Förra gången jag förespråkade rätten till heltid på bloggen, slogs jag av hur många borgerliga röster som reagerade mot detta. Det som jag trodde var en självklarhet som ingen skulle vara emot, visade sig vara mer provocerande än att svära i kyrkan. Och nu när jag igen skriver om det på min blogg, hamnar inlägget överst på listan över de mest kommenterade bloggarna.

          Den här gången tycker jag dock att den kritik jag får är seriös och förtjänar att bemötas med respekt. I stort sett går den ut på ställa frågan om varför en arbetsgivare ska tvingas erbjuda en heltidstjänst åt en anställd som önskar gå upp i tid när arbetsgivaren inte behöver sin anställde på heltid? Ett företag bedriver inte välgörenhet utan det producerar varor/tjänster i syfte att göra vinst. Gör inte arbetsgivaren ngn vinst på att erbjuda sina anställda heltid så varför ska han det?

          Frågan verkar berättigad, men den utgår ifrån en särskild syn på människan som växt sig starkt i vårt kapitalistiska samhälle och som sällan blir ifrågasatt: att människan enbart är ett verktyg, ett objekt för företag att göra vinst på. På arbetsmarknaden så har inte människan ett egenvärde, utan hon räknas enbart i den mån hon besitter egenskaper som gör henne lönsam. Och betraktas man inte som lönsam, antingen för att man råkar vara funktionshindrad, har fel utbildning eller vad det nu kan vara, så har man inget värde på arbetsmarknaden.

          Det här synsättet utgör en förutsättning för arbetsmarknadens sätt att fungera, om än en outtalad förutsättning som vi sällan är medvetna om. För varför är det problematiskt att tvinga en arbetsgivare att erbjuda en heltid som han ur lönsamhets synpunkt inte behöver, om inte arbetaren enbart räknas som ett kugghjul i arbetsgivarens företagsmaskineri?

          Mot detta sätt att se på människan erbjuder vänstern en mer humanistisk syn på arbete som en social rättighet. Istället för att se på människan som ett medel för företag att göra vinst, så ser vi företag som ett medel för människan att förverkliga sig själv. Dels genom att företag utgör medel för människan att producera de produkter/tjänster som den sedan konsumerar, och dels genom att de utgör ett medel för människan att genom arbete få utlopp för sin kreativitet. Vi vill skapa en annan typ av samhälle där företag är till för människan och inte människan till för företag; ett samhälle där produktionen styrs av människan och inte människan av produktionen.

          Frågan är alltså om det ska vara privata vinstintressen eller det allmänna intresset som ska styra vilken typ av jobb som ska råda på arbetsmarknaden. Om arbete är en social rättighet, ett gemensamt ansvar, så måste vi gemensamt kunna bestämma på demokratisk väg hur produktionen och arbetslivet ska organiseras. Med andra ord så måste ekonomin -som Per Albin Hansson (s) påpekade i sitt folkhemstal- demokratiseras.