Tidningen Kommunalarbetaren har publicerat en intressant artikel om jobbskatteavdraget i sitt senaste nummer (13/2011), som visar på de problematiska antaganden som ligger bakom påståendet att denna reform faktiskt skulle skapat några jobb. Finansdepartementet hävdar att det på sikt kommer att ge 105 000 fler arbetstillfällen. Skulle detta stämma, så rör det sig alltså om de mest dyrköpta jobben i sysselsättningsspolitikens historia och ett slöseri med resurser utan motstycke: de 80 miljarder kr som hela kalaset (bara i år) kostar samhället i form av uteblivna skatteintäkter motsvarar lönekostnader för cirka 240 000 kommunalare! Skulle dessa pengar investeras inom offentlig sektor, skulle de därför skapa minst dubbelt så många arbetstillfällen!

          Men problemet är inte bara det högst ineffektiva sätt varpå jobbskatteavdraget skapar jobb. Framför allt är problemet att vi faktiskt inte vet om det ALLS skapar några jobb, eftersom de bedömningar som Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (KI) gör, baseras på modeller som grundar sig på orealistiska antaganden, ngt som Thomas Andrén som gjorde analysen för KI själv erkänner.

 Hela tanken med jobbskatteavdraget är att en skattesänkning gör det mer lönsamt att arbeta än att välja ”bidrag”, varpå fler kommer att välja att arbeta. Om arbetslösa kan välja bort ”bidrag” och börja jobba, då antar man att alla arbetslösa får a-kassa eller försörjningsstöd. Sanningen är att 60% är inte berättigade till a-kassa, och för att få försörjningsstöd kan socialkontoret ställa krav som inte alla är beredda att godta. Vidare antar man att deltidsansarbetande kan välja att gå upp i heltid, när verkligheten är att bara 1 tredje del av de deltidsanställda LO-medlemmar har själva valt att jobba deltid. Och det mest problematiska av alla antaganden är att sänkta skatter ger fler jobb, när den långsiktiga trenden i Sverige visar att sysselsättningen ökat i takt med att skatterna höjdes för att bygga ut den offentliga sektorn, vilket möjliggjorde för många kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.

          Regeringens trovärdighet vad gäller jobbskatteavdraget blir inte bättre av att det femte steget nu blir uppskjuten med hänsyn till "det kritiska läget i världen". Om jobbskatteavdraget faktiskt skapar många jobb, så vore det en perfekt åtgärd för att mildra krisen. Alltså tvivlar regeringen själv på jobbskatteavdragets jobbskapande effekter. Som jag nämnt tidigare, så innebar 90-tals krisen att 330 000 offentliga anställda förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde ledde aldrig till att man anställde lika många tillbaka, utan idag utför vi samma jobb inom offentlig sektor men fördelat på 330 000 färre anställda. Arbetsbelastningen är därför orimlig. Med detta som bakgrund tycker jag att SSU:s krav om att skapa minst 200 000 nya jobb inom offentlig sektor ter sig som ngt av mkt högre prioritet än en skattesänkning vars effekter inte bara är högst osäkra utan dessutom extremt ineffektiva vad gäller antalet jobb det påstås kommer skapar.
 

Idag ska ni få en läxa av mig. Ni får 3 frågor som jag ska ha svar på. Ni behöver inte svara exakt, utan ni kan svara på ett ungefär. Jag själv orkar inte ta reda på de exakta siffrorna utan jag tycker det är mycket mer bekvämt när man får avrunda till jämna tal, men ni får själva bestämma hur exakta ni vill vara. Senare på kvällen publicerar jag facit, men det blir jämna tal ;).

1. Hur mkt pengar har den moderatledda regeringen sänkt skatterna med?

2. Hur stort är landstingets budget?

3. Hur många landsting av Västerbottens storlek motsvarar regeringens skattesänkningar?

Ni får till kl 21:00 :)

Ända sen moderaterna i förra valrörelse helt plötsligt fick för sig att de var ett arbetarparti, har de saboterat vårt förstamajfirande. I t ex Västervik arrangerade moderaterna sitt eget första maj tåg, trots att historien bakom förstamajdemonstrationerna härrör från arbetarrörelsens krav på 8-timmars arbetsdag som moderaterna försökte stoppa 1918... och trots att de med jämna mellan rum (nu senast förra året) försökt avskaffa första maj som helg dag.

         Men även om vi slapp ett moderattåg i Umeå, slapp vi dock inte se på Reinfeldt tränga sig i socialdemokraternas tåg. Här ser vi honom längst fram när vi passerar svingen, både med en lie i ena handen och ett plakat i den andra som symboliserar den rena egoism som ligger bakom alliansregeringens politik. Dess tydligaste uttryck utgörs av skattesänkningarna, som presenterats som ngt till gagn för löntagarna. Och visst har det gett mer pengar i plånboken till löntagare, men pengarna har tagits från den gemensamt finansierade välfärdssektorn. Individen har lyfts upp på bekostnad av kollektivet.

          Så mkt som 50% av de totala skattesänkningarna (48 miljarder kr) har gått till den fjärde delen av befolkningen som tjänar mest, medan så lite som 6% har gått till den fjärde delen som tjänar minst. Den här fjärde delen som bara fått 6% av skattesänkningarna har alltså blivit av med 48 miljarder kr som de förut kunde ta del av i form av skattefinansierade välfärdstjänster. Den extra lilla 1'750 kr i jobbskatteavdrag som löntagarna fått i genomsnitt (som f.ö. är mindre eftersom höjningen av bl a a-kasseavgiften äter upp en hel del) räcker alltså inte för att köpa sig till bättre bättre skola, vård och omsorg. Men de 50% av skattesänkningarna (48 miljarder kr) som den lilla fjärde delen av befolkningen som tjänar mest får, mer än räcker för denna överklass för att skaffa sig privata lösningar som kompenserar för de försämrade offentliga tjänsterna: privata inkomstförsäkringar som ger högre ersättning än den sänkta a-kassan, privata sjukförsäkringar som gör att man kan gå före i vårdkön, mm.

          Vad som kännetecknar arbetarrörelsen är insikten att vi som enskilda individer är svaga. Det är först när vi går ihop och solidariskt ställer upp för varandra som vi blir starka. Privata lösningar mår gynna den överklass Reinfeldt själv utgör en del av, men för folkflertalet utgör en stark offentlig sektor enda sättet att ta del av nödvändiga tjänster som sjukvård, skola och alla de tjänster vars förutsättningar undermineras av de skattesänkningar liemannen Reinfeldt satt igång.