Nu är det bestämt! I år får Umeås moderate kommunalråd Anders Ågren en tidig födelsedagspresent av mig: en miniräknare. Jag pallar inte längre! Var har karln lärt sig att räkna egentligen? Det är inte första gången som jag måste ge herr Ågren mattelektioner på min blogg. Fortsätter det såhär så kanske jag borde börja ta betalt!

           På väg till sitt sammanträde med SKL passade herr Ågren på att kommentera den nyss släppta OECD-rapporten om inkomstskillnader. Rapporten, som jag undrar om han ens har läst, visar på den enorma ökningen av inkomstklyftorna som skett de senaste decennierna i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet.

           Jag måste erkänna att logiken i Ågrens resonemang är riktigt underhållande. Duktig på siffror som han är, skyller Ågren denna trend på socialdemokraterna genom att konstatera att den största ökningen av inkomstskillnaderna under perioden 1995-2010 skedde under socialdemokratiska regeringar. Ja, kanske för att av dessa 15 år så är det socialdemokraterna som styr i ELVA medan borgarna bara styr i fyra! Är det då konstigt? Man behöver inte vara ett geni för att förstå att man inte kan jämföra två perioder av helt olika längd! Duh! Givet att socialdemokraterna och borgarna styr i olika antal år, måste vi därmed kolla om den ökning av inkomstklyftorna, som sker under den socialdemokratiska delen av perioden, alls är proportionerlig till den andel av hela den 15-års perioden som de 11 år av socialdemokratisk regeringsinnehav utgör.

           Det är här som Anders Ågren goes bananas! Han påstår att 86% av ökningen av inkomstskillnaderna sker under det socialdemokratiska regeringsinnehavet 1995-2006. Var hämtar han den där siffran ifrån? Inte då från rapporten, som jag nu läst för tredje gång utan att kunna hitta ngt stöd för detta påstående! Snarare tvärtom! SvD har en snygg graf som illustrerar detta:

          Under mätperioden 1995-2010 ökar andelen relativt fattiga från 3,7% till 9,1%, dvs. 5,4 procentenheter. Under de 4 år som borgarna sitter vid makten (2006-2010), vilka inte ens utgör en tredje del av hela mätperioden (1995-2010), hinner andelen relativt fattiga öka med 3,1 procentenheter (från 6 % till 9,1%). Ökningen av andelen fattiga under de åren borgarna styr ( 3,1 procentenheter), utgör alltså över hälften av den totala ökningen (på 5,4 procentenheter). Så, över hälften av ökningen av relativ fattigdom sker på bara 4 år av borgerligt styre. Borgarna har alltså bara behövt regera en tredje del av denna 15års period för att kunna orsaka över hälften av skadan! Hur fan lyckas de alltså?

          Med andra ord: det var inte ens sant att den största ökningen av inkomstklyftorna skedde under socialdemokraternas regeringsinnehav, som Ågren påstod. Tvärtom så accelererar ökningen av inkomstklyftorna vid regeringsskiftet 2006! Varför? Svaret är enkelt: jobbskatteavdraget!

Inte konstigt att Ågren varken gör sidhänvisningar eller ens länkar till rapporten. Han har helt enkelt inte läst den!!!

          ..och det är såna genier vi skickar till SKL!

Lite lustigt att folkpartiets representant i Landstingsfullmäktige Marianne Normark påstår att Folkpartiet är måna om att patienter med tyngre vårdbehov inte ska prioriteras ned.Väldigt märkligt med tanke på att det var Fp tillsammans med övriga borgerliga partier som införde Kömiljardsreformen, som inneburit att landsting över hela Sverige har låtit patienter med lättare vårdbehov som närmar sig vårdgarantins gräns gå före patienter med tyngre vårdbehov, med ökade väntetider för kroniskt sjuka som följd.

Resurser har omfördelats från patienter med tyngre vårdbehov till friskare patienter, tvärtemot de etiska prioriteringar som Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver.

Bra gjort, Marianne!

Om det är något som borgerligheten i Västerbotten inte kan beskyllas för, är just förmågan att kunna hålla masken. Jag tillhör dem som hävdar att, har man blivit avslöjad, så är det ingen idé att envisas med att dölja sanningen. Man gör bara bort sig själv inför alla andra. Och det är förmodligen på den här punkten som jag skiljer mig som mest från Västerbottens höger.

          Med anledning av att landstinget beslutade att minska antalet vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil, har initiativet Doroteaupproret bildats. De har samlat tillräckligt med underskrifter för att landstinget ska hålla en folkomröstning i frågan. Det som började som ett folkligt initiativ, utvecklades dock till ett politiskt slagträ som Allians för Västerbotten nu använder i rent egenintresse.

          I sann populistisk anda har borgerligheten i månader kritiserat beslutet att minska vårdplatserna i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Man har beskrivit denna åtgärd som ett beslut som hotar inlandsbornas säkerhet, och krävt att det dras tillbaka omedelbart, då hela frågan beskrivits som en ”fråga på liv och död”.

          Nåväl, är frågan på liv och död, borde folkomröstningen utlysas snarast. Eller? Men nä, med nävar och klor kämpade högern under dagens landstingsfullmäktigedebatt för att folkomröstningen skulle hållas först – hör och häpna – om ett och ett halvt år! De vill nämligen att den ska hållas samma dag som de allmänna valen. Kan man vara mer genomskinnlig? De vill inte lösa den här frågan, de vill bara göra den till en valfråga. Egenintresset lyser igenom!

          Det har aldrig handlat från alliansens sida om att stå på den lilla människans sida. Från dag 1 har det från deras sida bara handlat om en och enbart en sak: att vinna valet. Borgerlighetens agerande låter sig sammanfattas med ett ord: makthunger. Denna längtan efter makt känner inga gränser. Alliansen för Västerbotten är beredd att gå så långt som att lägga sakfrågan åt sidan och med nävar och klor kämpa för att i 1 och 1 halvt år skjuta upp en folkomröstning de så länge krävt. Det kanske inte var på liv och död?

          För alliansen har detta aldrig varit en akut fråga. Det har snarare varit en valfråga. Doroteaborna har utnyttjats av högern i rent politiskt egenintresse.
 

Intressant utspel från Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Ena dagen förespråkar hon en sänkning av de sociala avgifterna (arbetsgivaravgiften) så att hon och de företagare hon representerar ska kunna göra högre vinster.. för att andra dagen sedan klaga på att företagarna inte alltid omfattas av skyddet från socialförsäkringarna.

Snacka om hyckleri: välfärd ska omfatta alla, men det ska inte finansieras? Uppenbarligen är inte Torbjörn Halvardsson den enda från den organisationen som tror på trolleri.

Företagarna ska tydligen bara ha och ha och ha, men de ska aldrig behöva ge. Någon kanske ska påminna dem vad som hände hunden som gapade alltför mycket.

Ja, det blev då ingenting med jordens undergång idag. Facebook var ju full med statusuppdateringar från alla möjliga, som med hänvisning till mayakalendern, förutspådde att världens skulle gå under idag. Och här är vi..

          Efter att ha läst Aftonbladet idag, så undrar jag dock om det inte var så att det var Centerpartiets undergång som Mayakalendern förutspådde. Sedan flera år tillbaka har det partiet fört en extremt nyliberal politik som skiljer sig markant från den ideologiska grund som flertalet medlemmar i det partiet delar. Partistyrelsens förslag till nytt ideprogram var droppen. Ett internt uppror har inletts. Av det skälet har det föreslagits att utskicket av medlemsavierna skjuts på till efter årskiftet, för att inte riskera ett medlemsras.

          Ryktet om jordens undergång blev aldrig besannat. Däremot så tror jag att vi härmed bevittnar inledningen til Centerpartiets undergång.

Vissa saker kan man alltid förutse. T ex årstiderna. Vintern är här och den har inte kommit som en överraskning precis. Varje år vet vi att vintern kommer tillbaka. En annan sak som vi också kan förutse är de omfattande förseningar som tågpassagerarna kommer drabbas av nu. Men om det finns ngt som är mer förutsägbart än årstiderna eller SJ:s förseningar, så är det Edward RIedls (m) blogg. Varje vinter kan vi se hur Riedl bloggar om det otroligt "extrema" vädret som kännetecknar Sverige och som orsakar tågförseningar.

          Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Det är för jävligt att man inte kan förbereda sig på stora snömängder i ett land med snö varje vinter. Att skylla tågförseningarna på vintern är minst sagt löjligt. Norge har samma väderförhållanden som Sverige utan att drabbas av den typen av extrema tågförseningar som vi råkar ut för i Sverige. Och alla som är födda före 2000-talet vet att det är först under det här decenniet, som det här problemet uppstått (trots att vi alltid haft vinter varje år).

          Man måste vara väldigt naiv för att tro att SJ:s trafikkaos har med vintern att göra och inte med det faktum att spår, underhåll och trafik efter alla privatiseringar inte längre ligger under samma huvudman utan sköts av konkurrerande aktörer som inte har varandras behov att ta hänsyn till.

         Men i Riedls värld, finns ingen annan regering som satsat så mkt pengar på järnvägsunderhåll. Se t ex hans blogg inlägg den 30 aug, 9 nov och 15 nov, där han upprepar denna ståndpunkt (snacka om att återvinna gamla blogginlägg). Jadu, Ed, väderförhållandena i Sverige måste vara världens extremaste när tågförseningarna blir bara värre och värre trots de "stora" summor regeringen satsar på järnvägsunderhåll.

          Jag tror inte man behöver ha fått högst antal poäng på ett IQ-test precis för att förstå att tågtraffikens problem inte går att reducera till en fråga om väder. Mitt råd till Ed: snälla, var inte så förutsägbar, skyll inte på vintern det här året igen.
 

Snubblade på det här videoklippet idag och garvade nästan ihjäl mig, men det belyser lite grann problemet med skattefusk inom restaurangbranschen. Man tar in folk och sätter dem att jobba svart. Förutom att de, som jobbar svart, inte kan sjukskriva sig, ta föräldraledigt, eller få betald semester, så blir de lurade på pengar av sin arbetsgivare.

Svart arbete förekommer i samtliga branscher. Så ska du köpa korv, glöm aldrig att kräva att få ditt kvitto. Annars får du lämna tillbaka korven ;)

Inom vård och omsorg är stress så vanlig att det hör till ovanligheterna att få läsa om goda exempel. Därför blir jag nästan tårögd när jag läser Erik Laaksos oerhört opartiska beskrivning av sin arbetsgivare (eller måhända uppdragsgivare?), som visar vilket oerhört socialt ansvar den tagit på sig! Vi får veta att detta boende är största arbetsplatsen i hans kommun. Den stora mängden anställda bidrar med stora summor skattemedel. Även lokala butiker gynnas eftersom det bor 70 brukare som konsumerar i mängder, och för många ungdomar är detta boende deras första kontakt med arbetslivet. Tydligen är detta företag det bästa som hade kunnat hända de anställda, kommunen och och det lokala näringslivet.

          Den fantastiska arbetsgivaren Laakso beskriver är ingen annan än, hör och häpna: Carema Care! Dess framgångsrecept heter vinstsyfte, ”som utgör drivkraft för att företaget ska skapa hög kvalitet och ökad kundnöjdhet”. För facket borde dessutom företaget vara en ”underbar förhandlingspart”, eftersom höga vinster möjliggör högre löner.

          Med glädje välkomnar jag Laaksos nyväckta fackliga intresse. Med tanke på att han tidigare anklagat LO för att vara kapat av trotskistiska infiltratörer, kunde man inte tro att han ville facket väl, men kolla!

          Givetvis ger överskott utrymme för att anställa fler och höja löner. Men hela vitsen med att driva en verksamhet i vinstsyfte är att DELA UT vinsten och då måste pengarna tas någonstans ifrån. Eftersom företag verksamma inom skola, vård och omsorg inte kan ta betalt av elever eller vårdtagare, tas alltså pengarna från verksamheten. Följden blir mindre pengar till bemanning och löneutbetalningar. Som Kommunal visat i sin rapport ”den som söker skall finna”, så skär privatentreprenörer ner på personalkostnader genom att betala lägre snittlöner och/eller tillämpa sämre personalvillkor, med sämre service som resultat. Detta bekräftas också av en komparativ studie som granskar 5 olika kommuner (däribland Umeå). Men istället påstår Laakso att ett vinstförbud inom välfärdsområdet skulle leda till lägre skatteintäkter, sämre löneökningar och minskad sysselsättning. Han menar t.o.m. att det skulle leda till kommunism!!

          På fullaste allvar påstår Laakso att ett vinstförbud inom skattefinansierade verksamheter skulle leda till att hans boende skulle stänga, eftersom ”det finns ingen kommun som kan ta över sådan här verksamhet på egen hand”. Laakso vet mycket väl att det är kommunen som står för kostnaderna! Vad är det som gör kommunen, som uppenbarligen har råd att finansiera verksamheten, till oförmögen att ta över? Överallt där Carema pga vanvårdsskandalerna förlorat sina upphandlingar, så har berörda kommuner övertagit verksamheten. De personalnedskärningar han varnar för saknar förankring i verkligheten.

          Laaksos skrämselpropaganda går förmodligen hem i USA där minsta krav på socialreform anses som kommunism, men på hemmaplan, framstår han snarare som huvudpersonen i fabeln om pojken och vargen, som skrämmer upp folk i onödan med risken att inte bli tagen på allvar den dag han skulle börja tala sanningen.

I tidigare inlägg har jag berört regeringens jobbcoachbluff. Istället för riktig sysselsättningspolitik, så har de arbetslösa reats ut till privata jobbcoacher som fått tjäna en massa pengar på varje arbetslös de tar emot utan några som helst krav på att erbjuda dem en vettig verksamhet som leder till ökade chanser att få jobb.

Av arbetsförmedlingens verksamhetsberättelse för det gångna verksamhetsåret framgår att sannolikheten att få jobb var högre om man inte nyttjade någon jobbcoach. Trots detta fortsätter satsningen som hittils har kostat 1,6 miljarder. Bara förra året spenderades 562 miljoner, som gick till 80 företag. De stora vinnarna är bemanningsföretagen, som gjort stora vinster på skattepengar. De stora förlorarna är de arbetslösa och skattebetalarna.

Det mest absurda med jobbcoachsreformen är att en jobbcoach inte har något krav på seriositet. Det går tydligen bra med flum.

Igår joinade Umeås Socialdemokratiska Arbetarekommun den växande skara socialdemokrater som kräver att partiet ska ta tydlig ställning mot vinstuttag i välfärdssektorn. Detta skedde i samband med gårdagens representantskapsmöte, där ombuden ställde sig bakom kravet att partistyrelsen ska få uppdraget att  "föreslå lagstiftning, regleringar eller åtgärder som starkt begränsar eller förhindrar att privata vinster genereras via skattefinansierad vård, skola eller omsorg bedriven i privat regi".

          Umeå Arbetarekommun är inte ensam. Samma kväll fattade Malmös Socialdemokratiska Arbetarekommun beslut om att ställa sig bakom en motion till partikongressen som tydligt pläderar för att socialdemokratin -i linje med LO:s kongressbeslut- ska verka för att en ickevinst-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg. Enligt TV4 ska även Socialdemokraterna i Helsingborg och Växjö anslutit sig till samma linje.Reaktionerna låter sig inte väntas. Debattören Erik Laakso tar till kommunistkortet och skriver på sin facebookprofil:

 Malmö Socialdemokratiska Arbetarekommun antog bland annat denna att sats i går kväll:

"Att: Socialdemokratin tillsammans med LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta."

Sossarna i Malmö ansluter sig till kommunismen. Bra jobbat!

          Laakso har även tidigare försökt dra ner privatiseringskritiska socialdemokrater i smutsen genom att förknippa dem med trotskistiska enterister. Han pekar på budkavlen mot vinster i välfärden, ett brett initiativ som samlar alltifrån kommunister till socialdemokrater. Tycka vad man vill om partitillhörigheten hos många av initiativtagarna till budkavlen (många av dem till vänster om vänsterpartiet), men Göran Grejder och de andra socialdemokratiska initiativtagarna har i alla fall kört med öppna kort. För ingen är det en hemlighet vilka som ligger bakom. Detsamma kan dock inte sägas om Erik Laakso. När Aftonbladet i dec 2010 avslöjade att Svenskt Näringsliv i hemlighet hade anlitat pr-byrån Primes för att driva Socialdemokraterna till höger, visade det sig att Erik Laakso var inblandad i det. Att anklaga andra för enterism känns i ett sådant sammanhang lite befängt. Kanske dags att sopa rent framför egen dörr?

          Med tanke på Laaksos roll i primegateskandalen blir det därför svårt att betrakta hans reaktion som annat än dubbelmoral. På ett sätt förvånar det inte. Även andra från Prime kör samma linje. T ex så har Janerik Larsson, tidigare vd för Svenskt Näringsliv och numera seniorkonsult på Prime, gått ut och anklagat LO för att vara styrd av kommunistiska drömmare i vinstfrågan. Men till skillnad från vad såväl Laakso som Larsson påstår finns det ett starkt folkligt stöd bakom åsikten att skattepengar inte ska gå till privata vinster. Enligt Novus senaste opinionsundersökning så anser enbart 12% av väljarna att vinstuttag ska vara tillåtet inom välfärdssektorn.

          Högern har inte ändrats sedan 1848. Redan då frågade Marx i Kommunistiska Manifestet <<Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt?>> Idag, 164 år senare, är denna fråga fortfarande aktuell.

"Långt liv till lägre kostnad" är rubriken på en av artiklarna i dagens VK. Första sidan är än mer specifik. I stora rubriker kan man läsa: "Ny studie: Äldre lever längre i privat vård". Och läser man underrubriken till artikeln på s. 6 så står det att "Äldre lever längre i den privata vården visar forskning".

Efter att man läst den långa artikeln som redovisar undersökningens resultat, så avslutas artikeln med att studien inte har genomgått den granskning av andra forskare som då krävs. Med tanke på att studien inte genomgått den granskning som krävs, känns de stora rubrikerna liiiiiiiiite oproportionerliga.

          Det är intressant att studien genomförts av nationalekonomer. Olika discipliner kan visst bidra med nya insikter, men rent spontant undrar jag hur nationalekonomiska begrepp och analysverktyg lämpar sig för en studie om äldrevård. Inte för att jag skulle ha något särskilt emot nationalekonomer. På samma sätt skulle man kunna undra om en professor i medicin skulle vara den bäst lämpade att forska om inflation, eller en sociolog den bäst lämpade att undersöka växternas fortplantning t ex.

          Därmed inte sagt att en nationalekonom inte skulle kan bidra till nya insikter i det ämne vi berör här, men vi ska ha klar för oss att forskarens disciplin påverkar vilka frågor hon ställer, vilket fokus hon lägger, och indirekt vilka svar hon hittar. T ex så har nationalekonomiska studier av sjukskrivningsmönster en tendens att dra slutsatsen att förbättringar i sjukförsäkringen leder till högre sjuktal (se t ex Henreksson och Persson*, samt Sjöberg och Bäckman*), samtidigt som medicinska studier t ex visar att försämringar som karensdagen kan leda till högre sjuktal (se t ex Bergström mfl*). Intressant är sociologen Walter Korpis studie från 90-talet* som visade att de höga sjuktalen i de nordiska länderna inte berodde på de generösa villkoren i sjukförsäkringen som rådde då, utan på det faktum att arbetskraftsdeltagande från kvinnor, äldre och funktionshindrade var högre i Norden än i andra länder.

          Olika discipliner har olika studieobjekt, och de har därför olika begrepp och analysverktyg som är särskilt lämpade för det specifika studieobjekt de riktar sig på. Och det gäller inte bara vetenskapen. En skomakare kan inte laga mat med sina verktyg på samma sätt som en kock inte kan laga skor med sina knivar.

          I den här artikeln från VK gör man alltså stora rubriker av en slutsats som tidningen helt okritiskt förmedlar som en objektiv sanning utan att problematisera det minsta. Politisk propaganda vill jag gärna läsa på ledarsidor och insändarsidor, men i övriga delar av tidningen vill jag hellre ha granskande journalistik av kvalité.

Referenser:

*Bergström, Gunnar, Sickness Presenteeism Today, Sickness Absenteeism Tomorrow? A prospective Study on Sickness Presenteeism and Future Sickness Absenteeism.

*Henreksson, Magnus & Persson Mats, The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System

*Sjöberg, Ola & Bäckman,  Olof, Incitament och arbetsutbud – En discussion och kunskapsöversikt

Företagarna borde lära sig av den berömda sagan om hunden och köttstycket, som berättar om hur en girig hund som höll ett köttstycke i munnen tappar det i flodvattnet när den gapar efter ett större köttstycke som visade sig vara spegelbilden av sitt eget i vattnet. Så kan det gå när man gapar efter för mycket, precis som intresseföreningen Företagarna gör i debattartikeln Prioritera Företagarinjen (2012-09-06), signerad av Elisabeth Thand Ringqvist (vd) och Torbjörn Halvardsson (regionchef).

Trots att lönernas procentuella andel av BNP har sedan 1977 minskat med ca 10 procentenheter till förmån för vinsterna som ökat med motsvarande andel, så anser Företagarna att det är dyrt att anställa. De föreslår därför en sänkning av arbetsgivaravgiften.

Arbetsgivaravgiften utgör - till skillnad från vad många tror - ingen skatt. Det är uppskjuten lön vi avstår idag för att få tillbaka senare som pension, sjukpenning, arbetslöshetsersättning, föräldrapenning mm. Dock finns det en del i avgiften som saknar öronmärkt finansieringssyfte, den allmänna löneavgiften, som regeringen chockhöjde till 9,21% på bekostnad av de övriga delarna av arbetsgivaravgiften som därmed sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i lön som förut, men vi får en allt mindre del av pengarna sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning!

Företagarnas förslag är att den allmänna löneavgiften tas bort, vilket skulle sänka arbetsgivaravgiften med en tredje del. Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna att sänka personalkostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till. Är detta bättre?

Att sänka socialförsäkringsavgiften ger inga fler jobb. Som rapporten ”Företagsbidrag istället för jobb” visar så har inte den halvering av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som regeringen införde lett till att företagen anställt fler ungdomar. Istället har pengarna från denna lönesänkning gått till att öka företagens vinster.

I sin rapport ”Lägre arbetsgivaravgifter ger fler jobb och nya företag” skriver Företagarna att den föreslagna avgiftssänkningen ska riktas enbart till privata företag. Att i sin debattartikel skriva att det inte handlar om särregleringar eller gräddfiler blir därmed ingenting annat än hyckleri. Varför ska det vara dyrare att anställa inom offentlig sektor? Vid upphandlingar skulle det vara omöjligt för den offentliga sektorn att hävda sig i konkurrensen, varpå alltmer av kommunala verksamheter skulle läggas ut på privat drift. När vi ställer oss frågan varför Företagarna förespråkar en åtgärd som bevisligen inte kan leda till fler jobb, så är det inte svårt att förstå att för dem handlar det om att skapa utökade möjligheter för det privata näringslivet att göra vinst på våra skattepengar.. pengar som vi betalat för att det ska gå till verksamhet, inte till privata fickor.

Regeringen har avskaffat förmögenhetsskatten, sänkt restaurangmomsen, halverat arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år, skurit ner i skatteverkets kontrollenhet mot skattefusk och slopat småföretagens revisionsskyldighet. Därmed har företagen tjänat ofantligt med pengar. Nu har regeringen dessutom aviserat en sänkning av bolagsskatten. Samtidigt går den offentliga sektorn på knäna till följd av alla dessa skattesänkningar: 36'000 offentliga anställda har förlorat sitt jobb sedan regeringsskiftet 2006!!

Med andra ord så har ingen annan regering i Sverige gett lika många gräddfiler till det privata näringslivet som den här, tyvärr på bekostnad av arbetstagarna, skattebetalarna och välfärden. Ändå är inte Företagarna nöjda, utan de skriker efter mer! Till dem vill jag bara påminna om vad som hände hunden med köttstycket: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

Medan borgarna bloggar om att regeringen har minskat utanförskapet, så har antalet bidragstagare ökat sedan alliansen kom till makten 2006, och det fortsätter att öka.

Lite paradoxalt är det med tanke på att försämringarna i såväl arbetslöshets- som sjukförsäkringen infördes av alliansen för att de tyckte att i Bidragssverige så lönar det sig mer att stanna hemma och få bidrag än att gå ut och söka jobb. Tydligen är det precis dessa försämringar som lett till att antalet bidragstagare ökat.

Läs gärna mer på socialstyrelsens hemsida.

Det här är en skylt som hänger på en restaurang här i stan jag var till igår. Men om ni är uppmärksamma så kommer ni se att allt fler restauranger gör likadant. Sänkningen av restaurangmomsen används till att antingen sänka priset eller öka vinsten, men inte till att anställa fler.

Reformen kostar staten 5,4 miljarder kr i uteblivna skatteintäkter och förväntas bara ge 3000 jobb. Detta är ett halvt jobb per miljon. Med andra ord ingenting! Samma summa motsvarar kostnaderna för att anställa 16'000 kommunalarbetare eller 10'000 lärare.

Sedan 2006 då vi bytte regeringen har den offentliga sektorn skurit ner på 50'000 anställda pga skattesänkningarna. Hur mkt fler nedskärningar kommer vi få stå ut med för att kunna äta billigare på restaurang?.. om det nu alls blir billigare att äta på restaurang, för det är lika sannolikt att pengarna istället går till att öka vinsten med oförändrade priser.

Sitter på landstingsfullmäktige och kan inte sluta tänka på en interpellation ställd från Folkpartiet med rubriken Hur uppnå en bättre och jämlik hälsa?.

          Det finns mkt som landstinget kan göra för att uppnå en bättre och jämlik hälsa, bl a riktat förebyggande arbete, samverkan med kommuner, patientsäkerhetsarbete mm. Men jag skulle vilja säga att grundförutsättningarna för landstingets arbete att förbättra folkhälsan i länet är beroende av ett större sammanhang.

          Forskarna Richard Wilkinsson och Kate Picket har visat i en internationellt uppmärksammad forskningsöversikt att folkhälsa samvarierar med inkomstklyftorna. Överlag så förhåller det sig så att ju större inkomstgap som råder mellan dem som tjänar mest och de som tjänar minst, desto mer utbrett är det med hälsorelaterade problem, som hög spädbarnsdödlighet, sjuklig övervikt, psykiska sjukdomar, alkohol- och drogmissbruk, kort medellivslängd mm. :

          Det intressanta med denna forskningsöversikt är att den gör gällande att det inte bara är låginkomsttagare som drabbas av hälsoproblem, utan att även höginkomsttagare uppvisar en sämre hälsa i länder med stora inkomstklyftor jämfört med länder där inkomstskillnaderna inte är lika stora.

          För mindre än 2 år sedan nämnde jag att så mkt som hälften av regeringens skattesänkningar gått till den fjärde delen av befolkningen som tjänar mest, medan så lite som 6% har gått till den fjärde delen som tjänar minst. Sen dess har skatterna sänkts ännu mer. Bl a har halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år gett restauranger som McDonalds miljonvinster men inte ett enda jobb. Samtidigt skär regeringen ner på socialförsäkringssystemen: folk kastas ut från sjukförsäkringen och de arbetslösa får ingen a-kassa. Reformer som rut-avdraget och momssänkningen har dessutom stimulerat tillväxten av en lågavlönade arbetsmarknad.

          Regeringens politik helt enkelt lett till att inkomstklyftorna ökat extremt. I grafen nedan ser vi inkomstutvecklingen för befolkningen delat upp i tiondelar utifrån hur mycket de tjänar. Stapeln längst till vänster visar inkomstutvecklingen för den tiondel av befolkningen som tjänar minst, och den längst till höger visar inkomstutvecklingen för den tiondel som tjänar mest:

Vi ser två saker. Den ena är att de rikare får en allt högre inkomst medan de fattigare får en allt mindre inkomstökning. Den andra är att det för första gången på flera decennier återfinns en grupp som alls inte fått del av inkomstökningarna i ekonomin utan som dessutom upplevt en inkomstminskning. Vart är vi på väg?

          För att återkomma till den ursprungliga frågan ställd av Folkpartiet: Hur uppnå en bättre och jämlik hälsa? Med tanke på den växande ojämlikhetens effekter på folkhälsa så måste jag svara:

 Byt för fan regering!!

Iförgår har ett hundra-tal Umebor protesterat på torget mot Reinfeldts förslag att höja pensionsåldern. Det håller på att etableras en bild av verkligheten som gör gällande att vi i framtiden kommer vara tvungna att jobba allt längre upp i åldrarna för att kunna finansiera välfärden. Resonemanget bakom är att antalet äldre ökar i befolkningen, vilket innebär att vi alltså blir allt färre som jobbar och ska försörja en allt ökande andel åldringar. För att klara försörjningsbördan måste vi som är i arbete helt enkelt jobba mer.

          Problemet med detta resonemang är, som ekonomen Daniel Ankarloo påpekar, att det utgår ifrån det felaktiga antagandet att försörjningsbördan bestäms av hur mycket vi jobbar i relation till hur många vi har att försörja. I själva verket så bestäms den av hur mycket vi tjänar i förhållande till hur mycket dem vi ska försörja kostar. Han anger en barnfamilj som exempel: det som avgör huruvida en familj kan försörja sina barn är inte hur mycket föräldrarna jobbar eller hur många barn de har, utan snarare hur mycket föräldrarna tjänar i förhållande till hur mycket deras barn konsumerar. En annan barnfamilj kan försörja ännu fler barn även om de skulle jobba mindre förutsatt att de tjänade mer. Så självklart att det inte skulle behöva påpekas, va?

När Borg-kommissionen släppte ut sin rapport fick vi se stora rubriker i allehanda tidningar som varnade för konsekvenserna av den sk ålderschocken. Som rapporten påpekar (s. 10) kommer äldre över 85 år att öka med 67 % från 2020 till 2040. Budskapet var att vi antingen måste höja skatten eller jobba mer för att finansiera välfärden. Dock finner Ankarloo att perioden mellan 1990 och 2010, också lika lång, upplevde även en liknande demografisk utveckling. Det intressanta är att antalet arbetade timmar sjönk under större delen av den här perioden (fr. 7 miljarder 1990 till 6,8 miljarder 2000 för att komma tillbaks till 1990:s nivå först år 2009), och skattekvoten t.o.m. minskade med 8 procentenheter (Välfärdsmyter, 2010, s. 80-81). Det saknas således vetenskapliga belägg för att påstå att vi måste jobba längre för att klara försörjningsbördan. Vad som man inte nämner i debatten är att det inte bara är antalet äldre som ökar, utan även BNP per capita, dvs. samhällets inkomster. Vi är färre som jobbar, men var och en som jobbar producerar helt enkelt för ett allt större värde.

          I samband med varje budgetproposition gör tjänstemännen på Finansdepartementet prognoser över de offentliga finansernas utveckling. De utgår ifrån befolkningsutvecklingen och antagandet om oförändrat arbetsmarknadsbeteende (dvs att folk jobbar lika mkt som idag utifrån kön, ålder och födelseland). I prop. 2009/10:1 bilaga 3 ser vi en sådan prognos i tabell 8 som sträcker sig till 2090. Vad vi ser är att, om den ekonomiska trenden håller i sig, så kommer vi att kunna behålla nuvarande skattekvot fram till 2090 och ändå klara de offentliga utgifterna vilka som andel av BNP i stort sett kommer förbli oförändrade TROTS att vi blir fler äldre.

          Detta får vi dock inte alls höra i media. Det är mycket lättare att sälja lösnummer på nyheter som målar upp en bild av en alarmerande framtid. Samtidigt får pensionsförsäkringsbolagen vatten på sin kvarn för att öka sin försäljning. Men även övriga företag inom välfärdssektorn får lättare att göra affärer, då bilden av en ökad försörjningsbörda som inte kan finansieras av skatter öppnar upp för ökad privatfinansiering. I fjol avslöjades t ex att den ovannämnda Borg-kommissionen var betald av företaget Magnora. Och framför allt är det lättare för näringslivet och den borgerliga regeringen att motivera förslag de annars inte kan finna folkligt stöd för, som höjd pensionsåldern eller sänkta ingångslöner för ungdomar.

          Läs gärna fil dr i ekonomi Daniel Ankarloos artikel Myten om Finansieringsproblemet eller hans senaste bok Välfärdsmyter.
 

Kommunal Västerbotten sektion 5, som organiserar anställda inom de områden som ligger under Umeå Kommuns socialtjänsts ansvar, tar tydlig ställning mot privatiseringar. Nedan följer ett uttalande som antogs förra veckan:

Äldreomsorgen berör oss alla - därför ska den vara gemensamt ägd och driven!

Efter de senaste veckornas debatt och avslöjanden om vanvård råder det inga tvivel om att vinstintresset inom äldreomsorgen har gått för långt. Argumenten för konkurrensutsättningen av vård och omsorg var att valfriheten skulle bli större, kvaliteten skulle höjas och människor skulle få det bättre. Med facit i hand kan vi konstatera att så inte blev fallet och att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för att konkurrens, kvalitet och effektivitet skulle gå hand i hand.

          Försvarslinjen från både högern och delar av Socialdemokratin har länge varit att politikerna måste bli bättre på att upphandla, ställa kvalitetskrav och utvärdera. Att tro att lösning ligger i mer övervakning och mer blanketter att fylla i är mer en lovligt naivt. Den typen av argumentation visar endast att privatisering innebär mer byråkrati och inte tvärtom som det brukar låta. Verkligheten har hunnit ifatt. Det är dags att inse att det inte går att kombinera bra omsorg med höga avkastningskrav. Det ska inte vara möjligt att leka affär med våra pengar, erbjuda en usel produkt och kalla det för valfrihet samt dessutom föra ut vinsterna ur landet för att slippa beskattning. Den typen av förskingring av redan ansträngda offentliga resurser kommer att leda till fler vårdskandaler framöver, oavsett om det handlar om blöjor, medicinsk utrustning eller personal.

          Det är dags att stoppa privatiseringen och införa meddelarfrihet för de anställda. Genomför en ordentlig utvärdering och analys av konsekvenserna av marknadsanpassningen inom vård och omsorg. Fokus måste läggas på en bättre omsorg, verklig valfrihet för de äldre och bättre anställningsvillkor för personalen. Den ”marknad” som från början kanske var tänkt att öppna upp för personalkooperativ och mindre enheter som satte de äldre i centrum och som automatiskt skulle sortera bort oseriösa företag har kommit att bli en ”äldreindustri”. En industri där stora riskkapitalbolag konkurrerar genom att hålla nere kostnaderna och lägga anbud som kräver minsta möjliga resurser.

          Vi i Kommunal sektion 5 uppmanar härmed politiker i Umeå, samt i övriga landet, att vika av från den inslagna vägen. Stoppa privatiseringen av vår gemensamma välfärd. Låt oss behålla och utveckla vår kommunala äldreomsorg, istället för att skicka pengar till skatteparadis.

Sektion Umeå socialtjänsten (sektion 5)
Kommunal Västerbotten

Som alla redan märkt det så har snön kommit till Umeå. Det var dags! Jag måste säga att det inte hade varit kul alls med en snölös jul. Men snön ställer till det så in i helsike för oss som jobbar på hemtjänsten. Idag har jag jobbat sedan kl 07.00 och inte har det varit plogat nånstans på vare sig trottoarerna eller cykelvägarna där jag varit. Först runt kl 10.00 började man kunna ta sig fram utan problem.

          Det här händer varje år när vintern kommer. Det är inte som att det kommer som en överraskning. Men lik förbannat så blir det inga utökade restider inplanerade i schemat. Kommunen verkar leva i villfarelsen att det tar lika lång tid att fara mellan de olika besöken på sommaren som nu på vintern, då vi inte bara har svårare att ta oss fram utan också bränner en del tid på att ta av och på vinterkläderna varje gång man påbörjar och avslutar ett besök.

          Hur tror kommunen att vi färdas på hemtjänsten, genom teleportering??????

          Det här är inte hållbart. Kommunen måste skjuta till mer pengar till äldreomsorgen. Personalen går ju redan på knäna. Vi är helt enkelt underbemannade. Det här håller inte längre till!!

Höjden av hyckleri tycker jag att det är när de olika borgerliga partierna här i Västerbotten försöker plocka billiga poäng genom att kritisera nedskärningarna i landstinget just nu. Rena rama populism!

          Att folk reser sig upp och vill försvara ambulansen i Malå t ex eller allt annat som är nedläggningshotat är förståeligt. Vi måste stå upp för våra välfärdsinstitutioner. Men problemet kvarstår att de måste finansieras. Olika grupper kan komma med olika förslag på vad vi ska spara på och inte spara på, men hur det än blir, kommer alltid någon grupp att känna sig övertrampad. Problemet är inte att man skär ner på en sak istället för en annan, utan snarare att landstinget saknar finansiering för den välfärd som folket kräver.

          Vad som inte framgår i debatten är att regeringen fryst statsbidragen till landstinget. Dessa kommer att öka enbart med 1,3% fram till 2015, vilket inte täcker den normala kostnadsutvecklingen i form ökande lönekostnader, nyare behandlingsmetoder och inflationen. Den blygsamma ökningen på 1,3% följer inte heller den ekonomiska utvecklingen: statens skatteintäkter kommer att öka med hela 18%. Vårt landsting får alltså en allt mindre del av skatteintäkterna! I rena pengar innebär detta ca. 300 miljoner kr mindre!

          Detta ter sig absurt med tanke på att den offentliga sektorn i Sverige har 712 miljarder kr mer att fodra än den har i skuld. Fram till 2015 kommer den enligt prognoserna att räkna med 200 miljarder över efter att alla utgifter dragits av. För att kunna ha ett mått på hur mycket pengar det är, så kan vi ha i åtanke att hela landstingsbudgeten i Västerbotten ryms 25 gånger i den summan!

          Utifrån ett ekonomiskt perspektiv finns det alltså inga skäl att strypa de statliga resurserna till vården. Vad är då skälet till att högerregeringen gör det då? Svaret hittar vi i det förslag på besparingar som den borgerliga oppositionen i vårt landsting lägger fram, som inkluderar bl a en privatisering av ambulansverksamheten. En utarmad offentlig finansierad vård ökar efterfrågan på privata alternativ, och det är detta som ligger bakom: privata bolag ska få tjäna pengar på våra skattemedel.

          Nicklas Sandström (m) & Co får låtsas om att de bryr sig om ambulansen, geriatriken mm, men det de håller på med är inget annat än att springa det privata näringslivets ärenden.

<<Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt?>> skrev Karl Marx i Kommunistiska Manifestet. Tänk att dessa ord skrivna 1848 fortfarande är aktuella. Men nu är det inte bara aktiva moderata politiker som Edward Riedl och Jan Nilsson som skriker ”Kommunist!” varenda gång de saknar argument för att bemöta kritik, utan tydligen också deras bundsförvanter på arbetsmarknaden. Ordförande för Företagarna i Västerbotten Robert Salomonsson t ex kallar det för en <<”O”lysande politisk analys>> när man påpekar att arbetslöshetssiffrorna motsäger tesen om att sänkt arbetsgivaravgift skulle leda till fler jobb.

          Ngt trevligare upplever jag Roberts kollega Torbjörn Halvardsson, regionchef för Företagarna Västerbotten, som i tidigare blogginlägg underhållit oss med sina talanger som trollkarl. Gång på gång har han hävdat att det skulle finnas forskningsbelägg som visar att sänkt arbetsgivaravgift ger fler jobb, men den enda undersökning han hänvisar till är en enkät där flertalet respondenter anger att de TYCKER att sänkt arbetsgivaravgift är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.

           Om jag ingick i nobelpriskommittén skulle jag faktiskt nominera Halvardsson. Tänk att så många vetenskapsmän har lagt så mycket arbete i onödan när de för att nå fram till sina forskningsresultat samlat på sig massa data som de på ett systematiskt sätt använt för att testa sina hypoteser. Med Halvardssons metodik kan man spara massor med tid genom att strunta i allt det och helt enkelt beställa en opinionsundersökning. Sanningen avgörs som i en av livlinorna i Postkodmiljonären / Vem vill bli miljonär : man frågar publiken!

           Handels utredningsgrupp har dock gått den svåra vägen och systematiskt samlat statistik i en rapport som visar att sysselsättningen för ungdomar under 26 år sjönk inom handeln och hotell- och restaurangbranschen efter att regeringen sänkte arbetsgivaravgiften för dem. Den högervinklade organisationen Svenskt Näringsliv (SN) har anklagat rapporten för att inte ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen under undersökningsperioden (2006-2009). Visst, arbetslösheten sköt i höjden när finanskrisen kom 2008, men vad SN inte nämner är att dessa två branscher inte drabbades. Tvärtom fortsatte sysselsättningen att öka inom dem. T.o.m. Ica-Handlarna, som knappast kan anklagas för att vara en vänstervriden organisation, skryter om ökad sysselsättning även under finanskrisen! Men andelen unga sjunker i branschen under samma period.. trots att deras arbetsgivaravgift sänktes!

           Det är klart att sänkt arbetsgivaravgift ger sänkta lönekostnader. Men företagen har bevisligen inte anställt fler människor för det! De har istället stoppat pengarna i egen ficka! Och detta är precis vad Företagarna vill: högre vinster till dem på bekostnad av våra socialförsäkringar.

 Förra veckan hade Kommunal Västerbotten sitt repskap, där man på initiativ av medlemmarna i Kommunal sektion 5 antog följande uttalande:

 Värdig assistans kräver vädiga arbetsvillkor!

Efter regeringens beslut 2007 att ge Försäkringskassan i uppdrag att skapa likformighet vid bedömning av assistansersättning, har villkoren hårdnat extremt. Fram till slutet på 2010 har myndigheten dragit in assistansen för 572 funktionshindrade och trenden håller i sig även för 2011.

          När Försäkringskassan minskar kostnaderna för personlig assistans, drabbas de anställda av försämrade arbetsvillkor och för kund/brukare kan detta innebära sämre vård. Bl a har Försäkringskassan börjat tillämpa aktiv tidmätning, vilket innebär att myndigheten mäter hjälpbehoven mycket mer restriktivt. I samband med toalettbesök t ex, räknar man bort den tid då brukaren sitter på toastolen medan dennes assistent väntar utanför. För den tiden, får inte brukaren någon assistansersättning. Effekten av färre beviljade assistanstimmar blir då orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar Försäkringskassan in all assistans. Myndigheten erkänner själv att den inte tar hänsyn till personalbemanningen när assistanstiden ska beviljas! Assistenterna hamnar i kläm mellan lagstiftningar som inte tar hänsyn till varandra.

           I strid mot arbetstidslagen kräver Försäkringskassan dessutom att personliga assistenter ska utföra arbetsuppgifter på jourtid under natten. Med jourtjänstgöring anser vi att man skall finnas tillgänglig om något oförutsett inträffar. Har man jourtjänstgöring med den låga ersättning det innebär skall man kunna sova men finnas tillgänglig. Allt annat är ordinarie arbetstid och då ska man ha sin vanliga lön plus OB-ersättning. Allt annat vore orimligt!

          Inför avtalsrörelsen är vår viktigaste fråga rätt till heltid och tillsvidareanställning. Detta försvåras av Försäkringskassan som inte betalar ut assistansersättning under brukarens sjukhusvistelse och vid uppsägningstid. Regeringen vill inte heller gå med på att krav på kollektivavtal ska ställas när tillstånd beviljas för att bedriva assistansverksamhet. Hur ska man kunna garantera schyssta arbetsvillkor?

           Såväl anställda som kund/brukare ska behandlas med värdighet. Vi kräver ett stopp på urholkandet av assistansverksamhetens villkor!

 Kommunal Västerbotten

Antaget på representationsskapet 2011-11-24

Organisationen Företagarna verkar kunna det här med marknadsföring. De är väldigt bra på att anpassa sitt budskap efter målgruppen. Debatten om sänkt arbetsgivaravgift belyser det så tydligt: 

          Som jag skrivit tidigare så är arbetsgivaravgiften (eller socialförsäkringsavgift, som är en mer korrekt benämning) en del av vår lön, som vi avstår från för att kunna få tillbaks det i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, arbetsskadade, föräldralediga eller går ut i pension. Dock finns det en del i avgiften som inte har ngt öronmärkt finansieringssyfte, nämligen den allmänna löneavgiften, som chockhöjts av den borgerliga regeringen till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna av socialförsäkringsavgiften som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning alltså!

          I olika insändarsidor förespråkar Företagarna att arbetsgivaravgiften ska sänkas. Inte ett ord säger de om den allmänna löneavgiften. Givet att arbetsgivaravgiften är en del av vår lön, som vi avstår för framtida behov, innebär en sänkning av den inget annat än en lönesänkning. Men när detta påpekas, så menar Företagarnas regionchef Torbjörn Halvardsson att de HELA TIDEN sagt att det bara är den allmänna löneavgiften de vill ska bort och inte de övriga delarna. Helt plötsligt är budskapet ett annat!

          Hur detta påverkar organisationens trovärdighet låter jag vara osagt. Men låt oss förmoda att de faktiskt talar sanningen när de säger att det bara är den allmänna löneavgiften de vill avskaffa:

          Som sagt så innebär regeringens chockhöjning av den allmänna löneavgiften en ren lönesänkning. Den kan vi inte skylla Företagarna för, eftersom det inte är dem som tar del av den utan staten. Men hela vitsen med att avskaffa den allmänna löneavgiften är enligt Företagarna själva att sänka lönekostnaderna, och då kan den alltså inte åtföljas av att arbetarna kompenseras med en lönehöjning som motsvarar den allmänna löneavgiften som avskaffas för då skulle resultatet vara plus minus noll.

          När Företagarna förespråkar avskaffandet av den allmänna löneavgiften vill de alltså inte sänka lönerna: dessa är ju redan sänkta sen regeringen chockhöjde avgiften. Vad Företagarna vill är just att vinsterna från denna redan genomförda lönesänkning snarare än att gå till staten ska gå till dem!!! Det är vad avskaffandet av den allmänna löneavgiften skulle leda till.

          Är detta bättre?

Tiderna förändras. Under medeltiden hade man samma jobb livet ut. Numera är det vanligt att man byter jobb många gånger. Det finns även dem som sysslar med mer än en sak. Till exempel Torbjörn Halvardsson, som vid sidan av sitt uppdrag som regionchef för Företagarna Västerbotten, även verkar syssla en hel del med trolleri.

          Man behöver inte vara professor i matematik för att förstå att ett företags lönekostnader består av två saker: storlek på lönen och antalet anställda. Vill ett företag sänka sina lönekostnader måste det antingen sänka lönen eller minska personalstyrkan (sysselsättningen).

          På min blogg menar dock Halvardsson att sänkta lönekostnader inte står i motsättning till höjda reallöner. Han gör alltså anspråk på att kunna minska lönekostnaden utan att vare sig sänka lönen eller ens säga upp personal. Tvärtom har han en trollformel som minskar lönekostnaderna utan att lönen sänks, och som dessutom ökar istället för att minska sysselsättningen: sänkt arbetsgivaravgift.

          Sänkt arbetsgivaravgift innebär -som jag förklarat tidigare- en lönesänkning, eftersom den utgör en del av vår lön, som vi avstår för att kunna få tillbaka i form av ersättning när vi blir sjukskrivna, arbetslösa, föräldralediga, arbetsskadade eller går i pension. Halvardssons uppfattning är dock att detta inte stämmer, eftersom den allmänna löneavgiften, som är en del av den inte har något öronmärkt finansieringssyfte.

          Ja, han har faktiskt rätt i att den allmänna löneavgiften utgör en smygskatt. Men det är faktiskt arbetsgivaravgiften, och inte just bara den allmänna löneavgiften, vars sänkning Företagarna har förespråkat genom sin insändare över hela Sverige. Den borgerliga regeringen har redan sänkt våra löner genom att de chockhöjt den allmänna löneavgiften till 9,23% på bekostnad av de övriga delarna i arbetsgivaravgiften, som sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i löneutrymme som förut, men vi får en allt mindre del av de pengarna tillbaka sen när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning med andra ord. Med en sänkning av arbetsgivaravgiften vill nu företagarna alltså att våra löner ska sänkas ännu mer!

          Sänka lönekostnader utan att sänka reallönen my ass!! Inte ens Harry Potter kan trolla fram ngt så absurt! Ok om Företagarna vill sänka våra löner, men då får de fan i mig stå för det!

Försöker organisationen Företagarna leda folk bakom ljuset? Detta är det intryck man får när man läser de osanningar som organisationen spridit för två veckor sedan genom en insändare rubricerad ”Sätt fart på arbetslinjen med sänkta avgifter” publicerad den 2011-11-02 i VK samt många fler lokaltidningar över hela landet. I sin iver att plädera för sänkt arbetsgivaravgift framställs denna som en straffskatt på jobb och tillväxt, vilket inte kunde stå ännu längre ifrån sanningen.

          Låt oss börja med att reda ut begreppet. Det något missvisande ordet arbetsgivaravgift är för det första ingen skatt, utan snarare en social avgift som lönearbetarna avstår i lön, för att kunna få tillbaka det i form av ersättning i samband med sjukskrivning, arbetslöshet, pension, arbetsskada eller föräldraledighet. En sänkning av arbetsgivaravgiften skulle därmed innebära en lönesänkning. I det avseendet är organisationer som Almega, Svenskt Näringsliv, eller Folkpartiet mycket ärligare när de öppet förordar lönesänkningar. Men Företagarna verkar inte ens ha mage att stå för det, utan istället går de hellre en omväg genom att föreslå en åtgärd som till syvende och sist ger samma effekt.

          Till sitt försvar påstår Företagarna att sänkt arbetsgivaravgift skulle ge fler jobb. Som stöd till detta hänvisar de till en opinionsundersökning de beställt av You Gov, där 65 % av de tillfrågade anser att lägre arbetsgivaravgift är det mest effektiva sättet att sänka arbetslösheten. Det intressanta med detta är att – förutom ”vet ej”- så hade respondenterna enbart 2 alternativ att välja mellan på frågan om vilken åtgärd som var mest effektiv för att sänka arbetslösheten: lägre arbetsgivaravgifter eller lägre inkomstskatter. Jobbskatteavdraget har då trots konjunkturuppgången inte lett till en lägre arbetslöshet än den som rådde under förra högkonjunkturen kort innan borgarnas maktövertagande - däremot har den lett till omfattande nedskärningar. Med tanke på att regeringens massiva skattesänkningar inte verkat gett någon effekt på sysselsättningen, kan man då bli förvånad över att respondenterna väljer bort lägre inkomstskatter som svarsalternativ? Som man frågar får man alltså svar!

          Sänkningen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år som borgarna genomförde efter maktövertagandet är inte lika känt som deras massiva skattesänkningar. Dock har inte den heller gett någon effekt: trots konjunkturuppgången är inte ungdomsarbetslösheten heller lägre idag än den var under förra högkonjunkturen. Lägre arbetsgivaravgift för ungdomar har alltså inte ökat efterfrågan på deras arbetskraft. Däremot har den gett vinster i miljonstorlek till McDonalds och andra företag inom restaurangbranschen och handeln, där man redan hade en stor andel unga anställda, men som totalt sett inte anställde fler ungdomar efter denna åtgärd.

          Med facit i handen kan vi alltså säga att såväl skattesänkningar som sänkningen av arbetsgivaravgiften inte gett ett enda jobb! Vi efterlyser därför en sansad debatt där Företagarna vågar stå för sina åsikter och tala klarspråk om sina avsikter att öka företagsvinsterna på bekostnad av arbetarnas löneutveckling, istället för att linda in sitt budskap i falska föresatser om att vilja minska arbetslösheten.

Alejandro Caviedes
Robert Andersson

Jag tror inte det finns ngn yrkesgrupp med så roliga historier från jobbet än dem som jobbar inom vården faktiskt.. särskilt dem som jobbar inom äldreomsorgen. Bortsett från stressen, de omänskliga arbetspassen, arbetsbördan och den låga lönen, är det ändå roligt att jobba med äldre.

          Jag minns ett tillfälle från ett par år sen som gjorde min dag. När jag höll på att tömma tvättmaskinen hos en brukare, hittade jag, bland alla blöta plagg, en tvättad blöja! Brukaren hade mest troligt slängt blöjan i tvättkorgen i tron om att det var soporna, och kollegan som hade varit före mig hos honom och stoppat in tvätten i maskinen hade antagligen inte märkt att blöjan hade följt med, haha.

          Jag tyckte att hela händelsen var så komisk, att jag tog hissen neråt till personalkontoret och visade den tvättade blöjan för mina kollegor. Jag kunde inte hålla mig för skratt medan jag berättade var det var jag hade hittat den. Då ställde sig en av mina arbetskamrater upp, och sa helt seriöst: Alejandro, du kanske inte vet det för att du precis kommit från semestern, men till följd av sparbetingen är det sagt att vi ska tvätta blöjorna!
Det här var 2009, mitt under finanskrisen. Det var alltså besparingstider helt enkelt, men att vi nu skulle börja tvätta blöjor var helt sanslöst, tyckte jag. Jag blev mållös, och då började min arbetskamrat att gapskratta. Allt hade varit ett skämt. Givetvis fanns det inget direktiv om att vi skulle snåla med blöjor, utan den som var före mig i tvättstugan hade inte sett att blöjan hade följt med in i maskinen.

          Detta kom jag att tänka på igår när jag läste att vårdjätten Carema väger blöjor. Brukarna får vara flera timmar i våta blöjor, eftersom personalen inte får byta blöja på dem om den inte väger tillräckligt. Allt för att spara pengar… mitt i en högkonjunktur! Bolaget gör stora vinster på våra skattepengar, som inte används till vård utan skickas vidare till skatteparadis. 150 fall av vanvård rörande Carema utreds av Socialstyrelsen just nu. Så långt har det alltså gått, att det som i kommunen skulel varit ett skämt, är på Carema en verklighet!

          Carema är inte det enda företag inom välfärdssektorn som tar ut vinster genom att snåla på verksamheten. Sveriges största ambulansföretag Falck har gjort sig skyldig för ca 4000 brister, som företaget har mörkat. Även Attendo Care har fått mycket kritik från Socialstyrelsen. Problemet är att det inte handlar om isolerade företeelser eller enstaka företag, utan om brister som begås systematiskt av de stora jättarna som dominerar den privata vårdmarknaden. När vinsten är drivkraften, så är det klart att brukarnas behov kommer i andra hand. Och hur ska man kunna göra vinst på en skattefinansierad verksamhet, om det inte är genom att snåla på verksamheten?

          Någon som vågar ta itu med detta är Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt, som krävt ett lagförbud mot att företag ska få ta ut vinster från skattepengar. Han möter motstånd frånden borgerliga regeringen, som hellre lägger ansvaret på äldreomsorgspersonalen. När ska regeringen förstå att vård och omsorg inte ska bedrivas av vinstdrivande företag?
 

Klockren statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds. Kopiera och klistra in i din status! Vi måste sprida ordet vidare ...... :)

Klockren statusuppdatering som cirkulerar på facebook:

Om du får en vänförfrågan från Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Hillevi Engström eller Jan Björklund, acceptera den inte! Det är ett virus som tar bort din förtidspension, stjäl från de fattiga och importerar billig arbetskraft, ger dina barn 32 klasskamrater, sätter gränser för kärleken och tvingar sjuka att arbeta sig till döds. Kopiera och klistra in i din status! Vi måste sprida ordet vidare ...... :)

Idag mår jag faktiskt mkt bättre. Jag har varit förkyld hela veckan, men nu verkar det som att förkylningen gett med sig. I rättan tid eftersom semestern är över och alla möten börjar dra igång. Utöver det vanliga, så har jag klippt mig i måndags. Det är första gången på 9 år som jag låter mig klippas med sax. Snål som jag är brukar jag ta rakapparaten själv istället för att gå till frisören, men nu var det en kompis som klippte mig. Jag är nöjd med den nya frillan, men jag kanske ser lite för snäll ut.

          Jaja, idag hade jag i alla fall tänkt tipsa om 2 intressanta artiklar i VF. I gårdagens ledarsida, kan man läsa om det antal jobb som halveringen av restaurangmomsen tänks ge enligt regeringens utredningstjänst (RUT), nämligen 3000. Måndagens ledarsida är ännu mer precis när den säger att åtgärden dessutom kommer kosta 5,4 miljarder. Det är alltså ett halvt jobb per miljon kr.

          Från uträkningar som tidningen Kommunalarbetaren gjort, vet vi att 80 miljarder kr motsvarar lönekostnaden för 240'000 kommunalarbetare, vilket innebär alltså 3 årsabetare per miljon kr (att jämföra med de 0,5 jobb per miljon kr som sänkningen av restaurangmomsen ger). Om nu regeringen Reinfeldt menar allvar med att den vill skapa jobb, vore det inte lättare att investera skattepengarna inom offentlig sektor, istället för gå via en omväg och sänka restaurangmomsen för att därmed skapa 1 sjättedel av det antal jobb som hade kunnat skapas om pengarna istället investerats direkt i offentliga anställningar?

          Medan våra medlemmar i Kommunal springer ihjäl sig på jobbet för att kommuner och landsting inte har råd med att anställa tillräckligt med personal, så sänker Reinfeldt skatterna för restauranger och krogar hellre än att satsa pengarna på att öka bemanningen inom skola, vård och omsorg. Krogen verkar vara viktigare än välfärden, och skattesänkningar viktigare än jobben.

Tidningen Kommunalarbetaren har publicerat en intressant artikel om jobbskatteavdraget i sitt senaste nummer (13/2011), som visar på de problematiska antaganden som ligger bakom påståendet att denna reform faktiskt skulle skapat några jobb. Finansdepartementet hävdar att det på sikt kommer att ge 105 000 fler arbetstillfällen. Skulle detta stämma, så rör det sig alltså om de mest dyrköpta jobben i sysselsättningsspolitikens historia och ett slöseri med resurser utan motstycke: de 80 miljarder kr som hela kalaset (bara i år) kostar samhället i form av uteblivna skatteintäkter motsvarar lönekostnader för cirka 240 000 kommunalare! Skulle dessa pengar investeras inom offentlig sektor, skulle de därför skapa minst dubbelt så många arbetstillfällen!

          Men problemet är inte bara det högst ineffektiva sätt varpå jobbskatteavdraget skapar jobb. Framför allt är problemet att vi faktiskt inte vet om det ALLS skapar några jobb, eftersom de bedömningar som Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (KI) gör, baseras på modeller som grundar sig på orealistiska antaganden, ngt som Thomas Andrén som gjorde analysen för KI själv erkänner.

 Hela tanken med jobbskatteavdraget är att en skattesänkning gör det mer lönsamt att arbeta än att välja ”bidrag”, varpå fler kommer att välja att arbeta. Om arbetslösa kan välja bort ”bidrag” och börja jobba, då antar man att alla arbetslösa får a-kassa eller försörjningsstöd. Sanningen är att 60% är inte berättigade till a-kassa, och för att få försörjningsstöd kan socialkontoret ställa krav som inte alla är beredda att godta. Vidare antar man att deltidsansarbetande kan välja att gå upp i heltid, när verkligheten är att bara 1 tredje del av de deltidsanställda LO-medlemmar har själva valt att jobba deltid. Och det mest problematiska av alla antaganden är att sänkta skatter ger fler jobb, när den långsiktiga trenden i Sverige visar att sysselsättningen ökat i takt med att skatterna höjdes för att bygga ut den offentliga sektorn, vilket möjliggjorde för många kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.

          Regeringens trovärdighet vad gäller jobbskatteavdraget blir inte bättre av att det femte steget nu blir uppskjuten med hänsyn till "det kritiska läget i världen". Om jobbskatteavdraget faktiskt skapar många jobb, så vore det en perfekt åtgärd för att mildra krisen. Alltså tvivlar regeringen själv på jobbskatteavdragets jobbskapande effekter. Som jag nämnt tidigare, så innebar 90-tals krisen att 330 000 offentliga anställda förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde ledde aldrig till att man anställde lika många tillbaka, utan idag utför vi samma jobb inom offentlig sektor men fördelat på 330 000 färre anställda. Arbetsbelastningen är därför orimlig. Med detta som bakgrund tycker jag att SSU:s krav om att skapa minst 200 000 nya jobb inom offentlig sektor ter sig som ngt av mkt högre prioritet än en skattesänkning vars effekter inte bara är högst osäkra utan dessutom extremt ineffektiva vad gäller antalet jobb det påstås kommer skapar.
 

Det roligaste med att Reinfeldt och Borg drar tillbaka sitt femte jobbskatteavdrag är inte att det egentligen inte alls beror på "det kritiska läget i världen", ej heller att de vill slippa kritiken från sina tre stödhjul, utan att de med ett slag har avvisat sin egen teori om att skattesänkningar leder till jobb och tillväxt. Nu är skattesänkningar inte ens för dem själva längre "ansvarig politik för att få människor i arbet".

Björn Wiechel, ordförande för SSU Västerbotten.

Moderaterna må ha lämnat pärlhalsband och slipsar hemma, må tala om rättvisa och jämställdhet. Men i varje nymoderat bor en undanskuffad knös, som saknar forna tiders klarspråk. Hjälp moderaterna att hitta hem - skriv en slogan värd det gamla högerpartiet. Gå in på http://www.moderatprat.se/index.php?p=0#aplakat

Nu har det gått en 11 dagar sedan Finanspolitiska Rådet gav ut sin senaste rapport. I rapporten slås det fast ngt som för de flesta av oss är självklart men som den borgerliga regeringen inte tycks ha fattat: sänker man skatterna så har man inte råd med välfärd. Ur ekonomisk synpunkt är regeringens politik ohållbar: antingen så måste skatterna höjas, eller så måste nedskärningar ske i offentlig sektor. Men man kan inte ha både och!

          Paradoxalt nog så är självaste finanspolitiska rådet, som med sin senaste rapport sågar regeringens sätt att finansiera sin politik, en uppfinning från finansminister Anders Borg (m), som ville ha en oberoende instans för att vetenskapligt utvärdera regeringens finanspolitik. Ett lysande initiativ, måste jag säga. Men för att det ska va nån vits med det, så måste regeringen fan i mig va beredd att ta till sig kritiken från rådet. Istället så viftar Anders Borg (m) bort kritiken. Redan 2010 gick han ut och kallade rådets ordförande Lars Calmfors för en "akademiker som kladdar med pennan".

          Det måste vara jävligt pinsamt att bli sågad av den instans man själv inrättat. Men så går det när regeringen så systematiskt väljer att se bort från fakta som inte passar in deras ideologiska övertygelse.

Jag hann inte skriva svaren på frågorna jag ställde i morse i tid, men här kommer de i alla fall:

1. I runda slantar har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med 100 miljarder under förra mandatperioden (jag räknar alltså inte in skattesänkningarna för 5te jobbskatteavdraget, som bara det räcker för att avskaffa barnfattigdomen)

2. Västerbottens Läns Landsting har en budget på i runda slantar 8 miljarder.

3. Regeringens skattesänkningar är alltså så omfattande att de motsvarar 12,5 ggr budgeten för Västerbottens Läns Landsting. Mätt i landsting, så har regeringen alltså skurit ner resurser från offentlig sektor motsvarande 12,5 landsting i Västerbottens storleksordning. Fatta hur mkt vi hade kunnat göra inom offentlig sektor med dessa pengar alltså!! Nu hade inte allt det gått till landstingen, utan det hade fördelats mellan landsting, kommuner osv. Men fatta hur många som hade kunnat anställas för de pengarna..

..är skattesänkningarna försvarsbart med tanke på hur underbemannad den offentliga sektorn är? Men mer pengar i plånboken för överklassen (som fått merparten av skattesänkningarna) är nog viktigare för den här regeringen än att personalen inom skola, vård och omsorg ska kunna göra ett bra jobb utan att behöva springa ihjäl sig.

Idag ska ni få en läxa av mig. Ni får 3 frågor som jag ska ha svar på. Ni behöver inte svara exakt, utan ni kan svara på ett ungefär. Jag själv orkar inte ta reda på de exakta siffrorna utan jag tycker det är mycket mer bekvämt när man får avrunda till jämna tal, men ni får själva bestämma hur exakta ni vill vara. Senare på kvällen publicerar jag facit, men det blir jämna tal ;).

1. Hur mkt pengar har den moderatledda regeringen sänkt skatterna med?

2. Hur stort är landstingets budget?

3. Hur många landsting av Västerbottens storlek motsvarar regeringens skattesänkningar?

Ni får till kl 21:00 :)

Tänk dig att du är på en offentlig toalett och på väg ut träffar du någon som erbjuder dig en servett i utbyte mot dricks. En orealistisk situation? Kanske i Sverige, men inte i USA, där man på lyxhotell dessutom stöter på ett annat yrke som inte funnits i Sverige på decennier: hisskötare.  När den teknologiska utvecklingen ersatte de manuella hissarna med moderna, blev hisskötaryrket överflödigt: man kan trycka själv på knappen!!

          Så är det med teknikutvecklingen. Gamla industrier ger vika för modernare jobb som är tillräckligt lönsamma för att betala ut rimliga löner. Det kallas för strukturomvandling, och underlättas av fackliga krav på högre löner. Om facket ger vika för olönsamma arbetsgivares krav på sänkta löner för att rädda jobben, skulle vi ha en arbetsmarknad präglad av omoderna yrken som i dagens Sverige hör till historiska museiutställningar. Men detta kräver en a-kasseersättning värd namnet och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Har man en låg a-kassa att leva på och inga möjligheter till omskolning, som det blivit idag, skapas det ett tryck från medlemmarnas sida till att istället gå med på lönesänkningar, vilket t.ex. redan nu hänt när IF Metall tecknade krisavtalet.

          Mitt första jobb i Sverige fick jag inom äldreomsorgen i Ullatti. Många av mina vårdtagare berättade att de i unga år hade jobbat som piga, ofta hos olika familjer för att få pengarna att räcka till. De passade överklassens barn och gamla, men sina egna barn och gamla fick de själva ta hand om. 70 år senare, tack vare utbyggnaden av äldreomsorgen, är det istället de som får hjälp med städning och matlagning, medan den unga överklassen får städa och laga maten själv då pigan som yrke har nästan försvunnit.

          Men de senaste fyra åren har mkt hänt. Genom att subventionera hushållsnära tjänster, stimulerar regeringen tillväxten av en bransch präglad av deltider, låga löner och ottrygga anställningsformer. Genom nedskärningar inom offentlig sektor i kombination med sänkt restaurangmoms, minskar regeringen antalet relativt trygga offentliga anställningar för att uppmuntra nya jobb inom den lågavlönade och otrygga restaurangbranschen. Med sin kampanj ”alla jobb behövs”, under förevändningen att inga jobb är skitjobb, rättfärdigar moderater åtgärder som skickar Sverige tillbaka till den epok vi genom folkhemsbygget hade lämnat bakom oss. Är det dit vi vill igen?

Efter en lång paus har jag bestämt mig för att börja blogga igen. Jag lovar dock inte att det kommer ske regelbundet, eftersom jag inte alltid har tid för det, men jag ska göra mitt bästa. Idag har jag tänkt skriva lite reflektioner om gårdagen, då vi firade första maj.

          Som vanligt var det stor uppslutning, och jag fastnade framför allt för några ord som Anton Lifhjelm (s) uttalade i sitt tal på torget. Som han påpekade i sitt förstamajtal så är DET, som skiljer oss arbetare från överklassen, att denna äger allt medan vi istället har varandra, och det är detta som skrämmer den makthavande överklassen.

           Så länge borgerligheten kan ställa oss mot varandra, är det inte svårt för den att upprätthålla klassamhället:

          -Så länge den arbetande ställs mot den arbetslöse, som stämplas som snyltare som lever på dem som arbetar, är det inte svårt för regeringen att rättfärdiga försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen. Med ursäkten att de arbetslösa ska ta sig i kragen, så tar regeringen de pengar som vi betalat in till a-kassan för att finansiera skattesänkningar vars merpart går till överklassen.

          - Så länge den friske ställs mot den sjukskrivne, som stämplas som bidragsfuskare, är det inte svårt att rättfärdiga att så många kastats ut från sjukförsäkringen. Med ursäkten att de i själva verket har kvar sin arbetsförmåga, så drar man in deras sjukersättning för att kunna finansiera ytterligare skattesänkningar vars merpart också går till överklassen.

          - Så länge den infödde ställs mot invandraren, som stämplas som presumtiv brottsling och terrorist, är det inte svårt att rättfärdiga skapandet av ett övervakningssamhället à la 1984.

          -Och det är framför allt inte svårt att rättfärdiga nedskärningar inom offentlig sektor som öppnar dörrar för privata alternativ där vård och utbildning fördelas efter plånbok istället för efter behov, om den privatanställde ställs mot den offentliganställde vars arbete stämplas som improduktiv och ineffektiv.

          På första maj ska vi alla komma ihåg det som borgerligheten är så rädd för att vi ska inse: att vi i kraft av vårt högre antal blir oslagbara den dagen vi lämnar våra olikheter åt sidan och går ihop.

Med anledning av att flera hört av sig till mig och undrat varför jag inte bloggat på länge, så tänkte jag börja igen från och med idag. Jag måste erkänna att det känns rätt kul att så många har hört av sig och att det alltså inte bara är Riedl och Sandström som följer min blogg. Som en av mina vänner sa, så verkar jag ha en tendens att alltid ta en paus från bloggandet när saker och ting behöver kommenteras som mest. Dagens inlägg får således handla om valet av partiledare inom socialdemokratin.

          Jag kan tycka det är synd att nu när partiet efter över hundra år äntligen får en kvinna som partiledare, så vill man nu kort därefter återgå till en man. Lena Sommestad hade jag gärna sett leda partiet, men skulle hon väljas så vore detta för bra för att vara sant. Med tanke på de senaste partiledare vi haft så blir man i alla fall glad över att äntligen få en riktig sosse i sossetäten, som som Åsa Linderborg uttryckte det när hon kommenterade valberedningens förslag Håkan Juholt.

          När Lars-Anders Häggström och Janne Rudén, förbundsordförande i Handels resp. Seko, i början på oktober 2008 skrev att vi skulle förlora valet om vi fortsatte gå till höger, var det ingen som tog dem på allvar eftersom vi låg på 45,7% i väljarstöd och ledde opinionsundersökningarna tillsammans med Mp och V med 19 procentenheter. Men så rätt de fick alltså!! Och detta kan ju inte påpekas eftersom det blivit tabu att inom vårt parti prata om höger och vänster eftersom vi alla ändå är sossar. Men jag tycker det är dags att bekänna färg och bestämma oss för vad vi är:

Är vi ett mitten- eller ett vänsterparti?

Är vi ett socialliberalt eller ett socialistiskt parti?

Strävar vi efter Per Albin Hanssons vision om det klasslösa samhället eller efter Tony Blairs nyliberala tredje väg?

          Vi måste utifrån ett sådant ideologiskt ställningsstagande vara konsekventa när vi driver sakfrågor och bestämma oss för om vi:

-liksom LO står för inkomstbortfallsprincipen eller om vi liksom Mona anammar alliansens koncept med stupstockar och nedtrappningar i a-kassan.

-vill bekämpa ungdomsarbetslösheten med offentliga investeringar i jobb, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder eller om vi liksom Löfwén köper Centerpartiets resonemang att sänkta löner ger fler jobb.

-står för en solidarisk beskattning efter bärkraft eller om vi liksom Damberg ska lovorda pigavdraget och regeringens avskaffande av förmögenhetsskatten.

          Jag tycker valberedningen indirekt tagit ställning i de här frågorna genom sitt förslag på Juholt, och jag hoppas att partiet agerar i samma riktning när innehållet i vår politik bestämms.

Idag fyller Riedls blogg sitt 2-årsjubileum. Eftersom han nog inte märkt det själv, så tar jag mig friheten att fira den åt han. Det är alltså idag för två år sen som hans första blogginlägg skrevs på VK. Sen dess har den moderate riksdagsledamoten Edward Riedl varit en flitig bloggare med flera inlägg om dan. Bland mina favoritinlägg på hans blogg kan man finna:

          -Vi moderater vill inte sälja Lycksele Lasarett, där Riedl förnekar moderaternas avsikter att sälja ut lasarettet i Lycksele efter att VK dagen innan avslöjat att moderaterna lovat en utförsäljning av Lycksele Lasarett i det valmanifest de lanserade inför landstingsvalet.

          -Sjukvård ska betalas gemensamt via skatten, där Riedl påstår att moderaterna vill att sjukvården ska finansieras genom skatter och hävdar att sossarna bedriver en skrämselpropaganda när vi säger att detta inte stämmer. I så fall kommer denna skrämselpropaganda från moderaterna själva, som på sin egen hemsida själva erkänner att de är för privatfinansierade "alternativ" till den skattefinansierade sjukvården. Särskilt positiva är de till barnsjukhuset Martina, där ett läkarbesök kan gå på 1'400 spänn.

          -Facket sänker medlemsavgifterna - inte utan att man funderar, där Riedl påstår att If Metall hade en hög medlemsavgift för att socialdemokraterna skulle vinna valet och att de efter valet därför sänkte den. Intressant i det här fallet är att det inte var medlemsavgiften som sänktes, utan a-kasseavgiften, vars storlek inte bestäms av facket utan av regeringen.

          -Sjukförsäkringen, där Riedl påstår att förändringarna (läs försämringarna) i sjukförsäkringssystemet var nödvändiga eftersom sjuktalen innebar en kostnadsbelastning för systemet. Hur ett överskott på 48 miljarder kan utgöra en kostnadsbelastning, förblir en gåta.

          Men det avsolut bästa på Riedls blogg är faktiskt en kommentar som han skriver i anslutning till sitt inlägg Uppdrag Granskning: Sjukförsäkringen:

          Ni läste inte fel: Han säger faktiskt Tack.

Jag är en klant!! Än en gång har jag glömt en viktig födelsedag: min bloggs! Den här bloggen föddes förra året den 20nde december, och sen dess har den varit ett kontroversiellt ämne. Älskad bland vissa, och hatad bland andra, har den lyckats med att med några få undantag hålla sig dagligen i gång, trots dataintrång och barnsliga mediautspel från moderater.

          Om jag nu med anledning av bloggens födelsedag ska ägna några rader åt the best of min blogg, borde jag börja med att skriva just om inlägget med titeln Svarta Gänget, som var den mest gillade över hela vk den 23 juli.

          Jan Nilsson (m) har ju aldrig ”tid” att svara på mina frågor om hans politik (se de tre inläggen som förblivit obesvarade här, här och här), men min musiksmak har han däremot all tid i världen att diskutera. I anslutning till Svarta Gänget förfasar han sig över videoklippet nedan med låten med samma namn från Björn Afzelius. Indignerad frågar han: Är det här socialdemokratisk polemik och politik? Står (S) för jämförelse med t.ex. Hitler och statsministern i Sverige? Det skulle jag vilja veta.

          Nej, det är inte socialdemokratisk polemik. Det är min musiksmak. Om inte Jan gillar den, kan han i sedvanlig ordning be herr Riedl (m) skicka ett pressmeddelande. Vi står inte för en jämförelse med Hitler och Reinfeldt (även om moderaterna har ett mörkt förflutet, vilket är vad Afzelius syftar på). Däremot har hans partikamrat herr Riedl jämfört mig med Sovjet. Står moderaterna för det? Det skulle jag vilja veta.

          På min fråga får vi inledningsvis inget svar, utan bara en kommentar på mitt svar där han gör en kovändning. Helt plötsligt är det inte min musiksmak utan bildsekvenserna han stör sig på. Såhär skriver han: Top5, har inte sagt ett ljud om musiken. […] Det jag talar om är fotomontaget som ligger långt under nivån för en som säger sig vara demokratisk socialist och särskilt när man står på en (S)-lista. Att till "Svarta gänget" mixa bilder av Hitler, Mussolini, avrättningar, Reinfeldt och andra välfärdsdemokrater är lågt. Ingen regering har heller satsat mer pengar på välfärden.

Hur Jan säger sig inte ha ngt emot val av låt, som kallar moderaterna för bästisar med rasisterna, på samma gång som han reagerar mot bilden på Hitler, förblir nog en gåta för mig. Men Jan har helt rätt: bilden på Hitler var inte alls passande. Jag hade hellre lagt en bild på Malan, som grundade apartheidregimen som moderaterna stödde på 60-talet, men nu är det inte jag som gjort kollaget. Och jag som äntligen blir glad att Jan för en gångs skull vill diskutera politik när han skriver att ingen regering har satsat mer pengar på välfärden än alliansen, blir dock väldigt besviken när jag aldrig får ngt svar om hur detta kan påstås med bakgrund av de skattesänkningar på 100 miljarder som alliansen hade gjort. För vad jag förstår så finansieras väl inte välfärden med luft?

          Efter flera påpekanden om att han inte svarat på frågan om huruvida moderaterna står för den jämförelse mellan mig och Sovjet som Riedl gjort, känner inte Jan att han längre kan undvika frågan: Alejandro, du fick ett svar om jämförelserna, men VK tog tydligen inte in det. Förstår faktiskt inte varför. […] I mångt och mycket känns det kanske som om du tänker mer som kommunist än socialdemokrat. Eller har jag fel?

Nu får vi alltså se det gamla hederliga kommunistkortet, som varje moderat som är värd namnet alltid spelar när han i brist på argument inte vet vad han ska säga. Men än roligare är påståendet om att VK skulle tagit bort hans svar. Kommentarer som skrivs av inloggade användare (som Jan och jag) passerar aldrig ngt filter, utan de kommer upp direkt. Därför kan inte VK ha spärrat hans svar som han påstår, om det inte var så att han skulle skrivit det oinloggad som t ex anonym signatur. Avslöjad?

          Under bloggens ettåriga existens har jag fått se många sjuka kommentarer. Vissa roliga, andra mindre roliga. Men de här tar ju priset!

Det nya året innebär lite olika för oss alla. Jag satt och spekulerade om vilka nyårslöften som några av våra borgerliga makthavare kan ha gjort nu inför årsskiftet, och kommit fram till följande gissningar:

          Näringsminister Maud Olofsson, som svek sina egna partimedlemmar när hon kompromissade bort Centerpartiets motstånd till kärnkraft i utbyte mot att få en ministerpost, har nog lovat att definitvt ta död på centerparteits rykte som alliansens gröna röst. Vattenfall har i rasande fart börjat köpa upp kolkraftverk i Tyskland, Holland mfl. Men exakt hur många kolkraftverk som Maudan nog lovar sig själv att Vattenfall ska förvärva under det nya året, vågar jag dock inte svara på.

          Stockholms Landstingsråd Sthlm Filippa Reinfeldts (m) nyårslöfte: fortsatta nedskärningar i den offentliga vården och nedstängningar av vårdcentraler i socialt utsatta områden för att kunna finansiera etableringen av nya privata vårdgivare i stockholms överklassområden.

          Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Swärds (m) nyårslöfte verkar vara att spara pengar åt staten genom att sätta personer med amputerade armar att försöka betala p-biljetten med munnen. Nä, jag skojar inte. Läs här.

          Centerns kommunalråd i Uppsala Stefan Hanna lovar förmodligen fler åtgärder för ett tjockfritt Sverige. Hans utspel om tjockisskatt, visar dock att han gärna smygstartar före årskiftet.

          Jag, för min del, lovar ännu en gång att för en gångs skull sluta äta onyttigt så kanske inte Stefan Hanna också ger sig på mig.

          Gott nytt år allihopa! ;)

När Aftonbladet avslöjade näringslivets infiltreringsförsök i Socialdemokratiska Arbetarpartiet, blev jag förvånad. Inte för att jag skulle förväntat mig ngt annat av Nordström, Batljan och andra s-märkta moderater än att de skulle låta sig köpas av högst bjudande. Jag var snarare förvånad över att Svenskt Näringsliv alls ansåg sig behöva betala för den tjänsten.

          Visserligen bidrog Nordströms och Melins sk valundersökning till att vrida den interna debatten i partiet till höger. Utifrån ett underlag på 16 personer som svarade att de röstade på (s) 2006 men bytte block 2010 pga socialdemokratins samarbete med V, 14 personer som också röstade likadant pga socialdemokraternas negativa inställning till pigavdraget, och 11 pers som också valde att byta till det blåa blocket pga socialdemokraternas inställning i kärnkraftsfrågan, så drar denna sk undersökning slutsatsen att samarbetet med V och Mp liksom partiets motstånd till pigavdraget var stora orsaker till valnederlaget.

          Trots att undersökningen pga dessa brister sågats rejält av flera skribenter, så blev dessa påståenden till självklara sanningar i debatten. Många är dem som glömt varför det rödgröna samarbetet alls inleddes. Miljöpartiets vacklande mellan höger och vänster och de bittra minnen från försämringarna i LAS och andra reformer borgarna fått igenom med hjälp av Mp, gjorde att (s) ville försäkra sig om Mp:s stöd genom att bilda ett samarbete. När Mona Sahlin sen går ut och meddelar att Vänsterpartiet utestängs från samarbetet, uppstår starka protester inom (s) som tolkar detta som en högervridning. Partiet upplever det största tappet ett parti på bara en månad kan drabbas av: hela 6,3 procentenheter. Och därför tar man in Vänsterpartiet.

          Det är klart att samarbetet med V skrämde bort en hel del röster, men frågan är om det alls var fler röster än dem partiet skulle förlorat om V aldrig tagits med i koalitionen. Man kan också spekulera om hur många röster vi hade kunnat locka om vi hade utestängt Mp, men hade vi då kunnat vara säkra på att vi hade fått det passiva stöd från Mp som hade krävts för att bilda en minoritetsregering?

          Allt detta var helt plötsligt bortglömt, och snabbt blev det rödgröna samarbetet liksom partiets avsaknad av tillväxtpolitik huvudförklaringen till valnederlaget. Allt enligt avtalet med Svenskt Näringsliv, som beställt en kärnkraftsvänlig socialdemokrati negativt inställd till förmögenhets- och fastighetsskatten som påstods vara tillväxthämmande. Men frågan är om Svenskt Näringsliv ens hade behövt betala för det här? För näringslivet har hur som helst ett starkt inflytande över opinionsbildningen i allmänhet och partiledningens ekonomiska åsikter i synnerhet. Högervridningen inom partiet är mkt äldre än primeaffären. Det var långt före den här skandalen som kommunstyrelsens s-märkta ordföringar i Sundbyberg, Nynäshamn och Sigtuna krävde tillsammans med N Nordström försämringar i LAS. Varken Damberg eller Nordström var mindre högervridna i sina unga år när de ledde SSU-förbundet än de är idag. Och Mona Sahlin, som redan på 90-talet förespråkade införandet av pigavdraget, gav nu ett ”tillväxtvänligt” avgångstal där hon är för privatisering, jobbskatteavdrag samt stupstockar och nedtrappningar i a-kassan.

          Så problemet i vårat parti är inte att näringslivet anlitar några sossar för att vrida partiet till höger, utan snarare att våra företrädare gör det helt gratis utan att ens va medvetna om att de går näringslivets ärenden. Men framför allt är problemet att vi inte märker att vi själva står för en högerpolitik förrän vi får veta att den blivit beställd av våran motpart.

Jag vill gärna bjuda mina läsare och allmänheten till följande föredrag av Håkan Svärdman, som är helt gratis att komma till:

Vart är socialförsäkringssystemet på väg och vilka alternativa vägar kan vi röja för att skapa trygghet?

16 December

18.30 Norrlandsgatan 11b

Vi bjuder på lussekatter och kaffe

VÄLKOMNA

LO-Umeå              

ABF Umeåregionen

Svensk SocialPolitisk Förening

Nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain and pleasure... They govern us in all we do, in all we say, in all we think.

                                                                             Jeremy Bentham

Det är inte svårt att se den liberala ideologien bakom högerregeringens politik. Den kan sammanfattas med de ovan sagda orden av 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham, som betraktas som utilitarismens fader. Utilitarismen, som utgör kärnan i den liberala ideologien, utgår ifrån antagandet att människan i grund och botten är lat. Enbart viljan att öka sin lycka (eller nytta, som borgerliga ekonomer brukar säga) och att minska sitt lidande (eller kostnad, om vi ska prata som högerekonomer) utgör drivkraften bakom människans handlingar. Om människan inte har någonting att vinna, så gör hon ingenting. Ska vi förmå henne att agera, så ska hon antingen erbjudas en morot, eller piskas till handling.

          Det roliga är att piskan inte verkar gälla alla. För vissa gäller bara morot. Ta t ex frågan om hur arbete skapas. Förmögenhetsskatten avskaffas och arbetsgivaraviften halveras för företag som har anställda ungdomar. Denna morot får företag för att kunna investera. Men för arbetslösa finns det ingen morot, för dem gäller piskan: sänkt a-kasseersättning. Detsamma för sjukskrivna: efter att de varit nog länge sjukskrivna så blir de av med sin ersättning och så ut på arbetsmarknaden.

          Men även bland de arbetslösa skiljer man på folk och folk. För Rut som less på de sexuella trakasserier hon utsätts för säger upp sig själv från sitt lågavlönade städjobb hemma hos von Löwenknorring, erbjuder regeringen 7 karensdagar och skyldigheten att söka jobb i hela landet för att få a-kasseersättning som trappas ner allteftersom. För fd arbetsmarknadsminister Littorin som helt frivilligt avgår efter misstankar om sexköp, gäller dock 100% ersättning under ett helt år utan villkor.

          Det är detta som regeringen avser med allt sitt tjat om incitament hit och incitament dit.

Nu är det svart på vitt! För inte länge sen antydde den moderate riksdagsledamoten från Umeå Edward Riedl att flertalet sjukskrivna missbrukar systemet, när han påstod att Sverige före borgarnas maktövertagande hade den högsta sjukskrivningsstatistiken trots en av världens friskaste befolkning. Tidigare har han varit tydligare och sagt explicit att det handlar om fusk. Och i sitt senaste inlägg om ämnet, erkänner han att de genomförda försämringarna i sjukförsäkringen hade som syfte att minska de påstått höga kostnaderna som enligt honom hotade vår samhällsekonomi.

          Nu har Försäkringskassans kontrollenhet räknat ut siffran: 0,04% av utbetalningarna klassas som fusk, och då är det även andra socialförsäkringar inkluderade. Själva kontrollenheten kostar mer än det som staten förlorar pga bidragsfusk!!!

          Företagens skattefusk är däremot omfattande: uppemot 133 miljarder årligen förlorar staten på det. Pengar som skulle gått till äldreomsorg, utbildning, vägar, och annat. Ändå får småföretagen slopad revisionsskyldighet, medan sjukskrivna får svårare att få ut ersättning.

Känns det som en rätt prioritering?

Det var ett saftigt bostadsbidrag som Victoria och Daniel fick som inflyttningspresent av regeringen, som i höstbudgeten beviljat dem 14 miljoner så de kan flytta till Haga Slott på 1'550 kvadratmeter.

Totalt får kungahuset 120 miljoner (122'183'000 för att vara exakt). Jan Lindmark som är hovets ekonomichef, säger att detta motsvarar en piggelin per svensk. Roligt sätt att resonera då denna summa utgör ungefär dubbelt så mkt som de 68 miljoner som brottsförebygganderådet får, och ungefär lika mkt som det som Folkhälsoinstitutet får (130 miljoner). Bara de 14 miljoner som Victoria och Daniel får som inflyttningspresent är 8 ggr så stor som underskottet i kommunens socialnämnd.

Tänk om jag kunde få sådär mkt i bostadsbidrag. Det är väl inte ens en hel piggelin per svensk. Eller hur, Jan Lindmark?

Igår skrev jag på bloggen om hur Reinfedlt (m) och Maud Olofsson (c) torgför pigavdraget som en jämställdhetsreform. Pigavdraget (eller rut-avdraget, som borgarna så fint kallar det) innebär skattelättnader för den som anlitar hushållsnära tjänster, och är tänkt att skapa jobb inom hushållssektorn.

Borgerlighetens standardargument när vi kritiserar avdraget är en anklagelse om att vi från vänsterhåll ser ner på städjobben. Ingenting är mindre sant än detta. Jag själv som bl a städar på mitt jobb som vårdbiträde, tillhör de starkaste mtoståndarna till pigadraget. Det handlar om 2 saker:

-För det första innebär pigavdraget en omfördelning av resurser, där skatter som annars hade kunnat gå till skola, vård eller omsorg (som alla medborgare kan ha nytta av oavsett inkomst), istället går till överklassens lyxkonsumtion.

-För det andra innebär det också att staten medveten stimulerar tillväxten av en lågavlönad bransch med låg facklig anslutnigsgrad där det är svårt att garantera trygga anställningsvillkor. Pigbranschen var utbredd i början av förra seklet, men med tiden kom den att nästan utrotas i takt med välfärdstatens uppkomst. Vill vi verkligen vrida klockan tillbaka?

Nu visar forskaren Anna Gavanas, på Institutet för Framtidsstudier, att anställda inom hushållstjänstesektorn är särskilt utsatta för sexuella trakasserier. Många förlorar sitt jobb när de vägrar gå med på krav på sex, och i en del fall har de t.o.m förvägrats lön. Alla konsumenter av hushållsnära tjänster missköter sig inte, men problemet är att jobb inom den sektorn är av sådan art att man som anställd knappt kan ställa några krav, då arbetsplatsen är uppdragsgivarens hem och han därför kan göra sig av med den anställde när han vill.

Är det inte ironiskt att borgerligheten torgför pigavdraget som en jämställdhetsreform?

Såhär förstör man en välfärdsregim

‎"De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar" - Socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (M) i SvD 15/8-07.

De har aldrig varit ngt arbetarparti, kritiken mot facket och LAS har de bara släppt tills vidare, och de byter retorik av valstrategiska skäl, men försämringen av LAS har de tänkt genomföra om de får 4 år till.

Varför ska man behöva intervjua moderater med dold kamera för att kunna få höra från dem vad de egentligen står för och vilken politik de egentligen tänk bedriva? Ung Vänster har gjort en Janne Josefsson och gått in med dold kamera i moderaternas valstuga.

Ung Vänster ska ha en elloge för detta. Det känns som en grej vi SSU borde göra också nästa gång.

När jag i tidigare inlägg kommenterat alliansens sk jobbpolitik har jag av utrymmesskäl lämnat kvar en åtgärd som regeringen misslyckats med att skapa jobb med, men som den lik förbannat envisas att framställa som en succé.

          Borgerligheten har halverat arbetsgivaravgiften för anställda ungdomar. Tanken är att om ungdomar kostar mindre, så vill företag anställa dem. Vad alliansen dock inte nämner är att arb.avg. är löneutrymme som löntagaren avstår ifrån för att kunna få tillbaks den i form av pension, sjukersättning, föräldraersättning, mm när hon blir gammal, eller blir sjuk, arbetslös, får barn mm. Med sänkt arb.avg. följer alltså sänkt pension, sänkt föräldraersättning, sänkt sjukersättning mm. Det handlar alltså i grund och botten om en lönesänkning.

          Vad som alliansen inte heller nämner är att ungdomar redan tjänar mkt lägre än övriga löntagare. Bara inom handeln så tjänar t.ex. en 35åring i snitt 27% högre timlön än en 18åring. Räknar vi månadsinkomsten är skillnaden ännu större: 132%. Och så har borgarna mage att påstå att ungdomar har höga löner. Hur mkt mer tycker de att våra löner ska sänkas då? Om lägre lönekostnader per automatik ger fler jobb, som alliansen påstår, borde ungdomsarbetslösheten vara lägre än den totala arbetslösheten. Men det är precis tvärtom!

          Personligen tycker jag att offentliga investeringar såväl i utbildning som i direkta jobb ger mkt bättre resultat. Men vill man skapa jobb genom en sänkning av arb.avgiften, måste denna sänkning villkoras. Därför föreslår de rödgröna att staten ska stå för hela avgiften på villkoret att företaget i fråga anställer en arbetslös ungdom. Inte som det är nu, att arbetsgivaravgiften halveras förutsättningslöst.

Regeringen har sänkt skatterna med i runda slantar 100 miljarder. Hälften gick till den fjärdedelen av befolkningen om tjänar mest. Bara 6% gick till den fjärdedelen som tjänar minst. Samtidigt har 25'000 anställda inom offentlig sektor fått gå, eftersom verksamheterna inom skola, vård och omsorg fått mindre resurser att röra sig med pga skattesänkningarna. Dörrarna har öppnats för privata vård- och omsorgsföretag så de kan fritt etablera sig och göra vinst på skattepengar utan att behöva återinvestera den i verksamheten. Medan offentliga vårdinrättningar får svårigheter att korta ner vårdköer pga minskade resurser, får höginkomsttagare köpa sig förbi köerna genom att skaffa sig dyra privata försäkringar som ger dem tillträde till privata sjukhus.

Är det ett sådant samälle vi vill ha? Är det en sådan politik ett arbetarparti står för?

I tidigare inlägg har jag kommenterat regeringens sk jobbpolitik. Jag fokuserade på sänkningen av a-kasseersättningen och jobbskatteavdraget, men det vore synd att inte granska alla övriga reformer som alliansregeringen misslyckats skapa jobb med och som de förvånande nog fortfarande går till val på.

          Skulle man utlysa en tävling om vilken reform som varit som mest värdelös, tror jag att konkurrensutsättningen av arbetsförmedlingen tar priset. En jobbcoach får 20'000 kr för varje arbetslös hon tar emot. Men vad spelar det för roll när det ändå inte finns nå jobb att coacha till?

          En majoritet av långtidsarbetslösa ungdomar tillhör kategorin lågutbildade. Istället för att minska antalet komvuxplatser, som regeringen gjort, vill de rödgröna skapa 44'000 utbildningsplatser, samt avskaffa aktivitetsförbudet som gör att en arbetslös ungdom måste vänta 3 månader innan hon får gå praktik eller en arbetsmarknadsutbildning. Totalt blir det 100'000 jobb, utbildning- och praktikplatser.

          Förutom jobbskatteavdraget har regeringen genomfört andra skattesänkningar. En av dem är pigavdraget. Tanken är att om överklassen får sänkt skatt för att anlita andra att städa åt dem, så skapas det nya jobb. Frågan är varför man hellre tar pengar från den offentliga sektorn med följden att 25'000 offentliga anställda måste sägas upp, för att istället satsa pengar på lågavlönade jobb? Varför sänka skatterna så att hemtjänsten inte kan anställa ngn som kan städa åt Agda (78) för att Riedl, Löwenhöök eller Bildt ska kunna slippa städa själva?

          Istället för skattesänkningar (som till största del gått till höginkomsttagare) vill de rödgröna investera våra gemensamma tillgångar för att utveckla den offentliga sektorn, byga ut bostäder och infrastruktur. Ska vi minska köerna inom vården, barngrupperna i skolan, eller bygga Norrbotniabanan måste vi kunna ha skattepengar att anställa folk med. Istället för lågavlönade deltidsjobb hemma hos herr Riedl, vill de rödgröna skapa jobb med lön som går att leva på. A-kassan höjs till 80% så man inte tvingas sänka sina löneanspråk för att kunna få ett jobb, och stupstocken i sjukförsäkringen tas bort så att sjuka inte tvingas konkurrera med friska arbetslösa om jobb. Offentliga medel ska satsas på kommuner och landsting för att förverkliga rätten till heltid.

          Detta, om ngt, är en politik för full sysselsättning.

Den här veckan har vi på Kommunal haft fullt upp. Vi har besökt våra medlemmar på arbetsplatser, delat ut information utanför Coop Forum, och deltagit på arbetsmarknadsdagen, för att bara nämna några aktiviteter.

          Arbetsmarknadsdagen var ett arrangemang riktat till arbetslösa, som ägde rum i måndags på Folkets Hus. Vi gjorde vårt bokbord i ordning kl 10, när vi helt plötsligt ser moderaternas gruppledare på landstinget Edward Riedl komma fram till oss. Min första tanke när jag såg honom var: ”Va?! Nää! Är Riedl arbetslös? Varför skulle en arbetslös vara moderat?” Det kan då inte vara för regeringens jobbpolitik. Låt oss ta en titt på den. För att skapa jobb har alliansen framför allt gjort 2 saker:

-Dels sänkt a-kasseersättningen. Tanken är att om arbetslösa får mindre pengar så tvingas de att söka jobb. Problemet är att, om de nu ska tvinga folk att söka jobb, så måste det finnas jobb att tvinga folk till. Men för det andra så undrar man varför man ska betala till en arbetslöshetsförsäkring vars ersättning är så låg att man inte skyddas från att tvingas ta ett jobb med lägre lön? Då kan man lika gärna vara utan.

-Dels sänkt skatten. Tanken är att skatterna är så höga att folk enligt alliansen hellre går på ”bidrag” än jobbar eftersom "hela" lönen äts upp av skatten. Arbetslösheten ligger på den rekordhöga siffran 9%. Om man i Sverige tjänat mer på att vara arbetslös, som alliansen påstår, uppstår då frågan hur den 91% av arbetskraften som trots allt har arbete är så jävla blåst att de inte hellre gått på ”bidrag”?

          Varken den sönderslitna a-kassan eller de 100 miljarder i skattesänkningar (vars merpart gick till höginkomsttagare) har gett några jobb. Så, varför skulle en arbetslös vilja vara moderat? Bilden klarnade när Riedl (m) kom fram till oss och hälsade. Jag hade fel. Tydligen var han där för att föreläsa för de arbetslösa om regeringens s.k. jobbpolitik. Men han fick vända tillbaka eftersom ingen hade dykt upp. Innan han gick, kollade han dock snabbt på oss och sa ngt i stil med:

Det finns ju inga arbetslösa här! Men det är klart, regeringens jobbpolitik är så bra att det inte finns ngn arbetslöshet

          Ähh.. var han ironisk mot sin egen politik?

Igår begav jag mig till vallokalen på gamla Ålidhemsskolan en kvart innan de stängde. Det var nästan att jag inte hann. Till skillnad från förra valet då jag bara fick rösta till kommun och landsting, då jag inte var medborgare, fick jag för första gången nu rösta till riksdag.

          Till vännäsmoderaten Jan Nilssons besvikelse (som förgäves bett mig kryssa han), la jag min röst på Helén Pettersson (s) till riksdan. Inte bara pga hennes bakgrund som hotellstäderska, som jag tycker underlättar för henne att ha en förståelse för människor som befinner sig längst under i samhällshierarkin. Vi har ändå många kandidater med arbetarbakgrund. Hennes förflutet inom LO-idédebatt, måste jag erkänna spelat in i att hon fick mitt kryss. Men en omständighet tedde sig avgörande när jag valde ut henne bland alla de riksdagskandidater med vettiga åsikter jag hade kunnat ge min röst till:

          När jag i mitten på augusti intervjuade Helén för Kommunals räkning nämnde jag att 90-talets kris innebar att 330 tusen anställda inom offentlig sektor förlorade sitt jobb. Högkonjunkturen som följde efter krisen ledde aldrig till att man anställde lika många igen, utan vi fick utföra inom offentlig sektor samma jobb men fördelat på 330 tusen färre anställda. Under den här mandatperioden har regeringens skattesänkningar lett till att ytterligare 25 tusen offentliga anställda fått sluta, vilket ökat de anställdas arbetsbörda rejält med sämre vård som konsekvens. Situationen är ohållbar. Ändå vill alliansen fortsätta med massiva skattesänkningar inför nästa mandatperiod. Därför ställde jag frågan till Helén om den satsning på välfärden som en eventuell rödgrön regering kommer göra kommer va tillräcklig för att återställa det antal anställda inom offentlig sektor som rådde i början på 90-talet.

          Helén svarade att behovet av vård och omsorg bara ökar och att om vi ska klara det, så MÅSTE vi anställa lika många. Hennes svar var ett tydligt JA. Detta vallöfte, som jag kommer ha i åtanke under hela nästa mandatperiod när vi vinner riksdagsvalet, avgjorde mitt beslut. Du fixar det, Helén! ;)

Med anledning av resistenta superbakterier vars spridning sker allt snabbare, rapporterar SVT om den växande kritik från forskarsamhället som riktas mot läkemedelsindustrin.

          Till skillnad från distributionen av läkemedel som fram till idag varit statens ansvar innan den borgerliga regeringen privatiserade apoteket, har produktionen av läkemedel alltid sköts av det privata näringslivet (även om staten bidrar med forskningsanslag). Detta har haft som följd att vinstintresset snarare än samhällets behov styrt vilka och hur många mediciner som tillverkats. Eftersom användningen av antibiotika måste ske restriktivt (för att bakterierna inte ska utveckla immunitet), ter det sig inte lönsamt att framställa dem. Merparten av investeringar från läkemedelsindustrin går således till forskning kring kroniska sjukdomar, som kräver långa behandlingar med långvarigt behov av läkemedel. Det är DÄR man tjänar storkovan. Men framställandet av nya antibiotika eller vacciner, som bara används en gång, är inte lönsamma ur affärsmässig synpunkt.

          När socialdemokraternas partikongress avslog kravet från SSU att förstatliga läkemedelsindustrin, var det för att en stor del av produktionen skedde utomlands. Så är fallet fortfarande idag, vilket gör en nationalisering för närvarande orealistisk. Men när det är staten som står för en stor del av finansieringen, finns det inget skäl till att läkemedelsföretagen ska få full patent på resultatet.

          Patentsystemet skapar övervinster med höga kostnader för sjukvården som följd. En starkare statlig styrning med utökad statlig finansiering av läkemedelsforskning och -produktion med avskaffat patentsystem skulle spara enorma kostnader, men dessutom skulle den göra de prioriteringar som marknaden själv inte är kapabel att göra.
 

Läs gärna artikeln: Resistenta bakterier tvingar oss att plocka fram Karl Marx.

Läste iförgår i VK att moderaternas första namn i Västerbotten Edward Riedl försökt föra väljarna bakom ljuset. På sin blogg förnekar han moderaternas avsikter att privatisera Lycksele Lasarett, men VK som har tagit del av moderaternas valmanifest visar att det faktiskt är vad moderaterna går till val på.

          Det måste vara pinsamt för moderaterna i Västerbotten att ha en mytoman som första namn och riksdagskandidat. Det är inte första gången karln blir påkommen med att ljuga offentligt. I fredags påstod han att moderaterna faktiskt vill att sjukvården ska finansieras via skatten, och att vi socialdemokrater bedriver skrämselpropaganda när vi påstår att de vill tillåta privat finansiering av sjukvården. Men låt oss kolla på moderaternas hemsida:

          Ja, moderaterna står för en skattefinansiering av sjukvården, men inte av all sjukvård utan av den OFFENTLIGA sjukvården. På frågan om vad moderaterna anser om det helt privatfinansierade barnsjukhuset Martina ger hemsidan ett tydligt svar:

          Martina är ett privat barnsjukhus i Stockholm, där statsministerns fru Filippa Reinfeldt (m) styr landstinget. Ett läkarbesök dit kostar 1400 kr, men man har möjlighet att teckna en privat försäkring... om man är frisk, vill säga. Till skillnad från den statliga sjukförsäkringen -som inte gäller för Martina- kräver privata försäkringar att man fyller i en hälsodeklaration om man ska teckna avtal, så man kan sålla bort barn med kroniska sjukdomar.

          Genom alliansens massiva skattesänkningar kan inte offentlig sjukvård upprätthålla en bra kvalité, vilket öppnar dörrarna för privat finansierad sjukvård som överklassen kan nyttja för att gå före i kön. Detta är moderat sjukvårdspolitik.

Fy fan vad jag är förbannad. Alltså, det här håller inte!! Jag kom igår till jobbet kl 7 och så är det ett meddelande i telefonsvararen. En arbetskamrat har sjukskrivit sig, och hur ska man nu kl 7 då alla sover få tag på en vikarie när man inte ens har tid att sitta och ringa? Så det blir att vi som är på jobbet får ju utökad arbetsbörda då vi förutom vårt eget jobb måste göra det som vikarien skulle gjort. Jag har också blivit sjuk flera ggr med kort varsel utan att mina arbetskamrater kunnat ta in en vikarie för mig. Man får ju jättedåligt samvete, men vad ska man göra? Man är ju sjuk!

          Ok om sånt här bara hände då och då, men det här händer ju hur ofta som helst! Vi får sällan in vikarier när ngn blir sjuk med kort varsel. Vid det här laget borde ju kommunen räkna med det och ha ngn form av beredskap. Men nä! Förut hade vi på vårt jobb en vikariepool på vardagar men den togs bort eftersom pengarna inte räckte till.

          Socialtjänstens ekonomi bedöms som stabil och resultatet är -4 mkr för perioden januari-juli, en förbättring jämfört med motsvarande period förra året. Men det stora orosmolnet är ökningen av socialbidragsutbetalningar.

          Alltså, det finns ju ingen som helst ursäkt för detta! Sedan år 2006 har arbetslöshetsförsäkringen varit överfinansierad. Vi betalar in mer än det vi får ut. Ändå så höjde regeringen avgiften med konsekvensen att 430 tusen medlemmar gick ur. När en stor del av dem sen i krisens spår blev arbetslösa fick de gå på soc istället för a-kassa, som bar ett överskott som de faktiskt varit med och betalat till och som de hade kunnat ta del av om inte regeringen tvingat ut dem genom sin avgiftshöjning! Det är detta som är orsaken till socialtjänstens underskott, skälet till att vi på hemtjänsten måste stressa ihjäl oss, och anledningen till att våra äldre inte tycker vi har tid att vårda dem.

          Helt onödigt! Tack, alliansen, för detta!