Alexandro Kröger Degerfeldt

Manuset för morgonens radiomedverkan är nu klart! Klockan 07:20 är jag i P4 Västetbotten igen. Missa inte det!

Nu ska jag se lite på filmen the Social Network och sedan sova. Godnatt!

Kladdiga manuskort inför min radiomedverkan i SR P4 Västerbotten om bara lite drygt sju timmar. Missa mig inte, ska prata inför årets upplaga av Eurovision Song Contest i Malmö, främst om evenemanget storlek och bidragen i de första semifinalerna nu på tisdag och torsdag. Klockan 07:50 är det tid för mig, missa det inte alla ni schlagerfantaster!

Tjugosex sända epostmeddelanden och tolv sparade annonser från Arbetsförmedlingens platsbank kommer jag på att jag bara sitter här helt desperat i väntan på att det ska bli måndag och förhoppningsvis får några svar på mina förfrågningar om arbetsplatser eller praktikplatser.

Mitt i allt detta försöker jag intala mig själv att efter detta sända e-mejl, efter att jag skrivit ner detta telefonnummer så ska jag helt stänga av min telefon och vila då det trots allt är söndag. Men detta är jag väldigt dålig på faktist.

(Bilden: Några handskrivna listor med olika företag, sorterat per ort och vissa är även strukna då jag kontaktat de med besked att de inte är i behov utav arbetskraft för tillfället.)

Jag har satt ett stort, kanske för stort krav på mig själv, att jag måste skaffa ett arbeta och innan jag har gjort det finns det inte tid att slappna av. Det blir en ond cirkel som alltid slutar med att jag upptäcker mig själv med att göra mer och mer i mitt jobb för att få ett arbete. Men hela tiden och sedan flera månader tillbaka hör jag bara en röst i mitt huvud "du kan göra mer" och som gör att jag nästan aldrig bara gör ingenting.

Jag är så otroligt trött på att inte ha något arbete att gå till varje dag. Periodvis finner jag mig helt i det, men andra perioder inte alls. Just nu står jag faktist inte ut om dagarna, alla dessa långa dagar utan tider att passa eller speciellt mycket saker som krävs utav mig. En annan sak är alla dessa obesvarade mejl, telefonsamtal och besök hos olika företag.

Nu i mer än ett år har mina dagar gått åt till att sysselsätta mig med att arbeta med egenskapade projekt som involverat Eurovision Song Contest och mina gamla leksaksfigurer från mina yngre dagar. På något sätt ger det mig ändå en viss sysselsättning i vardagen annat än att skriva mejl, ringa runt till olika arbetsplatser eller besöka dessa. Det som är jobbigast mitt i allt detta är att jag vet att jag är oerhört duktig, bra i möten med andra människor, villig att lära mig och inte speciellt morgontrött heller. Mitt i allt detta kan jag bara bli förbannad, förbannad på att jag inte är ensam om att gå omkring och faktiskt försöka ta mig in i arbetslivet.

Det är fullständigt bedrövligt att vi som faktist försöker, vill och är arbetsvilliga inte får till exempel de erbjudanden om diverse praktikplatser, jobb som aldrig når Arbetsförmedlingens platsbank, utan som bara hålls internt och ges till vissa utvalda arbetssökande!

Som jag tidigare skrivit om här på bloggen är jag involverad att arbeta volontärt i arbetet med att arrangera VIP-Galan, den gala som varje år hålls i Umeå för att ge visa stads utsatta stöd.

Idag startade jag VIP-Galans Instagram-konto som kommer att fyllas med flertalet bilder från tidgare galor samt bilder med information om årets gala som kommer hållas lördagen den sjunde september!

Spana in "VIPGALAN" på Insagram är mitt tips och missa för Guds skull inte galan den sjunde september senare detta år!

Europeiska TV och Radio-Unionen (EBU) frågade om jag volontärt ville ingå i deras såkallade "Junior Eurovision Song Contest-team" i januari detta år och det jag skulle göra var att göra en trailer för den kommande Junior Eurovision Song Contest i Kiev, Ukraina.

Nu, flera månader senare och efter hårt arbete är denna trailer nu klar. Här är resultatet:

Kom precis för en liten stund sedan tillbaka från en middag hos Kikki Högdahl, projektledare för VIP-Galan. Där vi träffades några stycken och diskuterade årets VIP-Gala som detta år ska handla om barn på olika vis. Det var en mycket trevlig middag och trevligt folk där. Dock är jag väldigt trött i huvudet just nu, men på ett bra sätt! Ska nog gå och kika på någon film nu. 

Är i Sävar hos familjen idag, imorgon och på måndag då mamma fyller år på måndag. Just nu skriver jag på Facebook med kamrater och skriver detta blogginlägg men tänker ta mig en promenad i det fina vädret senare!

Förra söndagen fick jag veta att de skulle höra av sig från Gomorron Sverige med frågor angående mitt arbete med Eurovision Song Contest dock har jag fortfarande inget hört därifrån vilket var lite tråkigt. Dock hände något annat väldigt trevligt, Kikki Högdahl, projektledare för VIP-Galan hörde av sig till mig igår. För fem år sedan då den första galan arrangerades var jag med på ett hörn som presentatör och nu verkar det som att de faktist vill att jag ska hjälpa till att arrangera evenemanget som ska hållas senare i höst. Det kändes otroligt trevligt att någon vill ha mig med på ett hörn!

Men nu ska jag ta den där promenaden!

Från rasism till något annat. Nu är jag 20 år vilket jag fyllde igår. Jag firade genom att dricka mängder av vatten och en middag med släkten där vi kollade igenom en massa foton från när jag var liten (ska lägga upp några utav de här imorgon). Men nu får jag alltså handlar på det som min bror kallar "apotektet" och vi andra för bolaget. En del av mina kamrater pratar också om hur gamla de känner sig efter att de har fyllt 20...VIHFN??? Gamla? Undra hur gamla de kommer att känna sig vid 50? Då börjar de kanske leta efter hem att bo på? Själv känner jag mig inte alls speciellt gammal, men inte heller som världens yngsta heller. Lite i mitten!

För ett antal veckor sedan berättade en kamrat för mig att han ville att något stort skulle hända. Min kamrat var heller inte säker på vad han ville skulle hända varpå jag berättade att jag tyckte att det var något min kamrat skulle ta reda på och sedan jobba för. Men det ville inte min kompis, utan istället skulle något stort hända utan att han behövde göra något. Sedan dess har jag haft svårt att sluta tänka på det samtalet. Gång på gång slås jag utav att min generation inte alla gånger har lärt sig att man i livet måste jobba och ofta jobba hårt för att uppnå saker. Men det kanske inte är så underligt, de flesta har föräldrar som fortfarande bäddar deras sängar, lagar deras mat eller följer med dem till Arbetsförmedlingen. Då kanske de aldrig behöver lära sig att själv behöva jobba för att få eller upnå saker. Själv är jag en person som gärna vill att alla ser och uppskattar exakt allt jag gör. Det finns gånger då jag ärligt kan hoppas på att få ett stort pris bara för att jag städat extra fint eller gjort något jobbigt som jag egentligen inte ville. En sak har jag lärt mig, den där stora känslan alla letar efter att konstant uppleva. Den får man inte genom att lägga upp en bild på Instagram och få 1000 gillare, man får den heller inte genom att vara med i TV, stå inför en stor publik eller att klä sig snyggare än någon annan. Nej, den där stora känslan får man när man kommer hem efter en tuff dag på jobbet och bara sätter sig ner i sin soffa och halvt somnar där. När man gjort någonting som verkligen behövdes då händer det där stora nämligen att man känner sig nöjd och sådär härligt trött att man egentligen inte kan känna hur glad man egentligen är!