Alejandro Caviedes (s)
Visar inlägg med etikett förstamaj
Visa träffar från alla bloggar

Bara en fin tradition?

Från SSU Umeås sida har vi alltid önskat oss ett första maj med bara ett tåg, som samlar alla. Första maj är inte sossarnas dag, inte heller Vänsterpartiets eller ens fackets för den delen. Det är arbetarrörelsens dag! Och då ska vi inte vara splittrade i olika organisationer som motarbetar varandra, utan vi ska ta tillvara på vad vi har gemensamt och gör oss alla till en del av arbetarrörelsen.
 
          De ideologiska skiljelinjerna inom rörelsen behöver inte ses som ett hot utan de kan även berika den. Men det är svårt att se hur t ex Vänsterpartiet nästa år kommer vilja gå tillsammans med Arbetarpartiet när dessa i samma tåg kritiserar de förras ställningstagande för flytten av biblioteket. Var man tycker att bibblan ska ligga är inte precis det som definierar en som socialist, och då är det svårt att se vitsen med att ha det som paroll på första maj. På samma sätt är det svårt att se hur vi från sossarna och facket kommer vilja gå tillsammans med kommunisterna när de bär på plakat med symboler som av allmänheten förknippas med en sovjetdiktatur som dagens kommunister själva tar avstånd ifrån.
 
          Men framför allt är det svårt att se hur vanligt folk ska kunna känna igen sig i de krav vi ställer på första maj och som vi för i deras namn. I det avseende var påskuppropet mycket bättre, som genom sin partipolitiska obundenhet lyckades samla såväl socialister från alla möjliga schatteringar som vanligt folk kring en viktig fråga. Detta är vad vi behöver på första maj: frågor som har tillräcklig starkt sprängkraft för att kunna ena arbetarklassen i sin kamp mot överheten. 8-timmarsarbetsdag var en sådan fråga för 121 år sen. Dess sprängkraft var så stark att den gav upphov till förstamajtraditionen som än idag lever starkt. Den upplevdes som en konkret, viktig och realistisk förbättring av arbetarnas livsvillkor. I ljuset av det känns vår paroll ”jämlikhet och tillväxt” lite för generell för att kunna mobilisera massorna. Den kan betyda vad som helst, och säger därför ingenting. Å andra sidan känns frågan om att stoppa flytten av stadsbiblioteket, som arbetarpartiet drev, alltför oviktig för folkflertalet som inte ids sätta sig in i frågan och än mindre demonstrera för den.
 
          Jag tror vi i arbetarrörelsen behöver ta oss en funderare kring vad vårt deltagande på första maj har för syfte. Ska det användas av varje parti som ett sätt att stärka sin egen position inom rörelsen i förhållande till andra arbetarpartier eller ska första maj fungera som en plattform för att ena folkflertalet kring politiska krav de är beredda att ta striden för? 

Garnelis talar om jämställdhet och barnfattigdom

Idag hade jag tänkt visa Marianne Garnelis förstamajtal, som handlar om jämställdhet och barnfattigdom. Marianne är ordförande för Handels s-förening i Umeå och talade på första maj för Umeå S-kvinnor där hon också är aktiv. Ni kommer gilla talet:

I Palmes spår

Att högerns ledare Holmberg kräver att jag ska avgå är inte så märkvärdigt. Det är hans yrke. Men när han kräver att jag ska avgå därför att en ambassadör rest hem, då framstår han som ett alltför villigt, tjänstvilligt offer för en inbillad påtryckning från en främmande makt. Nu är min avgång inte lika aktuell säger Holmberg, ty ambassadören kommit tillbaka. Sannerligen är detta en logikens triumf över vettet. Låt oss bygga en vakttur åt Holmberg ute på Arlanda. Där kan han sitta och se ambassadörerna komma och gå, räkna in ambassadörer och räkna ut vad han skall tycka. Men låt oss i höstens val se till att Holmberg inte får något ansvar för den svenska utrikespolitiken.

                                                                                    Olof Palme, 1 maj 1968

           Länge har högern kännetecknats av en total avsaknad av kritisk insikt i vad USA gör ute i världen. Det gällde då 1968 när moderatledaren Ynge Holmberg tyckte att Palme skämde ut Sverige när Palmes krav till USA att lämna Vietnam ledde till att USA:s ambassadör lämnade Sverige. Och det gäller även nu år 2010 när moderaternas riksdagsledamot från Umeå Edward Riedl tycker på sin blogg att kommunalrådet Lennart Holmlund (s) skämmer ut Umeå när han kräver att USA:s ambassadpersonal ska skickas tillbaka till USA när det avslöjats att ambassaden gjort sig skyldiga för spioneri mot Sverige.

          Samtidigt som Riedl erkänner att det är oacceptabelt att USA spionerar mot oss, invänder han att frågan kvarstår "hur omfattande detta varit och i vilket syfte". Och då är min enkla fråga: i vilket syfte och i vilken omfattning spioneri från en främmande makt som USA måste vara enligt herr Riedl för att vi ska låtsas som om ingenting har hänt och låter ambassadören stanna kvar i Sverige för att göra det han inte har ngn rätt att göra här? Det är inte första gången USA gör sig skyldig för spioneri. När får det vara nog?