Det här är en skylt som hänger på en restaurang här i stan jag var till igår. Men om ni är uppmärksamma så kommer ni se att allt fler restauranger gör likadant. Sänkningen av restaurangmomsen används till att antingen sänka priset eller öka vinsten, men inte till att anställa fler.

Reformen kostar staten 5,4 miljarder kr i uteblivna skatteintäkter och förväntas bara ge 3000 jobb. Detta är ett halvt jobb per miljon. Med andra ord ingenting! Samma summa motsvarar kostnaderna för att anställa 16'000 kommunalarbetare eller 10'000 lärare.

Sedan 2006 då vi bytte regeringen har den offentliga sektorn skurit ner på 50'000 anställda pga skattesänkningarna. Hur mkt fler nedskärningar kommer vi få stå ut med för att kunna äta billigare på restaurang?.. om det nu alls blir billigare att äta på restaurang, för det är lika sannolikt att pengarna istället går till att öka vinsten med oförändrade priser.

Sitter på landstingsfullmäktige och kan inte sluta tänka på en interpellation ställd från Folkpartiet med rubriken Hur uppnå en bättre och jämlik hälsa?.

          Det finns mkt som landstinget kan göra för att uppnå en bättre och jämlik hälsa, bl a riktat förebyggande arbete, samverkan med kommuner, patientsäkerhetsarbete mm. Men jag skulle vilja säga att grundförutsättningarna för landstingets arbete att förbättra folkhälsan i länet är beroende av ett större sammanhang.

          Forskarna Richard Wilkinsson och Kate Picket har visat i en internationellt uppmärksammad forskningsöversikt att folkhälsa samvarierar med inkomstklyftorna. Överlag så förhåller det sig så att ju större inkomstgap som råder mellan dem som tjänar mest och de som tjänar minst, desto mer utbrett är det med hälsorelaterade problem, som hög spädbarnsdödlighet, sjuklig övervikt, psykiska sjukdomar, alkohol- och drogmissbruk, kort medellivslängd mm. :

          Det intressanta med denna forskningsöversikt är att den gör gällande att det inte bara är låginkomsttagare som drabbas av hälsoproblem, utan att även höginkomsttagare uppvisar en sämre hälsa i länder med stora inkomstklyftor jämfört med länder där inkomstskillnaderna inte är lika stora.

          För mindre än 2 år sedan nämnde jag att så mkt som hälften av regeringens skattesänkningar gått till den fjärde delen av befolkningen som tjänar mest, medan så lite som 6% har gått till den fjärde delen som tjänar minst. Sen dess har skatterna sänkts ännu mer. Bl a har halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år gett restauranger som McDonalds miljonvinster men inte ett enda jobb. Samtidigt skär regeringen ner på socialförsäkringssystemen: folk kastas ut från sjukförsäkringen och de arbetslösa får ingen a-kassa. Reformer som rut-avdraget och momssänkningen har dessutom stimulerat tillväxten av en lågavlönade arbetsmarknad.

          Regeringens politik helt enkelt lett till att inkomstklyftorna ökat extremt. I grafen nedan ser vi inkomstutvecklingen för befolkningen delat upp i tiondelar utifrån hur mycket de tjänar. Stapeln längst till vänster visar inkomstutvecklingen för den tiondel av befolkningen som tjänar minst, och den längst till höger visar inkomstutvecklingen för den tiondel som tjänar mest:

Vi ser två saker. Den ena är att de rikare får en allt högre inkomst medan de fattigare får en allt mindre inkomstökning. Den andra är att det för första gången på flera decennier återfinns en grupp som alls inte fått del av inkomstökningarna i ekonomin utan som dessutom upplevt en inkomstminskning. Vart är vi på väg?

          För att återkomma till den ursprungliga frågan ställd av Folkpartiet: Hur uppnå en bättre och jämlik hälsa? Med tanke på den växande ojämlikhetens effekter på folkhälsa så måste jag svara:

 Byt för fan regering!!

Iförgår har ett hundra-tal Umebor protesterat på torget mot Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern. Det håller på att etableras en bild av verkligheten som gör gällande att vi i framtiden kommer vara tvungna att jobba allt längre upp i åldrarna för att kunna finansiera välfärden. Resonemanget bakom är att antalet äldre ökar i befolkningen, vilket innebär att vi alltså blir allt färre som jobbar och ska försörja en allt ökande andel åldringar. För att klara försörjningsbördan måste vi som är i arbete helt enkelt jobba mer.

          Problemet med detta resonemang är, som ekonomen Daniel Ankarloo påpekar, att det utgår ifrån det felaktiga antagandet att försörjningsbördan bestäms av hur mycket vi jobbar i relation till hur många vi har att försörja. I själva verket så bestäms den av hur mycket vi tjänar i förhållande till hur mycket dem vi ska försörja kostar. Han anger en barnfamilj som exempel: det som avgör huruvida en familj kan försörja sina barn är inte hur mycket föräldrarna jobbar eller hur många barn de har, utan snarare hur mycket föräldrarna tjänar i förhållande till hur mycket deras barn konsumerar. En annan barnfamilj kan försörja ännu fler barn även om de skulle jobba mindre förutsatt att de tjänade mer. Så självklart att det inte skulle behöva påpekas, va?

När Borg-kommissionen släppte ut sin rapport fick vi se stora rubriker i allehanda tidningar som varnade för konsekvenserna av den sk ålderschocken. Som rapporten påpekar (s. 10) kommer äldre över 85 år att öka med 67 % från 2020 till 2040. Budskapet var att vi antingen måste höja skatten eller jobba mer för att finansiera välfärden. Dock finner Ankarloo att perioden mellan 1990 och 2010, också lika lång, upplevde även en liknande demografisk utveckling. Det intressanta är att antalet arbetade timmar sjönk under större delen av den här perioden (fr. 7 miljarder 1990 till 6,8 miljarder 2000 för att komma tillbaks till 1990:s nivå först år 2009), och skattekvoten t.o.m. minskade med 8 procentenheter (Välfärdsmyter, 2010, s. 80-81). Det saknas således vetenskapliga belägg för att påstå att vi måste jobba längre för att klara försörjningsbördan. Vad som man inte nämner i debatten är att det inte bara är antalet äldre som ökar, utan även BNP per capita, dvs. samhällets inkomster. Vi är färre som jobbar, men var och en som jobbar producerar helt enkelt för ett allt större värde.

          I samband med varje budgetproposition gör tjänstemännen på Finansdepartementet prognoser över de offentliga finansernas utveckling. De utgår ifrån befolkningsutvecklingen och antagandet om oförändrat arbetsmarknadsbeteende (dvs att folk jobbar lika mkt som idag utifrån kön, ålder och födelseland). I prop. 2009/10:1 bilaga 3 ser vi en sådan prognos i tabell 8 som sträcker sig till 2090. Vad vi ser är att, om den ekonomiska trenden håller i sig, så kommer vi att kunna behålla nuvarande skattekvot fram till 2090 och ändå klara de offentliga utgifterna vilka som andel av BNP i stort sett kommer förbli oförändrade TROTS att vi blir fler äldre.

          Detta får vi dock inte alls höra i media. Det är mycket lättare att sälja lösnummer på nyheter som målar upp en bild av en alarmerande framtid. Samtidigt får pensionsförsäkringsbolagen vatten på sin kvarn för att öka sin försäljning. Men även övriga företag inom välfärdssektorn får lättare att göra affärer, då bilden av en ökad försörjningsbörda som inte kan finansieras av skatter öppnar upp för ökad privatfinansiering. I fjol avslöjades t ex att den ovannämnda Borg-kommissionen var betald av företaget Magnora. Och framför allt är det lättare för näringslivet och den borgerliga regeringen att motivera förslag de annars inte kan finna folkligt stöd för, som höjd pensionsåldern eller sänkta ingångslöner för ungdomar.

          Läs gärna fil dr i ekonomi Daniel Ankarloos artikel Myten om Finansieringsproblemet eller hans senaste bok Välfärdsmyter.
 

Nu kom Göran Hägglunds besked om kravet på steriliseringstvång i samband med könsbyte. Kristdemokraterna har fått med sig alliansregeringen på att behålla kvar steriliseringstvånget.

Hur länge tänker Moderaterna, Centern och Folkpartiet gå Kristdemokraternas homofoba krav till mötes för att behålla regeringsmakten?

 För två dar sen gick en dokumentär på SVT som avslöjade hur Försäkrakingskassans rutiner vid arbetskadeanmälningar drabbar kvinnor som jobbar inom vård och omsorg.

          Tydligen följer Försäkringskassan den gamla lagstiftningen som stiftades1993 när den dåvarande borgerliga regeringen skärpte regelverket, vilket har lett till att bland vårdpersonalen är det bara 1 av 10 av de som söker ersättning för sin arbetsskada som får sin anmälan godkänd - jämfört med varannan bland byggnadsarbetarna. Bland de inom vården som söker ersättning för förslitningsskador är det bara 2 av 100 som får det beviljat, jämfört med 1 av 3 bland byggnadsarbetare.  Som vi kan se i dokumentären, så försvarade den dåvarande moderata riksdagsledamoten Mona Saint Cyr det nya regelverket med att kvinnorna inte borde kommit ut på arbetsmarknaden.

          Trots att regeringen Persson (s) kom fram med ny lagstiftning år 2002 för att lösa problemet, har Inspektionen för Socialförsäkringen hittat att Försäkringskassan fortfarande idag inte följer den nya lagstiftningen. Kvinnor inom vård- och omsorgssektorn står i praktiken oförsäkrade mot arbetsskador.

          Se hela dokumentären här