Hejsan! Hoppas allt är bra och om det inte är det så håller JAG tummarna för att det snart ska bli bra! Jag kan redan nu försäkra dig om att jag inte tänker klaga en massa i detta inlägg. Jag tänkte nämligen ta en paus ifrån det just idag! Jag vill istället berätta att min föredetta skola har tilldelat mig ett stipendium, för bästa projektarbete. Nu ska jag ta det från början. Oftast går man tre år på gymnasiet, dock finns det undantag men just nu behöver varken du eller jag bry mig om det! Under sitt sista gymnasieår så ska man genomföra ett projekt som på något vis kan fungera dom en språngbräda ut i arbetslivet. Jag har redan skrivit om mitt filmprojekt här på bloggen...Junior Eurovision Song Contest med leksaksfigurer. Eftersom jag vid tillfället då detta projektarbete skulle genomföras redan jobbade med att producera filmprojektet här så fick det också bli mitt projektarbete...och nu så tänker jag skryta. Efter alla månader, helger, lov...efter allt arbete så fick jag betyget MVG i mitt arbete med detta filmprojekt. Samt ett stipendium från skolan, trots att jag inte har varit där sedan november...men det är en helt annan historia det!

Självmord. Det tänker jag skriva om nu. Du som läser kanske känner dig extra berörd av detta ämne? Personligen gör jag det och det är därför jag väljer att skriva denna text. Under min första termin i gymnasiet, närmare bestämt för drygt tre år sedan så lärde jag känna en fin tjej. Dock mådde denna fina tjej inte alls bra, vilket jag och hon också pratade om.

Som jag kommer ihåg det så kände jag mig otroligt maktlös...visst, jag kunde kläcka ur mig fraser som "jag finns här om det är något". Trots att det ofta är det enda som går att göra så ville jag där och då göra mer. Men trots att jag ville så blev det inte som jag ville, denna fina tjej tog livet av sig. Men där och då, då jag fick beskedet en morgon i skolan. Så blev jag inte alls speciellt ledsen...jag blev fly förbannad. Vad som hände var nämligen att när denna fina tjej väl var död så gick hon och blev väldigt som uttrycket heter "populär". Alla i skolan, både personal och elever beklagade sig.

Men när hon levde hade de flesta svårt att ens tala med henne. Ett bra exempel på detta var en fredagseftermiddag då tjejen här kom och berättade en sak för mig. En av lärarna hade sett hennes skärsår på armarna och gett henne nummret till skolans kurator, så att hon kunde gå och prata med någon...tanken var ju väldigt snäll. Men jag undrar en del saker. När ska vi alla, och då menar jag verkligen alla! Börja bry oss mer om varrandra? Ju mer alla bryr sig om varrandra, ju mindre slipper en del av oss gå och känna sig ensamma.

Varför ser det ut såhär?

Varför?
 

Hej Sverige!

Jag har precis kommit hem från en veckas utlandsresa i Turkiet. Så nu är både skolan och utlandsresan avklarade för min del! Nu tänkte jag skriva lite om hur jag hoppas att denna sommar ska bli...eller åtminstone saker som jag vill göra. Det där med fester...är inte min grej. Jag har aldrig förstått det roliga med att spendera halva sommrarna med att vara stupfull och den andra med att vara bakis. Tyvärr.

En trevlig kväll med några vänner och trevliga samtal är mer min grej. Eller långa promenader sena sommarkvällar...på strandpromenaden här i Umeå är inte helt fel. Det är saker som jag vill göra nu denna sommar...bortsett från att jobba. Men det är en helt annan sak det!

Vem vet, kanske du ser mig gå omkring på strandpromenaden nu i sommar!? Isåfall är du varmt välkommen att säga ett enkelt "hej"...det vill säga om du vill.

Jag glömde kanske att nämna att jag köpte en röd cowboy-hatt i Turkiet?

Det slår mig om hur många som bloggar om hur dåligt de mår och gör en grej av det. Tyvärr tror jag igenkänningsfaktorn här är rent livsfarlig. Som jag tidigare skrivit är det heller inte värst bra det kvinnoideal som sprids i medier men också i bloggar av så kallade kändisar inte något bra. Men åter till saken. När man skriver, väldigt personligt så tycker jag man ska tänka på att det faktiskt finns en publik där ute, oavsett om det är 3 personer eller 333 300 stycken som läser är oviktigt. Jag som skriver bör vara medveten om att min text kommer att läsas av någon eller några andra som kommer tolka den på sitt eget sätt.

Tänk dig själv. Du har väl själv hur fel det kan bli om du misstolkar något? Ett mail du läser på dator mitt i en stressig situation kanske du har totalt misstolkat? Eller ett SMS du tagit illa vid dig av någon gång som du efteråt inte egentligen fattade varför du blev så upprörd över?

Det jag menar är. Något jag har märkt är att det finns väldigt mycket bloggar därute som skrivs av personer som mår väldigt dåligt. Jag tror att dessa texter kan vara livsfarliga. Om andra personer som också mår dåligt hittar de och grottar ner sig i sin ångest och känner att den kan vara berättigad.

Men nu menar jag inte att återigen måla fan på väggen...jag har ju en tendens att skriva och göra en höna av en fjäder. Men vore det inte bättre om folk istället skrev om något som gjorde de glada istället? Även att folk försökte anstränga sig att främst berätta eller tala om saker som gjorde de glada? Det kanske låter som något som en blåst bimbo skulle säga...men då får det väl låta så då! För mig är det givet! Man mår inte bättre av att mata sig själv med negativitet! Ofta så har man ju ofta svårt att verkligen göra något åt just det som stör en, inte alltid som tur är. Att försona sig med tanken att vissa saker är ren skit och att vissa saker är helt underbara tror jag är viktigt. Det gör det lättare att fokusera på det som är bra.

Man har ju alltid ett val.

Man väljer ALLTID hur man ser på saker!

Nu i dagarna så har jag inte bara avslutat skolan. Jag har även publicerat den första delen av min egen webb-produktion som jag kallar Junior Eurovision Song Contest 2010 - With Toys (eller på ren svenska, lilla eurovisionschlagerfestivalen med leksaksfigurer). Under de senaste två åren så har jag bland annat byggt en exakt miniatyr av scenen från Junior Eurovision Song Contest 2010, utifrån orginalscenens ritningar samt hjälp från scenografen själv Ulf Mårtensson. Ulf har faktiskt en anknytning hit till Västerbotten faktiskt, han utbildade sig faktiskt till scenograf på scenografiskolan i Skellefteå. Rolig fakta!

Hur som haver så designade denna man som nu bor nere i...Skåne...scenen till den lilla europeiska schlagerfestivalen både 2010 och nu senast 2011. Förutom att jag har byggt en scen till mina Playmobil och Lego-figurer (som jag har kvar sedan barnsben) så har jag också fått tillstånd från de ytterst ansvariga för tävlingen att få använda mig av alla logotyper, låtar och annat upphovsrättskyddat material. Detta har gjort att jag har kunnat planera, filma och klippa ihop en film.

En film som är hela Junior Eurovision Song Contest från 2010 fast med leksaker i huvudrollen. I dagarna här så har jag publicerat den första delen av denna produktion på Youtube och tagit emot en hel del hyllningar. Jippie.

Nu är jag på skrivhumör igen! Sedan sist jag skrev så har en hel del hänt...jag börjar att skriva och berätta om mina betyg. Jag är nämligen klar med gymnasiet...tack och lov! I gymnasiet läser man kurser, en massa kurser i totalt tre år och efter de tre åren måste dessa kurser man ha läst motsvara ett visst antal timmar för att man ska kunna avsluta sin utbildning och ta studenten. I mitt fall så läste jag en extrakurs till och med. Men jag vill faktiskt ta tillfället i akt och skriva att jag tycker att jag har gjort ett otroligt bra jobb. Nu tillhör jag den mängd som trots att de har blivit mobbade ändå går ut med förbannat bra betyg! 9 stycken MVG:n fick jag, 13 stycken VG:n, 5 stycken G:n...dock lyckades jag dra på mig ett IG också men det var i kursen som jag läste utöver. Kort å' gott...nu är jag klar med skolan.

Har suttit till och från under dagen inloggad på Facebook...vad less jag blir! Folk skriver ju bara om sitt såkallade kärleksliv. Antingen så har någon som givetvis nämns som ..... (alltså hemlig) fått deras hjärta att brista eller så har någon och dennes pojkvän haft en underbart romantisk kväll. Har folk inget bättre att skriva om?

Men jag undrar egentligen hur folk tänker, tänker de ens vilken bild av sig som de ger ut? Jag måste vara ärlig och säga att jag kanske inte alltid gör det, men jag har trots allt gränser. Jag skulle aldrig sitta och skriva om mitt privatliv varken här eller på Facebook, och de gånger som jag gjort det så finns det en tanke bakom. Men jag förstår inte varför någon skulle bli annat än irriterad om jag skrev på min Facebook till exempel "vilken underbart romantisk kväll jag har haft ikväll" eller "du svek mig". Det skulle ju bara få mig att framstå som konstig. Men visst...känner man sig ensam eller som att ingen lyssnar på en så kan man ju ta till medel som dessa för att få någon form av uppmärksamhet. Men jag tycker man verkligen borde sova på saken innan man skriver något, och när det är privat och man är väldigt glad eller väldigt upprörd så är det lätt att slänga iväg ett inlägg.

Men kanske så är det jag som fortfarande är kvar på stenåldern litegranna. Jag kanske inte fattar att för de flesta så är det ingen stor sak att skriva inlägg om allt mellan himmel och jord. Kanske är det bara jag som stör mig på när folk skriver en massa strunt ute på nätet?

Men jag tycker dock att man bör tänka en, två och tre gånger innan man publicerar en privat text på nätet. Det tycker jag faktiskt trots att jag knappt tappat alla mjölktänder!