansson ruskade i sin dörr för att jag skulle hälsa på honom först, Ginso ylade och Niiro pep och dansade runt.
Men när jag steg in och dom såg att jag höll något i händerna blev det tvär tyst.
Nosarna höjdes och alla vädrade att en annorlunda doft kommit in till dom.

Jag gick fram till Kinjis dörr och Kinji reste sig på bakbenen och fixerade sin blick vid den svart vita lilla bollen i mina händer, som nu började röra på sig.

– Titta Kinji! sa jag.

Och Kinji tittade och tittade.
Hans morrhår vibrerade och läpparna darrade en aning, när han sög i sig doften av den lille.

– Är han min? frågade Kinji.
– Ja Kinji, det är din lilla valp, Mini.
– Får jag känna på honom? frågade Kinji.

Jag förde Mini närmare Kinji och han kunde ge honom en slick. Mini blev ivrig och trodde väl det var matdags, så han började ivrigt slicka på Kinji.

Kinji ställde sig ner på golvet och backade ett par steg.

– Han är fin, min Mini…sa Kinji.
– Ja det är han,precis som du, sa jag.

Sedan gick jag runt till alla akitorna, så dom också fick nosa på Mini.
Snart surrades det högt igen och innan jag gick ut vände jag mig om och såg på Kinji.
Han såg så stolt ut och sa högt, – Det där var Mini och han är min valp!”

– Var jag verkligen så pytteliten att jag fick plats i dina händer? frågade Mini.
– Ja det var du, du var ju bara någon vecka och hade precis fått ögonen öppnad, sa jag.
– Dessutom var du ju väldigt liten…ja, minst av allihopa.
– Va! Var jag mindre än tjejerna också? Fick jag ingen mat? frågade Mini.
– Hahaha, Mini, jo du fick mat…men du var bara minst…någon måste ju vara det också, men det är du ju inte mer. Nu är nog dina systrar mindre än du. Och du är lite större än Lucky Luken.

Vi promenerade vidare och Mini nosade runt lite innan han frågade,
– Men om nu pappa Kinji var så stolt över mig och tyckte jag var så fin, varför är han så arg på mig nu?
– Han är inte arg på dig Mini. Men du har vuxit och blivit över två år nu och Kinji, precis som dom andra som är äldre än du, vill bara visa att det är han som bestämmer. Han skulle aldrig bita ihjäl dig om han fick tillfälle, bara sätta dig på plats.

Mini var tyst en stund och fortsatte sen igen…
– Men du brukar också bli arg på mig.
– Nej jag är aldrig arg på dig Mini, jag blir vansinnig på dig, sa jag och skrattade.
– Men varför då? frågade Mini.
– Man blir det på sådana ungtuppar som du och Lucky Luken…ni är vild och galen och vet inte vad som är fram eller bak eller upp eller ner.
– Men ska vi alltid vara såna ungtuppar? frågade Mini.
– Nej Mini, ni växer på er och mognar förhoppningsvis lite i huvudet också…om några år.
– Men är jag bara en sån där ungtupp då, som inte vet någonting, fortsatte Mini.
– Nej Mini både du och Lucky Luken är jätte duktiga och lättsamma att ha med överallt och ni båda är helt enorma att ha lösa i skogen. Absolut duktigast av alla! Ni smiter aldrig.
– Så då är du inte arg på mig? frågade Mini.
– Nej Mini, bara vansinnig på dig!

Mini stannade och log. Han reste sig på bakbenen och la framtassarna på mina axlar och gav mig en slick i ansiktet.

– Jag älskar dig! sa Mini.
– Och jag älskar dig Mini! sa jag.

Ino behövde semester och ville åka söderut en sväng…vilket blev ett helt äventyr i sig.

Minda hamnade exakt på åkardagen i höglöp och dom fick sitta åtskilda med ett kompostgaller i baksätet. Väl nere i södern träffade dom Umi, från Tammys första kull, syster med Hoshi och Niiro. Hon hade minsann blivit både stor och tuff och hade mycket att berätta…

Det finns nog inte en millimeter skog kring Jädraås, som inte blivit utforskat av Lasse och Umi.

Dom är alltid ute, oavsett väder eller tid på dygnet och dom har upplevt oändliga äventyr med lodjur, vargar och björnar.

När Umi var en liten valp och hon och Lasse gick sina vändor, fick hon djupgående undervisningar om alla faror i naturen och vad hon skulle undvika och vad som var tillåtet att nosa på.

En gång på en promenad, tog Lasse upp en huggorm och sa åt Umi, att dom skulle hon aldrig hälsa på, för dom var ena riktiga odjur.

Umi sög åt sig allt vad Lasse sa, men var ju ändå nyfiken som alla valpar är.

Hon sprang före Lasse och en stund efter hade hon stannat vid dikeskanten och skrek högt av smärta.

– Nej! Tänkte Lasse…nu hade hon väl själv försökt ta upp en huggorm och blivit biten.

Han rusade fram till Umi, som nu höll upp tassen och gnydde.

Ingen orm syntes till, men Umi fortsatte klaga högt och ljudligt och pekade mot en sten på marken. Lasse tog upp stenen och där under kryllade det av rödmyror…

Umi hade visst blivit biten, men inte av en orm utan av en rödmyra…vilket kan göra nog så ont på en liten valp.

Åren gick och Umi växte på sig och blev tuffare och tuffare efter varje ny upplevelse.

Hon stötte på en stor lodjurs hanne, men den skrämde henne inte. Dom hade ju en mindre variant av kattdjur hemma.

Hon backade inte en millimeter, så till slut vände lodjuret och försvann in i skogen.

Umi har också mött vargar, men inte heller dom skrämde henne.

Varje gång det hände, tog hon Lasses hand i munnen och stoppade honom.

Sedan ställde hon sig mellan vargen och Lasse, reste sin ragg och sänkte huvudet en aning. Ingen av vargarna vågade närma sig henne eller Lasse.

Sedan finns det ju en mängd björnar i skogarna kring Jädraås, men dom är Umi så van vid att hon sett ut en av dom som jämbördig med henne själv.

Varje gång dom stötte på den stora björnen, då han lufsade i skogen bakom Umis hus, ställde han sig på bakbenen och vaggade till hälsning. Umi gjorde likadant.

Inget av alla vild djuren gick till angrepp och det gjorde heller inte Umi. Det räckte med att visa vart gränsen gick och då fanns det plats åt alla.

Men så en kall höst dag hade Lasse och Umi begett sig in på ett nytt område och där härskade den största älgtjuren i hela Gästrikland. Han var i brunst och tillät inte någon komma in i hans revir.

Lasse och Umi var på väg ur skogen och ut på en myr.

Lasse var rätt kravlig, för han hade fel på sina knän, som väntade på operation.

Han pustade och ojade sig högljutt, då han klev ut på myren och det hördes vida omkring.

Och där på andra sidan myren en bit bort stod han…Skogens Konung med en stor ståtlig krona på huvudet och han hade också hört Lasses ojande och var definitivt inte glad åt besökarna.

-Helvete! Tänkte Lasse, vad ska jag göra nu? Jag har inte en chans att springa härifrån.

Innan jag har hunnit in bland träden, har den där tjuren sparkat av mig huvudet tio gånger om!

Lasse började försiktigt backa, men för varje steg han backade tog älgen ett steg framåt.

Lasse kopplade loss Umi och sa åt henne att ta skydd.

Men Umi som är en äkta Silver-Fangare, skulle aldrig låta någon komma och skada hennes Lasse utan att försvara honom på liv och död.

Tankarna for som blixtar i hennes huvud, hon hade hela bilden klar för sig och visste exakt vad som skulle göras.

Det var Skogens Konung mot Umi…skulle hon kunna rädda Lasse?

Lasse fortsatte backa och nådde fast mark. Umi stod orörlig i attack ställning och älgen ökade takten mot dom.

Och plötsligt tog Umi ett språng upp i luften. Som om hon fått vingar flög hon rakt mot den stora älgtjuren. Med sina sylvassa huggtänder högg hon tag i hans mule.

Älgen vrålade högt och slängde med huvudet, men Umi hängde kvar.

Lasse drog sig så snabbt han kunde, in i skogen och trodde han sett Umi i livet för sista gången.

Umi hängde kvar i älgens mule, tills hon såg att Lasse var utom synhåll.

Sedan släppte hon taget och flög så långt bort från älgen hon kunde. Den stora tjuren var utom sig av raseri och vrålade högt och sparkade vilt omkring sig.

Blodet forsade ur dom djupa sår han fått av Umis huggtänder.

Umi började springa runt älgen för hon visste att han skulle bli ännu mer uppretad och försöka komma åt att sparka henne då.

Till slut hade hon lett honom långt ifrån Lasse, som älgen i vilket fall redan glömt och då dom närmade sig träden som kantade myren, smet Umi in bland snåren och kom snabbt utom synhåll för älgen.

Hon letade upp Lasse, som nu hade hunnit stappla en bra bit hemåt och båda blev överlyckliga då dom såg varandra. Långt borta hörde dom hur älgen knäckte träd och grenar, då han fortfarande vrålandes av raseri rusade fram i skogen.

Tillsammans fortsatte Lasse och Umi den sista biten till byn och hem och Lasse såg stolt på sin Umi och sa:

– Det må så vara att den älgen är Skogen Konung, men du är Umi, en Akita Drottning.

– Mmm, sa Umi…en älg är en älg och en akita är en akita.

Hon sträckte lite extra på sig när de gick genom byn och hon visste att dom skulle inte mer än hinna hem, så skulle Lasse hur trött han än var, skynda till Kjellas Mack och över en eller två koppar kaffe berätta för byns gubbgäng om deras senaste äventyr.

Ja så hade då Tammy lämnat oss…men ändå inte.

Efter att hon hoppat över till den andra världen med Stopi och valparna, så började det regna.

Tammy blev lagd i bagarstugan inlindad i vita filtar och alla hundarna fick ta farväl av hennes jordiska väsen.

Alla utom Minda och Lucibellan…

Minda var ju som bekant inte så förtjust i sin syster Tammy och det hade hon fört över på Lucibellan också.

Alianen var uppe hela natten i ösregnet och grävde en grav bakom bagarstugan, där Lucky Luken första gången mött Stopi och där också Tamsan och Bimso låg. Och den enda av Smillas valpar som hon inte hunnit äta upp, Vit som snö.

Dagen efter var det begravning. Tammy fick med sig alla sina fantastiska viltspårresultat och en ordentlig matsäck.

HSMSO rörde en sista gång vid Tammys mjuka päls och allt var bara så fruktansvärt hemskt…då kände hon något puffa till henne. Och där stod ju Tammy.

– Jag är ju här, så allt är som vanligt, sa hon.

HSMSO blev lite förvirrad…hur kunde Tammy stå där om hon låg därnere?

– Nej Tammy, du är inte här som vanligt.

– Nä, jag är inte här som vanligt, men jag är här, så allt är som vanligt, sa Tammy och slog med tassarna i marken och slängde med huvudet, sen försvann hon.

Och så var det…en lång tid efter, så var Tammy med på promenaderna med dom andra hundarna. Hon dök upp överallt, ingenstans ifrån och allt var nästan som vanligt.

Hon gjorde så, då hennes övergång till den andra världen kommit så plötsligt och för att vi skulle vänja oss vid  det. Och ju mer vi vande oss vid det, desto längre gick det mellan gångerna hon dök upp.

I Laggårn blev det rumsbyten och nu fick Hoshi ta över Tammys drottning rum. Hoshi var den enda tiken kvar efter Tammy, hon var äldst och hon var dominant. Hon hade inte fått några valpar, men det hade inte Akira heller som var näst äldst och inte heller Lucibellan som ju fortfarande nästan var valp själv.

Hoshi tog sin uppgift på största allvar. Hon ställde och styrde därinne och hade någon av de andra gjort ofog, så var hon snabb att berätta det. Hoshi ville ha ordning och reda och tyckte inte om att dom andra stökade ner. Hon själv hade det nästan kliniskt rent i sitt rum. Hon tuggade sina älgben på en  matta där smulorna sedan fastnade. Hennes säng var alltid prydligt bäddad och vattnet i hennes skål var alltid klart utan en massa matrester.

När dom andra var ute och hon och någon av pojkarna var inne, så sa hon högljutt till om att hon ville gå och inspektera dom andras rum…i själva verket ville hon undersöka om det fanns gömda matrester eller smaskiga ben i dom andras rum och hon hittade alltid något som skulle i soporna som hon sa…men hon tog det med in till sig där det gömdes väl…

Snart spred sig ryktet att Hoshi hade en skattgömma i sitt rum och plötsligt ville alla in dit och se…men Hoshi såg till att hennes dörr alltid var igenbommad med stora hänglås, då hon själv gick ut.

Så kom då en av dessa dagar som man helst vill radera helt ur minnet och som är oundvikliga…

Den 29 juli var en vacker sensommardag. Solen lyste från en blå himmel med några vita molntussar här och där.

Det fläktade lite, så inga myggor fanns på plats och det var runt 15 grader varmt…

En helt perfekt sommardag för en akita.

Hela gänget hade som vanligt gått sina promenader och fick sedan vara ute en lång stund.

Tidigare på sommaren hade det varit varmt och då ville hundarna helst vara inne i den svala laggårn, men den här dagen var det som sagt helt perfekt uteväder.

Tammy njöt verkligen den här dagen, då hon låg utsträckt under sin björk och vilade.

Tammy vilade ofta, för hon tyckte inte så mycket om aktiviteter, med andra ord var hon rätt lat.

Men på senare tid, då hon kommit igen sig efter sin sista valpkull, hade hon själv blivit som en valp igen.

Hon ville gärna busa runt en kort stund och hon slog med tassarna i marken och slängde med sitt huvud som bara hon kunde.

Tammy var lycklig!

När alla kommit in fick dom mat och sedan ville dom vara ifred och pyssla med sitt.

HSMSO gick ner till Gråsten, till Ino och Minda och pysslade med sitt där ett tag.

Efter någon timme gick hon upp till dom andra igen och skulle titta till dom innan det var dags att gå ut igen.

Det hade tidigare alltid varit tjafs om vem man skulle hälsa på först…alla ville ju vara den första, men till slut blev det så att Tammy skulle ha den första klappen.Hon var den äldsta därinne och hon stod högst i rang…alltså var hon drottningen i Laggårn.

Men när HSMSO kom in till hundarna var det ingen som hälsade med högljudda skall. Det var helt tyst.

Tammy stod och hängde med huvudet och hela hennes golv var täckt med skummat vatten. HSMSO skyndade fram till Tammy och öppnade hennes dörr så hon kunde komma ut. Tammys mage var uppsvälld på ena sidan som om hon haft 12 valpar i sig och HSMSO visste direkt vad som hänt.

Hon fick ut Tammy till mjölkrummet och drog fram en tjock, mjuk matta som Tammy kunde ligga på. Tammy andades tungt och snart blev andetagen kortare och kortare och det blev längre och längre uppehåll mellan dom.

HSMSO ropade på Alianen som kom springande och medan han pratade med Tammy, pratade HSMSO med veterinären som bekräftade att Tammy fått magomvridning och i det tillstånd hon var i var det bara några minuter kvar.

HSMSO och Alianen lyfte upp mattan med Tammy i och bar ut den i kvälls solen. HSMSO satte sig med Tammys huvud i knät och Alianen smekte Tammys kropp och Tammys andetag tog slut.

” Hon lyfte upp blicken och såg ut över åkern. Allt var stilla, men där lite längre fram vibrerade luften, så där som den gör när något är väldigt varmt…som när solen lyst länge på en asfaltväg och luften ovanför vägytan vibrerar. Men mitt i allt var det som ett fönster med ett helt klart glas kom fram, ja det var som att titta in igenom ett fönster , fast fönstret närmade sig och snart såg man allting väldigt klart…

Därinne var det liv och rörelse, två svartvita akita valpar sprang runt och jagade varandra…det var ju Tammys Tamsan och Bimso…oj, vad dom hade vuxit! Men där kom ju någon…en stor, ståtlig, ljus akita…den hade en aning hängande ögon och svansen kringlade sig inte riktigt utan stod nästan rakt upp…Han var sig lik men ändå inte…pälsen lyste som guld på honom och han utstrålade ett helt otroligt lugn.

– Stopi! ropade hon, – Är det verkligen du Stopi?

Den vackra akita hannen kom fram till henne.  Oj så lugn och värdig han har blivit, tänkte hon.

– Åh, vad jag har saknat dig Stopi, vi har alla saknat dig.  Har du det bra?

– Ja jag har det bra, sa Stopi.

Han lutade sitt huvud mot henne och ville bli kliad en stund. Sedan reste han sig på bakbenen och la tassarna på hennes axlar som alla akitor gör.

– Nu är det dags för oss att gå, sa han och det är tid för Tammy att följa med. Du måste släppa henne nu.

Han ställde sig på marken och puffade till Tammy, som yrvaket ställde sig upp och ruskade på sig. När hon fick syn på Stopi, fick hon fart på benen och hoppade och stojade mot honom och sedan fick hon syn på Tamsan och Bimso och sprang till dom…

– Hon får det bra hos oss, sa Stopi och gjorde en akitasnurr och sprang till dom andra.

Tammy som rusat runt med sina valpar, stannade upp och vände sig mot henne.

– Jag kommer tillbaka då och då, sa hon och slog med tassarna i marken och slängde med sitt huvud som bara hon kunde göra.

Sedan försvann dom in i den andra världen, Tammy, Stopi och valparna…”

Vardagen började stabilisera sig lite igen.

Ino och Minda regerade i Gråsten.

Tammy, Hoshi och Niiro, Akira och Lucky Luken, Lucibellan, Mini, Jansson och Ginso regerade i Laggårn.

Och till sist, Kinji och Smilla regerade i Garaget.

Kinji och Smilla trivdes bra ihop. Smilla brydde sig inte just om annat än att vara mätt i magen och Kinji som aldrig varit ensam, var nöjd med Smillas sällskap.

Dom hade ett stort, stort rum i Garaget, med en isolerad  stor koja med element i.

Där fanns plats att springa runt och leka och där kunde man ha dörrarna öppen hela dagarna, så dom kunde se ut och fånga en och annan fågel som flög in.

Det enda problemet var när Smilla kom i löp. Då fick man sätta upp ett provisoriskt rum i Laggårn åt henne och då ylade Kinji hela nätterna av ensamhet.

Trots att man höll koll på löpen, så visste man ju inte med säkerhet när dom började och slutade. Ibland var det synligt, ibland inte och ibland var det skenlöp osv…

I vilket fall så blev det så, att Kinji hoppade på Smilla innan dom skilts åt och det var ju lika med katastrof, dom var ju syskon!

Smilla fick åka till veterinären och få en abortspruta och dagen efter skulle hon ha en till. Hon svarade med en allergisk reaktion och svällde upp till det dubbla.

När det gått någon vecka blev Smilla tjockare och tjockare…det var tydligt att sprutan inte hjälpt och en morgon var det Kinji som stod och ruskade i gallret, då Smilla aggressivt vaktade sin hundkoja som blivit till barnkammare.

Valparna var ju inte fullgågna och hade förmodligen också blivit påverkade av sprutan Smilla fått. Till utseendet var dom normala, men små och inte just någon päls hade dom heller…

Dom verkade rätt döda, men en av dom försökte hänga sig kvar i livet.

Smilla var förvirrad och Kinji var förskräckt och Kinji blev ännu mer förskräckt, när han hjälplöst såg på, när Smilla smaskade i sig valparna som om dom varit goda köttslamsor från slakteriet.Kinji hamnade ännu en gång i ett traumatiskt tillstånd.

En tid efter blev Smilla hängig och fick feber.

HSMSO gick till den magiska Jansson och berättade för honom om Smillas tillstånd.

– Hon har feber i magen! sa Jansson.

HSMSO ringde veterinären och fick pencillin. Smilla var på väg att få livmoders inflammation.

Smilla blev snabbt frisk och efter det fick Kinji och Smilla inte vara tillsammans mer. Dom fick en varsin sida av Garaget och i mitten en gallervägg, så dom ändå kunde se och röra vid varandra men inget mer.

Smilla som tar lätt på livet, blev just inte påverkad av händelsen psykiskt…Kinji däremot som är djup och känslig, precis som Ino, blev destruktiv….han som alltid varit väldigt rädd om sina gosedjur, slet huvudet av dom direkt han fick ett nytt.

För Minda och valparna var det en härlig tid som följde. Dom fick åka på äventyr varje dag, dygnen runt.

Men dom växte och växte och det gjorde deras personligheter också.

Dom var alldeles för lika varandra, för att komma överens någon längre tid.

Alla tre var lugna och sansade, men dom var också lika dominanta.

Och det var dom två damerna som rök ihop oftast och då fick ju Snufkin, som var den lugnaste av dom, gå mellan och sära på dom.

Matildan var ju egentligen inte bråkig, men hon tyckte inte om att Lucibellan skulle bestämma jämt.

Och det ville Lucibella…hon kommenderade gärna dom andra till allt möjligt, för hon ansåg sig själv vida överlägsen allt och alla…

En eftermiddag dansade hon runt, runt med små kulor i öronen som dinglade åt alla håll…

– Hej, hej Miss Lucibell…sjöng hon högt…

-Kan du sluta!!! skrek Matilda, -Dom sjunger inte ”Lucibell” dom sjunger ”Decibell”…

Det var den sommarens plåga på radion dom bråkade om.

Lucibella menade att dom sjöng om henne och det retade upp Matildan och till slut rök dom ihop hela tiden, så dom faktiskt var tvungen att vara åtskilda.

Lucibellan menade att hon skulle till Hollywood och bli filmstjärna, för hon hette ju Miss Lucy efter Lucy Ewing i tv-serien Dallas och för att det skulle låta riktigt ärtigt, så hade hon själv lagt till Bell…Miss Lucy-Bell…

Och faktiskt skulle hon ju över till väst, men då hon inte riktigt hunnit packa klart, så har hon ännu inte kommit iväg och nu har det gått så lång tid att hon lika gärna kan hålla sig kvar här i landet.

Matildan var mer jordnära och inte alls så fåfäng.

Snufkin som helst ville strosa runt i lugn och ro och ta sig en tupplur titt som tätt, började tröttna på sina systrars bråk, så han flyttade söderut.

Och så småningom flyttade även Matildan söderut och kvar blev Miss Lucy-Bell, som flyttade upp till laggårn brevid Mini.

Minda blev kvar i Gråsten  och dit kom också Ino och på det viset var alla nöjda och glada.

Lyckligast av alla var Minda. Hon ansåg sig ju nu högst i rang, fast det egentligen var Tammy som var det, då hon fått tre valpkullar och Minda bara två.

Men…Minda regerade nu i Gråsten och hade fått det allra värdefullaste och mest åtråvärda för sig själv, nämligen Ino.

Nu var hennes liv fullkomligt och hon hade äntligen fått lite ro i sin själ.

Det blev lite mer ordning  dag för dag och lite enklare att få till rutiner.

HSMSO bodde tillfälligt i en stuga, några hundra meter bort och där var det förbjudet att ha djur.

Men det hindrade inte HSMSO att i smyg ta dit en hund då och då…

Ino fick ofta komma till stugan…han var ju den högste och dessutom delade han rum med Minda i laggårn och var en aning trött på henne och hennes ständiga tjat om att hon inte ville vara där.

Men efter en tid så verkade Ino inte kunna behålla maten han fick i sig varje gång han varit i stugan. När han kom tillbaka till laggårn och till Minda, så kräktes han upp allt han ätit…och det slafsade Minda glupskt i sig.

Och det märkliga var att Minda krävde att få mer och mer mat och blev magrare och magrare. Hon fick maskmedel, men det hjälpte inte hon blev bara förolämpad…hon hade väl inga maskar i sig.

Så en kväll, kvällen till första april, när HSMSO skulle ta ut hundarna för kvällen och kom in i laggårn hade något hänt.

Ino stod och ruskade på dörren till hans och Mindas rum och skrek att han ville ut därifrån…och därinne låg Minda på deras bädd och morrade och fräste och var alldeles svart i ögonen.

Men hon rörde sig inte och ville inte ut därifrån heller…däremot var det något annat som rörde sig mellan hennes tassar.

Hade hon fångat en råtta och det var den hon låg så ursinnigt och vaktade?

Nä, det var ingen råtta, det var inget annat byte heller…det var en valp!

Hur den kommit till  var märkligt för Ino och Minda hade ju varit åtskilda under hennes senaste löp, men tydligen hade Minda kunnat hålla på sig, så hon även blev dräktig då hon inte längre var i höglöp. Hon hade sett sin chans att på det viset komma bort från laggårn och det var ju därför Ino ätit sig proppmätt varje gång han varit i stugan för att senare dela med sig av läckerheterna till Minda i form av uppkastningar och det var ju därför Minda blivit magrare, för valparna tog all näring ur henne…

Himmel och pannkaka…vad skulle man nu ta sig till? Minda kunde ju inte vara kvar i laggårn…hon kunde inte vara inne hos Alianen, för där fanns två andra hundar och Rafe hade ju flyttat till pannrummet och vägrade flytta ut till laggårn igen.

Den enda lösningen som fanns kvar var att HSMSO blev tvungen att smuggla med Minda och den lilla nyfödda till sin stuga.

Det blev vild kalabalik,,,det var ju kallt ute än och massor av snö kvar, så bilen lära hämtas, hundarna skulle ut…ja, det blev riktig cirkus.

Men så småningom blev allt klart och Minda och den lilla Matildan kom till stugan och Ino fick äntligen fred i sitt rum.

Väl inne i stugan, bäddades det åt Minda i hallen och HSMSO flyttade ut sin madrass dit och där tillbringades resten av den natten i vaket tillstånd.

Ut kom ju även lilla Snufkin och Lucibellan och därmed var det slut på det lilla lugn som man tidigare haft.

Varje gång  Minda skulle rastas var man tvungen att smyga runt ute först, för att se om hyresvärden var i knutarna  eller hoppade runt i buskarna och sen kunde man springa ut med Minda.

Hon fick ju inte visa sig och de första veckorna med valparna gick ju  ändå rätt bra, då dom bara sov och åt.

Värre blev det när dom började springa runt och leva om…varje gång hyresvärden kom för att klippa gräset utanför stugan, gömde sig alla under sängen och låg tysta där tills man var säker på att gården utanför var tom.

Och panik utbröt den dagen när hyresvärden sa, att han skulle måla huset utvändigt.

HSMSO var tvungen att hitta på en historia och sedan erbjuda sig att måla huset själv. Annars hade ju hyresvärden upptäckt att Minda och att ett antal valpar fanns i huset och då hade förmodligen hela bunten blivit vräkt på direkten.

Ja det blev hektiskt och stressigt. Man sov inte mycket den tiden, för dom andra hundarna i laggårn skulle ju också skötas, Minda skulle ut och valparna skulle ut och dom krävde mer och mer uppmärksamhet.

Till slut hittade HSMSO ett litet hus, Gråsten, som låg ett par hundra meter ifrån stugan och så småningom flyttade HSMSO, Minda och dom tre valparna dit. Och därmed hade den listiga Minda sett till, att aldrig mer behöva bo i laggårn.

Så småningom flyttade Tammys valpar en efter en och till slut blev det Mini och Lucky Luken kvar.

En vacker höstdag var HSMSO och Lucky Luken ute på promenad. Solen sken på ett sånt där disigt sätt och det såg ut som om luften gick ihop med de gul bruna färgerna åkrarna runt laggårn hade.

Dom var framme vid Tamsan och Bimsos grav och plötsligt stannade Lucky Luken och spetsade öronen.

Han stirrade in i diset, sedan sa han,

-.Stopi är död!

-Vad säger du ? frågade HSMSO.

– Stopi är död, ser du inte att han är här, sa Lucky Luken och tittade på mig.

Han vände sitt huvud framåt igen och sa, – Se där!

Och där stod ju Stopi…mitt bland resterna av dom torra sommarblommorna…

Lika glad som han alltid var och viftade på sin långa svans som inte riktigt kringlade sig.

Lucky Luken ville fram och hälsa på Stopi och HSMSO sträckte fram handen mot honom, men lika plötsligt som han kommit, försvann han in i diset igen.

HSMSO och Lucky Luken satte sig i gräset.

– Berätta om Stopi, sa Lucky Luken  och HSMSO berättade…

Stopi var en av Tammys tolvingar…halvbror med dig och Mini.

Från början skulle han till en familj, men i sista stund blev han kvar hos oss. Han skulle iväg igen, men blev kvar än en gång. Sedan flyttade han iväg till en fantastisk person, men kom tillbaka efter ett par dagar, då han nästan slukat hennes katt. Han blev kvar rätt länge, tills det en dag dök upp en familj som ville ha honom. Dom hade redan en akita fröken, så han skulle ju få värdigt sällskap.

Dagen innan dom skulle komma och hämta Stopi var han och Alianen ute på vidderna en sista gång och plötsligt försvann Stopi in i skogen och kom inte tillbaka. Vi åkte runt på dom olika skogsvägarna hela dagen och natten och ropade och tutade med bilen, men ingen Stopi kom.

Samtidigt hade en vargflock börjat vistas på våra områden och vi var oroliga för att Stopi kanske blivit uppäten av vargarna.

Men på morgonen åkte Alianen till det ställe där Stopi försvunnit och plötsligt fick han se honom komma…trött och medtagen och full av lera släpade han sig fram och Alianen sprang av glädje och mötte honom.

Tack och lov att Stopi levde! Troligen hade han fastnat i ett leridike och inte kommit upp och där hade han väl fått kämpa hela natten.

Alianen ville inte släppa iväg Stopi till den nya familjen…han såg Stopis försvinnande som ett tecken på att han borde ha stannat hos oss, men Stopi flyttade i alla fall.

Allt verkade bra och det kom hälsningar från Stopi och bilder tills det en dag inte hördes något alls mer.

Jag har ringt till dom, skrivit till dom och frågat släktingar till dom, men ingen har svarat. Men nu vet vi ju vart han är i alla fall och du sa det ju själv.

– Ja han är ju här, sa Lucky Luken.

– Ja du, Lucky Luken, så kan man ju också de det som, sa HSMSO.

Precis så hände det, på HSMSO och Lucky Lukens promenad.

Det gick en tid och så en dag kom det bud från Zebulon, Den Kortbenta Japanen, en av Stopis kullbröder söderut.

Han hade letat fram familjen som tagit hand om Stopi och fått ur dom att Stopi blivit avlivad.

”Stopi springer runt på en sommaräng och jagar fjärillar.

Han är lika glad som han alltid var, kanske har han vuxit lite till…han stannar upp och tittar mot oss och säger,

– När jag fångat rätt antal fjärillar, så kommer jag tillbaka.”

Så småningom blev alla installerade på det nya stället Soligt Läge. Det kallades så för solen sken alltid på stället från alla håll och kanter.

Hundarna fick hela laggårn till sitt hus och alla fick så småningom ett eget rum. Men innan dess fick några stå tillsammans, bl.a Tammy och Kinji.

Tammy och Kinji hade innan den långa resan upp till norr, haft ett mindre svärmeri, så Tammy var dräktig nu.

Ju tjockare om magen Tammy blev, desto grinigare blev hon också i humöret och hon var ständigt hungrig.

Maten hon fick i sin skål var alldeles för nätt tilltagen enligt henne, fast hon fick dubbla portioner, så innan Kinji som aldrig stressade vid matskålen, hade ätit upp en tredjedel av sin portion, ja då hade Tammy slukat sin skål och blängde stridslystet på Kinji medan vattnet rann i mungiporna på henne.

Och en dag kunde hon inte hålla sig längre…efter att hon tömt sin egen skål, kastade hon sig över Kinjis matskål, medan han chockerad stod och tittade på.

Men det räckte inte med det för Tammy, så till slut slängde hon sig över Kinji och tänkte sluka honom också.

Men innan hon hunnit sätta tänderna ordentligt i honom, kom Alianen och räddade Kinji. Stackars Kinji fick än en gång några rispor och jack här och där, men det största såret fick han ju i sitt hjärta. Han förstod inte hur den underbara, alltid så glada och älskvärda Tammy kunde göra så mot honom.

Han var traumatiserad i flera dagar och hans räddning blev än en gång ett gosedjur, nu i form av en panda.

Dom andra i laggårn hade skräckslaget sett  hur Tammy förvandlats till ett blodtörstigt monster och ingen ville riktigt vara nära henne längre.

Det brydde sig inte Tammy om och det var väl nu det märktes att hon faktiskt var Mindas syster.

Dagarna gick och det blev dags för Tammy att föda. Kinji hade blivit lugn och glad igen och han fick flytta ut till laggårn och Tammy fick nu komma in i pannrummet.

Kinji fick nu sällskap av den milda Smilla, som ju var hans yngre syster och allt var frid och fröjd tills Smilla tog Kinjis panda och slet den i stycken…då rann tårarna på Kinjis kinder igen.

Tammy fick ur sig 9 valpar. Dom första 6 kom ut i ett huj, men sen blev det stopp…till slut kom det två till… Tamsan och Bimso som tyvärr var dödfödda.

En lång stund efteråt kom så då den allra sista…Lucky Luke. Det tog så lång tid för honom att komma ut, så han till slut liknade en tax.

Det var på gränsen att Lucky Luke skulle klara sig också, för han var inte särskilt matglad och han sökte sig inte till värmen med dom andra valparna.

Men tack o lov så sov HSMOSO hos Tammy och valparna och efter varje gång Lucky Luke blivit lagd till Tammy och tvingats bli proppmätt, så fick han sova i sovsäcken med HSMOSO och på så sätt hölls han varm. Och till slut så visste han hur han både skulle äta och trängas om den bästa platsen, precis som dom andra.