Alejandro Caviedes (s)

 Nu är det bestämt! I år får Umeås moderate kommunalråd Anders Ågren en tidig födelsedagspresent av mig: en miniräknare. Jag pallar inte längre! Var har karln lärt sig att räkna egentligen? Det är inte första gången som jag måste ge herr Ågren mattelektioner på min blogg. Fortsätter det såhär så kanske jag borde börja ta betalt!

           På väg till sitt sammanträde med SKL passade herr Ågren på att kommentera den nyss släppta OECD-rapporten om inkomstskillnader. Rapporten, som jag undrar om han ens har läst, visar på den enorma ökningen av inkomstklyftorna som skett de senaste decennierna i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet.

           Jag måste erkänna att logiken i Ågrens resonemang är riktigt underhållande. Duktig på siffror som han är, skyller Ågren denna trend på socialdemokraterna genom att konstatera att den största ökningen av inkomstskillnaderna under perioden 1995-2010 skedde under socialdemokratiska regeringar. Ja, kanske för att av dessa 15 år så är det socialdemokraterna som styr i ELVA medan borgarna bara styr i fyra! Är det då konstigt? Man behöver inte vara ett geni för att förstå att man inte kan jämföra två perioder av helt olika längd! Duh! Givet att socialdemokraterna och borgarna styr i olika antal år, måste vi därmed kolla om den ökning av inkomstklyftorna, som sker under den socialdemokratiska delen av perioden, alls är proportionerlig till den andel av hela den 15-års perioden som de 11 år av socialdemokratisk regeringsinnehav utgör.

           Det är här som Anders Ågren goes bananas! Han påstår att 86% av ökningen av inkomstskillnaderna sker under det socialdemokratiska regeringsinnehavet 1995-2006. Var hämtar han den där siffran ifrån? Inte då från rapporten, som jag nu läst för tredje gång utan att kunna hitta ngt stöd för detta påstående! Snarare tvärtom! SvD har en snygg graf som illustrerar detta:

          Under mätperioden 1995-2010 ökar andelen relativt fattiga från 3,7% till 9,1%, dvs. 5,4 procentenheter. Under de 4 år som borgarna sitter vid makten (2006-2010), vilka inte ens utgör en tredje del av hela mätperioden (1995-2010), hinner andelen relativt fattiga öka med 3,1 procentenheter (från 6 % till 9,1%). Ökningen av andelen fattiga under de åren borgarna styr ( 3,1 procentenheter), utgör alltså över hälften av den totala ökningen (på 5,4 procentenheter). Så, över hälften av ökningen av relativ fattigdom sker på bara 4 år av borgerligt styre. Borgarna har alltså bara behövt regera en tredje del av denna 15års period för att kunna orsaka över hälften av skadan! Hur fan lyckas de alltså?

          Med andra ord: det var inte ens sant att den största ökningen av inkomstklyftorna skedde under socialdemokraternas regeringsinnehav, som Ågren påstod. Tvärtom så accelererar ökningen av inkomstklyftorna vid regeringsskiftet 2006! Varför? Svaret är enkelt: jobbskatteavdraget!

          Inte heller när man mäter inkomstskillnaderna i Gini-koefficient får man fram siffran 86% som Anders Ågren skriver om. Inte konstigt att Ågren varken gör sidhänvisningar eller ens länkar till rapporten. Han har helt enkelt inte läst den!!!

          ..och det är såna genier vi skickar till SKL!

Är det bara jag som tycker att skulpturen utanför entrén till landstingshuset ser ut som en rumpa? Och vem har ställt en toapappersrulle bredvid?

Det är märkligt hur selektiv debatterna kring offentlig konst har varit. Det var eh himla hallå kring standing man 2007, trärosorna 2009, jätteklädnypan 2012 och den tejpade Sara-Lidmancitat 2012, men rumpan utanför landstingshuset har än idag ingen lagt märke till!!

 

Häromdagen fick jag se lite statistik gällande jämställdheten i Umeå. Som väntat, så är det tydligt att kvinnor tjänar mindre än män. Klyftan mellan kvinnor och män gäller inte enbart löner, utan det tar sig även uttryck i anställningstryggheten. Många fler kvinnor än män har visstidsanställningar. Som visstidsanställda, jobbar de utan anställningstrygghet, i ständig ovisshet om huruvida de kommer att få sin anställning förlängd eller ej. Många lever i stand-by, utan att aldrig veta när de ska få jobba nästa gång, i väntan på att telefonen ska ringa så de får veta om de får jobba idag, imorgon eller nästa vecka. Många av dem kan inte köpa något på avbetalning, låna till en bostad eller få ett hyreskontrakt.

          Umeå Kommun, som är den som presenterar denna statistik på sin hemsida, utgör själv inget undantag. De kvinnodominerade yrkesgrupperna som är anställda av Umeå Kommun är också lågavlönade, och de präglas också av en högre grad av otrygga anställningsformer. Men till skillnad från privata arbetsgivare så kan medborgarna påverka Kommunens arbetsgivarpolitik genom att rösta i kommunvalen.

          Socialdemokraterna gick till val i Umeå Kommun bl a på att höja lönerna inom kommunens kvinnodominerade låglönesektorer (se deras kommunpolitiska handlingsprogram på s. 9). Även Vänsterpartiet, som styr Kommunen tillsammans med Socialdemkraterna, gjorde ett liknande vallöfte (se deras program på s. 5). Den borgerliga alliansen, däremot, skrev inte ett enda ord om Kommunens personal i sitt lokala valmanifest. Vallöften om bättre löne- eller anställningsvillkor för kommunens personal lyser med sin frånvaro.

          Utifrån valresultatet från kommunalvalet, som har gett Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mandatet att styra Umeå Kommun, borde vi därför förvänta oss en lönesatsning på de lågavlönade kommunalarbetarna. Tyvärr har vi inte sett röken av den. Vi har ett år kvar till mandatperioden är slut och jag börjar undra om den styrande majoriteten har tänkt leva upp till sina vallöften. Klockan tickar.

          Det börjar bli dags för mindre snack och mera verkstad!!

Jag fick mig ett gott skratt förra veckan när jag läste Umeåtidningen. Det kom in en debattinsändare från Umeåmoderaterna Anders Ågren och Elmer Eriksson, där de på fullt allvar skrev att allianspartierna är bekymrade över den ökande sjukfrånvaron i Umeå Kommun. Enligt dem så har allianspartierna länge efterlyst ökat fokus på arbetsmiljön.

           Med anledning av detta vill jag ställa några frågor till Anders och Elmer. Om det nu är så att moderaterna bryr sig så mycket om kommunanställdas hälsa och arbetsmiljö:

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen avskaffat arbetsgivarens ansvar att göra en rehabiliteringsutredning för den långtidssjukskrivne? Utan detta verktyg blir det svårare för de fackliga organisationerna att bevaka att arbetsgivaren följer sitt rehabiliteringsansvar.

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen sänkt skatterna så ofantligt? Detta har lett till minskade resurser till kommuner och landsting. Ända sedan regeringsskiftet 2006, har 55 tusen offentliganställda förlorat sina jobb. Vi är alltså 55 tusen färre personer som gör exakt samma jobb. Man behöver inte vara synsk för att förstå att arbetsbördan blivit enormt tyngre!

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen infört anställningsformen AVA? Med detta blir det lättare att för arbetsgivaren att slippa tillsvidareanställa. Med tanke på sambandet mellan ohälsa och otrygga anställningsformer, har inte denna reform lett till mindre sjukskrivningar precis.

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen lagt ner Arbetslivsinstitutet som bedrev värdefull arbetsmiljöforskning?

         Ärligheten hos moderaternas oro för den ökande sjukfrånvaron är skrattretande. Det finns all anledning att vara kritisk mot kommunens personalpolitik, men faktum är att borgarna har drivit förslag som hade varit förödande för våra medlemmar om de inte hade stoppats av S och V. Ett exempel är tjänstemannaförslaget att lägga ut all personlig assistans på entreprenad, som borgarna röstade för i Umeå Kommun.  S och V stoppa det, men i borgerligt styrda Vindeln blev förslaget verklighet: med förödande konsekvenser för de personliga assistenterna som fick försämrade arbetsvillkor som resultat.

          Det är bra att moderaterna lyfter upp problemet med sjukfrånvaron, men så länge de i sitt agerande springer arbetsgivarnas ärenden, kommer deras ”oro” för personalens väl och ve enbart att framstå för vad det är: röstfiskeri!

Igår kunde man läsa nedanstående insändare i VK. Jag återger den här på min blogg:

 

Även visstidare är värda rättigheter

Det är med glädje vi ser att i år kommer alla anställda i Umeå Kommun tillhörande Kommunals yrkesgrupper att garanteras löneökning. Detta besked kom från Personalutskottets ordförande Christer Lindwall (s), som under Fullmäktigesammanträdet den 20130325 har uttalat att Kommunen inte ska nolla sina anställda.

Lite lustigt att folkpartiets representant i Landstingsfullmäktige Marianne Normark påstår att Folkpartiet är måna om att patienter med tyngre vårdbehov inte ska prioriteras ned.Väldigt märkligt med tanke på att det var Fp tillsammans med övriga borgerliga partier som införde Kömiljardsreformen, som inneburit att landsting över hela Sverige har låtit patienter med lättare vårdbehov som närmar sig vårdgarantins gräns gå före patienter med tyngre vårdbehov, med ökade väntetider för kroniskt sjuka som följd.

Resurser har omfördelats från patienter med tyngre vårdbehov till friskare patienter, tvärtemot de etiska prioriteringar som Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver.

Bra gjort, Marianne!

 Apropå den privata vårdgivaren som drog tillbaka sin ansökan om att få etablera sig i Skellefteå, så säger moderate landstingsrådet Nicklas Sandström vid dagens interpellationsdebatt på fullmäktige att "Vårdgivare etablerar sig inte för att tjäna pengar. De etablerar sig för att erbjuda vård".

Varför privata vårdgivare etablerar sig i Umeå och inte i andra delar av Västerbotten är för att de tycker att det är mer lönsamt att etablera sig i tätorten. Det är där det går att tjäna pengar.

Välkommen till verkligheten, Nicklas Sandström.

Blev otroligt besviken idag när jag köpte LOKA med smak av "mango päron". Jag var nämligen på bio tidigare i veckan och såg reklamen. Huvudpersonen i den blir av med sitt huvudvärk genom att dricka vatten från hälsokällan i bergslagen, och sedan märker han att vattnet inte smakar mango. Han kallar det för en superbluff. Sedan avslutas reklamen med en röst som säger "Antligen LOKA med smak av mango och päron".

Efter det så har jag inte kunnat sluta tänka på det. Stor fan av mango som jag är, var jag tvungen att smaka den nya LOKA, så jag köpte en flaska idag. Och jag måste hålla med huvudpersonen i reklamen. Det är ju en superbluff. Äckligare vatten har jag inte smakat någonsin. Det smakar faktiskt varken mango eller päron. Bortkastade pengar.

Man märker att avtalsrörelsen dragit igång på allvar när de borgerliga partierna börjar tävla sinsemellan om vem som uttrycker starkast stöd för arbetsgivarsidan.

Om det är något som borgerligheten i Västerbotten inte kan beskyllas för, är just förmågan att kunna hålla masken. Jag tillhör dem som hävdar att, har man blivit avslöjad, så är det ingen idé att envisas med att dölja sanningen. Man gör bara bort sig själv inför alla andra. Och det är förmodligen på den här punkten som jag skiljer mig som mest från Västerbottens höger.

          Med anledning av att landstinget beslutade att minska antalet vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil, har initiativet Doroteaupproret bildats. De har samlat tillräckligt med underskrifter för att landstinget ska hålla en folkomröstning i frågan. Det som började som ett folkligt initiativ, utvecklades dock till ett politiskt slagträ som Allians för Västerbotten nu använder i rent egenintresse.

          I sann populistisk anda har borgerligheten i månader kritiserat beslutet att minska vårdplatserna i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Man har beskrivit denna åtgärd som ett beslut som hotar inlandsbornas säkerhet, och krävt att det dras tillbaka omedelbart, då hela frågan beskrivits som en ”fråga på liv och död”.

          Nåväl, är frågan på liv och död, borde folkomröstningen utlysas snarast. Eller? Men nä, med nävar och klor kämpade högern under dagens landstingsfullmäktigedebatt för att folkomröstningen skulle hållas först – hör och häpna – om ett och ett halvt år! De vill nämligen att den ska hållas samma dag som de allmänna valen. Kan man vara mer genomskinnlig? De vill inte lösa den här frågan, de vill bara göra den till en valfråga. Egenintresset lyser igenom!

          Det har aldrig handlat från alliansens sida om att stå på den lilla människans sida. Från dag 1 har det från deras sida bara handlat om en och enbart en sak: att vinna valet. Borgerlighetens agerande låter sig sammanfattas med ett ord: makthunger. Denna längtan efter makt känner inga gränser. Alliansen för Västerbotten är beredd att gå så långt som att lägga sakfrågan åt sidan och med nävar och klor kämpa för att i 1 och 1 halvt år skjuta upp en folkomröstning de så länge krävt. Det kanske inte var på liv och död?

          För alliansen har detta aldrig varit en akut fråga. Det har snarare varit en valfråga. Doroteaborna har utnyttjats av högern i rent politiskt egenintresse.