Lik den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha i Miguel de Cervantes roman verkar ordförande i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i Umeå Thomas Nordvall vara väldigt förtjust i att i sin ärofyllda fantasi ge sig på väderkvarnar som han blandar ihop med jättar som i själva verket inte finns. Läser man hans blogginlägg från den 8 april om förslaget om 6-timmars arbetsdag, så ser man en lång harang av argument som istället för att kritisera förslaget i sig, ger sig på felaktiga påståenden om vad förslaget går ut på.

          I god civilekonomisk anda bortser herr Nordvall från empiriska fakta när han redogör för sina matematiska uträkningar, efter vilka han tror att verkligheten kan anpassas, snarare än att använda sig utav ett teoretiskt resonemang som kan grunda sina utgångspunkter i den faktiska verkligheten. Tre saker är anmärkningsvärda med hans resonemang:

          För det första dömer han förslaget om 6-timmars arbetsdag ut som orealistiskt utifrån ett originellt sätt att räkna på hur den kan finansieras. Med rätta påpekar han att, om vi ska sänka arbetstiden från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, så måste produktiviteten öka med 33% (8/6=1,33). Vi måste alltså producera 33% mer per arbetad timme för att totalt kunna producera lika mycket på 6 timmar som vi idag producerar på 8. Fram till dess har han rätt, men när han i nästa stund skriver ”Jag vet inte hur många som tror att ett vårdbiträde eller en sjuksköterska skulle klara detta” har hans resonemang ballat ur.

          Vad säger att en produktivitetsökning på 33% i arbetslivet måste vara jämt fördelad i alla branscher? Låt oss för en stund lämna det teoretiska rappakalja åt sidan och granska verkliga fakta. Idag har vi en reell BNP per capita som är dubbelt så hög som 1971, vilket innebär att vi producerar i snitt dubbelt så mycket per person än 1971 (mätt i inflationskorrigerade kr och ören). Är det ngn som tror att det innebär att sjuksköterskor och vårdbiträden springer dubbelt så snabbt? Eller att lärare undervisar dubbelt så fort?

          Inom industriell varuproduktion är produktivitetsökningar naturliga. Den vetenskapliga utvecklingen leder till allt nyare teknologi med hjälp av vilken vi kan producera allt mer på allt mindre tid. Men den offentliga sektorn producerar inte industriella varor utan tjänster, som utförs av människor. Som vi vet finns det en gräns för hur mycket vi kan (eller ens vill) rationalisera tjänster. Det finns ingen maskin i världen som kan få en lärare att snabbare hålla en föreläsning för sin klass t ex, och om en sådan skulle finnas, är det tveksamt att eleverna skulle uppskatta det.

          På samma sätt som en arbetstidsförkortning från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön förutsätter en produktivitetsökning på 33%, så var en produktivitetsökning på 20% en förutsättning för att gå ner från 6 till 5-dagarsarbetsvecka (6/5=1,20). Men är det ngn som tror att lärare föreläser 20% snabbare idag än när de jobbade 6 dagar i veckan? Ändå så lyckades socialdemokraterna införa en arbetstidsförkortning från 6 till 5-dagarsarbetsvecka. Hur??

          Ja, svaret stavas strukturomvandling. När Nordvall konstaterar att undersköterskor och vårdbiträden inte kan springa 33% snabbare, så drar han slutsatsen att då måste det anställas 33% fler, och det gäller även alla andra yrkeskategorier. Återigen grundar Nordvall sitt resonemang på fantasier snarare än empiriska belägg. Som sagt är produktivitetsökningar inom industrin den naturliga gången. När industrin tack vare nyare teknologi kan producera allt mer på mindre tid, minskar dess behov av arbetskraft, och gör det möjligt för tjänstesektorn att anställa fler. Ända sedan 1965 har andelen sysselsatta inom industrin minskat till förmån för tjänstesektorn (såväl privat som offentligt), som har kraftigt expanderat. När Nordvall påpekar att det behövs sysselsättas fler för att kunna minska arbetstiden har han givetvis rätt, men han har helt fel när han tror att detta skulle gälla samtliga branscher. Anledningen till att socialdemokraterna kunnat minska arbetstiden till 8-timmars arbetsdag och 5-dagars arbetsvecka är att produktivitetsökningar inom industrin och jordbruk frigjort arbetskraft som med tiden kunnat omfördelas till mer arbetsintensiva branscher som själva inte kan öka sin arbetsproduktivitet i lika stor omfattning.

          För det andra blir förslaget om 6-timmars arbetsdag som en jätte Nordvall ger sig på som inte finns. Strukturomvandlingen innebär en omfördelning av arbetskraft mellan olika branscher, men den är inget som sker från ena dagen till den andra. När Nordvall konstaterar att det IDAG inte finns tillräckligt med yrkesutbildad personal att tillgå för att öka bemanningen med 33%, så utgår han från ett eget förslag han fantiserat ihop. Förslaget om 6-timmars arbetsdag är tänkt från vår sida som en långsiktig vision som ska förverkligas i steg, istället för ngt som ska förverkligas idag, från ena dagen till den andra. Precis som när vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsvecka. Att tro att det inte går att på lång sikt omfördela arbetskraft från industri till tjänstesektorn är att bortse från vad som faktiskt skett sedan 1965!

          För det tredje så är de alternativ till arbetstidsförkortning som Nordvall erbjuder väldigt intressanta, då det som Kd gjort i riksdan tillsammans med övriga högern går i motsatt riktning. Om nu Nordvall tycker att det är bättre att förlänga semestern som han säger, gör han nog bäst i att driva den frågan. Verkligheten är dock att den borgerliga regeringen har minskat antalet semesterdagar för sjukskrivna!!

Nej, det är inget aprilskämt:

Västerbottens Socialdemokratiska Partidistrikt har med röstsiffrorna 84 mot 76 beslutat att anta 6-timmars arbetsdag som ett långsiktigt mål att arbeta efter.

Förslaget kommer ursprungligen från Umeås socialdemokratiska kvinnoklubb och blev först antaget i januari av Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun. Kritiken från högerkanten lät sig inte väntas.

Moderata kommunalrådet i Umeå Anders Ågren for direkt ut med osanning på sin blogg och påstod att Umeås Socialdemokrater avsåg att tvinga folk att gå ner i lön. Socialdemokraternas förslag till arbetstidsförkortning innebärande 6-timmars arbetsdag förutsätter givetvis bibehållen lön. Om nu Ågren är emot lönesänkningar, så är det i första hand moderaternas samarbetspartier Centern och Folkpartiet han ska rikta sin kritik mot, då dessa partier har aktivt gått ut och förespråkat lägre löner.

Men hur ska denna reform finansieras? Är inte befolkningsutvecklingen sådan att antalet personer som går ut i pension ökar? Vi blir allt färre som befinner oss i arbetslivet och som ska försörja allt fler som går ut i pension. Ja, förvisso, men detta argument bortser ifrån en liten detalj:

Det är inte hur många som finns i arbetskraften jämfört med hur många som ska försörjas som avgör huruvida ett samhälle har råd. Det är snarare hur mycket som de som finns i arbetskraften producerar jämfört med hur mycket som befolkningen i samhället konsumerar, som är det avgörande. Vi är visserligen färre som finns i arbetskraften, men var och en av de som är i arbetskraften producerar allt mer.

Idag, 93 år efter att vi införde 8-timmars arbetsdag har vi en bnp per capita som är 9 ggr så högt. Sverige har inte haft så mkt resurser som det har idag. Idag, 43 år efter att vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsveckan, har vi en BNP per capita som är dubbelt så högt som då. Vi producerar per person alltså dubbelt så mkt som 1971, är det då rimligt att vi jobbar lika mkt som 1971?

Idag har Västerbottens socialdemokrater beslutat sig om att ställa sig bakom kravet om 6-timmars arbetsdag. Ingen av oss som satt på distriktsårskonferensen där detta beslut togs tror att denna reform går att genomföra idag, eller imorgon. Men idag lägger vi alltså första tegelsten för att påbörja bygget av ett nytt samhälle, där arbetslivet är till för människan och inte människan till för arbetslivet.

Förslaget skickas vidare till partiets kongress och där avgörs om partiet nationellt kommer att anta förslaget som sitt eget.

Igår fick vi lyssna på en spännande radiodebatt mellan SSU Umeås företrädare Veronika Engelmann och Moderaternas företrädare Edward Riedl om Umeås Socialdemokraters krav på 6-timmars arbetsdag.

Det är på inget sätt oväntat att Moderaterna är emot en arbetstidsförkortning till 6-timmars arbetsdag. De röstade också emot 8-timmars arbetsdag när den infördes 1919 och mot 5-dagars arbetsveckan, när den infördes 1971 (innan dess jobbade man 6 dagar i veckan). Och det handlade precis om samma argument:

-vi har inte råd

-det leder till en lönesänkning

-det finns viktigare prioriteringar

Lite intressant att moderaterna använder exakt samma argument idag som 1919 eller 1971. Vi arbetar betydligt mindre idag än då, men lik förbannat har vi ändå högre lön. Det visade sig att vi faktiskt hade råd. Veronika Engelmann förklarar skälet till detta i intervjun, som ni får lyssna på här:

Socialdemokraterna i Umeå har i kväll fattat beslut att ställa sig bakom kravet på 6-timmars arbetsdag.

Mer om detta under den här veckan.