I sin kommentar om World Values Survey-undersökningen, beklagar sig Moderaternas landstingsråd i Västerbotten Nicklas Sandström om att hela 21 procent av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. Ärligt talat så förstår jag mig inte på moderaterna. Är det inte precis en tusenlapp mera i plånboken som de lovat ut väljarna år 2006 i form av jobbskatteavdrag om de vann valet? Ok om moderaterna vill vinna val genom sådan billig populism, men stå fan i mig för det åtminstone!

Jag blir ärligt talat bestört när jag ser hur en del av våra egna företrädare i partiet försöker lägga locket på primegateaffären. Än idag har inte partiledningen uttalat sig om händelsen, om vi nu inte ska räkna partisekreterarens (icke-)uttalande, där han snarare än att ta tydligt avstånd från primesossarnas agerande, kritiserar medlemmarna för att de krävt åtgärder.

          Det som Niklas Nordström & Co gjorde var att låta vår motpart Svenskt Näringsliv köpa sig inflytande i partiet. De har kartlaggt partimedlemmar som de tycker har obekvämma åsikter, de har skrivit debattartiklar på uppdrag åt Svenskt Näringsliv och låtit höga partiföreträdare skriva under, de har genomfört valundersökningar vars resultat redan var uppgjort på förhand i syfte att vrida partiets politik i den riktning Svenskt Näringsliv betalat för. De har alltså låtit Svenskt Näringsliv infiltrera vårt parti. Och det enda vi hört från partiledningen kring detta är tystnad.

          Ingen av primesossarna har dementerat de här uppgifterna, och Niklas Nordström själv har i en artikel i Aftonbladet erkänt vad som skett, även om han ser det som ett hälsosämt sätt att "stärka kontakterna mellan näringslivet och socialdemokratiska företrädare".

          Det finns många förseelser av mindre allvar som partiet varit mkt snabbt att ta avstånd ifrån, men det här är man helt tyst om. Även SSU:s ordf. Jytte Gutelands agerande är väldigt märkligt. Efter flera veckors tystnad väljer hon att, liksom Baylan, tolka reaktionerna efter skandalens avslöjande som en falangstrind mellan höger och vänster, för att uppmana till lugn och ro och undvika en splittring av partiet. Ja! Samma Jytte Guteland som direkt efter valförlusten går ut och kräver hela partiledningens avgång, ska nu prata om splittring!

          Även Lennart Holmlund hakar på. Ngt fördömande av primegateaffären från hans sida lyser med sin frånvaro, men vad han tycker om medlemmarnas reaktioner är däremot tydligt, då han på sin blogg också kopplar dem till falangstriderna från SSU. För det första så är de här falangstriderna ingenting som kommer från SSU, utan de har alltid funnits sedan partiets bildande och har snarare spridits till SSU, där de varit som starkast. Den som känner till sitt partis historia, vet om detta. Och för det andra -vilket är mkt viktigare- så handlar inte den uppståndelse som uppstått efter primegate om politik, det handlar om moral.

          Det här har INGENTING med höger och vänster att göra. Det handlar om partiets interna demokrati som tagit skada av primegate och partiledningens ovilja att ta tag i detta. Partiets interna demokrati är en angelägenhet för alla, så sluta göra det till en fråga om höger och vänster.

De senaste dagarnas diskussioner kring Baltic Gruppens barnsliga utspel med hot om uteblivna investeringar om Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet, samt den samlade borgerlighetens uttalade stöd till Baltic Gruppen, gör en diskussion kring demokrati högst aktuell. Mot bakgrund av detta, så publicerar jag nedan ett inlägg från feberuari som har fått förnyad aktualitet:

Kapitalets revansch i samhället

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

          När Per Albin Hansson (s) uttryckte ovanstående ord 1928 i sitt berömda folkhemstal hade Sverige precis infört allmän rösträtt (1919). För Per Albin var det viktigt att visa att allmän rösträtt bara utgör en begränsad form av demokrati: politisk demokrati. Men sålänge det rådde fattigdom fanns det ingen social demokrati, och så länge det ekonomiska livet styrdes av marknaden (snarare än folkets demokratiskt fattade beslut) fanns det ingen ekonomisk demokrati.

          Arbetarrörelsens kamp för social demokrati har förts i konflikt mot kapitalet genom att ta från kapitalet de arenor där vi förvägrats tillträde. När privatskolor var regeln och kommersiella intressen stängde ut oss från utbildningsmöjligheter bildade vi ABF och folkhögskolor, men framför allt tog vi makten över politiken och stiftade in gratis utbildning för alla i offentlig regi. Genom solidarisk skattefinansiering av skolor, sjukhus, äldreboenden och andra sociala sfärer befriade vi dessa från kommersiella intressen för att kunna garantera allas rätt att på jämlika villkor ta del av dem.

          Även politisk demokrati fick vi i konflikt mot kapitalet, som styrde det politiska livet genom ett rösträttssystem där enbart de förmögna (och företagen) hade rätt att rösta. Genom införandet av allmän rösträtt tog vi politiken ifrån kapitalet och gjorde den till allmän egendom, med jämlika villkor för deltagande.

          Det vi står inför idag är kapitalets revansch, som försöker ta tillbaka förlorad mark. Vinstdrivande friskolor, sjukhus mm är alla uttryck för de kommersiella intressens intrång i vår välfärdssektor. Men inte bara den sociala demokratin är hotad. När alliansregeringens jobbpolitik misslyckats totalt, riskerar politiken att bli beroende av det privata näringslivet. Det är klart att vi ska välkomna initiativ från privatpersoner som Krister Olsson från Balticgruppen som skänkte 20 miljoner till kommunen för att skapa sysselsättning. Men kan vi lita på att Balticgruppen inte förväntar sig någonting tillbaka av kommunens politiska ledning?

          En sak är säker, nämligen att vi kan sluta prata om demokrati när vi hamnar i den sitsen då kommersiella intressen styr vilken politik vi ska föra. Om den här utvecklingen fortsätter kan vi komma att förlora den politiska demokratin innan vi ens hunnit uppnå den ekonomiska. Och då är vi tillbaka på ruta noll, som t.o.m. Per Albin 1928 hade lämnat bakom sig.

Man undrar vilken syn på demokrati som råder inom alliansen när de på VK-bloggen går till samlat försvar för Baltic Gruppen, som hotat med uteblivna investeringar i Umeå om Socialdemokraterna i kommunen bildar ett samarbete med Vänsterpartiet.

Vilken rätt har det privata näringslivet att diktera för Socialdemokratiska Arbetarepartiet vilka partier de ska samarbeta och inte samarbeta med? Man tycker att det är väljarna som genom sina demokratiskt valda partier ska påverka vilka som ska vara kommunalråd, nämndordföringar osv. Men tydligen delar varken näringslivet eller alliansen denna uppfattning.

När alliansregeringens jobbpolitik misslyckats totalt, riskerar politiken att bli beroende av det privata näringslivet. Det är klart att det är positivt med privata företag som vill investera i Umeå, och lika självklart är det att de ska få investera var de vill i landet. Men att -liksom Baltic Gruppen- hota med uteblivna investeringar om det inte blir det politiska styre de hade önskat sig, avslöjar de demokratiska problemen som följer av att göra sig beroende av det privata näringslivet. Istället för att problematisera detta, går alliansen till samlat angrepp på VK-bloggen mot såväl Holmlund (s) som Vänsterpartiet och agerar därmed i Baltic Gruppens ekonomiska intressen.

          En sak är säker, nämligen att vi kan sluta prata om demokrati när vi hamnar i den sitsen då kommersiella intressen styr vilken politik vi ska föra. Detta var jag väldigt tydlig med när jag redan i februari skrev om Baltic Gruppens donationer till kommunen. Och redan då varnade jag för detta.

Man undrar om det är med ironi som Jimmy Lindberg, enligt egen utsago moderat, kallar sig för den skarpaste kniven i lådan på sin blogg, där han i sin iver för att kasta skit på fackföreningsrörelsen agerar språkrör åt sverigedemokraterna i sin syn på fackligt medlemskap.

          Såväl Transportarbetareförbundet som Akademikerförbundet SSR har uteslutit medlemmar för att de är aktiva i sverigedemokraterna. Andra fack är skeptiska till det här sättet att hantera frågan, som vissa menar gör sverigedemokrater till martyrer. Jag är beredd att hålla med, men vilket förhållningssätt facket än intar, så är det upp till förbundet i fråga att själva fatta beslut om saken.

          Den ”skarpaste” kniven i lådan, Jimmy Lindberg, menar dock i kommentartråden att man i ett demokratiskt land inte ska uteslutas från facket pga de politiska åsikter man har.

          Facket är ingen myndighet, det är en FÖRENING. I en förening är det medlemmarna som bestämmer genom demokratiska beslut. Bedömer medlemmarna via sin demokratiskt valda styrelse eller via de beslut de demokratiskt fattar på sina kongresser, att medlemskap i SD är oförenligt med de stadgar medlemmarna demokratiskt fattat beslut om, så ska sverigedemokrater kunna uteslutas från facket. VAD i detta är odemokratiskt? Ska man nu också tycka att ett parti inte ska kunna utesluta en medlem när hennes politiska åsikter strider mot partiets stadgar och ideologi? Så ska nu kristdemokrater få vara med i Vänsterpartiet och moderater i Socialdemokraterna? Ja, hans svar på detta är förvånansvärt: JA.

          Om nu Jimmy är den skarpaste kniven i den borgerliga lådan, kan ni tänka er hur pass skarpa Riedl, Kling, Skiddi och alla andra ”knivar” i den lådan är.

Kolla gärna på den här reklamfilmen från Unga Elektrikerna. Den sammanfattar på ett bra sätt vilka framgångar som fackföreningsrörelsen gjort för oss alla, och vilka faror som hotar vår välfärd.

Förra gången jag förespråkade rätten till heltid på bloggen, slogs jag av hur många borgerliga röster som reagerade mot detta. Det som jag trodde var en självklarhet som ingen skulle vara emot, visade sig vara mer provocerande än att svära i kyrkan. Och nu när jag igen skriver om det på min blogg, hamnar inlägget överst på listan över de mest kommenterade bloggarna.

          Den här gången tycker jag dock att den kritik jag får är seriös och förtjänar att bemötas med respekt. I stort sett går den ut på ställa frågan om varför en arbetsgivare ska tvingas erbjuda en heltidstjänst åt en anställd som önskar gå upp i tid när arbetsgivaren inte behöver sin anställde på heltid? Ett företag bedriver inte välgörenhet utan det producerar varor/tjänster i syfte att göra vinst. Gör inte arbetsgivaren ngn vinst på att erbjuda sina anställda heltid så varför ska han det?

          Frågan verkar berättigad, men den utgår ifrån en särskild syn på människan som växt sig starkt i vårt kapitalistiska samhälle och som sällan blir ifrågasatt: att människan enbart är ett verktyg, ett objekt för företag att göra vinst på. På arbetsmarknaden så har inte människan ett egenvärde, utan hon räknas enbart i den mån hon besitter egenskaper som gör henne lönsam. Och betraktas man inte som lönsam, antingen för att man råkar vara funktionshindrad, har fel utbildning eller vad det nu kan vara, så har man inget värde på arbetsmarknaden.

          Det här synsättet utgör en förutsättning för arbetsmarknadens sätt att fungera, om än en outtalad förutsättning som vi sällan är medvetna om. För varför är det problematiskt att tvinga en arbetsgivare att erbjuda en heltid som han ur lönsamhets synpunkt inte behöver, om inte arbetaren enbart räknas som ett kugghjul i arbetsgivarens företagsmaskineri?

          Mot detta sätt att se på människan erbjuder vänstern en mer humanistisk syn på arbete som en social rättighet. Istället för att se på människan som ett medel för företag att göra vinst, så ser vi företag som ett medel för människan att förverkliga sig själv. Dels genom att företag utgör medel för människan att producera de produkter/tjänster som den sedan konsumerar, och dels genom att de utgör ett medel för människan att genom arbete få utlopp för sin kreativitet. Vi vill skapa en annan typ av samhälle där företag är till för människan och inte människan till för företag; ett samhälle där produktionen styrs av människan och inte människan av produktionen.

          Frågan är alltså om det ska vara privata vinstintressen eller det allmänna intresset som ska styra vilken typ av jobb som ska råda på arbetsmarknaden. Om arbete är en social rättighet, ett gemensamt ansvar, så måste vi gemensamt kunna bestämma på demokratisk väg hur produktionen och arbetslivet ska organiseras. Med andra ord så måste ekonomin -som Per Albin Hansson (s) påpekade i sitt folkhemstal- demokratiseras.

Som jag tagit upp tidigare så utgör offentlighetsprincipen, som gör det möjligt för oss att granska kommunen och andra myndigheter, en viktig förutsättning för demokratin. Om vi inte hade rätt till insyn, skulle vi inte kunna kontrollera att kommunen agerar i enlighet med de beslut som vi genom våra demokratiskt valda företrädare fattar.

          Som jag ser det finns det 2 hot mot offentlighetsprincipen. Det ena är ett externt hot som kommer från näringslivet som utövar påtryckningar för att offentlig verksamhet ska privatiseras (vilket innebär att offentlighetsprincipen upphör att gälla för berörda verksamheter). Men jag ser även ett internt hot i form av en framväxande tjänstemannakår med en egen agenda.

          Lagar finns till för att följas, och har vi en grundlag som ger oss alla rätt att ta del av allmänna handlingar, så ska inte kommuntjänstemännen vägra att lämna ut dem. Jag har tidigare bloggat om detta, eftersom senaste gången jag begärde ut offentliga uppgifter av kommunen var jag tvungen att vända mig till kammarrätten genomen överklagan. Och när kammarrätten dömde till min fördel, var det ändå inte slut. Kommunen valde att överklaga beslutet. Det hela slutade med att kommunen, efter flera månader av överklaganden hit och dit, äntligen gav mig uppgifterna förra veckan. Ska det behöva gå på det där viset?

          Vad är det kommuntjänstemännen försöker mörklägga för kommunpolitikerna? Varför är man så rädd för granskning?

Vi som jobbar åt kommunen har större möjligheter att påverka vår arbetssituation än de som jobbar på motsvarande verksamheter som drivs i privat regi. Förutom med facklig kamp, kan vi påverka våra arbetsplatser med vår valsedel och politiska engagemang. De här möjligheterna försvinner när vi privatiserar offentlig verksamhet genom utförsäljningar eller upphandlingar.

          Klart att det också finns brister inom offentlig sektor. T ex är det vanligt att kommuner kringgår lagen om anställningsskydd (LAS) genom att göra sig av med vikarier kort innan dessa jobbat upp sig till företrädesrätt. Man ersätter dem med nya vikarier för at slippa fastanställa (Se här). Problemet finns också inom den privata tjänstesektorn, men skillnaden är att vi kommuninvånare faktiskt äger den offentliga sektorn och styr den genom våra demokratiskt tillsatta förtroendevalda. Vi kan därför påverka den.

          Av de vikarier som våren -07 var nära till att fä företrädesrätt, var det bara kring 27% som faktiskt fick det. 73% blev alltså troligtvis utbytta. Vi i SSU Umeå och Kommunals s-förening lyfte upp frågan i partiet. Resultatet blev att så många som 72% av de som i december -08 var på väg att få företrdesrätt, faktiskt hade hunnit få det maj 2009, enligt uppgifter från kommunens lönekontor. Om uppgifterna stämmer, så utgör detta en klar förbättring.

          Det här är ett tydligt exempel på hur det går att påverka den offentliga sektorn. Vi ska därför värna om den. Det privata näringslivet ska ge fan i att sätta sina klor på den, för den tillhör oss, och då ska vi inte hålla på att sälja ut den eller lämna över driften till privata företag.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

          När Per Albin Hansson (s) uttryckte ovanstående ord 1928 i sitt berömda folkhemstal hade Sverige precis infört allmän rösträtt (1919). För Per Albin var det viktigt att visa att allmän rösträtt bara utgör en begränsad form av demokrati: politisk demokrati. Men sålänge det rådde fattigdom fanns det ingen social demokrati, och så länge det ekonomiska livet styrdes av marknaden (snarare än folkets demokratiskt fattade beslut) fanns det ingen ekonomisk demokrati.

          Arbetarrörelsens kamp för social demokrati har förts i konflikt mot kapitalet genom att ta från kapitalet de arenor där vi förvägrats tillträde. När privatskolor var regeln och kommersiella intressen stängde ut oss från utbildningsmöjligheter bildade vi ABF och folkhögskolor, men framför allt tog vi makten över politiken och stiftade in gratis utbildning för alla i offentlig regi. Genom solidarisk skattefinansiering av skolor, sjukhus, äldreboenden och andra sociala sfärer befriade vi dessa från kommersiella intressen för att kunna garantera allas rätt att på jämlika villkor ta del av dem.

          Även politisk demokrati fick vi i konflikt mot kapitalet, som styrde det politiska livet genom ett rösträttssystem där enbart de förmögna (och företagen) hade rätt att rösta. Genom införandet av allmän rösträtt tog vi politiken ifrån kapitalet och gjorde den till allmän egendom, med jämlika villkor för deltagande.

          Det vi står inför idag är kapitalets revansch, som försöker ta tillbaka förlorad mark. Vinstdrivande friskolor, sjukhus mm är alla uttryck för de kommersiella intressens intrång i vår välfärdssektor. Men inte bara den sociala demokratin är hotad. När alliansregeringens jobbpolitik misslyckats totalt, riskerar politiken att bli beroende av det privata näringslivet. Det är klart att vi ska välkomna initiativ från privatpersoner som Krister Olsson från Balticgruppen som skänkte 20 miljoner till kommunen för att skapa sysselsättning. Men kan vi lita på att Balticgruppen inte förväntar sig någonting tillbaka av kommunens politiska ledning?

          En sak är säker, nämligen att vi kan sluta prata om demokrati när vi hamnar i den sitsen då kommersiella intressen styr vilken politik vi ska föra. Om den här utvecklingen fortsätter kan vi komma att förlora den politiska demokratin innan vi ens hunnit uppnå den ekonomiska. Och då är vi tillbaka på ruta noll, som t.o.m. Per Albin 1928 hade lämnat bakom sig.