Livet är fullt av ironi. Jag höll på att läsa igenom Umeå Kommuns facebooksida och hittade följande inlägg postat av Umeå Kommun:

Den här bildern har nu cirkulerat ett tag på facebook och det har triggat igång diskussionerna bland många Umebor. Sett det som ett sätt att uppmärksamma problemet med lönediskrimineringen på arbetsmarknaden så har inlägget lyckats väldigt bra. Kommentarerna i anslutning till inlägget är dock väldigt sägande och visar på det ironiska med hela den här problematiken. Det är som att arbetsgivarna erkänner att lönediskriminering finns på arbetsmarknaden, men aldrig på deras egen arbetsplats. Rätt sägande är medanstående kommentar som skrevs i anslutning till Umeå Kommuns inlägg:

Lite ironiskt är det att Peter Arkhult ber Umeå Kommun att rannsaka sig själv. Det är inte precis som att han i Umeå skulle gjort sig känd för att betala ut kollektivavtalsenliga löner.. eller för att ens alltid betala ut löner när han ska. Hur som helst, har han ju en poäng. Även om den där statistiken inte bara gäller anställda av Umeå Kommun, utan snarare arbetstagare boendes i Umeå Kommun, så är ju kommunen Umeås största arbetsgivare och har ett stort ansvar i det hela. Men vem det nu är som sköter Umeå Kommuns facebooksida, så lever denna person i total förnekelse. Såhär svarar hon/han på Arkhulst inlägg:

Alltså, jag fattar ingenting. Är det här ett skämt? Först så går Umeå Kommun ut och uppmärksammar problemet med ojämställda löner, för att i nästa ögonblick skriva att de det minsann inte sker ngn lönediskriminering baserad på kön i Umeå Kommun. Med andra ord: helt plötsligt så säger de "Skoja bara!"

Kommunen kan vara säker på att jag kommer läsa igenom vartenda ord i denna lönekartläggning och granska varenda siffra i den. Jag återkommer.

Häromdagen fick jag se lite statistik gällande jämställdheten i Umeå. Som väntat, så är det tydligt att kvinnor tjänar mindre än män. Klyftan mellan kvinnor och män gäller inte enbart löner, utan det tar sig även uttryck i anställningstryggheten. Många fler kvinnor än män har visstidsanställningar. Som visstidsanställda, jobbar de utan anställningstrygghet, i ständig ovisshet om huruvida de kommer att få sin anställning förlängd eller ej. Många lever i stand-by, utan att aldrig veta när de ska få jobba nästa gång, i väntan på att telefonen ska ringa så de får veta om de får jobba idag, imorgon eller nästa vecka. Många av dem kan inte köpa något på avbetalning, låna till en bostad eller få ett hyreskontrakt.

          Umeå Kommun, som är den som presenterar denna statistik på sin hemsida, utgör själv inget undantag. De kvinnodominerade yrkesgrupperna som är anställda av Umeå Kommun är också lågavlönade, och de präglas också av en högre grad av otrygga anställningsformer. Men till skillnad från privata arbetsgivare så kan medborgarna påverka Kommunens arbetsgivarpolitik genom att rösta i kommunvalen.

          Socialdemokraterna gick till val i Umeå Kommun bl a på att höja lönerna inom kommunens kvinnodominerade låglönesektorer (se deras kommunpolitiska handlingsprogram på s. 9). Även Vänsterpartiet, som styr Kommunen tillsammans med Socialdemkraterna, gjorde ett liknande vallöfte (se deras program på s. 5). Den borgerliga alliansen, däremot, skrev inte ett enda ord om Kommunens personal i sitt lokala valmanifest. Vallöften om bättre löne- eller anställningsvillkor för kommunens personal lyser med sin frånvaro.

          Utifrån valresultatet från kommunalvalet, som har gett Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mandatet att styra Umeå Kommun, borde vi därför förvänta oss en lönesatsning på de lågavlönade kommunalarbetarna. Tyvärr har vi inte sett röken av den. Vi har ett år kvar till mandatperioden är slut och jag börjar undra om den styrande majoriteten har tänkt leva upp till sina vallöften. Klockan tickar.

          Det börjar bli dags för mindre snack och mera verkstad!!

Jag fick mig ett gott skratt förra veckan när jag läste Umeåtidningen. Det kom in en debattinsändare från Umeåmoderaterna Anders Ågren och Elmer Eriksson, där de på fullt allvar skrev att allianspartierna är bekymrade över den ökande sjukfrånvaron i Umeå Kommun. Enligt dem så har allianspartierna länge efterlyst ökat fokus på arbetsmiljön.

           Med anledning av detta vill jag ställa några frågor till Anders och Elmer. Om det nu är så att moderaterna bryr sig så mycket om kommunanställdas hälsa och arbetsmiljö:

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen avskaffat arbetsgivarens ansvar att göra en rehabiliteringsutredning för den långtidssjukskrivne? Utan detta verktyg blir det svårare för de fackliga organisationerna att bevaka att arbetsgivaren följer sitt rehabiliteringsansvar.

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen sänkt skatterna så ofantligt? Detta har lett till minskade resurser till kommuner och landsting. Ända sedan regeringsskiftet 2006, har 55 tusen offentliganställda förlorat sina jobb. Vi är alltså 55 tusen färre personer som gör exakt samma jobb. Man behöver inte vara synsk för att förstå att arbetsbördan blivit enormt tyngre!

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen infört anställningsformen AVA? Med detta blir det lättare att för arbetsgivaren att slippa tillsvidareanställa. Med tanke på sambandet mellan ohälsa och otrygga anställningsformer, har inte denna reform lett till mindre sjukskrivningar precis.

-        Varför har den moderatledda alliansregeringen lagt ner Arbetslivsinstitutet som bedrev värdefull arbetsmiljöforskning?

         Ärligheten hos moderaternas oro för den ökande sjukfrånvaron är skrattretande. Det finns all anledning att vara kritisk mot kommunens personalpolitik, men faktum är att borgarna har drivit förslag som hade varit förödande för våra medlemmar om de inte hade stoppats av S och V. Ett exempel är tjänstemannaförslaget att lägga ut all personlig assistans på entreprenad, som borgarna röstade för i Umeå Kommun.  S och V stoppa det, men i borgerligt styrda Vindeln blev förslaget verklighet: med förödande konsekvenser för de personliga assistenterna som fick försämrade arbetsvillkor som resultat.

          Det är bra att moderaterna lyfter upp problemet med sjukfrånvaron, men så länge de i sitt agerande springer arbetsgivarnas ärenden, kommer deras ”oro” för personalens väl och ve enbart att framstå för vad det är: röstfiskeri!

Igår kunde man läsa nedanstående insändare i VK. Jag återger den här på min blogg:

 

Även visstidare är värda rättigheter

Det är med glädje vi ser att i år kommer alla anställda i Umeå Kommun tillhörande Kommunals yrkesgrupper att garanteras löneökning. Detta besked kom från Personalutskottets ordförande Christer Lindwall (s), som under Fullmäktigesammanträdet den 20130325 har uttalat att Kommunen inte ska nolla sina anställda.

Man märker att avtalsrörelsen dragit igång på allvar när de borgerliga partierna börjar tävla sinsemellan om vem som uttrycker starkast stöd för arbetsgivarsidan.

Intressant utspel från Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Ena dagen förespråkar hon en sänkning av de sociala avgifterna (arbetsgivaravgiften) så att hon och de företagare hon representerar ska kunna göra högre vinster.. för att andra dagen sedan klaga på att företagarna inte alltid omfattas av skyddet från socialförsäkringarna.

Snacka om hyckleri: välfärd ska omfatta alla, men det ska inte finansieras? Uppenbarligen är inte Torbjörn Halvardsson den enda från den organisationen som tror på trolleri.

Företagarna ska tydligen bara ha och ha och ha, men de ska aldrig behöva ge. Någon kanske ska påminna dem vad som hände hunden som gapade alltför mycket.

För 2 veckor sen skrev jag om avtalsrörelsen. Nu när facken enats om avtalskraven, blir det spännande att se vad det blir för motstånd från arbetsgivarhåll och vad utfallet av den dragkampen blir. Denna fråga avgörs dock centralt och för oss aktiva i Kommunal på lokal nivå, gäller att försöka påverka arbetsgivarna lokalt för att de ska gå med på extra påslag utöver vad förbund och arbetsgivareorganisation avtalar om centralt.

          Merparten av Kommunals medlemmar är offentligt anställda. De jobbar i politiskt styrda verksamheter, vilket innebär att Kommunal måste se till att även utöva politiskt inflytande ute i kommunerna för att få igenom beslut som gagnar medlemmarnas löneutveckling och anställningsvillkor. Under senaste valrörelse var vi därför optimistiska då Socialdemokraterna i Umeå lovade att genomföra en satsning för att höja lönerna inom kommunens kvinnodominerade låglönesektorer (se deras kommunalpolitiska handlingsprogram s. 9). Även Vänsterpartiet gjorde ett liknande löfte (se deras program på s. 5).

          I och med att det röda blocket vann kommunvalet så har vi sett fram emot den utlovade låglönesatsningen. Men den har vi än idag inte sett röken av. Vare sig i årets som i förra årets lönehöjningar, har kommunen gett nämntvärt mer till Kommunals medlemmar än vad det centrala avtalet tvingar kommunen till. Vid 2 tillfällen har alltså den röda kommunledningen haft chansen att visa vad den går för, och båda gånger har den låtit denna chans passera.

          Kommunen gick dessutom inte ens med på någon individgaranti i år. Ingen var garanterad en lägsta lönehöjning, vilket innebär att en del faktiskt fick INGEN löneökning!

          Att borgarna är nöjda förvånar oss inte. Lokala företrädare för Fp som Britt-Marie Lövgren har förespråkat lönesänkningar för ungdomar och Centern har företrätt samma linje centralt. Ordf för SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström (m) applåderar dessutom borttagandet av individgarantin som ett första steg till sifferlösa avtal i framtiden (borgerlighetens våta dröm).

          En förhandling innebär ett givande och tagande. Kommunal fick inte igenom någon individgaranti i det centrala avtalet med SKL (som sedan valet 2006 varit borgerligt styrd). Men det centrala avtalet utgör ett golv och varje kommun är fri att erbjuda bättre villkor. För en röd kommun som Umeå finns ingen anledning att skrota individgarantin, såvida den inte liksom moderatledda SKL strävar efter sifferlösa avtal i framtiden, vilket jag har svårt att tro. Umeås väljare har inte röstat fram S och V för att kommunen ska driva en borgerlig lönepolitik!

          Halva mandatperioden har gått nu och S och V har 2 år på sig att visa att de håller vad de lovar. Återinför individgarantin och gör en rejäl satsning på de lågavlönade. Låt inte chansen gå förlorad att visa vad ni går för!

Med LO-repskapets beslut för 2 veckor sen om vilka gemensamma avtalskrav fackförbunden inom LO-familjen ska driva, kan man nu säga att avtalsrörelsen har börjat. I ett sådant läge är det bra att kolla hur det gått i tidigare lönerörelser för att se om det finns något fackföreningsrörelsen kan lära sig inför kommande löneförhandlingar.

          Årets lönerapport från LO har analyserat löneutvecklingen för avtalsperioden 2010-2011. Den visar att den faktiska löneökningen för arbetare inom kommun- och landstingssektorn var mycket lägre än vad fack och arbetsgivare hade avtalat. Enligt kollektivavtalen skulle lönerna ökat med 4,7% under perioden 2010-2011, men i själva verket ökade de med bara 3,8% inom kommun och 3,6% inom landting enligt SCB:s lönestrukturstatistik.

          Det är klart att som förtroendevald inom Kommunal blir jag häpnad. Hur är det möjligt? Är inte detta ett avtalsbrott? Den största (dock inte den enda) förklaringen är att SCB:s statistik inbegriper även icke-fackligt anslutna arbetare, och dessa drar ner statistiken rejält. Kommunals medlemmar fick en faktisk löneökning på 4,2% (att jämföra med totalen för arbetare inom kommun som är 3,8 och landsting som är 3,6). De som är med i facket tenderar således att få en mycket bättre löneutveckling.

          Men även om de fackanslutna fick högre lön än övriga, så fick de ngt lägre än vad de borde fått enligt avtalet (4,2 istället för 4,7). Jag kanske är ute och cyklar men Kommunals största misstag var att en gång i tiden gå med på individuell lönesättning. Finns det tydliga kriterier utifrån antal år i yrket, utbildning och andra objektiva mått är det väldigt lätt att avgöra vad som är en skälig lön. Men med individuell lönesättning öppnar man upp för godtycke.

          Min erfarenhet av kontakt med medlemmar i Umeå Kommun är att sambandet mellan lönekriterierna och den lönehöjning man får är närmast obefintligt. När man utifrån lönekriterierna inte kan avgöra vad var och en ska ha, är det svårt att kunna säga vad som är rättvis lön för en enskild medlem och detta försvårar den fackliga organisationens möjligheter att bevaka sina medlemmars intressen.

          Jag läser i KA att Kommunal ser över lönemodeller och att nästa års kongress kommer att besluta om förbundets framtida lönepolitik. Jag ser framemot att kongressen omvärderar förbundets syn på individuell lönesättning och ändrar linje i den här frågan.

Inom vård och omsorg är stress så vanlig att det hör till ovanligheterna att få läsa om goda exempel. Därför blir jag nästan tårögd när jag läser Erik Laaksos oerhört opartiska beskrivning av sin arbetsgivare (eller måhända uppdragsgivare?), som visar vilket oerhört socialt ansvar den tagit på sig! Vi får veta att detta boende är största arbetsplatsen i hans kommun. Den stora mängden anställda bidrar med stora summor skattemedel. Även lokala butiker gynnas eftersom det bor 70 brukare som konsumerar i mängder, och för många ungdomar är detta boende deras första kontakt med arbetslivet. Tydligen är detta företag det bästa som hade kunnat hända de anställda, kommunen och och det lokala näringslivet.

          Den fantastiska arbetsgivaren Laakso beskriver är ingen annan än, hör och häpna: Carema Care! Dess framgångsrecept heter vinstsyfte, ”som utgör drivkraft för att företaget ska skapa hög kvalitet och ökad kundnöjdhet”. För facket borde dessutom företaget vara en ”underbar förhandlingspart”, eftersom höga vinster möjliggör högre löner.

          Med glädje välkomnar jag Laaksos nyväckta fackliga intresse. Med tanke på att han tidigare anklagat LO för att vara kapat av trotskistiska infiltratörer, kunde man inte tro att han ville facket väl, men kolla!

          Givetvis ger överskott utrymme för att anställa fler och höja löner. Men hela vitsen med att driva en verksamhet i vinstsyfte är att DELA UT vinsten och då måste pengarna tas någonstans ifrån. Eftersom företag verksamma inom skola, vård och omsorg inte kan ta betalt av elever eller vårdtagare, tas alltså pengarna från verksamheten. Följden blir mindre pengar till bemanning och löneutbetalningar. Som Kommunal visat i sin rapport ”den som söker skall finna”, så skär privatentreprenörer ner på personalkostnader genom att betala lägre snittlöner och/eller tillämpa sämre personalvillkor, med sämre service som resultat. Detta bekräftas också av en komparativ studie som granskar 5 olika kommuner (däribland Umeå). Men istället påstår Laakso att ett vinstförbud inom välfärdsområdet skulle leda till lägre skatteintäkter, sämre löneökningar och minskad sysselsättning. Han menar t.o.m. att det skulle leda till kommunism!!

          På fullaste allvar påstår Laakso att ett vinstförbud inom skattefinansierade verksamheter skulle leda till att hans boende skulle stänga, eftersom ”det finns ingen kommun som kan ta över sådan här verksamhet på egen hand”. Laakso vet mycket väl att det är kommunen som står för kostnaderna! Vad är det som gör kommunen, som uppenbarligen har råd att finansiera verksamheten, till oförmögen att ta över? Överallt där Carema pga vanvårdsskandalerna förlorat sina upphandlingar, så har berörda kommuner övertagit verksamheten. De personalnedskärningar han varnar för saknar förankring i verkligheten.

          Laaksos skrämselpropaganda går förmodligen hem i USA där minsta krav på socialreform anses som kommunism, men på hemmaplan, framstår han snarare som huvudpersonen i fabeln om pojken och vargen, som skrämmer upp folk i onödan med risken att inte bli tagen på allvar den dag han skulle börja tala sanningen.

Företagarna borde lära sig av den berömda sagan om hunden och köttstycket, som berättar om hur en girig hund som höll ett köttstycke i munnen tappar det i flodvattnet när den gapar efter ett större köttstycke som visade sig vara spegelbilden av sitt eget i vattnet. Så kan det gå när man gapar efter för mycket, precis som intresseföreningen Företagarna gör i debattartikeln Prioritera Företagarinjen (2012-09-06), signerad av Elisabeth Thand Ringqvist (vd) och Torbjörn Halvardsson (regionchef).

Trots att lönernas procentuella andel av BNP har sedan 1977 minskat med ca 10 procentenheter till förmån för vinsterna som ökat med motsvarande andel, så anser Företagarna att det är dyrt att anställa. De föreslår därför en sänkning av arbetsgivaravgiften.

Arbetsgivaravgiften utgör - till skillnad från vad många tror - ingen skatt. Det är uppskjuten lön vi avstår idag för att få tillbaka senare som pension, sjukpenning, arbetslöshetsersättning, föräldrapenning mm. Dock finns det en del i avgiften som saknar öronmärkt finansieringssyfte, den allmänna löneavgiften, som regeringen chockhöjde till 9,21% på bekostnad av de övriga delarna av arbetsgivaravgiften som därmed sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i lön som förut, men vi får en allt mindre del av pengarna sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning!

Företagarnas förslag är att den allmänna löneavgiften tas bort, vilket skulle sänka arbetsgivaravgiften med en tredje del. Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna att sänka personalkostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till. Är detta bättre?

Att sänka socialförsäkringsavgiften ger inga fler jobb. Som rapporten ”Företagsbidrag istället för jobb” visar så har inte den halvering av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som regeringen införde lett till att företagen anställt fler ungdomar. Istället har pengarna från denna lönesänkning gått till att öka företagens vinster.

I sin rapport ”Lägre arbetsgivaravgifter ger fler jobb och nya företag” skriver Företagarna att den föreslagna avgiftssänkningen ska riktas enbart till privata företag. Att i sin debattartikel skriva att det inte handlar om särregleringar eller gräddfiler blir därmed ingenting annat än hyckleri. Varför ska det vara dyrare att anställa inom offentlig sektor? Vid upphandlingar skulle det vara omöjligt för den offentliga sektorn att hävda sig i konkurrensen, varpå alltmer av kommunala verksamheter skulle läggas ut på privat drift. När vi ställer oss frågan varför Företagarna förespråkar en åtgärd som bevisligen inte kan leda till fler jobb, så är det inte svårt att förstå att för dem handlar det om att skapa utökade möjligheter för det privata näringslivet att göra vinst på våra skattepengar.. pengar som vi betalat för att det ska gå till verksamhet, inte till privata fickor.

Regeringen har avskaffat förmögenhetsskatten, sänkt restaurangmomsen, halverat arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år, skurit ner i skatteverkets kontrollenhet mot skattefusk och slopat småföretagens revisionsskyldighet. Därmed har företagen tjänat ofantligt med pengar. Nu har regeringen dessutom aviserat en sänkning av bolagsskatten. Samtidigt går den offentliga sektorn på knäna till följd av alla dessa skattesänkningar: 36'000 offentliga anställda har förlorat sitt jobb sedan regeringsskiftet 2006!!

Med andra ord så har ingen annan regering i Sverige gett lika många gräddfiler till det privata näringslivet som den här, tyvärr på bekostnad av arbetstagarna, skattebetalarna och välfärden. Ändå är inte Företagarna nöjda, utan de skriker efter mer! Till dem vill jag bara påminna om vad som hände hunden med köttstycket: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

Därför går Kommunal ut i konflikt

Läs mer här

Lik den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha i Miguel de Cervantes roman verkar ordförande i Kristdemokraternas Ungdomsförbund i Umeå Thomas Nordvall vara väldigt förtjust i att i sin ärofyllda fantasi ge sig på väderkvarnar som han blandar ihop med jättar som i själva verket inte finns. Läser man hans blogginlägg från den 8 april om förslaget om 6-timmars arbetsdag, så ser man en lång harang av argument som istället för att kritisera förslaget i sig, ger sig på felaktiga påståenden om vad förslaget går ut på.

          I god civilekonomisk anda bortser herr Nordvall från empiriska fakta när han redogör för sina matematiska uträkningar, efter vilka han tror att verkligheten kan anpassas, snarare än att använda sig utav ett teoretiskt resonemang som kan grunda sina utgångspunkter i den faktiska verkligheten. Tre saker är anmärkningsvärda med hans resonemang:

          För det första dömer han förslaget om 6-timmars arbetsdag ut som orealistiskt utifrån ett originellt sätt att räkna på hur den kan finansieras. Med rätta påpekar han att, om vi ska sänka arbetstiden från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, så måste produktiviteten öka med 33% (8/6=1,33). Vi måste alltså producera 33% mer per arbetad timme för att totalt kunna producera lika mycket på 6 timmar som vi idag producerar på 8. Fram till dess har han rätt, men när han i nästa stund skriver ”Jag vet inte hur många som tror att ett vårdbiträde eller en sjuksköterska skulle klara detta” har hans resonemang ballat ur.

          Vad säger att en produktivitetsökning på 33% i arbetslivet måste vara jämt fördelad i alla branscher? Låt oss för en stund lämna det teoretiska rappakalja åt sidan och granska verkliga fakta. Idag har vi en reell BNP per capita som är dubbelt så hög som 1971, vilket innebär att vi producerar i snitt dubbelt så mycket per person än 1971 (mätt i inflationskorrigerade kr och ören). Är det ngn som tror att det innebär att sjuksköterskor och vårdbiträden springer dubbelt så snabbt? Eller att lärare undervisar dubbelt så fort?

          Inom industriell varuproduktion är produktivitetsökningar naturliga. Den vetenskapliga utvecklingen leder till allt nyare teknologi med hjälp av vilken vi kan producera allt mer på allt mindre tid. Men den offentliga sektorn producerar inte industriella varor utan tjänster, som utförs av människor. Som vi vet finns det en gräns för hur mycket vi kan (eller ens vill) rationalisera tjänster. Det finns ingen maskin i världen som kan få en lärare att snabbare hålla en föreläsning för sin klass t ex, och om en sådan skulle finnas, är det tveksamt att eleverna skulle uppskatta det.

          På samma sätt som en arbetstidsförkortning från 8 till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön förutsätter en produktivitetsökning på 33%, så var en produktivitetsökning på 20% en förutsättning för att gå ner från 6 till 5-dagarsarbetsvecka (6/5=1,20). Men är det ngn som tror att lärare föreläser 20% snabbare idag än när de jobbade 6 dagar i veckan? Ändå så lyckades socialdemokraterna införa en arbetstidsförkortning från 6 till 5-dagarsarbetsvecka. Hur??

          Ja, svaret stavas strukturomvandling. När Nordvall konstaterar att undersköterskor och vårdbiträden inte kan springa 33% snabbare, så drar han slutsatsen att då måste det anställas 33% fler, och det gäller även alla andra yrkeskategorier. Återigen grundar Nordvall sitt resonemang på fantasier snarare än empiriska belägg. Som sagt är produktivitetsökningar inom industrin den naturliga gången. När industrin tack vare nyare teknologi kan producera allt mer på mindre tid, minskar dess behov av arbetskraft, och gör det möjligt för tjänstesektorn att anställa fler. Ända sedan 1965 har andelen sysselsatta inom industrin minskat till förmån för tjänstesektorn (såväl privat som offentligt), som har kraftigt expanderat. När Nordvall påpekar att det behövs sysselsättas fler för att kunna minska arbetstiden har han givetvis rätt, men han har helt fel när han tror att detta skulle gälla samtliga branscher. Anledningen till att socialdemokraterna kunnat minska arbetstiden till 8-timmars arbetsdag och 5-dagars arbetsvecka är att produktivitetsökningar inom industrin och jordbruk frigjort arbetskraft som med tiden kunnat omfördelas till mer arbetsintensiva branscher som själva inte kan öka sin arbetsproduktivitet i lika stor omfattning.

          För det andra blir förslaget om 6-timmars arbetsdag som en jätte Nordvall ger sig på som inte finns. Strukturomvandlingen innebär en omfördelning av arbetskraft mellan olika branscher, men den är inget som sker från ena dagen till den andra. När Nordvall konstaterar att det IDAG inte finns tillräckligt med yrkesutbildad personal att tillgå för att öka bemanningen med 33%, så utgår han från ett eget förslag han fantiserat ihop. Förslaget om 6-timmars arbetsdag är tänkt från vår sida som en långsiktig vision som ska förverkligas i steg, istället för ngt som ska förverkligas idag, från ena dagen till den andra. Precis som när vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsvecka. Att tro att det inte går att på lång sikt omfördela arbetskraft från industri till tjänstesektorn är att bortse från vad som faktiskt skett sedan 1965!

          För det tredje så är de alternativ till arbetstidsförkortning som Nordvall erbjuder väldigt intressanta, då det som Kd gjort i riksdan tillsammans med övriga högern går i motsatt riktning. Om nu Nordvall tycker att det är bättre att förlänga semestern som han säger, gör han nog bäst i att driva den frågan. Verkligheten är dock att den borgerliga regeringen har minskat antalet semesterdagar för sjukskrivna!!

Just nu står Marianne Normark från Folkpartiet i talarstolen på landstingsfullmäktige och påstår att Folkpartiet blivit personalens parti..

Ja, Marianne, om ni på FOlkpartiet vill värna om arbetarnas intressen så kanske ni ska börja med att kasta förslaget om sänkta löner för ungdomar i papperskorgen.

Nej, det är inget aprilskämt:

Västerbottens Socialdemokratiska Partidistrikt har med röstsiffrorna 84 mot 76 beslutat att anta 6-timmars arbetsdag som ett långsiktigt mål att arbeta efter.

Förslaget kommer ursprungligen från Umeås socialdemokratiska kvinnoklubb och blev först antaget i januari av Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun. Kritiken från högerkanten lät sig inte väntas.

Moderata kommunalrådet i Umeå Anders Ågren for direkt ut med osanning på sin blogg och påstod att Umeås Socialdemokrater avsåg att tvinga folk att gå ner i lön. Socialdemokraternas förslag till arbetstidsförkortning innebärande 6-timmars arbetsdag förutsätter givetvis bibehållen lön. Om nu Ågren är emot lönesänkningar, så är det i första hand moderaternas samarbetspartier Centern och Folkpartiet han ska rikta sin kritik mot, då dessa partier har aktivt gått ut och förespråkat lägre löner.

Men hur ska denna reform finansieras? Är inte befolkningsutvecklingen sådan att antalet personer som går ut i pension ökar? Vi blir allt färre som befinner oss i arbetslivet och som ska försörja allt fler som går ut i pension. Ja, förvisso, men detta argument bortser ifrån en liten detalj:

Det är inte hur många som finns i arbetskraften jämfört med hur många som ska försörjas som avgör huruvida ett samhälle har råd. Det är snarare hur mycket som de som finns i arbetskraften producerar jämfört med hur mycket som befolkningen i samhället konsumerar, som är det avgörande. Vi är visserligen färre som finns i arbetskraften, men var och en av de som är i arbetskraften producerar allt mer.

Idag, 93 år efter att vi införde 8-timmars arbetsdag har vi en bnp per capita som är 9 ggr så högt. Sverige har inte haft så mkt resurser som det har idag. Idag, 43 år efter att vi sänkte arbetstiden till 5-dagars arbetsveckan, har vi en BNP per capita som är dubbelt så högt som då. Vi producerar per person alltså dubbelt så mkt som 1971, är det då rimligt att vi jobbar lika mkt som 1971?

Idag har Västerbottens socialdemokrater beslutat sig om att ställa sig bakom kravet om 6-timmars arbetsdag. Ingen av oss som satt på distriktsårskonferensen där detta beslut togs tror att denna reform går att genomföra idag, eller imorgon. Men idag lägger vi alltså första tegelsten för att påbörja bygget av ett nytt samhälle, där arbetslivet är till för människan och inte människan till för arbetslivet.

Förslaget skickas vidare till partiets kongress och där avgörs om partiet nationellt kommer att anta förslaget som sitt eget.

Kollektivavtalsdagen 17 mars

Har precis kommit hem efter en lång dag. Först har jag varit och hållit i en facklig grundutbildning för medlemmar för Kommunal och andra LO-förbund. Det är kul att se att intresset för det fackliga ökar ;). Det var en hel dags utbildning och efter det har jag varit och hållit i mitt första styrelsemöte som ordförande för Kommunals s-förening. Det var rikitigt kul, men vid arbetsdagens slut känner man sig trött efter så mycket aktivitet.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att läsa vk-bloggarna. En del av dem är faktiskt underhållande. Läs gärna Britt-Marie Lövgrens (FP) blogginlägg idag. Hon har sen ett tag sen varit aktiv i att skapa opinion för att Umeå Kommun ska anställa ungdomar för 75% av ingångslönen. Det är som att Folkpartiet inte kan släppa det här! Sedan 2010 har de förespråkat lönesänkningar för ungdomar. Först av alla var dock Centerpartiet. Men även moderaterna har haft ett finger med i spelet. Den aktive moderaten Nicklas Sandström har öppet förespråkat lönesänkningar för ungdomar.

Trots sin unga ålder (29 år gammal) är han redan landstingsråd inom Västerbottens Läns Landsting. Eftersom han förespråkat lönesänkningar för ungdomar, så trodde jag att han som ungt landstingsråd var för en sänkning av sitt eget arvode. Jag har därför väntat på att han ska motionera i frågan på landstingsfullmäktige, eftersom han i så fall kan få mitt fulla stöd, men inte ens ett svar har jag fått :(.

Men åter till Britt-Marie Lövgren och henne blogginlägg. Hon förespråkar att ungdomar som anställs ska få 75% av ingångslönen istället för att, som det är idag, få en hel lön. Och sedan har hon mage att påstå att det inte handlar om en lönesänkning!! Men jisses, vilken värld lever hon i? Är inte detta diskriminering? Ungdomar verkar vara en grupp som man som borgerlig politiker anser sig kunna spotta på. Jag menar.. hade borgarna t ex vågat gå ut med ett liknande förslag om att t ex invandrare ska ha lägre löner än infödda svenskar så att de ska kunna få jobb? Förr i tiden försvarade man att kvinnor skulle ha lägre löner för att annars skulle ingen vilja anställa dem när man ändå kan anställa en man. Idag skulle ingen våga resonera på det här sättet, men när det gäller ungdomar är det konstigt nog legitimt för borgerligheten att komma med sådana utspel.

TIllgänglig statistik visar att låga löner inte leder till mindre arbetslöshet. Ungdomar har redan lägre löner än övriga och ändå har de en högre arbetslöshet. LO:s regionala ungdomskommitté i Västerbotten och Norrbotten har skrivit en lysande insändare ang ungdomsarbetslöshet och varför de åtgärder regeringen vidtagit bara har förvärrat den. Jag rekommenderar den: Ge oss ungdomar jobb och utbildning.

Medan borgarna bloggar om att regeringen har minskat utanförskapet, så har antalet bidragstagare ökat sedan alliansen kom till makten 2006, och det fortsätter att öka.

Lite paradoxalt är det med tanke på att försämringarna i såväl arbetslöshets- som sjukförsäkringen infördes av alliansen för att de tyckte att i Bidragssverige så lönar det sig mer att stanna hemma och få bidrag än att gå ut och söka jobb. Tydligen är det precis dessa försämringar som lett till att antalet bidragstagare ökat.

Läs gärna mer på socialstyrelsens hemsida.

Ibland så har jag undrat om borgerliga debattörer skriver sina egna bloggar eller om de får allt sitt material för publicering skickat från centralt håll, eftersom det är förvånansvärt ofta som alla de skriver samma sak precis samtidigt. Lite roligt blir det när en av dem har fel i och med att de kopierar från varandra, för då blir det fel i alla andra led.

          Det är med förtjusning som jag t ex läser i Paul Redstigs (M),  Veronica Kerrs (Kd) och Inger Johanssons bloggar som alla med hänvisning till samma källa påstår att utanförskapet har minskat under den tid som borgarna styrt i regeringen. Äntligen har de hittat ett räknefel som socialdemokraternas nya ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson ska ha gjort, varpå de firar med ironiska kommentarer som ifrågasätter hennes matematiska kunskaper.

          Vad handlar det hela om egentligen? Baserat på en rapport som regeringens utredningstjänst (RUT) har släppt ut har Socialdemokraterna påpekat att utanförskapet har ökat med 20 000 personer sen borgarna vann valet i slutet av 2006. Men Expressen skriver:

”Attacken byggde på en felräkning. 103 000 heltidsstudenter som sökt arbete hade räknats in två gånger om i utanförskapet och det gjorde att siffran för december 2011 blev för hög. Utredningstjänsten har tagit på sig missen och bett om ursäkt”.

          Låt oss granska då siffrorna som de presenteras av Expressens räknenisse Fredrik Sjöhult:

          Som vi ser så har utanförskapet ökat markan inom varje kategori förutom i två, nämligen de som bär sjukpenning och de som bär sjuk- och aktivitetsersättning, som snarare minskat rejält. Antalet sjukskrivna har minskat så rejält att det vida överstiger ökningen av de övriga kategorierna och det är detta som förklarar att totalsiffran för utanförskapet är mindre dec 2011 än dec 2006. Trots att antalet arbetslösa och undersysselsatta ökat rejält, så har alltså statistiken över utanförskapet minskat i storlek eftersom antalet utförsäkrade ökat ännu mer. De senare räknas inte in i begreppet utanförskap eftersom de försvinner från statistiken.

          Som jag ser det så har borgarna och Expressen rätt om att Magdalena Andersson (s) har fel: utanförskapet har inte ökat med 20’000, den har ökat med många fler!! Såvida inte det är så att minskningen av antalet sjukskrivna innebär en ökning av antalet friska, det vill säga. I så fall har flera tusen blivit friska och då borde Reinfeldt och Borg i så fall få nobelpriset i medicin, eller åtminstone i trolleri då de har lyckats få alla dessa människor friska genom en ändring i sjukförsäkringens regelverk utan att behöva förskriva ett enda läkemedel.

          Det krävs en fantasifull tolkning av statistik för att utifrån det sifferunderlag som presenteras påstå att utanförskapet minskat. Vad Expressen gör är inget annat än att fiffla med statistik.

Har varit sjuk sen i söndags och inte orkat laga min egen mat, utan förkylningen har jag använt som den perfekta ursäkten för att köpa färdiglagad mat. Ngn jävla fördel måste det ju finnas med att man blir sjuk ;). Konsumbutiken här på Ålidhem har infört två helt automatiserade kassor där kunden själv kan skanna sina varor och slippa köa, och jag kunde inte undvika att tänka på detta idag när jag var på väg hem från affärn. Konsum är inte unik med att införa självskanning. Även andra affärer har det och det minskar köerna väsentligt, men man märker också att behovet av kassapersonal minskar.

          För en stund sen läste jag om ett forskningsprojekt från Vasa Yrkeshögskola som vill få till stånd totalt obemannade bybutiker. För mig är det svårt att föreställa mig ngt sånt då det händer ibland att man behöver hjälp av personal för att hitta rätt, men i småbyar kanske kan en obemannad butik vara lösningen på små personalresurser. Vem vet?

          Men är inte tanken läskigt att maskiner håller på att ersätta människorna? Nja.. det skulle inte vara ngt nytt fenomen. Den teknologiska utvecklingen har under lång tid gjort att hela yrkeskårer och produktionsbranscher försvunnit utan att det för den sakens skull lett till ngn katastrof. När rakhyveln uppfanns försvann alla barberare. När den automatiska hissen uppfanns, försvann alla hisskötare (ni vet, snubbarna som drog i spakarna när man gick in i hissen på den tid hissar var manuella och saknade knappar). Men det är inte som att barberarna och hisspojkarna gick och hängde sig utan de fick nya jobb. Så är det med strukturomvandlingen: den teknologiska utvecklingen gör att vissa jobb försvinner och nya jobb uppkommer. Hade vi inte haft det så, skulle vi fortfarande gå till barberaren och plogat jorden med oxar istället för traktorer.

          Problemet är att strukturomvandlingen inte sker av sig själv. För att nya och modernare jobb ska kunna ersätta gamla, lågavlönade jobb, måste folk kunna skola om sig. Men istället väljer regeringen att skära ner antalet komvuxplatser och avskaffa högskolebehörigheten för de som går yrkesförberedande gymnasielinjer. Samtidigt så slaktas arbetslöshetsförsäkringen ner. Med så jäkla hög arbetslöshet som vi har i landet, borde det vara absurt att det samtidigt finns branscher som lider av brist på arbetskraft. Men tar man i beaktande att regeringen gjort det svårare för arbetslösa att skola om sig, borde inte detta förvåna oss.

          Under dessa förutsättningar är det inte konstigt att människor upplever den teknologiska utvecklingen som ett hot snarare än en möjlighet. Om trenden håller i sig kan vi därför förvänta oss stigande arbetslöshet. Då kommer det inte att kännas lika kul att gå in på en obemannad bybutik.

Iförgår har ett hundra-tal Umebor protesterat på torget mot Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern. Det håller på att etableras en bild av verkligheten som gör gällande att vi i framtiden kommer vara tvungna att jobba allt längre upp i åldrarna för att kunna finansiera välfärden. Resonemanget bakom är att antalet äldre ökar i befolkningen, vilket innebär att vi alltså blir allt färre som jobbar och ska försörja en allt ökande andel åldringar. För att klara försörjningsbördan måste vi som är i arbete helt enkelt jobba mer.

          Problemet med detta resonemang är, som ekonomen Daniel Ankarloo påpekar, att det utgår ifrån det felaktiga antagandet att försörjningsbördan bestäms av hur mycket vi jobbar i relation till hur många vi har att försörja. I själva verket så bestäms den av hur mycket vi tjänar i förhållande till hur mycket dem vi ska försörja kostar. Han anger en barnfamilj som exempel: det som avgör huruvida en familj kan försörja sina barn är inte hur mycket föräldrarna jobbar eller hur många barn de har, utan snarare hur mycket föräldrarna tjänar i förhållande till hur mycket deras barn konsumerar. En annan barnfamilj kan försörja ännu fler barn även om de skulle jobba mindre förutsatt att de tjänade mer. Så självklart att det inte skulle behöva påpekas, va?

När Borg-kommissionen släppte ut sin rapport fick vi se stora rubriker i allehanda tidningar som varnade för konsekvenserna av den sk ålderschocken. Som rapporten påpekar (s. 10) kommer äldre över 85 år att öka med 67 % från 2020 till 2040. Budskapet var att vi antingen måste höja skatten eller jobba mer för att finansiera välfärden. Dock finner Ankarloo att perioden mellan 1990 och 2010, också lika lång, upplevde även en liknande demografisk utveckling. Det intressanta är att antalet arbetade timmar sjönk under större delen av den här perioden (fr. 7 miljarder 1990 till 6,8 miljarder 2000 för att komma tillbaks till 1990:s nivå först år 2009), och skattekvoten t.o.m. minskade med 8 procentenheter (Välfärdsmyter, 2010, s. 80-81). Det saknas således vetenskapliga belägg för att påstå att vi måste jobba längre för att klara försörjningsbördan. Vad som man inte nämner i debatten är att det inte bara är antalet äldre som ökar, utan även BNP per capita, dvs. samhällets inkomster. Vi är färre som jobbar, men var och en som jobbar producerar helt enkelt för ett allt större värde.

          I samband med varje budgetproposition gör tjänstemännen på Finansdepartementet prognoser över de offentliga finansernas utveckling. De utgår ifrån befolkningsutvecklingen och antagandet om oförändrat arbetsmarknadsbeteende (dvs att folk jobbar lika mkt som idag utifrån kön, ålder och födelseland). I prop. 2009/10:1 bilaga 3 ser vi en sådan prognos i tabell 8 som sträcker sig till 2090. Vad vi ser är att, om den ekonomiska trenden håller i sig, så kommer vi att kunna behålla nuvarande skattekvot fram till 2090 och ändå klara de offentliga utgifterna vilka som andel av BNP i stort sett kommer förbli oförändrade TROTS att vi blir fler äldre.

          Detta får vi dock inte alls höra i media. Det är mycket lättare att sälja lösnummer på nyheter som målar upp en bild av en alarmerande framtid. Samtidigt får pensionsförsäkringsbolagen vatten på sin kvarn för att öka sin försäljning. Men även övriga företag inom välfärdssektorn får lättare att göra affärer, då bilden av en ökad försörjningsbörda som inte kan finansieras av skatter öppnar upp för ökad privatfinansiering. I fjol avslöjades t ex att den ovannämnda Borg-kommissionen var betald av företaget Magnora. Och framför allt är det lättare för näringslivet och den borgerliga regeringen att motivera förslag de annars inte kan finna folkligt stöd för, som höjd pensionsåldern eller sänkta ingångslöner för ungdomar.

          Läs gärna fil dr i ekonomi Daniel Ankarloos artikel Myten om Finansieringsproblemet eller hans senaste bok Välfärdsmyter.
 

 För två dar sen gick en dokumentär på SVT som avslöjade hur Försäkrakingskassans rutiner vid arbetskadeanmälningar drabbar kvinnor som jobbar inom vård och omsorg.

          Tydligen följer Försäkringskassan den gamla lagstiftningen som stiftades1993 när den dåvarande borgerliga regeringen skärpte regelverket, vilket har lett till att bland vårdpersonalen är det bara 1 av 10 av de som söker ersättning för sin arbetsskada som får sin anmälan godkänd - jämfört med varannan bland byggnadsarbetarna. Bland de inom vården som söker ersättning för förslitningsskador är det bara 2 av 100 som får det beviljat, jämfört med 1 av 3 bland byggnadsarbetare.  Som vi kan se i dokumentären, så försvarade den dåvarande moderata riksdagsledamoten Mona Saint Cyr det nya regelverket med att kvinnorna inte borde kommit ut på arbetsmarknaden.

          Trots att regeringen Persson (s) kom fram med ny lagstiftning år 2002 för att lösa problemet, har Inspektionen för Socialförsäkringen hittat att Försäkringskassan fortfarande idag inte följer den nya lagstiftningen. Kvinnor inom vård- och omsorgssektorn står i praktiken oförsäkrade mot arbetsskador.

          Se hela dokumentären här

Kommunal Västerbotten sektion 5, som organiserar anställda inom de områden som ligger under Umeå Kommuns socialtjänsts ansvar, tar tydlig ställning mot privatiseringar. Nedan följer ett uttalande som antogs förra veckan:

Äldreomsorgen berör oss alla - därför ska den vara gemensamt ägd och driven!

Efter de senaste veckornas debatt och avslöjanden om vanvård råder det inga tvivel om att vinstintresset inom äldreomsorgen har gått för långt. Argumenten för konkurrensutsättningen av vård och omsorg var att valfriheten skulle bli större, kvaliteten skulle höjas och människor skulle få det bättre. Med facit i hand kan vi konstatera att så inte blev fallet och att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för att konkurrens, kvalitet och effektivitet skulle gå hand i hand.

          Försvarslinjen från både högern och delar av Socialdemokratin har länge varit att politikerna måste bli bättre på att upphandla, ställa kvalitetskrav och utvärdera. Att tro att lösning ligger i mer övervakning och mer blanketter att fylla i är mer en lovligt naivt. Den typen av argumentation visar endast att privatisering innebär mer byråkrati och inte tvärtom som det brukar låta. Verkligheten har hunnit ifatt. Det är dags att inse att det inte går att kombinera bra omsorg med höga avkastningskrav. Det ska inte vara möjligt att leka affär med våra pengar, erbjuda en usel produkt och kalla det för valfrihet samt dessutom föra ut vinsterna ur landet för att slippa beskattning. Den typen av förskingring av redan ansträngda offentliga resurser kommer att leda till fler vårdskandaler framöver, oavsett om det handlar om blöjor, medicinsk utrustning eller personal.

          Det är dags att stoppa privatiseringen och införa meddelarfrihet för de anställda. Genomför en ordentlig utvärdering och analys av konsekvenserna av marknadsanpassningen inom vård och omsorg. Fokus måste läggas på en bättre omsorg, verklig valfrihet för de äldre och bättre anställningsvillkor för personalen. Den ”marknad” som från början kanske var tänkt att öppna upp för personalkooperativ och mindre enheter som satte de äldre i centrum och som automatiskt skulle sortera bort oseriösa företag har kommit att bli en ”äldreindustri”. En industri där stora riskkapitalbolag konkurrerar genom att hålla nere kostnaderna och lägga anbud som kräver minsta möjliga resurser.

          Vi i Kommunal sektion 5 uppmanar härmed politiker i Umeå, samt i övriga landet, att vika av från den inslagna vägen. Stoppa privatiseringen av vår gemensamma välfärd. Låt oss behålla och utveckla vår kommunala äldreomsorg, istället för att skicka pengar till skatteparadis.

Sektion Umeå socialtjänsten (sektion 5)
Kommunal Västerbotten

Igår fick vi lyssna på en spännande radiodebatt mellan SSU Umeås företrädare Veronika Engelmann och Moderaternas företrädare Edward Riedl om Umeås Socialdemokraters krav på 6-timmars arbetsdag.

Det är på inget sätt oväntat att Moderaterna är emot en arbetstidsförkortning till 6-timmars arbetsdag. De röstade också emot 8-timmars arbetsdag när den infördes 1919 och mot 5-dagars arbetsveckan, när den infördes 1971 (innan dess jobbade man 6 dagar i veckan). Och det handlade precis om samma argument:

-vi har inte råd

-det leder till en lönesänkning

-det finns viktigare prioriteringar

Lite intressant att moderaterna använder exakt samma argument idag som 1919 eller 1971. Vi arbetar betydligt mindre idag än då, men lik förbannat har vi ändå högre lön. Det visade sig att vi faktiskt hade råd. Veronika Engelmann förklarar skälet till detta i intervjun, som ni får lyssna på här:

Socialdemokraterna i Umeå har i kväll fattat beslut att ställa sig bakom kravet på 6-timmars arbetsdag.

Mer om detta under den här veckan.

Mkt bra dokumentär om Carema och vinstdrivande företag inom äldreomsorgen:

 Under helgen var Katrin Zytomierskas blogg det stora samtalsämnet. Företagaren och programledaren förfasade sig över att hennes polska barnflicka har ”rymt” ifrån henne.. som om det vore tal om en slav. Hon uttalar sig i otroligt nedsättande ordalag om sin barnflicka på ett sätt som bär uppenbara kopplingar till hennes underställda position som anställd och hennes polska ursprung. Som om det inte vore nog, så publicerar hon dessutom en bild på henne.

           Zytomierska beskriver sig själv som en barmhärtig människa som skämt bort barnflickan med ”glass, chips, godis, kakor, pizza” och en resa till USA och nu blir offer för barnflickans ”svek”, som ”rymt” ifrån henne. Som Lisa Magnusson mycket väl förklarar det på sin blogg, så är Zytomierska ute och cyklar. Det som hon beskriver på sin blogg att hon gjort för barnflickan ingår i själva verket i hennes plikt som värdmamma för en au-pair. Magnusson förklarar:

 Au pair är franska och betyder ungefär jämlik med, och tanken är att au pairen, barnflickan, skall vara just en jämlik del av familjen. Hon skall få kost och logi gratis, och hon skall få följa med familjen på aktiviteter och resor.

           Även de svenska lektioner hon nämner att hon betalat för henne ingår i de åtaganden som enligt Migrationsverket hör till att vara värdmamma för en utländsk barnflicka.

           Tydligen tycker Zytomierska att detta ger henne rätt att äga sin barnflicka.

           Detta, mina vänner, är moderat människosyn.

Lite intressanta fakta:

Enligt forskningen så är en majoritet av befolkningen negativt inställd till att äldreomsorg ska bedrivas i privat regi. Intressant är att personalen inom äldreomsorgen är statistiskt sett ännu mer negativa till det, och ännu mer intressant är att privatanställd äldreomsorgspersonal är ytterligare mer negativt inställda.

          Detta finns att läsa på sidan 230-231 i forskningsrapporten ”Konkurrensens konsekvenser, Vad händer med svensk välfärd?”, som genomfördes på uppdrag av SNS, som knappast kan anklagas för att vara vänstervriden.

          Om det är ngn som har insyn i hur privata företag inom vård och omsorg sköter sig så är det deras anställda. När t.o.m. de som jobbar där är negativt inställda till att privata företag ska driva äldreomsorg, då måste det vara ngt helt galet med hur vården bedrivs i privat regi.

          Är det inte dags att kommunen tar tillbaka ansvaret över äldreomsorgen? Privata vinstintressen ska inte styra äldreomsorgen. Bort med Carema, Attendo mfl. De har ingenting här att göra!
 

Som alla redan märkt det så har snön kommit till Umeå. Det var dags! Jag måste säga att det inte hade varit kul alls med en snölös jul. Men snön ställer till det så in i helsike för oss som jobbar på hemtjänsten. Idag har jag jobbat sedan kl 07.00 och inte har det varit plogat nånstans på vare sig trottoarerna eller cykelvägarna där jag varit. Först runt kl 10.00 började man kunna ta sig fram utan problem.

          Det här händer varje år när vintern kommer. Det är inte som att det kommer som en överraskning. Men lik förbannat så blir det inga utökade restider inplanerade i schemat. Kommunen verkar leva i villfarelsen att det tar lika lång tid att fara mellan de olika besöken på sommaren som nu på vintern, då vi inte bara har svårare att ta oss fram utan också bränner en del tid på att ta av och på vinterkläderna varje gång man påbörjar och avslutar ett besök.

          Hur tror kommunen att vi färdas på hemtjänsten, genom teleportering??????

          Det här är inte hållbart. Kommunen måste skjuta till mer pengar till äldreomsorgen. Personalen går ju redan på knäna. Vi är helt enkelt underbemannade. Det här håller inte längre till!!

<<Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt?>> skrev Karl Marx i Kommunistiska Manifestet. Tänk att dessa ord skrivna 1848 fortfarande är aktuella. Men nu är det inte bara aktiva moderata politiker som Edward Riedl och Jan Nilsson som skriker ”Kommunist!” varenda gång de saknar argument för att bemöta kritik, utan tydligen också deras bundsförvanter på arbetsmarknaden. Ordförande för Företagarna i Västerbotten Robert Salomonsson t ex kallar det för en <<”O”lysande politisk analys>> när man påpekar att arbetslöshetssiffrorna motsäger tesen om att sänkt arbetsgivaravgift skulle leda till fler jobb.

          Ngt trevligare upplever jag Roberts kollega Torbjörn Halvardsson, regionchef för Företagarna Västerbotten, som i tidigare blogginlägg underhållit oss med sina talanger som trollkarl. Gång på gång har han hävdat att det skulle finnas forskningsbelägg som visar att sänkt arbetsgivaravgift ger fler jobb, men den enda undersökning han hänvisar till är en enkät där flertalet respondenter anger att de TYCKER att sänkt arbetsgivaravgift är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.

           Om jag ingick i nobelpriskommittén skulle jag faktiskt nominera Halvardsson. Tänk att så många vetenskapsmän har lagt så mycket arbete i onödan när de för att nå fram till sina forskningsresultat samlat på sig massa data som de på ett systematiskt sätt använt för att testa sina hypoteser. Med Halvardssons metodik kan man spara massor med tid genom att strunta i allt det och helt enkelt beställa en opinionsundersökning. Sanningen avgörs som i en av livlinorna i Postkodmiljonären / Vem vill bli miljonär : man frågar publiken!

           Handels utredningsgrupp har dock gått den svåra vägen och systematiskt samlat statistik i en rapport som visar att sysselsättningen för ungdomar under 26 år sjönk inom handeln och hotell- och restaurangbranschen efter att regeringen sänkte arbetsgivaravgiften för dem. Den högervinklade organisationen Svenskt Näringsliv (SN) har anklagat rapporten för att inte ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen under undersökningsperioden (2006-2009). Visst, arbetslösheten sköt i höjden när finanskrisen kom 2008, men vad SN inte nämner är att dessa två branscher inte drabbades. Tvärtom fortsatte sysselsättningen att öka inom dem. T.o.m. Ica-Handlarna, som knappast kan anklagas för att vara en vänstervriden organisation, skryter om ökad sysselsättning även under finanskrisen! Men andelen unga sjunker i branschen under samma period.. trots att deras arbetsgivaravgift sänktes!

           Det är klart att sänkt arbetsgivaravgift ger sänkta lönekostnader. Men företagen har bevisligen inte anställt fler människor för det! De har istället stoppat pengarna i egen ficka! Och detta är precis vad Företagarna vill: högre vinster till dem på bekostnad av våra socialförsäkringar.

 Förra veckan hade Kommunal Västerbotten sitt repskap, där man på initiativ av medlemmarna i Kommunal sektion 5 antog följande uttalande:

 Värdig assistans kräver vädiga arbetsvillkor!

Efter regeringens beslut 2007 att ge Försäkringskassan i uppdrag att skapa likformighet vid bedömning av assistansersättning, har villkoren hårdnat extremt. Fram till slutet på 2010 har myndigheten dragit in assistansen för 572 funktionshindrade och trenden håller i sig även för 2011.

          När Försäkringskassan minskar kostnaderna för personlig assistans, drabbas de anställda av försämrade arbetsvillkor och för kund/brukare kan detta innebära sämre vård. Bl a har Försäkringskassan börjat tillämpa aktiv tidmätning, vilket innebär att myndigheten mäter hjälpbehoven mycket mer restriktivt. I samband med toalettbesök t ex, räknar man bort den tid då brukaren sitter på toastolen medan dennes assistent väntar utanför. För den tiden, får inte brukaren någon assistansersättning. Effekten av färre beviljade assistanstimmar blir då orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar Försäkringskassan in all assistans. Myndigheten erkänner själv att den inte tar hänsyn till personalbemanningen när assistanstiden ska beviljas! Assistenterna hamnar i kläm mellan lagstiftningar som inte tar hänsyn till varandra.

           I strid mot arbetstidslagen kräver Försäkringskassan dessutom att personliga assistenter ska utföra arbetsuppgifter på jourtid under natten. Med jourtjänstgöring anser vi att man skall finnas tillgänglig om något oförutsett inträffar. Har man jourtjänstgöring med den låga ersättning det innebär skall man kunna sova men finnas tillgänglig. Allt annat är ordinarie arbetstid och då ska man ha sin vanliga lön plus OB-ersättning. Allt annat vore orimligt!

          Inför avtalsrörelsen är vår viktigaste fråga rätt till heltid och tillsvidareanställning. Detta försvåras av Försäkringskassan som inte betalar ut assistansersättning under brukarens sjukhusvistelse och vid uppsägningstid. Regeringen vill inte heller gå med på att krav på kollektivavtal ska ställas när tillstånd beviljas för att bedriva assistansverksamhet. Hur ska man kunna garantera schyssta arbetsvillkor?

           Såväl anställda som kund/brukare ska behandlas med värdighet. Vi kräver ett stopp på urholkandet av assistansverksamhetens villkor!

 Kommunal Västerbotten

Antaget på representationsskapet 2011-11-24

Organisationen Företagarna verkar kunna det här med marknadsföring. De är väldigt bra på att anpassa sitt budskap efter målgruppen. Debatten om sänkt arbetsgivaravgift belyser det så tydligt: 

          Som jag skrivit tidigare så är arbetsgivaravgiften (eller socialförsäkringsavgift, som är en mer korrekt benämning) en del av vår lön, som vi avstår från för att kunna få tillbaks det i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, arbetsskadade, föräldralediga eller går ut i pension. Dock finns det en del i avgiften som inte har ngt öronmärkt finansieringssyfte, nämligen den allmänna löneavgiften, som chockhöjts av den borgerliga regeringen till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna av socialförsäkringsavgiften som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning alltså!

          I olika insändarsidor förespråkar Företagarna att arbetsgivaravgiften ska sänkas. Inte ett ord säger de om den allmänna löneavgiften. Givet att arbetsgivaravgiften är en del av vår lön, som vi avstår för framtida behov, innebär en sänkning av den inget annat än en lönesänkning. Men när detta påpekas, så menar Företagarnas regionchef Torbjörn Halvardsson att de HELA TIDEN sagt att det bara är den allmänna löneavgiften de vill ska bort och inte de övriga delarna. Helt plötsligt är budskapet ett annat!

          Hur detta påverkar organisationens trovärdighet låter jag vara osagt. Men låt oss förmoda att de faktiskt talar sanningen när de säger att det bara är den allmänna löneavgiften de vill avskaffa:

          Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna själva att sänka lönekostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

          När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till.

          Är detta bättre?

Tiderna förändras. Under medeltiden hade man samma jobb livet ut. Numera är det vanligt att man byter jobb många gånger. Det finns även dem som sysslar med mer än en sak. Till exempel Torbjörn Halvardsson, som vid sidan av sitt uppdrag som regionchef för Företagarna Västerbotten, även verkar syssla en hel del med trolleri.

          Man behöver inte vara professor i matematik för att förstå att ett företags lönekostnader består av två saker: storlek på lönen och antalet anställda. Vill ett företag sänka sina lönekostnader måste det antingen sänka lönen eller minska personalstyrkan (sysselsättningen).

          På min blogg menar dock Halvardsson att sänkta lönekostnader inte står i motsättning till höjda reallöner. Han gör alltså anspråk på att kunna minska lönekostnaden utan att vare sig sänka lönen eller ens säga upp personal. Tvärtom har han en trollformel som minskar lönekostnaderna utan att lönen sänks, och som dessutom ökar istället för att minska sysselsättningen: sänkt arbetsgivaravgift.

          Sänkt arbetsgivaravgift innebär -som jag förklarat tidigare- en lönesänkning, eftersom den utgör en del av vår lön, som vi avstår för att kunna få tillbaka i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, föräldralediga, arbetsskadade eller går i pension. Halvardssons uppfattning är dock att detta inte stämmer, eftersom den allmänna löneavgiften, som är en del av den inte har något öronmärkt finansieringssyfte.

          Ja, han har faktiskt rätt i att den allmänna löneavgiften utgör en smygskatt. Men det är faktiskt arbetsgivaravgiften, och inte just bara den allmänna löneavgiften, vars sänkning Företagarna har förespråkat genom sin insändare över hela Sverige. Den borgerliga regeringen har redan sänkt våra löner genom att de chockhöjt den allmänna löneavgiften till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna i arbetsgivaravgiften, som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning med andra ord. Med en sänkning av arbetsgivaravgiften vill nu företagarna alltså att våra löner ska sänkas ännu mer!

          Sänka lönekostnader utan att sänka reallönen my ass!! Inte ens Harry Potter kan trolla fram ngt så absurt! Ok om Företagarna vill sänka våra löner, men då får de fan i mig stå för det!

Försöker organisationen Företagarna leda folk bakom ljuset? Detta är det intryck man får när man läser de osanningar som organisationen spridit för två veckor sedan genom en insändare rubricerad ”Sätt fart på arbetslinjen med sänkta avgifter” publicerad den 2011-11-02 i VK samt många fler lokaltidningar över hela landet. I sin iver att plädera för sänkt arbetsgivaravgift framställs denna som en straffskatt på jobb och tillväxt, vilket inte kunde stå ännu längre ifrån sanningen.

          Låt oss börja med att reda ut begreppet. Det något missvisande ordet arbetsgivaravgift är för det första ingen skatt, utan snarare en social avgift som lönearbetarna avstår i lön, för att kunna få tillbaka det i form av ersättning i samband med sjukskrivning, arbetslöshet, pension, arbetsskada eller föräldraledighet. En sänkning av arbetsgivaravgiften skulle därmed innebära en lönesänkning. I det avseendet är organisationer som Almega, Svenskt Näringsliv, eller Folkpartiet mycket ärligare när de öppet förordar lönesänkningar. Men Företagarna verkar inte ens ha mage att stå för det, utan istället går de hellre en omväg genom att föreslå en åtgärd som till syvende och sist ger samma effekt.

          Till sitt försvar påstår Företagarna att sänkt arbetsgivaravgift skulle ge fler jobb. Som stöd till detta hänvisar de till en opinionsundersökning de beställt av You Gov, där 65 % av de tillfrågade anser att lägre arbetsgivaravgift är det mest effektiva sättet att sänka arbetslösheten. Det intressanta med detta är att – förutom ”vet ej”- så hade respondenterna enbart 2 alternativ att välja mellan på frågan om vilken åtgärd som var mest effektiv för att sänka arbetslösheten: lägre arbetsgivaravgifter eller lägre inkomstskatter. Jobbskatteavdraget har då trots konjunkturuppgången inte lett till en lägre arbetslöshet än den som rådde under förra högkonjunkturen kort innan borgarnas maktövertagande - däremot har den lett till omfattande nedskärningar. Med tanke på att regeringens massiva skattesänkningar inte verkat gett någon effekt på sysselsättningen, kan man då bli förvånad över att respondenterna väljer bort lägre inkomstskatter som svarsalternativ? Som man frågar får man alltså svar!

          Sänkningen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som borgarna genomförde efter maktövertagandet är inte lika känt som deras massiva skattesänkningar. Dock har inte den heller gett någon effekt: trots konjunkturuppgången är inte ungdomsarbetslösheten heller lägre idag än den var under förra högkonjunkturen. Lägre arbetsgivaravgift för ungdomar har alltså inte ökat efterfrågan på deras arbetskraft. Däremot har den gett vinster i miljonstorlek till McDonalds och andra företag inom restaurangbranschen och handeln, där man redan hade en stor andel unga anställda, men som totalt sett inte anställde fler ungdomar efter denna åtgärd.

          Med facit i handen kan vi alltså säga att såväl skattesänkningar som sänkningen av arbetsgivaravgiften inte gett ett enda jobb! Vi efterlyser därför en sansad debatt där Företagarna vågar stå för sina åsikter och tala klarspråk om sina avsikter att öka företagsvinsterna på bekostnad av arbetarnas löneutveckling, istället för att linda in sitt budskap i falska föresatser om att vilja minska arbetslösheten.

Alejandro Caviedes
Robert Andersson

Klockren statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds. Kopiera och klistra in i din status! Vi måste sprida ordet vidare ...... :)

– Jag är arg och besviken. Jämställdhetspotten behövs. Vi tycker att det ska löna sig lika bra att vårda gamla och sjuka som att reparera bilar.

Detta är vad Kommunals förbundsordförande, Annelie Nordström, säger till LO-tidningen apropå avsikten från Livs, GS och IF Metall att inte ställa sig bakom LO:s beslut att driva kravet på jämställdhetspotter inför kommande avtalsrörelse (Jämställdhetspott splittrar LO, LO-tidningen, 2011-09-05).

          Det är bra att Nordström tar tydlig ställning för LO-kollektivets lågavlönade medlemmar, men var fanns denna kampvilja när hon i våras avvisade Pappers mfl:s kritik mot industriavtalet? Trots varningar från alla hål om att det nya industriavtalet kunde hota såväl LO-samordningen som kravet på jämställdhetspotter, stödde Kommunals ordförande det nya industriavtalet när det diskuterades i LO-styrelsen. Ställningstagandet från LO-styrelsen blev att det nya industriavtalet är förenlig med LO-samordning, ett beslut som Transport reserverade sig mot. Pappers vägrade att teckna avtalet och även Byggnads och Elektrikerna var starkt kritiska. Såhär uttalade sig SEF:s förbundsordförande Jonas Wallin:

– Att män tjänar mer än kvinnor är ett grundproblem i det svenska samhället. Det industriavtal som nu planeras, sätter stopp för satsningen på jämställdhetspotter som framgångsrikt har minskat gapet mellan kvinnors och mäns löner. Det är ett svek mot alla kvinnor och ett nederlag för jämställdheten. (Industriavtalet ett svek mot kvinnorna, KA 2011-05-20).

          Även arbetsgivarsidan har tolkat avtalet som oförenligt med krav på en jämställdhetspott. Men trots detta valde Kommunal, Handels och HRF att stödja IF Metalls linje i den frågan, och nu ser vi konsekvenserna av detta när avtalsrörelsen kommer igång. Det är ingen slump att det är GS, If Metall och Livs som reserverar sig mot LO:s beslut att driva kravet om jämställdhetspotter. Det är ju precis samma förbund som tecknade det nya industriavtalet, och nu måste de leverera till motparten. Visst fick exempelvis Kommunal en högre procentuell höjning under senaste avtalsrörelse medan industriarbetarna fick stå tillbaka med anledning av finanskrisen. Men hur länge har inte kvinnorna inom vård och omsorg, handeln och hotell- och restaurangbranschen fått stå tillbaka?

          Varken If Metall, GS eller Livs är emot jämställdhetspotten, sägs det, utan de är bara emot nivån på den. Men är man för en jämställdhetspott värd namnet, då förespråkar man inte en nivå på 50 eller 60 kr, som de gjorde. Vill man däremot slippa driva kravet på jämställdhetspott utan att behöva erkänna det, då lägger man ett förslag som man vet att de andra förbund inte kommer att godta.

          Det nya industriavtalet var ett svek mot LO-kollektivets kvinnor och det är lite för sent för Kommunals ordförande att ställa sig kritisk mot samma förbund som hon i våras stödde i sina ansträngningar att få LO att ställa sig bakom det avtal som nu ligger till hinder för att driva kravet på jämställdhetspott.

Klockren statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds. Kopiera och klistra in i din status! Vi måste sprida ordet vidare ...... :)

Första gången glömmer jag aldrig. Detta var vad som stod på våra tröjor när ett stort gäng fackliga ungdomsansvariga demonstrerade i somras i Stockholm för att uppmärksamma de dåliga arbetsvillkor som många ungdomar jobbar under. Första gången glömmer jag aldrig är nog ngt vi alla kan säga om vårt första sommarjobb. Som grön och oerfaren kan det vara svårt att veta vad som gäller och man litar ofta på att det arbetsgivaren säger stämmer. Därför är det inte ovanligt att man accepterar orimliga villkor.

          Ett exempel på det är Sommacaféet i Umeå, där de anställda bara fick betalt när det var bra väder. Tänk om man också kunde betala hyran för sin sommarstuga bara när det var soligt. Denna jämförelse gör Arijan Kan, ordf i Ung Vänster i Umeå, i sin insändare om ämnet. Förvånande nog får han ett svar från sommarcaféets ägare Peter Arkhult, där han påstår att Ung Vänster vill upphäva deras fackliga avtal. Men till saken hör att det fanns inget fackligt avtal på den arbetsplatsen. Arkhult har inte tecknat kollektivavtal med Hotell- och Restaurangfacket.

          Kollektivavtalet anger vilken minimilön du ska ha, hur mkt du minst ska få för övertidsarbete, att du har rätt till raster och hur långa. K-avtalet försäkrar dig utifall du skadar dig på jobbet, eller på väg till eller från jobbet. Med andra ord anger k-avtalet vilka rättigheter du har, sen får din chef gärna ge dig mer om hon vill: K-avtalet anger bara ett golv. Genom att inte teckna k-avavtal, säger alltså Peter Arkhult att hans anställda inte är värda några rättigheter. Detta är tyvärr det sätt varpå många arbetsgivare ser på ungdomar.

          Vi har en rekordhög ungdomsarbetslöshet i Sverige, som regeringen konsekvent har vägrat att göra någonting åt. I en sådan situation så nöjer sig ungdomar tyvärr med vad som helst bara de får jobb och detta utnyttjas hänsynslöst. Medan regeringen sitter med armarna i kors, har socialdemokraterna däremot starta en satsning i Umeå genom att avsätta 80 miljoner av den kommunala budgeten som är öronmärkta för ungdomsjobb.Två hundra ungdomar kommer att få jobb på det här sättet. Vi har även startat en höstkampanj för at informera allämänheten om problematiken med den höga ungdomsarbetslösheten. I Umeå gör vi åtminstone ngt mot det här problemet.

Igår skrev jag om den höga ungdomsarbetslösheten och den förvirring som råder inom borgerligheten beträffande hur den ska hanteras. I vulgärdebatten om ungdomsarbetslöshet, så brukar denna framställas som ungdomarnas eget fel. Ungdomar vill hellre leva på bidrag än jobba, brukar det heta. Eller så ställer de orealistiska lönekrav, som arbetsgivarna av naturliga skäl inte kan tillfredsställa. Men hur förhåller det sig egentligen? Vill ungdomar verkligen inte ha jobb?

          För att tvinga ungdomar att ta jobb istället för att leva på ”bidrag”, har regeringen ändrat i a-kassereglerna så att de får ännu lägre ersättning än övriga: Från dag 101 sänks ersättningen för ungdomar från 80% till 70% medan övriga behåller 80%s-nivån. Från dag 201 så sänks ungdomarnas ersättning från 70% till 65%, medan den sänks från 80% till 70% för övriga. Man kan fundera på hur pass bra det här överensstämmer med den nya diskrimineringsgrund som alliansen själv har infört i lagstiftningen, nämligen åldersdiskriminering, men oavsett detta är ju poängen att denna straffsänkning riktat mot ungdomar inte har minskat ungdomsarbetslösheten.

          Låt oss kolla på det andra påståendet, nämligen att ungdomar ställer för höga lönekrav och vägrar att ta jobb med rimliga löner i förhållande till den ringa arbetslivserfarenhet de har. Under alla år jag deltagit i kampanjen Facket på Sommarjobbet och Facket på Vinterjobbet, då vi från LO besökt olika arbetsplatser under sommar- och vintertid, har erfarenheten varit den motsatta. I alltför många fall, jobbar ungdomar för mindre lön än de är berättigade till enligt kollektivavtalet. Det kan handla om att de jobbar gratis övertid, inte får OB-ersättning eller –såsom det är vanligt inom restaurangbranschen- går med på att jobba gratis arbetspass i förhoppning om att bli uppringda i framtiden om det behövs personal. Hela 60% av de samtal som ringdes upp i somras till fackets hjälptelefon handlade just om fall av gratis jobb.

          Unga vuxna behandlas som andra klassens arbetstagare. De får ofta inget anställningsbevis, råkar ut för svartjobb eller får i värsta fall inte ens pengar för sitt arbete. När de ändå i brist på kunskap om sina rättigheter, går med på såna här villkor, hur kan man då skuldbelägga dem för den höga arbetslösheten genom att påstå att de ställer för höga krav? Sålänge regeringen tilämpar åtgärder på basis av det felaktiga antagandet att ungdomar inte vill ha jobb, kommer inte dessa åtgärder att lyckas minska arbetslösheten.

För inte så länge sedan sommartalade herr statsministern i Gustavsberg. Ganska imponerande, måste alla moderater ha tyckt att talet var, eftersom det var det enda de bloggade om kring det datumet (20nde augusti). Och väldigt imponerande, måste jag säga: efter att herr statsministern hade rest runt och träffat unga, hade han ett väldigt tydligt budskap, nämligen att unga vill jobba och skaffa sig en egen inkomst. No shit, Sherlock!

          Det tog alltså över ett år för våran statsminister att förstå detta! Den officiella linjen från alliansens sida har sedan Reinfeldts anförande i Svenskt Näringslivs stämma för ett år och tre månader sen varit att ungdomsarbetslösheten bara är en skapad synvilla. I blogg efter blogg skrev alliansens företrädare att ungdomsarbetslösheten inte alls var hög, utan det bara handlade om trixande med statistik från EU:s sida, vilket konstigt nog inte stoppade dem från att föreslå åtgärd efter åtgärd för att ge jobb till ungdomar: som att sänka deras löner (som Centern förespråkade), undanta dem från LAS (även föreslaget av Centern), sänka deras a-kasseersättning mer än övrigas (som regeringen faktiskt gjorde) och sänka deras arbetsgivaravgift (också genomfört av regeringen). En hel del åtgärder för att lösa ett problem som bara var en synvilla, va?

          Borgerlighetens inställning till ungdomsarbetslösheten ändras oftare än en kameleont byter färg. Ibland är ungdomsarbetslösheten bara en synvilla, medan andra gånger är den högst reellt. Ibland är den ungdomarnas eget fel, som när Anders Borg påstod att ungdomarna hellre spelar tv-spel än söker jobb, och andra gånger, som i Reinfeldts sommartal, så är det inte ungas fel eftersom de faktiskt vill ha jobb

          Om nu regeringen vill minska ungdomsarbetslösheten, varför minskar den mögligheten till omskolning? Antalet Komvuxplatser har skurits ner rejält. Yrkesförberedande gymnasielinjer ger inte längre behörighet till högre studier. Långtidsarbetslösa skickas till FAS 3, där de inte får vare sig delta i praktik eller i ngn arbetsmarknadsutbildning. Och arbetsförmedlingen förbjuds att hjälpa ungdomar under de första 3 månader de är arbetslösa, då de behöver hjälpen som mest innan de blir långtidsarbetslösa.

          När regeringen sviker ungdomar, satsar däremot socialdemokraterna och vänstern 80 miljoner av Umeås kommunala budget på ungdomsjobb, många inom offentlig sektor. Ungdomar får inte bara en fot på arbetsmarknaden, utan de bidrar till att minska den tunga arbetsbördan i den underbemannade välfärdssektorn. Seriösa heltidsjobb med kollektivavtal, till skillnad från jobben inom hushållsnära sektorn och krogbranschen, som regeringens rut-avdrag och restaurangmomsen syftar till att skapa.

Jag undrar hur mycket pengar som det privata näringslivet har skänkt till moderaterna under senaste valrörelse, med tanke på alla tjänster som regeringen Reinfeldt nu gör till dem i gengäld. Nu senast är det välfärdsutvecklingsrådet som regeringen inrättat. Man hade kunnat förvänta sig att den skulle bestå av organisationer och föreningar med ett intresse att förbättra välfärden, som handikapporganisationer, pensionärsföreningar, fackliga organisationer med medlemmar inom välfärdssektorn, SKL osv. I och för sig så finns såväl Kommunal som SKL representerade, men framför allt består rådet av representanter från det privata näringslivet. Ordförande är Signhild Arnegård, vd för Svenska Lantchips och fd ordförande för privatföretagens intresseorganisation Svenskt Näringsliv.

          Välfärdsutveckingsrådet har blivit en megafon för det privata näringslivet. Det senaste förslaget går ut på att staten, istället för kommunerna, ska bestämma vilka som får bedriva vård. Förslaget påminner om friskolesystemet, som jag skrev i tisdags om. På jakt efter vinst, etablerar sig allt fler privata skolor i Umeå, utan att kommunen, som står för stålarna, kan sätta stopp för detta, eftersom det är Skolinspektionen som godkänner/avslår ansökningar från friskolor. Resultatet har blivit en överetablering av skolor och en belastning av skolbudgeten.

          Nu vill alltså välfärdsutvecklingsrådet att det här systemet införts inom vård och omsorg dessutom. Det är ju vansinnigt att kommunen, som är den instans som står för finansieringen, inte själv kan bestämma vilka utförare som ska få tillstånd. Staten ska då kunna utfärda tillstånd till vilka utförare den än vill, utan hänsyn till kommunernas förmåga att kunna finansiera det. Rena guldgruvan för privata företag, som kommer kunna dränera kommunerna på pengar utan att kommunerna ska kunna sätta stopp för det.

          Med anledning av Kommunals hot om att lämna välfärdsrådet, anklagar rådets ordf (Signhild Arnegård) Kommunal för att ta på sig kommunernas hatt som arbetsgivare istället för att tänka på medlemmarna!! Jaha.. hur lätt kommer vi att kunna tillvarata våra medlemmars intressen om en överetablering av privata vårdföretag dränerar den kommunala budgeten? Hur kommer vi kunna få höjda löner om kommunerna inte har råd att betala? Hur kommer vi kunna få högre bemanning om kommunerna inte har råd att betala? Hur kommer vi kunna få bättre arbetsvillkor, om kommunerna inte ens kommer kunna ha nå pengar för att behålla våra jobb?

          Välfärdsutveckingsrådet är ett skämt!

Idag mår jag faktiskt mkt bättre. Jag har varit förkyld hela veckan, men nu verkar det som att förkylningen gett med sig. I rättan tid eftersom semestern är över och alla möten börjar dra igång. Utöver det vanliga, så har jag klippt mig i måndags. Det är första gången på 9 år som jag låter mig klippas med sax. Snål som jag är brukar jag ta rakapparaten själv istället för att gå till frisören, men nu var det en kompis som klippte mig. Jag är nöjd med den nya frillan, men jag kanske ser lite för snäll ut.

          Jaja, idag hade jag i alla fall tänkt tipsa om 2 intressanta artiklar i VF. I gårdagens ledarsida, kan man läsa om det antal jobb som halveringen av restaurangmomsen tänks ge enligt regeringens utredningstjänst (RUT), nämligen 3000. Måndagens ledarsida är ännu mer precis när den säger att åtgärden dessutom kommer kosta 5,4 miljarder. Det är alltså ett halvt jobb per miljon kr.

          Från uträkningar som tidningen Kommunalarbetaren gjort, vet vi att 80 miljarder kr motsvarar lönekostnaden för 240'000 kommunalarbetare, vilket innebär alltså 3 årsabetare per miljon kr (att jämföra med de 0,5 jobb per miljon kr som sänkningen av restaurangmomsen ger). Om nu regeringen Reinfeldt menar allvar med att den vill skapa jobb, vore det inte lättare att investera skattepengarna inom offentlig sektor, istället för gå via en omväg och sänka restaurangmomsen för att därmed skapa 1 sjättedel av det antal jobb som hade kunnat skapas om pengarna istället investerats direkt i offentliga anställningar?

          Medan våra medlemmar i Kommunal springer ihjäl sig på jobbet för att kommuner och landsting inte har råd med att anställa tillräckligt med personal, så sänker Reinfeldt skatterna för restauranger och krogar hellre än att satsa pengarna på att öka bemanningen inom skola, vård och omsorg. Krogen verkar vara viktigare än välfärden, och skattesänkningar viktigare än jobben.

Tidningen Kommunalarbetaren har publicerat en intressant artikel om jobbskatteavdraget i sitt senaste nummer (13/2011), som visar på de problematiska antaganden som ligger bakom påståendet att denna reform faktiskt skulle skapat några jobb. Finansdepartementet hävdar att det på sikt kommer att ge 105 000 fler arbetstillfällen. Skulle detta stämma, så rör det sig alltså om de mest dyrköpta jobben i sysselsättningsspolitikens historia och ett slöseri med resurser utan motstycke: de 80 miljarder kr som hela kalaset (bara i år) kostar samhället i form av uteblivna skatteintäkter motsvarar lönekostnader för cirka 240 000 kommunalare! Skulle dessa pengar investeras inom offentlig sektor, skulle de därför skapa minst dubbelt så många arbetstillfällen!

          Men problemet är inte bara det högst ineffektiva sätt varpå jobbskatteavdraget skapar jobb. Framför allt är problemet att vi faktiskt inte vet om det ALLS skapar några jobb, eftersom de bedömningar som Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (KI) gör, baseras på modeller som grundar sig på orealistiska antaganden, ngt som Thomas Andrén som gjorde analysen för KI själv erkänner.

 Hela tanken med jobbskatteavdraget är att en skattesänkning gör det mer lönsamt att arbeta än att välja ”bidrag”, varpå fler kommer att välja att arbeta. Om arbetslösa kan välja bort ”bidrag” och börja jobba, då antar man att alla arbetslösa får a-kassa eller försörjningsstöd. Sanningen är att 60% är inte berättigade till a-kassa, och för att få försörjningsstöd kan socialkontoret ställa krav som inte alla är beredda att godta. Vidare antar man att deltidsansarbetande kan välja att gå upp i heltid, när verkligheten är att bara 1 tredje del av de deltidsanställda LO-medlemmar har själva valt att jobba deltid. Och det mest problematiska av alla antaganden är att sänkta skatter ger fler jobb, när den långsiktiga trenden i Sverige visar att sysselsättningen ökat i takt med att skatterna höjdes för att bygga ut den offentliga sektorn, vilket möjliggjorde för många kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.

          Regeringens trovärdighet vad gäller jobbskatteavdraget blir inte bättre av att det femte steget nu blir uppskjuten med hänsyn till "det kritiska läget i världen". Om jobbskatteavdraget faktiskt skapar många jobb, så vore det en perfekt åtgärd för att mildra krisen. Alltså tvivlar regeringen själv på jobbskatteavdragets jobbskapande effekter. Som jag nämnt tidigare, så innebar 90-tals krisen att 330 000 offentliga anställda förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde ledde aldrig till att man anställde lika många tillbaka, utan idag utför vi samma jobb inom offentlig sektor men fördelat på 330 000 färre anställda. Arbetsbelastningen är därför orimlig. Med detta som bakgrund tycker jag att SSU:s krav om att skapa minst 200 000 nya jobb inom offentlig sektor ter sig som ngt av mkt högre prioritet än en skattesänkning vars effekter inte bara är högst osäkra utan dessutom extremt ineffektiva vad gäller antalet jobb det påstås kommer skapar.
 

Vad förvånad jag blir över att borgarna inte skrivit ett ord här på vk-bloggen om att de fått stryk av oppositionen i dagens omröstning i riksdagen gällande FAS 3. Nu när regeringen förlorat flera omröstningar och äntligen insett att de faktiskt bara är en minoritetsregering, är kaxigheten från deras sida liksom borta. I fråga efter fråga har de börjat backa av rädsla för att förlora en omröstning, men beträffande FAS 3 har de inte velat ge sig.

          På FAS 3 hamnar arbetslösa efter 450 dagars deltagande i den sk jobb- och utvecklingsgarantin (som är allt annat än en garanti på att man får jobb). För en ersättning som är lägre än a-kassan, tvingas de att jobba med arbetsuppgifter som inte annars skulle ha utförts.. eller så är tanken. I praktiken används FAS 3 av oseriösa företag för att slippa anställa. Den som går på FAS 3 kostar inte arbetsgivaren någonting, eftersom ingen lön betalas ut. Istället är det arbetsgivaren som får betalt. Även när den arbetslöse som deltar i FAS 3 utför arbetsuppgifter som anställda inte utför, så råder det aktivitetsförbud: man får inte delta i ngt utbildningsprogram, man får inte ansöka om starta-eget-bidrag, man får inte praktisera på ett ställe där praktiken kan sedan övergå till en anställning, osv. Hur fan ska man få jobb då?

          Efter förslag från oppsitionen (S+V+Mp) har regeringen getts i uppdrag att stoppa anvisningen av arbetslösa till FAS 3 i väntan på att regeringen ska komma med förslag på ändringar av FAS 3. Eftersom SD ställde sig bakom förslaget, förlorade regeringen omröstningen. Men till skillnad från alla andra gånger har varken Riedl (m) eller Ågren (m) ondgjort sig på sina vk-bloggar över att Oppositionen gör "gemensam sak" med Sverigedemokraterna. Kan det vara för att de är less på att bli påminda om att Sverigedemokraterna i 90% av fallen faktiskt röstar med alliansen? Det är skrämmande att t.o.m. ett främlingsfientligt parti som SD är emot FAS 3, men inte alliansen!

Det finns inget samband mellan andelen arbetslösa unga vuxna (20-24 år) och lägstlönens nivå. Det finns heller inget samband mellan sysselsättningsgraden och nivån på kollektivavtalens lägsta löner. Detta slås fast i LO:s senaste rapport

, som bygger på internationella jämförelser. Länken nedan visar ett kort videoklipp som sammanfattar resultaten:

http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/63F1E6F18062B20EC1257887003A50FA

Första maj för 2 år sen glömmer jag aldrig. Bland alla de plakat som folk bar på i vårat förstamajtåg, fanns det ett som skilde sig från alla andra. Till skillnad från alla andra plakat, som handlade om försämringar som den borgerliga regeringen genomfört, var det här plakatet riktat mot våran egen kommunledning. På det stod det att läsa: Yttrandefrihet för våra busschaufförer!

          Bussföretaget Nobina har varit fokus för en del skriverier i de lokala tidningarna de 2 senaste åren. Bl a har media uppmärksammat deras märkliga personalpolicy, som i praktiken verkar ha gått ut på att sätta kritiska anställda på plats genom olika repressalier. Vi alla minns protesten på Vasaplan när en chaufför blev skickad hem efter att han inte hade haft slipsen på sig. Vi minns även chauffören Rabih Ballout som fick sparken för att han hade skrivit ett medborgarförslag till kommunen om att de skulle granska företaget, ngt som Nobina betraktade som illojalt beteende.

          Denna händelse aktualiserade problematiken med privatiseringarna. Så länge en verksamhet drivs inom offentlig sektor, har de anställda en grundlagstadgad rättighet till meddelarfrihet. Det innebär att de inte omfattas av lojalitetsplikten i kontakt med media, vilket innebär att de kan avslöja missförhållanden och uttrycka kritik gentemot sin arbetsgivare. Men så fort en verksamhet läggs ut på entreprenad, räknas den som tillhörande privat sektor, och då är det munkavle som gäller.

          Från fackligt håll har vi uppmärksammat problematiken långt innan. Via LO-s, Kommunals s-förening, SSU Umeå och Fackliga Utskottet i Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun, har de fackliga krafterna inom vårt parti, satt press för att meddelarfrihet ska vara ett krav i samband med upphandlingar. Tack vare det gick Socialdemokraterna till val i vår kommun på att genomföra det, och i måndags när fullmäktige fattade beslut om ny upphandlingspolicy blev detta verklighet. Nu är DET vallöftet uppfyllt i alla fall.

Jag hann inte skriva svaren på frågorna jag ställde i morse i tid, men här kommer de i alla fall:

1. I runda slantar har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med 100 miljarder under förra mandatperioden (jag räknar alltså inte in skattesänkningarna för 5te jobbskatteavdraget, som bara det räcker för att avskaffa barnfattigdomen)

2. Västerbottens Läns Landsting har en budget på i runda slantar 8 miljarder.

3. Regeringens skattesänkningar är alltså så omfattande att de motsvarar 12,5 ggr budgeten för Västerbottens Läns Landsting. Mätt i landsting, så har regeringen alltså skurit ner resurser från offentlig sektor motsvarande 12,5 landsting i Västerbottens storleksordning. Fatta hur mkt vi hade kunnat göra inom offentlig sektor med dessa pengar alltså!! Nu hade inte allt det gått till landstingen, utan det hade fördelats mellan landsting, kommuner osv. Men fatta hur många som hade kunnat anställas för de pengarna..

..är skattesänkningarna försvarsbart med tanke på hur underbemannad den offentliga sektorn är? Men mer pengar i plånboken för överklassen (som fått merparten av skattesänkningarna) är nog viktigare för den här regeringen än att personalen inom skola, vård och omsorg ska kunna göra ett bra jobb utan att behöva springa ihjäl sig.

Tänk dig att du är på en offentlig toalett och på väg ut träffar du någon som erbjuder dig en servett i utbyte mot dricks. En orealistisk situation? Kanske i Sverige, men inte i USA, där man på lyxhotell dessutom stöter på ett annat yrke som inte funnits i Sverige på decennier: hisskötare.  När den teknologiska utvecklingen ersatte de manuella hissarna med moderna, blev hisskötaryrket överflödigt: man kan trycka själv på knappen!!

          Så är det med teknikutvecklingen. Gamla industrier ger vika för modernare jobb som är tillräckligt lönsamma för att betala ut rimliga löner. Det kallas för strukturomvandling, och underlättas av fackliga krav på högre löner. Om facket ger vika för olönsamma arbetsgivares krav på sänkta löner för att rädda jobben, skulle vi ha en arbetsmarknad präglad av omoderna yrken som i dagens Sverige hör till historiska museiutställningar. Men detta kräver en a-kasseersättning värd namnet och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Har man en låg a-kassa att leva på och inga möjligheter till omskolning, som det blivit idag, skapas det ett tryck från medlemmarnas sida till att istället gå med på lönesänkningar, vilket t.ex. redan nu hänt när IF Metall tecknade krisavtalet.

          Mitt första jobb i Sverige fick jag inom äldreomsorgen i Ullatti. Många av mina vårdtagare berättade att de i unga år hade jobbat som piga, ofta hos olika familjer för att få pengarna att räcka till. De passade överklassens barn och gamla, men sina egna barn och gamla fick de själva ta hand om. 70 år senare, tack vare utbyggnaden av äldreomsorgen, är det istället de som får hjälp med städning och matlagning, medan den unga överklassen får städa och laga maten själv då pigan som yrke har nästan försvunnit.

          Men de senaste fyra åren har mkt hänt. Genom att subventionera hushållsnära tjänster, stimulerar regeringen tillväxten av en bransch präglad av deltider, låga löner och ottrygga anställningsformer. Genom nedskärningar inom offentlig sektor i kombination med sänkt restaurangmoms, minskar regeringen antalet relativt trygga offentliga anställningar för att uppmuntra nya jobb inom den lågavlönade och otrygga restaurangbranschen. Med sin kampanj ”alla jobb behövs”, under förevändningen att inga jobb är skitjobb, rättfärdigar moderater åtgärder som skickar Sverige tillbaka till den epok vi genom folkhemsbygget hade lämnat bakom oss. Är det dit vi vill igen?

Allt tog sin början för nio år sedan. Under en resa i Tyskland träffade Alejandro en svensk tjej – och blev störtkär. Han reste hem till Colombia och förklarade för en förvånad familj att han skulle flytta till Sverige, närmare bestämt till Gällivare. Så småningom hamnade han i Umeå och efter avbrutna universitetsstudier i sociologi började han jobba heltid i hemtjänsten. Året var 2006 och Fredrik Reinfeldts borgerliga koalition hade precis vunnit valet.

- Försämringarna märktes direkt. Borgerligheten lagstiftade om AVA, en anställningsform som gör att det är svårare för vikarier att få en tillsvidareanställning, säger Alejandro. Gradvis såg han kopplingen mellan villkoren på arbetsplatsen, fackets roll och politikens möjligheter att påverka människors vardag. Som om ett ljus tändes, berättar Alejandro. Han aktiverade sig i fackförbundet Kommunal, där han utsågs till nytt arbetsplatsombud, och blev så småningom invald i SSU Umeås styrelse.

I dag är han fast besluten att förbättra villkoren för dem som jobbar inom offentlig sektor. För även om Alejandro beskriver jobbet inom hemtjänsten i Umeå som givande är det också väldigt stressigt.

- Det finns hela tiden en press att effektivisera och spara in på personal och den tid vi tillbringar med brukarna. När färre anställda ska göra mer jobb går det liksom inte ihop, säger han.

Det här är ett utdrag från en artikel jag hittade för ett par veckor sedan när jag googlade på mitt namn. Jag hade blivit uppringd av tidningen Frihet, som ville göra ett reportage om mig så jag ställde upp på en intervju och sen glömde jag bara bort allting. Flera veckor senare hittar jag artikeln på nätet av en slump. Det är ofta jag får frågor om hur jag hamnade i Sverige; hur det kom sig att jag blev aktiv i facket eller hamnade i politiken och så. Så den här artikeln blir perfekt för dem som undrar om det. Ni hittar den här:

Med facket i ryggen

 Äntligen har vi fått ett slut på lusktontraktsaffären som det varit mkt skriverier om. För dem som inte känner till det, så rör det sig om en arbetsbeskrivning som anställda inom Umeå Kommuns särbo och korttidsboenden tvingades skriva på. Bl a krävdes att man skulle visa lust och vilja i arbetet, ngt som tjänstemännen sedan hade i avsikt att göra till kriterium för lönesättning.

           Höjden av idioti! Att man blir betygsatt av sin arbetsgivare utifrån utseende är tyvärr ngt många inom t ex handeln drabbas av, men att bli lönesatt efter sitt leende är ngt som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Som tur är blev detta förslag dock aldrig verklighet och förra veckan fick vi dessutom bort det eländiga lustkontraktet, som media kom att kalla denna arbetsbeskrivning. Men jag vill gärna reda ut några missförstånd som uppstått kring vad som skett.

           Till att börja med är det felaktigt att Kommunal, som det stod i VF den 30/4, bara skulle motsatt sig kravet på att visa lust och vilja. Vi har motsatt oss hela dokumentet, vilket framgår av protokollet från LSG Äldre den 17/3-2011 . Det stämmer dock att Kommunal sa OK till dokumentet i LSG-förhandlingarna den 1 dec-2010, men som resultatet av en kompromiss där vi fick löften om:

- att vägran att skriva på inte skulle ligga till grund för disciplinära åtgärder, vilket de anställda skulle informeras om (se protokollet från LSG Äldre, 3 nov-2010).

- att dokumentet inte skulle utgöra ett avtal, utan den anställdes underskrift innebar enbart att denne har läst det (se protokollet från LSG Äldre, 1 dec 2010).

           Verkligheten ute på arbetsplatserna blev dock en helt annan, då många av våra medlemmar tvingades skriva på under hot om disciplinära åtgärder. En del enhetschefer gjorde också märkliga tolkningar av dokumentet för att rättfärdiga delade turer eller få folk att stanna kvar efter arbetspassets slut istället för att lämna över sina arbetsuppgifter till nattpersonalen.

           Frågan diskuterades också på kommunfullmäktige, där socialdemokraterna, som vi har en facklig-politisk samverkan med, uttryckte sin skepsis mot lustkontraktet men ville inte ingripa för att inte köra över Kommunal som redan hade sagt OK till dokumentet. Men när det var klart att arbetsgivaren bröt kompromissen, uttryckte vi explicit för tjänstemännen (denna gång med stöd av ett årsmötesbeslut) att vi INTE ställer oss bakom. Trots detta valde de att köra över oss (se protokollet från LSG Äldre den 17/3-2011), varpå vi kontaktade socialdemokraterna, som då såg till att lyfta upp frågan i kommunstyrelsens personalutskott, som beslutade att skrota lustkontraktet.

           Det är vid såna här tillfällen man blir som mest påmint om varför Kommunal har en facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna. Om vi ska kunna kämpa för våra medlemmars intressen, måste vi våga ta ställning i politiska frågor och mobilisera de politiska krafter vi kan påverka.
 

Att det säljs kokain helt öppet på apoteket här i Sverige! Det hade man lätt kunnat tro om man kollar på den här bilden som jag tog i fjällen i samband med Stora Resan. Och nä, det är förstås inte kokain. Med vinstintressets intrång i samband med regeringens privatisering av apoteksväsendet, är det klart att man kan förvänta sig en del negativa effekter med tanke på att människornas behov av läkemedel underordnas vinstintresset. Men så långt har det förstås inte gått att man börjat sälja droger på apoteket… inte ens på Kronans Droghandel ;p. Men läkemedelspriserna har givetvis inte sjunkit, trots regeringens löften om att så skulle ske.

          Det är dock inte apoteket jag ville skriva om, utan Stora Resan. Varje år arrangerar LO kampanjen Facket på Vinterjobbet, då vi från facket åker till fjällen och besöker säsonganställda ute på arbetsplatserna för att höra hur de har det och informera om deras rättigheter och om varför de ska vara med i facket.

          Även om det inte framgår av bilden så var det fullt med packning i bilen och jag undrar hur vi alla fick plats. Vi trängdes hela resan. Det tog en stund innan jag fattade att han, som satt bredvid mig, hade problem med att sätta på sig bilbältet när han sa till mig: ”Lyft på arslet så jag hittar hålet”. Visst känner man sig smickrad, men det var tur att han inte menade det jag först trodde ;).

          Som tidigare år gjorde vi reklam för numret 020-560056, dit man kan ringa gratis om man har frågor om vad som gäller på jobbet. Inga frågor är dumma frågor. Men i år kombinerade vi det dessutom med kampanjen Stora Resan, då vi var och lyssnade på vad ungdomarna har för bild av facket och vad de tycker vi ska göra för att de ska gå med. Det handlar om att visa att vi bryr oss om vad de tycker och att vi är beredda att förändra oss i enlighet med det, för det är bl a för dem som vi finns till.

          Mer om Stora Resan finner du här: www.storaresan.se

Befinner mig på distriktskongressen i Skellefteå med Västerbottens Socialdemokrater och går igenom alla motioner som skickats in. 27 motioner är det, så jag har inte tid att skriva så mkt just nu. Men jag ville i alla fall kommentera finansministerns Anders Borgs (m) mkt märkliga uttalande på senaste SKL-kongress där han läxte upp kommunerna för att de inte hållit nere löneutvecklingen för kommunanställda, eftersom ingångslönerna skulle vara för höga.

Har städarna för höga ingångslöner?

Har undersköterskorna och vårdbiträdena för höga ingångslöner?

Har lärarna för höga ingångslöner?

Vilken värld lever Anders Borg (m) i?

Och vad har en finansminister för rätt att läxa upp kommunerna för att de inte hållit nere lönerna för sina anställda? Det är ju en sak för arbetsgivare och arbetstagarorganisation att komma överens om vilka löner som ska gälla. Det har varken riksdag eller regering nånting med att göra. Det är lite märkligt att argumentet att vi behöver erbjuda konkurrenskraftiga löner för att kunna locka kompetent arbetskraft bara lyfts upp när man ska försvara direktörernas höga löner och bonusavtal. Men samma argument verkar inte gälla för t ex vårdyrkena, som lider av brist på arbetskraft och skulle behöva locka fler att söka sig dit.

Om nu Anders Borg tycker att en kommunalarbetare har för hög ingångslön, hur hög lön har inte han då? Jag undrar om en högavlönad stockholmare som han skulle klara sig på en kommunalarbetares ingångslön. En sak är då säker, nämligen att han inte skulle ha råd att anlita hushållsnära tjänster, som han är van vid.

Ser med vilken gädje Umeås moderate kommunalråd Anders Ågren skriver att han varit på studiebesök på Umeva. Det är viktigt att politikerna deltar i olika studier som är nödvändiga för att de ska genomföra sina förtroendeuppdrag. Ibland så måste man ta ledigt från jobbet för att fara på dessa uppdrag och då kan man stödja sig på grundlagen för att hävda denna rättighet.

          Men av ngt mysteriöst skäl, så verkar inte borgarna tycka det är lika viktigt med fackliga uppdrag, för de är inte bara helt ointresserade av att underlätta det, utan regeringen rent av sätter allt fler käppar i hjulet för detta. Nu senast är det regeringens föreslagna ”förenklingar” i studieledighetslagen. Förra gången de genomförde ”förenklingar”, så var det i semesterlagen, med följden att långtidssjukskrivna förlorar 13 semesterdagar, och arbetsskadade blir av med 25 semesterdagar.

          Att ordet ”förenkling” är en omskrivning av begreppet ”försämring” vet vi alltså sedan länge. Moderatsvenskan är inte ett lätt språk att lära sig, som jag tidigare påpekat. Regeringen använder exakt samma ord som finns i svenskan men de laddas med en helt motsatt innebörd. Utförsäkring kallas Omförsäkring, och att dra in sjukersättningen för cancersjuka kallas för att hjälpa sjukskrivna tillbaka till arbete. Men i fallet med ”förenklingarna” i studieledighetslagen, så får jag medge att det faktiskt handlar om en förenkling: det blir enklare för arbetsgivaren att neka ledigt åt sina anställda som vill gå fackliga kurser.

          Det är på fackliga kurser man lär sig vilka rättigheter man har på sitt jobb. Detta är ingenting man lär sig i skolan eller av arbetsgivaren. Men nu ska man enligt förslaget ha varit anställd i 6 månader för att ha rätt att gå på facklig kurs, eller 12 månader de senaste 2 åren. Där faller flertalet visstidsanställda bort, som faktiskt är de som mest behöver dessa kurser. I den kategorin hittar vi bl ungdomar inom restaurangbranschen som luras till gratis provjobb, anställda på butiker som betygsätts utifrån utseende, vikarier inom äldreomsorgen som inte rings in trots att de fått företrädesrätt osv. Och som om det inte vore nog så ska du söka 6 månader i förväg för att arbetsgivaren inte ska kunna skjuta upp din ledighet.. för en kurs på bara 3 dagar för vilken man tycker att arbetsgivaren faktiskt kan hitta en vikarie med 2 veckors varsel!

          Om nu moderater som Riedl menar allvar med att de anser att facket uppfyller en viktig roll, så kan de gärna förklara för oss fackliga medlemmar varför regeringen klubbar igenom lag efter lag som försämrar det fackliga arbetet. Det här dubbla spelet där högern officiellt säger sig inte ha ngt emot facket, men motarbetar fackföreningsrörelsen under bordet är ingenting annat än hyckleri!

Kommunal svänger och är nu för rut-avdraget, skrev den moderate riksdagsledamoten från Umeå Edward Riedl här om dagen, för att Kommunals förbundsordförande Annelie Nordström uttalade sig i positiva termer om Reinfeldts förslag att utveckla rut-avdraget för att bidra till att kvinnor ska kunna jobba heltid. Maken till vinklat inlägg har jag aldrig ngnsin skådat, med tanke på att Annelie själv skriver explicit i Kommunalarbetaren att det handlar om hennes personliga åsikter och inte Kommunals.

          På frågan om varför han vinklar fakta, då svarar herr Riedl att han ska kolla närmare på sakligheten i mitt bloggskrivande och lovar bättra sig efter det. Men inte utan at han lägger till att han hoppas att jag förstår ironin så det inte blir några missförstånd. Jag kan försäkra Riedl om att det ironiska i hans svar har inte passerat obemärkt, för det finns inte en enda själ som på allvar skulle tro att han nånsin skulle vilja bättra sig och börja skriva sakligt.

          Trots detta så väcker Riedls inlägg frågor kring vår egen förbundsordförande inom Kommunal, som visar hur lite hon förstått sig på rut-reformen när hon skriver att hon vill ”lätta lite på den moralkakan som ligger över det här med rut”. Varför vi är emot rut-avdraget har ingenting att göra med att vi dömer folk som istället för att städa efter sin egen skit vill anlita andra att göra det. Det lägger vi oss inte i. Det handlar snarare om att hushållsnära tjänster är en bransch som kännetecknas av låga löner, otrygga villkor, stor andel deltider och svårigheter till facklig organisering. På vilket sätt blir det heltider när villkoret för att en LO-kvinna ska kunna höja sin sysselsättningsgrad till heltid är att ta in en annan kvinna på deltid att städa hennes hem?

          Vad har det här med moral att göra? Folk får väl anlita hushållsnära tjänster om de vill, men varför ska det stimuleras med skattelättnader? Om nu Kommunal ska börja tro att Reinfeldt med utvecklingen av rut-avdraget vill bidra till heltidsjobb, då är vi inne på en farlig väg. För hela tanken med avdraget för hushållsnära tjänster är att stimulera tillväxten av en låglönebransch som näringslivet kan tjäna stora pengar på.

          Läs gärna inlägget från Kristina Björk, ordf Kommunal Västerbotten, med förslag för att bidra till fler heltider.

Nu har Långtidsutredningen säppt ut en rapport enligt vilken enda sättet att minska den höga arbetslösheten vi har idag är att löneökningstakten sänks under en övergångsperiod. Jaha, men om det nu är så att lägre löneökningar ger fler jobb, så kan utredningen gärna förklara för oss hur i helvete det kommer sig att arbetslösheten i Europa stigit sedan 70-talet på samma gång som lönernas andel av BNP samtidigt minskat!

          Ända sedan 80-talet har den neoklassiska ekonomiska teorin dominerat den akademiska och politiska debatten, som om det handlade om absoluta sanningar. Den passade som hand i handske för den här regeringen, eftersom den förespråkar en fri marknad utan några statliga eller samhälleliga ingripanden. Om staten skulle låta marknaden vara, då skulle marknadskrafterna -för att använda Adam Smiths kända metafor- liksom en osynlig hand ställa allting till rätta. Men 2008 kom den här teorin på skam i samband med den internationella finanskrisen! Trots att våra ekonomier avreglerats sedan 80-talet, så fick vi helt plötsligt den värsta krisen vi nånsin upplevt sedan 30-talet! Är det inte dags att kasta teorin i historiens sophög?

          För inte länge sen sågade doktoranderna Josef Taalbi och Tony Johansson OECD:s analys, som regeringen brukar hänvisa till för att rättfärdiga sina försämringar av a-kassan i ett försök att sänka reservationslönen. Taalbis och Johanssons foskning visar att den neoklassiska teorin än en gång har fel när den påstår att lägre löner och sämre anställningsskydd ger lägre arbetslöshet. Men regeringen ger inte upp. Nu släpper den alltså ut en egen rapport via Långtidsutredningen.

          Har inte regeringen vettigare saker att göra än att beställa vinklade rapporter för att motivera sin lönesänkningspolitik?

Eftersom jag ofta får kläder i julklapp och födelsedagspresenter, så är jag sällan och handlar kläder. Men det händer. Och då vill jag gärna veta att butiken har kollektivavtal, inte säljer kläder gjorda av barn, behandlar sina anställda schysst mm.

          Därför har jag valt att aldrig sätta en fot på underklädeskedjan Change, som har en policy om att den kvinnliga personalen ska skylta med sin bh-storlek. Vd:n Susann Haglund ser inget konstigt med det, utan hon hävdar att detta uppskattas såväl av kunder som av personalen. Detta tror jag vad jag vill om! Hon påpekar att det är frivilligt, men tillägger att det bara är en person som inte velat följa det.

          Velat och velat.. det är ju säkert så att det finns personal som inte har ngt emot att skylta med sin bh-storlek. Jag skulle inte heller skämmas om jag var kalsongförsäljare och var tvungen att skylta med min snoppstorlek. Men det är liksom inte poängen! Tänk dig att du inte har en trygg anställning utan t.ex. jobbar ba på viss tid och inte vet vad som kommer bli av din anställning när tiden går ut, om den kommer bli förlängd eller inte. Detta är fallet för en stor del av dem som jobbar inom branschen. Kommer du då i alla lägen att våga säga emot din chef? Det är klart att när man inte har en trygg anställning, känner man en press att gå med på vad arbetsgivaren uppmuntrar en till även om man i formell mening inte är tvungen till det. Men även om man har en tillsvidareanställning kan man känna en sådan press. Trots allt, så är ditt levebröd beroende utav din chef och hur hon bedömer dig. Som anställd befinner du dig i en beroendeställning till arbetsgivaren och då kan man undra hur frivilligt det i alla lägen är att man skyltar med sin bh-storlek. Ngn motsvarande policy för manlig personal att visa kalsongstorlek finns det dessutom inte.

          När jag varit på uppsökeriuppdrag för LO och andra fackliga sammanhang har jag träffat handelsanställda, som berättar om att de blir betygsatta utifrån utseende när arbetsgivaren bedömer deras arbetsprestation. Det här händer alltså i världens mest jämställda land. Det är dags att säga stopp!

Känner ni igen den här känslan att helt plötsligt vakna och inte veta var man är? Det händer mig ofta när jag övernattar ngn annanstans än hemma. Man öppnar ögonen och så känner man inte igen nånting tills det går ett par minuter och man kommer ihåg vars man är. En liknande känsla fick jag dan före julafton:

          Jag vaknade hemma som vanligt, men när jag då ser i Aftonbladet att Reinfeldt tycker att fler kvinnor borde jobba heltid, tappar jag tidsuppfattningen totalt. Under hela valrörelsen angrep han vårt förslag om rätten till heltid, och nu helt plötsligt så tycker han att kvinnor ska få jobba heltid? Är det första april? tänkte jag. Helt förvirrad kollar jag på datumet och så är det 23/12. Men där upphörde inte min förvirring.

          Bl a har han tänkt sig "ett förslag om jämställdhetsbonusar, vilket innebär att de föräldrar som delar på föräldraledigheten får ett skatteavdrag". Som om inte detta redan fanns! Redan 2008 visade Försäkringskassan i sin utvärdering att denna reform inte gett några effekter. Håller Reinfeldt på att bli dement? Eller är det jag som sett fel på årtalet? Jag såg i Aftonbladet att det var 23 december, men det kanske inte var 2010 utan ett annat år, kanske före reformens införande. Men nä! Det var 2010. Snacka om förvirring!

          Förutom detta så nämner Reinfeldt en förbättring av förskolan. Då kanske han borde ta bort vårdnadsbidraget som tar ju resurser från barnomsorgen, men höjden av förvirringen kommer när jag läser att Reinfeldt menar att pigavdraget måste växa, så att kvinnor ska ha tid att jobba heltid när de anlitar andra att städa hemma. Och de som städar då? Anlitas de på heltid?

          En sak hade varit om han hade vänt i frågan när han nu insett att hans inställning till jämställdhet inte går hem hos väljarna. Att han vänder kappan efter vinden är man ju van vid. Men istället för att lagstifta om rätten till heltid så tänker han införa reformer som redan finns och inte fungerat, samt låta överklassfamiljer på Södermalm där man redan jobbar heltid anlita andra kvinnor på deltid att städa deras skit. På vilket sätt blir det fler heltider av det?

Det här vykortet hade jag tänkt skicka till Anders Borg, men efter SSU-ordförande Jytte Gutelands originella utspel den 15nde november på P1, tycker jag det här vykortet är minst lika passande för henne.

          Vad hon menar när hon i den nämnda intervjun minst 5 gånger säger att orsaken till socialdemokraternas valnederlag är att vi skulle vara trygghetsfixerade är oklart, eftersom hon vägrade konsekvent att ange konkreta exempel när journalisten bad henne. Men om hon nu tycker det är så dåligt med trygghet, så borde väl hon va glad över att Anders Borg och hans gäng fört precis en sådan politik.

Gott nytt år!!

 Kommunalrådet i Täby beslutade att höja sina egna löner med 10% och tjänar därmed betydligt mer än många i riksdagen. Tänk om vi vanliga arbetare kunde lönesätta oss själva ;)

När Aftonbladet avslöjade näringslivets infiltreringsförsök i Socialdemokratiska Arbetarpartiet, blev jag förvånad. Inte för att jag skulle förväntat mig ngt annat av Nordström, Batljan och andra s-märkta moderater än att de skulle låta sig köpas av högst bjudande. Jag var snarare förvånad över att Svenskt Näringsliv alls ansåg sig behöva betala för den tjänsten.

          Visserligen bidrog Nordströms och Melins sk valundersökning till att vrida den interna debatten i partiet till höger. Utifrån ett underlag på 16 personer som svarade att de röstade på (s) 2006 men bytte block 2010 pga socialdemokratins samarbete med V, 14 personer som också röstade likadant pga socialdemokraternas negativa inställning till pigavdraget, och 11 pers som också valde att byta till det blåa blocket pga socialdemokraternas inställning i kärnkraftsfrågan, så drar denna sk undersökning slutsatsen att samarbetet med V och Mp liksom partiets motstånd till pigavdraget var stora orsaker till valnederlaget.

          Trots att undersökningen pga dessa brister sågats rejält av flera skribenter, så blev dessa påståenden till självklara sanningar i debatten. Många är dem som glömt varför det rödgröna samarbetet alls inleddes. Miljöpartiets vacklande mellan höger och vänster och de bittra minnen från försämringarna i LAS och andra reformer borgarna fått igenom med hjälp av Mp, gjorde att (s) ville försäkra sig om Mp:s stöd genom att bilda ett samarbete. När Mona Sahlin sen går ut och meddelar att Vänsterpartiet utestängs från samarbetet, uppstår starka protester inom (s) som tolkar detta som en högervridning. Partiet upplever det största tappet ett parti på bara en månad kan drabbas av: hela 6,3 procentenheter. Och därför tar man in Vänsterpartiet.

          Det är klart att samarbetet med V skrämde bort en hel del röster, men frågan är om det alls var fler röster än dem partiet skulle förlorat om V aldrig tagits med i koalitionen. Man kan också spekulera om hur många röster vi hade kunnat locka om vi hade utestängt Mp, men hade vi då kunnat vara säkra på att vi hade fått det passiva stöd från Mp som hade krävts för att bilda en minoritetsregering?

          Allt detta var helt plötsligt bortglömt, och snabbt blev det rödgröna samarbetet liksom partiets avsaknad av tillväxtpolitik huvudförklaringen till valnederlaget. Allt enligt avtalet med Svenskt Näringsliv, som beställt en kärnkraftsvänlig socialdemokrati negativt inställd till förmögenhets- och fastighetsskatten som påstods vara tillväxthämmande. Men frågan är om Svenskt Näringsliv ens hade behövt betala för det här? För näringslivet har hur som helst ett starkt inflytande över opinionsbildningen i allmänhet och partiledningens ekonomiska åsikter i synnerhet. Högervridningen inom partiet är mkt äldre än primeaffären. Det var långt före den här skandalen som kommunstyrelsens s-märkta ordföringar i Sundbyberg, Nynäshamn och Sigtuna krävde tillsammans med N Nordström försämringar i LAS. Varken Damberg eller Nordström var mindre högervridna i sina unga år när de ledde SSU-förbundet än de är idag. Och Mona Sahlin, som redan på 90-talet förespråkade införandet av pigavdraget, gav nu ett ”tillväxtvänligt” avgångstal där hon är för privatisering, jobbskatteavdrag samt stupstockar och nedtrappningar i a-kassan.

          Så problemet i vårat parti är inte att näringslivet anlitar några sossar för att vrida partiet till höger, utan snarare att våra företrädare gör det helt gratis utan att ens va medvetna om att de går näringslivets ärenden. Men framför allt är problemet att vi inte märker att vi själva står för en högerpolitik förrän vi får veta att den blivit beställd av våran motpart.

Som ni sett så har jag tagit en lång paus från skrivandet. Jag har varit upptagen med att handla julklappar, julpynta hemmet, posta julkort mm. En särskild person har jag velat skicka ett julkort till. Han heter Niklas Sandström (m) och trots sin unga ålder (28 år gammal) är han redan landstingsråd inom Västerbottens Läns Landsting. 

          Tyvärr finns det flera adresser på Niklas Sandström om man söker han på nätet, så istället för att posta ett julkort, så lägger jag det här vykortet designat av Robert Nyberg på min blogg och tillägnar det till Niklas. Förstås tänker jag också skriva en personlig julhäslning till honom:

Eftersom du tillsammans med MUF-Skellefteå förespråkar lönesänkningar för ungdomar, antar jag att du som ungt landstingsråd är för en sänkning av ditt arvode. Vill du motionera i frågan på landstingsfullmäkige, får du mitt fulla stöd. God Jul på dig, Niklas. // Ale.

I de här tiderna av hög ungdomsarbetslöshet, hörs det alltfler röster för att sänka ungdomarnas löner. Vare sig teknikarbetsgivarna eller regeringen är särskilt bekymrade. I flera år har de tjatat om att de vill sänka ungdomarnas löner, och den höga ungdomsarbetslösheten blir för dem en ypperlig ursäkt att införa det. Bl a har regeringen nu tänkt införa sk lärlingslöner, som ett första steg i denna riktning.

          Jag tänker inte upprepa vad jag tycker om det här vansinnet, utan det får ni läsa här. Men nämna tänker jag att om ett lågavlönat jobb är bättre än inget jobb, så är en dålig arbetsmarknad bättre än ingen arbetsmarknad. På samma sätt så är löneslaveri bättre än inget slaveri, och ett dåligt argument bättre än inget argument.

Hur FAN tänker de egentligen?

Tidigare har jag diskuterat medlemmarnas inställning till fackets politiska samverkan med socialdemokratin. Framför allt är detta en angelägen fråga för Kommunal att diskutera med tanke på risken som uppstår att sitta på dubbla stolar om man ena stunden som kommunalare företräder medlemmar anställda av kommunen (eller landtinget för den delen) och för deras krav gentemot arbetsgivaren, för att i andra stunden sitta som socialdemokrat på arbetsgivarsidan. Det är klart att detta reser frågor om trovärdighet.

          Det är viktigt att reda ut oklarheter som råder kring den här frågan. Ska vi på Kommunal strida för att få igenom våra medlemmars krav gentemot arbetsgivaren, måste vi vara beredda att, när tillfället ges, se till att bli invalda i de politiska församlingar som styr arbetsgivarens agerande. Via fackliga förhandlingar kan vi påverka arbetsgivaren, men denne är inte bunden av lagstiftningen att gå med på de krav vi ställer. Genom att sitta i fullmäktigen, nämnder och styrelser, kan vi däremot se till att driva igenom personalens krav utan att arbetsgivaren kommer undan. Tack vare detta har personalen t ex fått rätt till heltid, och även mkt mer.

          Men det är viktigt att poängtera att vi inte sitter på den arbetsgivarstol som man samtidigt är anställd av! Är man vårdbiträde anställd av Umeå Kommuns Socialtjänst t ex, då sitter man inte som politiker i socialnämnden, utan då tar man istället ett uppdrag i t.ex. Tekniska Nämnden eller Landstinget, som man inte är anställd av. Då slipper man sitta på dubbla stolar.

          Om en facklig förtroendevald på Kommunal hellre försvarar arbetsgivarens agerande inför missnöjda medlemmar än att driva sina medlemmars krav gentemot såväl partiet som arbetsgivaren, så har hon missuppfattat sitt uppdrag och bör lämna sin plats till förfogande. Vårt politiska engagemang inom socialdemokratin ska vara en garant för att partiet förblir arbetarnas parti.

Kom förbi ikväll, vi bjuder på fika ;)

Sofia Rasmusson från Färnebo Folkhögskola är bjuden av LO och Socialdemokraterna för att diskutera om hushållsarbetarnas sociala, ekonomiska och rättsliga situation i Sydafrika utifrån ett fackligt perspektiv. Kan vi dra några lärdomar från detta beträffande hushållssektorn i Sverige med tanke på regeringens införande av rutavdraget?

Allmänheten bjuds till den här diskussionskvällen.

Tid och Plats: 3 november kl 18,30 på LO-fackens Hus, Norrlandsgatan 11B i Umeå

PS: Vi bjuder på fika.

Kolla gärna på den här reklamfilmen från Unga Elektrikerna. Den sammanfattar på ett bra sätt vilka framgångar som fackföreningsrörelsen gjort för oss alla, och vilka faror som hotar vår välfärd.

Det är inte utan att flina som man läser borgerliga bloggar på VK. Allvarligt talat, vad krävs det för att få utrymme i ett borgerligt parti? Edward Riedl (m) kan inte ens skilja mellan fack och a-kassa... och utifrån den kunskapen tänker karln stifta lagar i riksdan.

Vad gäller Centerpartiets företrädare kan man tycka att det minsta som kan krävas av dem är att de ska veta vad de snackar om när de så envist går till angrepp mot LAS. Ngt förvirrad skriver Centerpartiets ombudsman Johan Kling från Teg om SSU:s utspel, där man kräver att riksdagsledamöter som suttit för länge inte ska få sitta hur länge som helst utan ska släppa nya och yngre kandidater. Enligt honom rimmar detta ”illa med LAS-kramandet och sist in, först ut man vurmade så hårt för i valrörelsen”.

Alltså, är det här seriöst? LAS är till för att skydda anställda från att sägas upp godtyckligt. Med tydliga kriterier, kan inte arbetsgivaren använda sitt maktövertag för att spela ut anställda mot varandra så de sänker sina löneanspråk av rädsla att förlora jobbet till den som bjuder sig för minst. LAS är inte till för att skydda mäktiga politiker från att väljas bort från uppdrag de tycker sig ha rätt att sitta på livstid. Fattar inte snubben att det är ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot och inte en anställning?

Ännu mer förvånad blir man av kunskaperna kring valsystemet. Den absoluta merparten av väljarna röstar på ett parti, inte en person. Det är ytterst ovanligt att en person får så många kryss att hon kryssar sig förbi de kandidater som hennes parti bestämt ska komma före henne i fråga om ett uppdrag. Därmed är det alltså partierna (och inte väljarna) som bestämmer vilka av sina kandidater som ska inneha de mandat partiet får. Lik förbannat så påstår då Kling att SSU med sitt utspel underkänner väljarnas beslut???

Vilken verklighet lever han i?

Förra gången jag förespråkade rätten till heltid på bloggen, slogs jag av hur många borgerliga röster som reagerade mot detta. Det som jag trodde var en självklarhet som ingen skulle vara emot, visade sig vara mer provocerande än att svära i kyrkan. Och nu när jag igen skriver om det på min blogg, hamnar inlägget överst på listan över de mest kommenterade bloggarna.

          Den här gången tycker jag dock att den kritik jag får är seriös och förtjänar att bemötas med respekt. I stort sett går den ut på ställa frågan om varför en arbetsgivare ska tvingas erbjuda en heltidstjänst åt en anställd som önskar gå upp i tid när arbetsgivaren inte behöver sin anställde på heltid? Ett företag bedriver inte välgörenhet utan det producerar varor/tjänster i syfte att göra vinst. Gör inte arbetsgivaren ngn vinst på att erbjuda sina anställda heltid så varför ska han det?

          Frågan verkar berättigad, men den utgår ifrån en särskild syn på människan som växt sig starkt i vårt kapitalistiska samhälle och som sällan blir ifrågasatt: att människan enbart är ett verktyg, ett objekt för företag att göra vinst på. På arbetsmarknaden så har inte människan ett egenvärde, utan hon räknas enbart i den mån hon besitter egenskaper som gör henne lönsam. Och betraktas man inte som lönsam, antingen för att man råkar vara funktionshindrad, har fel utbildning eller vad det nu kan vara, så har man inget värde på arbetsmarknaden.

          Det här synsättet utgör en förutsättning för arbetsmarknadens sätt att fungera, om än en outtalad förutsättning som vi sällan är medvetna om. För varför är det problematiskt att tvinga en arbetsgivare att erbjuda en heltid som han ur lönsamhets synpunkt inte behöver, om inte arbetaren enbart räknas som ett kugghjul i arbetsgivarens företagsmaskineri?

          Mot detta sätt att se på människan erbjuder vänstern en mer humanistisk syn på arbete som en social rättighet. Istället för att se på människan som ett medel för företag att göra vinst, så ser vi företag som ett medel för människan att förverkliga sig själv. Dels genom att företag utgör medel för människan att producera de produkter/tjänster som den sedan konsumerar, och dels genom att de utgör ett medel för människan att genom arbete få utlopp för sin kreativitet. Vi vill skapa en annan typ av samhälle där företag är till för människan och inte människan till för företag; ett samhälle där produktionen styrs av människan och inte människan av produktionen.

          Frågan är alltså om det ska vara privata vinstintressen eller det allmänna intresset som ska styra vilken typ av jobb som ska råda på arbetsmarknaden. Om arbete är en social rättighet, ett gemensamt ansvar, så måste vi gemensamt kunna bestämma på demokratisk väg hur produktionen och arbetslivet ska organiseras. Med andra ord så måste ekonomin -som Per Albin Hansson (s) påpekade i sitt folkhemstal- demokratiseras.

Igår skrev jag på bloggen om hur Reinfedlt (m) och Maud Olofsson (c) torgför pigavdraget som en jämställdhetsreform. Pigavdraget (eller rut-avdraget, som borgarna så fint kallar det) innebär skattelättnader för den som anlitar hushållsnära tjänster, och är tänkt att skapa jobb inom hushållssektorn.

Borgerlighetens standardargument när vi kritiserar avdraget är en anklagelse om att vi från vänsterhåll ser ner på städjobben. Ingenting är mindre sant än detta. Jag själv som bl a städar på mitt jobb som vårdbiträde, tillhör de starkaste mtoståndarna till pigadraget. Det handlar om 2 saker:

-För det första innebär pigavdraget en omfördelning av resurser, där skatter som annars hade kunnat gå till skola, vård eller omsorg (som alla medborgare kan ha nytta av oavsett inkomst), istället går till överklassens lyxkonsumtion.

-För det andra innebär det också att staten medveten stimulerar tillväxten av en lågavlönad bransch med låg facklig anslutnigsgrad där det är svårt att garantera trygga anställningsvillkor. Pigbranschen var utbredd i början av förra seklet, men med tiden kom den att nästan utrotas i takt med välfärdstatens uppkomst. Vill vi verkligen vrida klockan tillbaka?

Nu visar forskaren Anna Gavanas, på Institutet för Framtidsstudier, att anställda inom hushållstjänstesektorn är särskilt utsatta för sexuella trakasserier. Många förlorar sitt jobb när de vägrar gå med på krav på sex, och i en del fall har de t.o.m förvägrats lön. Alla konsumenter av hushållsnära tjänster missköter sig inte, men problemet är att jobb inom den sektorn är av sådan art att man som anställd knappt kan ställa några krav, då arbetsplatsen är uppdragsgivarens hem och han därför kan göra sig av med den anställde när han vill.

Är det inte ironiskt att borgerligheten torgför pigavdraget som en jämställdhetsreform?

Årets val innebär ett slag under bältet mot jämställdhet. Ngt måste ha hänt i samhället när idéer om jämställdhet inte längre är lika självklara som de var för några år sen.

          Vi gick till val på att införa rätten till heltid men vi mötte starkt motstånd. Inte minst från Reinfeldt som menade att det skulle leda till ökad arbetslöshet, ngt som ur vetenskaplig synpunkt kan starkt ifrågasättas, som jag visat tidigare. Dessutom är det ett argument som enbart hörs när kravet på heltid reses inom kvinnodominerade branscher, medan det aldrig varit ett problem att garantera heltid när branschen är mansdominerad. Kolla bara på butikskedjorna, där de som jobbar på butiken (oftast kvinnor) får nöja sig med deltid, medan de som jobbar på lagret i anslutning till samma butik oftast får jobba heltid. Har alltså ett och samma företag råd att anställa på heltid bara när det gäller män på lager men inte kvinnor på butik?

          Alliansens väg till jämställdhet på arbetsmarknad handlade föga förvånande om pigavdraget, som Maud Olofsson (c) menade underlättar för kvinnor att starta eget inom städbranschen. Dels är det märkligt hur man kan tycka att det främjar jämställdhet att skatteresurser går till att betala notan för städtjänster överklassens män betalar för att slippa ta sitt ansvar för hushållsarbete. Men dels måste man leva i en helt annan verklighet för att inte inse att det finns fler deltidsarbetande kvinnor som vill gå upp i heltid än de som vill starta eget.

          Nu är det färdigtjafsat med borgerligheten. Nu gäller det att gå från ord till handling. Borgarna vann riksdagsvalet, men såväl i kommunen som landstinget är det  vi som styr, och vi tänker göra rätten till heltid en verklighet för landstingets och kommunens anställda. Så mkt som de arbetar för välfärden är de värd detta och mycket mer.

I årets avtalsrörelse lyckades Kommunal kamma hem en lönehöjning på 4,65% för sina medlemmar inom kommuner och landsting. Lokalt valde vi i Kommunal att prioritera städarna i förhandlingen med Umeå Kommun då städarna har tidigare haft en dålig löneutveckling.

          Förra månaden avslöjade Sveriges Radio att privata leverantörer av städtjänster slarvar med löneutbetalningar för att kunna erbjuda lägre priser när de konkurrerar med kommunens egen städverksamhet om upphandlingar. På samma sätt som jag i andra inlägg varit kritisk mot kommunens konkurrensutsättning av matleveransen till hemtjänsten, så är jag kritisk till att kommunen beslutade att konkurrensutsätta sin städverksamhet.

          Som Kommunal visat i sin rapport ”den som söker skall finna”, så skär privatentreprenörer ner på personalkostnader genom att betala lägre snittlöner och/eller tillämpa sämre personalvillkor, med sämre service som resultat. Detta bekräftas också av en komparativ studie som granskar 5 olika kommuner (däribland Umeå). Hur kan det annars bli billigare för kommunen att betala till vinstdrivande företag för att göra det som kommunen (utan krav på vinst) redan nu gör, när dessa företag inte bara behöver pengar för att bedriva verksamheten utan dessutom vill ha extra pengar för att kunna göra vinst?

          I ljuset av allt detta så kan jag inte förstå hur en socialdemokratisk styrd kommun som våran, kan konkurrensutsätta sin städverksamhet. Den enda anledningen till att städlönerna varit så låga inom kommunen, är att man varit rädd att höja dem för att kunna hävda sig i konkurrens med privata städföretag, som har ännu lägre kostnader tack vare slarv och felaktigheter med löneutbetalningar. Och detta är ju fan i mig inte förenlig med våra socialdemokratiska värderingar. Detta måste s-ledningen i kommunen vara tydlig med i kontakt med tjänstemännen.

Som bekant så har vi uppmanats av Skatteverket att ange vårt lägenhetsnummer som nu ska registreras i folkbokföringen. Vad som kanske inte är känt är vilka som ska göra detta och på vilka villkor, ngt som tystats ner av såväl Skatteverket som regeringen.

          Registreringen av lägenhetsnumrena innebär utökad arbetsbörda för Skatteverket och beräknas ta ett år, vilket är skälet till att man tänker ta in extra personal. I vanliga fall skulle arbetet utföras av projektanställda, som enligt beräkningar från fackförbundet ST skulle uppgå till 150 st, men myndigheten har bestämt sig för att istället ta in praktikanter. Det rör sig om lyftpraktik, som normalt ska bara vara på 3 månader. Eftersom arbetet ska pågå ett helt år, så kan alltså skatteverket ta emot runt 500 praktikanter, så slipper man anställa.

          Det här är ytterligare ett exempel på när regeringen säger en sak och gör en annan. Klart och tydligt uttalade sig Littorin i februari om att lyftpraktiken som regeringen införde inte skulle tränga undan rekryteringar som annars skulle ha gjorts, men det är PRECIS det de gör!! En praktik ska bidra till att ge praktikanten arbetslivserfarenhet så hon får jobb sen, och då ska den inte innefatta ordinarie arbetsuppgifter. Om den gör det, så slipper arbetsgivaren anställa då hon kan ta in praktikanter som gör jobbet för en lägre ersättning så slipper hon betala lön. Och då bidrar praktiken till att öka arbetslösheten istället för att minska den!

          Men det är klart, man förväntar sig ingenting annat av ett parti som moderaterna, som får sin valkampanj finansierad av privata företag, som nu ser i den nya lagstiftningen sin chans att utnyttja praktikanter för att göra ett jobb som de annars hade behövt anställa folk för och betala lön till. Men att även skatteverket tar till de här metoderna -tycker jag- är skandal!

 -vad beror ungdomsarbetslösheten på och vad ska man göra åt saken-

Med eller utan egen majoritet, kommer den borgerliga alliansen att styra, och jag undrar vad de tänker göra åt ungdomsarbetslösheten. Som jag påpekat tidigare, så har alliansen inte varit tydlig i den här frågan. I partiledardebatten fredagen före valet, fick de sin chans att beskriva vad de tänkte göra.

          Först att svara på den frågan var Jan Björklund (Fp) som menade att 35 000 ungdomar slås ut från skolan när den ställer höga krav, vilket övriga alliansledare instämde i. Därför vill alliansen avskaffa kravet på högskolebehörighet för avslutad gymnasieutbildning på yrkesförberedande program. Ungdomar som läser till arbetaryrken -tycker alltså alliansen- inte ska ha möjlighet att plugga vidare på högskolan.

          Alliansen blir alltmer oförutsägbar. Vad gäller frågan om ungdomsarbetslöshet byter de svar lika ofta som man byter sockor. Nu helt plötsligt var det varken påstått höga ungdomslöner eller LAS som var orsaken till ungdomsarbetslösheten, som Maud Olofsson (c) brukar hävda. Och nu helt plötsligt var ungdomsarbetslösheten ett reellt problem och ingen synvilla, som Reinfeldt tidigare påstått.

          Helt plötsligt var det dåliga skolresultat. Men om alliansen nu bryr sig om de ungdomar som gått ut skola utan fullständiga betyg, varför minskade de antalet komvuxplatser så kraftigt? På vilket sätt kan de nu läsa upp sina betyg för att få jobb? Och om bristfällig gymnasieutbildning är orsaken till deras arbetslöshet, på vilket sätt blir de anställningsbara när deras utbildning blir av lägre kvalité?

          Kan ngn förklara för mig?

Såhär förstör man en välfärdsregim

Jag har nu varit på en hel del debatter mellan olika partier och själv deltagit i en av dem när jag var i Vännäs förra veckan, och jag måste säga att jag än inte blir klok på vad alliansen vill i fråga om ungdomsarbetslöshet.

          Om man läser alliansens valmanifest, så finns det inte ett ord om Lagen om Anställningsskydd (LAS), som Fp, Kd och C på varenda debatt kring temat skyller ungdomsarbetslösheten på.

          Som om en lögn helt plötsligt skulle bli sann i kraft av upprepningar, envisas borgerligheten med att påstå att turordningsreglerna i LAS (sist in – först ut) är orsaken till den höga ungdomsarbetslösheten eftersom ungdomar enligt dem ofta är de första att förlora jobbet i samband med uppsägningar. TCO har dock med underlag från SCB faktiskt räknat hur stor andel av de arbetslösa ungdomar som förlorat sitt jobb pga personalbrist (vilket är det fall då turordningsreglerna träder i kraft): nämligen 2,5%!!

          Det vanligaste argumentet mot LAS är att kompetens snarare än anställningstid borde styra vem som får behålla jobbet. I lagtexten kan man dock tydligt läsa att ett grundkrav för att behålla jobbet är att man är kompetent för de arbetsuppgifter som är kvar. Turordningsreglerna möjliggör dessutom för den som brukar ringas in som extra, att hävda sin rätt till tillsvidareanställning efter att man hunnit jobba nog länge. Utan dem skulle man jobba som daglönare hela sitt liv utan att någonsin få en tillsvidareanställning.

          När socialdemokratiska Arbetarepartiet en gång i tiden införde LAS, så var det för att bryta mot arbetsgivarens godtyckliga rätt att anställa och avskeda. Med tydliga kriterier, kan inte arbetsgivaren spela ut anställda mot varandra så de sänker sina löneanspråk av rädsla att förlora jobbet till den som bjuder sig för minst.

          Om inte alliansen kommit överens i sitt manifest om att försämras LAS, varför blir alltid LAS angripen av C, Kd och Fp på varenda debatt om ungdomsarbetslöshet? Väljarna förtjänar ett tydligt besked. Tänker alliansen göra ändringar i LAS eller ej? Finns det ngn dold agenda vid sidan av valmanifestet?

De har aldrig varit ngt arbetarparti, kritiken mot facket och LAS har de bara släppt tills vidare, och de byter retorik av valstrategiska skäl, men försämringen av LAS har de tänkt genomföra om de får 4 år till.

Varför ska man behöva intervjua moderater med dold kamera för att kunna få höra från dem vad de egentligen står för och vilken politik de egentligen tänk bedriva? Ung Vänster har gjort en Janne Josefsson och gått in med dold kamera i moderaternas valstuga.

Ung Vänster ska ha en elloge för detta. Det känns som en grej vi SSU borde göra också nästa gång.

När jag i tidigare inlägg kommenterat alliansens sk jobbpolitik har jag av utrymmesskäl lämnat kvar en åtgärd som regeringen misslyckats med att skapa jobb med, men som den lik förbannat envisas att framställa som en succé.

          Borgerligheten har halverat arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar. Tanken är att om ungdomar kostar mindre, så vill företag anställa dem. Vad alliansen dock inte nämner är att arb.avg. är löneutrymme som löntagaren avstår ifrån för att kunna få tillbaks den i form av pension, sjukersättning, föräldraersättning, mm när hon blir gammal, eller blir sjuk, arbetslös, får barn mm. Med sänkt arb.avg. följer alltså sänkt pension, sänkt föräldraersättning, sänkt sjukersättning mm. Det handlar alltså i grund och botten om en lönesänkning.

          Vad som alliansen inte heller nämner är att ungdomar redan tjänar mkt lägre än övriga löntagare. Bara inom handeln så tjänar t.ex. en 35åring i snitt 27% högre timlön än en 18åring. Räknar vi månadsinkomsten är skillnaden ännu större: 132%. Och så har borgarna mage att påstå att ungdomar har höga löner. Hur mkt mer tycker de att våra löner ska sänkas då? Om lägre lönekostnader per automatik ger fler jobb, som alliansen påstår, borde ungdomsarbetslösheten vara lägre än den totala arbetslösheten. Men det är precis tvärtom!

          Personligen tycker jag att offentliga investeringar såväl i utbildning som i direkta jobb ger mkt bättre resultat. Men vill man skapa jobb genom en sänkning av arb.avgiften, måste denna sänkning villkoras. Därför föreslår de rödgröna att staten ska stå för hela avgiften på villkoret att företaget i fråga anställer en arbetslös ungdom. Inte som det är nu, att arbetsgivaravgiften halveras förutsättningslöst.

Igår begav jag mig till vallokalen på gamla Ålidhemsskolan en kvart innan de stängde. Det var nästan att jag inte hann. Till skillnad från förra valet då jag bara fick rösta till kommun och landsting, då jag inte var medborgare, fick jag för första gången nu rösta till riksdag.

          Till vännäsmoderaten Jan Nilssons besvikelse (som förgäves bett mig kryssa han), la jag min röst på Helén Pettersson (s) till riksdan. Inte bara pga hennes bakgrund som hotellstäderska, som jag tycker underlättar för henne att ha en förståelse för människor som befinner sig längst under i samhällshierarkin. Vi har ändå många kandidater med arbetarbakgrund. Hennes förflutet inom LO-idédebatt, måste jag erkänna spelat in i att hon fick mitt kryss. Men en omständighet tedde sig avgörande när jag valde ut henne bland alla de riksdagskandidater med vettiga åsikter jag hade kunnat ge min röst till:

          När jag i mitten på augusti intervjuade Helén för Kommunals räkning nämnde jag att 90-talets kris innebar att 330 tusen anställda inom offentlig sektor förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde efter krisen ledde aldrig till att man anställde lika många igen, utan vi fick utföra inom offentlig sektor samma jobb men fördelat på 330 tusen färre anställda. Under den här mandatperioden har regeringens skattesänkningar lett till att ytterligare 25 tusen offentliga anställda fått sluta, vilket ökat de anställdas arbetsbörda rejält med sämre vård som konsekvens. Situationen är ohållbar. Ändå vill alliansen fortsätta med massiva skattesänkningar inför nästa mandatperiod. Därför ställde jag frågan till Helén om den satsning på välfärden som en eventuell rödgrön regering kommer göra kommer va tillräcklig för att återställa det antal anställda inom offentlig sektor som rådde i början på 90-talet.

          Helén svarade att behovet av vård och omsorg bara ökar och att om vi ska klara det, så MÅSTE vi anställa lika många. Hennes svar var ett tydligt JA. Detta vallöfte, som jag kommer ha i åtanke under hela nästa mandatperiod när vi vinner riksdagsvalet, avgjorde mitt beslut. Du fixar det, Helén! ;)

Det rä fan tragiskt när man försvarar en politik vars konsekvenser man inte förstår.

Ja, det är fortfarande stressigt så jag hinner inte skriva så mkt idag, men jag ville visa följande flygblad. Socialdemokraterna, Vänster- och Miljöpartiet offentliggjorde för inte så länge sen sitt valmanifest, där de redogör för vad de tänker göra när de tar regeringsmakten. Men även fackförbundet Kommunal har ett eget valmanifest som listar upp vilka politiska krav förbundet ställer som socialdemokraterna förbundit sig att genomföra. Utöver detta har socialdemokraterna i Västerbotten ett regionalt och ett lokalt valmanifest som sammanfattar den politik partiet går till val på i Västerbottens Läns Landsting resp. Umeå Kommun. Däremot har inte Kommunal ett lokalt valmanifest för Umeå Kommun.

          Därför har vi på Kommunal sektion 5 tagit fram ett manifest som visar vilka krav vi kommunalare fått igenom i socialdemokraternas kommunalpolitiska handlingsprogram, som utgör den kommunpolitik för Umeå partiet tänker genomföra när det vunnit valet. Det visar vikten av Kommunals politiska engagemang. Eftersom jag tog aktiv del i utformandet av sektionens valmanifest, är jag nog inte opartisk när jag tycker att det blev snyggt, men ändå.. visst blev flygbladet snyggt?:

Fy fan vad jag är förbannad. Alltså, det här håller inte!! Jag kom igår till jobbet kl 7 och så är det ett meddelande i telefonsvararen. En arbetskamrat har sjukskrivit sig, och hur ska man nu kl 7 då alla sover få tag på en vikarie när man inte ens har tid att sitta och ringa? Så det blir att vi som är på jobbet får ju utökad arbetsbörda då vi förutom vårt eget jobb måste göra det som vikarien skulle gjort. Jag har också blivit sjuk flera ggr med kort varsel utan att mina arbetskamrater kunnat ta in en vikarie för mig. Man får ju jättedåligt samvete, men vad ska man göra? Man är ju sjuk!

          Ok om sånt här bara hände då och då, men det här händer ju hur ofta som helst! Vi får sällan in vikarier när ngn blir sjuk med kort varsel. Vid det här laget borde ju kommunen räkna med det och ha ngn form av beredskap. Men nä! Förut hade vi på vårt jobb en vikariepool på vardagar men den togs bort eftersom pengarna inte räckte till.

          Socialtjänstens ekonomi bedöms som stabil och resultatet är -4 mkr för perioden januari-juli, en förbättring jämfört med motsvarande period förra året. Men det stora orosmolnet är ökningen av socialbidragsutbetalningar.

          Alltså, det finns ju ingen som helst ursäkt för detta! Sedan år 2006 har arbetslöshetsförsäkringen varit överfinansierad. Vi betalar in mer än det vi får ut. Ändå så höjde regeringen avgiften med konsekvensen att 430 tusen medlemmar gick ur. När en stor del av dem sen i krisens spår blev arbetslösa fick de gå på soc istället för a-kassa, som bar ett överskott som de faktiskt varit med och betalat till och som de hade kunnat ta del av om inte regeringen tvingat ut dem genom sin avgiftshöjning! Det är detta som är orsaken till socialtjänstens underskott, skälet till att vi på hemtjänsten måste stressa ihjäl oss, och anledningen till att våra äldre inte tycker vi har tid att vårda dem.

          Helt onödigt! Tack, alliansen, för detta!

Läste för 2 veckor sen att 5 vietnamesiska bärplockare häktats misstänkta för att ha låst in och misshandlat sina vietnamesiska arbetsledare i samband med ett upplopp på en gård i Särna i Dalarna. Det är klart att man inte ska försvara misshandel, men påpeka ska man att det måste vara en sjuk lagstiftning som straffar offren medan bärföretagen i Sverige tillåts tjäna storkorvan genom att sänka sina lönekostnader med hjälp av utländska bemanningsföretag som lurar hit bärplockare på falska premisser.

          Så mkt hyckleri har jag aldrig skådat tidigare. De svenska bärföretagen skyller ifrån sig och lägger skulden på bemanningsföretagen som för att kringgå kollektivavtalen tar betalt av sina anställda för resan, boende mm. Bärplockarna kommer hit för att tjäna pengar men reser tillbaka till sitt hemland skuldsatta. I själva verket är det alltså inte bemanningsföretagen som betalar sina anställda, utan de anställda som betalar till bemanningsföretagen. Sjukt ja, men ännu sjukare av de svenska bärföretagen som för att slippa utnyttja bärplockarna själva anlitar bemanningsföretag att göra det.

          Inget svenskt bärföretag är naivt nog för att tro att det kan minska sina kostnader genom att anlita en mellanhand som ska va med och dela på vinsterna, om inte denna mellanhand tänkt sig dumpa lönerna för sina anställda. Det är vad en underentreprenör är till för: den får göra smutsjobbet som företaget inte vågar stå för. Det har vi t ex sett när staten pressar ner priserna i samband med upphandlingar, eller när kommuner som inte själva vågar dra ner på personal lägger ut sina verksamheter på entreprenad.

          Och nu beklagar sig borgerliga politiker som Edward Riedl (m) och Britt-Marie Lövgren (Fp) över vad som skett bärplockarna och lägger skulden på bemanningsföretagen. Men sanningen är att dessa företag inte hade kunnat göra detta, om inte alliansregeringen öppnat dörrarna för det genom lagstiftning. Tidigare behövdes en samlad bedömning från arbetsmarknadens parter för att rekrytera arbetskraft utanför Europa, men sen 2008 får företag ensidigt avgöra detta utan att samråda med facket. Men detta har varken Riedl (m) eller Lövgren (Fp) några invändningar mot.

          Så jag frågar än en gång: när ska Riedl (m) sluta hyckla?

Gissa min förvåning när jag i torsdags såg Edward Riedl (m) komma fram till oss på Kommunal när vi kampanjade vid Mimerskolan. Jag satt och intervjuade Peter Olofsson (socialdemokraternas landstingsrådskandidat) inför en publik av kommunalarbetare och förbipasserande, när jag helt plötsligt får syn på Ed. Min första tanke var: Tog han verkligen på allvar min uppmaning till honom att gå med i Kommunal? Vi behöver folk på hemtjänsten, men har han verkligen lyckats från en dag till en annan ta ett jobb som typ vårdbiträde? Om han nu skulle börja på mitt jobb t ex och chefen skulle beordra mig skola in han, kommer jag klara att lära en man som tycker överklassen inte ska behöva städa sin egen skit (så varför andras?) att städa hos vårdtagarna?

          Men nä, det visade sig att han var förbi för att ta lite kort till sin blogg. Synd att han inte stannade längre. Med tanke på att han ifrågasatt varför ett fackförbund som Kommunal samverkar med socialdemokraterna, hade jag gärna berättat för honom vad detta samarbete lett till i vår kommun:

-Rätten till heltid har införts för kommunanställda och även privatanställda inom äldreomsorgen (trots protester från alliansen). Många anställda väljer dock bort heltid när det ibland innebär försämrade arbetstider eller att pendla mellan olika arbetsplatser. Men detta är socialdemokraterna medvetna om, och går till val på att arbetsförhållandena ska anpassas för att rätten till heltid ska kunna garanteras i praktiken.

-Socialdemokraterna i kommunen fortsätter jobba för höjda löner inom kvinnodominerade yrken.

-I det nya upphandlingsregementet kommer meddelarfrihet att ställas som krav i samband med upphandlingar. Även de som jobbar inom privata företag som får sin finansiering av kommunen, ska alltså ha rätt att gå ut offentligt och avslöja missförhållanden.

-För att sätta stopp på företag som gör vinst på skattepengar genom att sänka sina personalkostnader via skattefusk, lägre bemanning, lägre lönenivåer och försämrad arbetsförhållanden ska krav ställas på allmän insyn i deras verksamhet som villkor för upphandling.

-Även drift i offentlig regi ska prioriteras inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna tänker inte bidra till ytterligare konkurrensutsättning på de områdena.

          Det här var ett axplock på krav som Kommunal ställt och socialdemokraterna antingen redan infört eller kommer införa när vi vunnit valet. Vårat samarbete med (s) har gett oss kommunalarbetare ett inflytande över vår arbetsgivare som saknar motstycke.