Fick ett jättetrevligt brev från SVT idag! Nu ska jag vila lite efter att ha haft tre möten idag innan jag ska ha ett fjärde vid 18-tiden.

Uppvuxen i ett hem där man diskuterar och analyserar i princip ALLT...det är jag. Fast egentligen är det mer korrekt att skriva "uppvuxen i ett hem där VI", VI, min familj och jag. Något som jag lärt mig att reagera på är formuleringen MAN. Vi alla använder så ofta detta uttryck när vi egentligen menar vi.

Min teori är att det är enklare att säga till exempel "MAN BRUKAR" istället för "JAG BRUKAR". För genom att säga MAN behöver vi inte stå lika mycket till svars för det vi säger. Genom den formuleringen generaliserar vi, vi menar att något vi gör eller något vi tycker också är något som folk i allmänhet tycker!

Men egentligen är det helt fel att säga MAN när vi bara kan tala för oss själva. Jag kan bara ana att folk omkring mig kanske delar mina åsikter, men att slå fast att det är så är omöjligt. För jag vet inte vad folk tycker eller känner innerst inne! Jag vet bara vad jag känner och tycker och kan därför bara föra min egen talan!

Men vi lever trots allt på en planet där vi gärna gaddar ihop oss och generaliserar. Vi är uppdelade i olika länder, religioner och politiska partier. En bieffekt av detta grupperande är att vi börjar bli trygga i denna gemenskap. Men bara i de gemenskaper som vi gillar och genom formuleringen MAN visar vi vår samhörighet och vår trygghet i att vi inte är ensamma om att tycka något eller att ha vissa vanor!

Jag undrar bara en sak...när ska vi sluta "ta skydd" bakom att andra tycker som vi när vi uttrycker en åsikt? När ska vi bli självständiga till den graden?

"Jag tycker att formuleringen MAN är ett exempel på hur beroende vi alla är av likasinnade när allt kommer omkring. Hur osjälvständiga vi är."

Igår hade jag ett samtal om ensamhet. Som jag skrivt här på bloggen, pratat om både i TV och på radio så har jag varit väldigt ensam, inte haft speciellt många personer som har velat umgås med mig. Utifrån kanske det kan verka sorligt, men jag menar att det egentligen inte behöver vara det. Till viss del, men inte bara.

Jag menar och detta baserar jag på mina egna erfarenheter och möten med andra människor. Jag menar att vi som har varit väldigt ensamma av oss nog är starkare på sätt som de flesta inte är.

Att ge efter för grupptryck finns inte på kartan...vi är vana att gå efter vad vi själva vill och tycker. Insikten om vår egen potential tror jag gör oss extremt duktiga i till exempel grupparbeten i skolan eller personalgrupper på arbetsplatser. Vi vet att det inte hjälper oss att skylla ifrån oss eller att hela tiden förlita sig på att andra gör saker åt oss.

Min erfarenhet är också den att ensamhet blir man väldigt frustrerad över och om denna ilska används på rätt sätt. I en sport till exempel tror jag denne idrottskvinna eller man blir svår att slå. Denne har nämligen en motivation som få förstår sig på. Viljan att ta sig fram, att synas för den han eller hon är. Inte bara för att vinna ett pris och om det vore ett pris kallas det inte för en pokal...utan för ett erkännande, av någon som person. Ofta är det väl det vi som inte haft speciellt mycket vänner vill ha. Detta erkännande.

"Se mig!" / "Märk mig!" Översatt..."kom hem till mig och visa att du vill umgås med mig!" / "Visa att du bryr dig om hur jag har det!" / "Ge mig en uppgift, en funktion så att jag kan känna mig behövd!" Kort och gott...erkänn mig!

Denna drivkraft som jag tror att människor får av att vara ensamma, den tror jag aldrig försvninner. Den drivkraften får aldrig synas. Visst är det förjäkligt hur vi människor utesluter varandra. Förjäkligt, omoget och det borde förbjudas! Men istället för att tycka synd om alla ensamma människor, istället för att se de som människor som behöver hjälp eller som det är synd om...kan vi inte bara förstå vilka otroliga människor det är!

Otroliga människor som står ut, som orkar och som inte går under! Människor som inte behöver vår hjälp...vi behöver deras för dessa människor har oftast stora hjärtan! Hjärtan som vet hur man uppskattar en sann vän!

Detta inlägg får bli tillägnat alla som känner sig ensamma nu under jul och nyår! Kramar till er alla! (och för er som precis som jag inte gillar att kramas i första taget önskar jag er en god fortsättning och en ännu godare start på det kommande året)!

Fick detta meddelande på Facebook för en liten stund sedan. "tja   Är det rasistiskt att säga Turk?" Mitt svar löd "Det beror väl på i vilket sammanhang man säger det". Om man pratar om en människa från Turkiet är det helt rätt att använda termen turk precis som det rätta benämnandet på en människa från Sverige är svensk.

Detta kanske känns väldigt PK (politiskt korrekt) och det är jag helt medveten om att det är. Jag är bara av den uppfattningen att man nämner saker vid dess rätta namn. En människa från Turiket är en turk men en människa som använder termen "turk" för att beskriva folk från Mellanöstern är enligt mig en rasist. Vare sig han eller hon menar det eller ej!

Jag hörde att någon hade gett pengar till sin vän så att hon skulle få råd att köpa julklappar till sina barn! Det är bland det finaste jag hört om!!!

Jag blir så trött. Dagens stora debatt har varit förbudet mot pepparkaksgubbar i ett luciatåg på en skola i södra Sverige. Ett förbud som nu har dragits tillbaka faktiskt!

Men jag blir så trött när jag läser olika statusar på Facebook.

"Nu har det gått för långt, nu ska jag börja känna mig kränkt för att rena tänder kallas just vita tänder. Byt namn, någon svart människa kan ta illa upp!"

Statusar i den stilen lägger en del folk upp. Debatten runt pepparkaksgubbarna idag rörde inte någon som tagit illa upp, någon som gjort uppror. Det rörde en lärare som kanske tog till lite extrema åtgärder för att försöka förhindra att någon skulle känna sig kränkt.

Jag tycker såhär...kan inte folk bara sluta upp med att bli så extrema när det blir debatt om att ta hänsyn till varandra! Istället för att måla fan på väggen och förutspå hela samhällets undergång kan vi väl alla istället bara fråga istället. Fråga om folk omkring oss tar illa vid sig av olika dräkter, gester, ordval med mera.

Enklare än så ska det väl inte behöva vara?

Min energi bara sugs ut av en tendens som verkar finnas. En tendens av att konstant inte må psykiskt bra. Vi alla har ju våra upp och ner perioder, ibland har vi det stressigt och jobbigt. Ibland så har vi det bara bra. Men när ska folk börja att förstå detta?

Jag tror att folk i allmänhet går omkring med den uppfattningen om att man konstant ska må bra och vara på topp. Men när folk känner att det inte går, att man inte kan vara 100% hela tiden, då tror jag att folk tror att något är fel. Trots att det inte alltid behöver vara det.

Själv känner jag mig bara nerdragen och smittad av folk i min närhet som hela tiden verkar må dåligt av någon anledning. En anledning som de själva inte ens verkar ha koll på.

För bara ett år sedan hade jag själv en låg period. Jag skulle kunna säga att det berodde på att det var en massa strul med mina lärare och klasskamrater. Jag skulle kunna säga att det berodde på att jag kände mig ensam. Men jag vill inte göra det. Ibland är det bara extra tungt, men det jag har lärt mig är att det hjälper inte att klaga. Att ta reda på exakt vad som är jobbigt. (Ofta vet man precis vart skon klämmer och vet man inte det tror jag inte att det är så farligt när allt kommer omkring)

Jag vet att det bästa man kan göra när man har det jobbigt är att hitta en livboj. En livboj där man kan klamra sig fast och känna trygghet. Kanske en hobby, kanske ett nytt jobb eller något annat. Men något man mår bra utav.

Men att klaga, att konstant berätta att allt är jobbigt drar bara ner en själv. För vi har alla det som gör ont. Men vi har alla det som gör oss gott också och när vi väljer att se det fina i allt det mörka, det är då vi visar oss själva hur mycket kraft vi har som människor.

Jag avslutar detta inlägg med att berätta att jag, jag mår bra idag. Jag är lycklig och stolt över mig själv och mina bedrifter. Anledningen till att jag är det är för att jag genom svåra tider har valt att klamra mig fast vid det som har gjort mig gott. Som har stärkt mig. Och jag har sällan klagat. (Men det har visst hänt ibland) Det är också något jag är stolt över!

(Men visst, ibland mår man faktiskt inte bra, är man faktiskt inte psykiskt frisk. Men vad jag menar är att man inte behöver klaga bara för att man inte är helt 100%. Men är man sjuk då är det en helt annan sak.)

Här är två bilder tagna från mitt hotellrum i Amsterdam, där jag i helgen bodde under mitt besök i staden. Hotellet hette Mercure Hotel Amsterdam och var mycket fint. På hotellet bodde alla som deltog eller jobbade med årets Junior Eurovision Song Contest och alla tog antingen taxi eller buss ut till arenan som man kunde se ifrån hotellfönstren. Jag fick för mig att gå ut till arenan i kostym och fina skor...dock började det spöregna efter bara några minuter så jag sprang till tunnelbanan och tog den ut till arenan. En sak är säker, det regnar ofta i Nederländerna!

Bilden nedan visar utsikten från mitt fönster.

Här är arenan HMH i Amsterdam där Junior Eurovision Song Contest hölls i lördags.

Inne på arenan visade Jon-Ola Sand, chef för hela den stora Eurovision Song Contest runt mig i arenan och på scenen. Jon-Ola har jag haft kontakt med till och från i flera år i olika Eurovision-ärenden och det var väldigt trevligt att äntligen få träffa honom. Han var så otroligt trevlig mot mig nu nere i Amsterdam!

Bilderna ovan visar scenen och arenan. Bilderna här nedan tog jag uppe på scenen.

Fler bilder från mitt besök i Amsterdam och Junior Eurovision Song Contest lägger jag strax upp!

Om en vecka idag flyger jag iväg till Amsterdam och Junior Eurovision Song Contest 2012. Roligt att en Umebo kommer att vara på plats, eller hur?

Nu får det vara nog! Nyligen spekulerades det i att Gina Dirawi kanske skulle komma att bli julvärd i SVT varpå Sverigedemokraten Christoffer Dulny rasade över att en muslim möjligen skulle komma att presentera en av "de största kristna högtiderna". Detta skrev Expressen om idag i tidningen.

Som jag inledde min text med...NU FÅR DET VARA NOG! Det får vara nog med alla påhopp mot muslimer och mot kvinnor dessutom. Jag är trött på allt dömande och på alla som tror sig veta bäst. Det gör så ont att höra all avsky som spys över muslimer på olika hemsidor på nätet och sedan två år även i riksdagen också. Jag är också så arg! För oavsett om jag gillar det eller ej så är ju Sverigedemokraterna ett politiskt parti som sysslar med politik. Deras politik som mest består av ett enormt förakt gentemot muslimer och vi som är utlandsfödda måste bemötas med politik!

Det hjälper inte att alla partiledare säger "vi kommer aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna" och sedan fortsätter att prata på om den enorma arbetslöshet som härjar i landet. Det hjälper inte att flera hundra tusen svenskar gillar gruppen "Sverigedemokraterna ut ur riksdagen - Ja tack!" på Facebook.

All denna feghet. Alla etiketter och alla gillamarkeringar som bara handlar om att folk vill att andra människor ska tycka om dom. När ska en nationell kampanj, ett nationellt drev börja...mot Sverigedemokraterna? När ska alla TV-kanaler gemensamt gå ihop och skapa en strategi så att Sverigedemokraternas politik inte kommer igenom i TV-debatter med mera?

Och sist men inte minst...

...när ska något parti ge Sverigedemokraterna mothugg, komma med ett eget tydligt förslag på invandringspolitik en mer human sådan? För politik är det enda som kan tysta Sverigedemokraterna...inte denna tystnad...

...när ska en utav Sveriges mest uppskattade TV-programledare slippa bli påhoppad bara på grund av sin religion och när ska jag som utlandsfödd slippa vara rädd för att gå på stan, på fester eftersom jag vet att det finns en enorm avsky emot mig bara för att jag är utlandsfödd? När? När ska jag kunna sluta vara rädd?

För ungefär en månad sedan satt jag hemma hos mina föräldrar i Sävar och skulle precis börja äta min frukost bestående av en mandarin och ett glas juice...då jag fick idén om att ta ett kort på min mandarin, mitt juiceglas och min pillerburk (mina dagliga ADHD-medicin). Innan jag började fotografera var jag väldigt harmonisk och lugn. Tio minuter senare var jag rätt irriterad efter att jag inte blivit nöjd med någon utav bilderna jag tagit. Men det var bara att gilla läget och välja den jag var minst onöjd med. Den publicerade jag sedan på Facebook så mina vänner kunde se vilken underbar frukost jag avnjöt den där morgonen. Texten "en god frukost innan jag ska gå en härlig promenad i höstmorgonen" skrev jag. Men det var ju inte sant, så god var faktiskt inte smaken av mandarin och apelsinjuice tillsammans, så härlig var inte den där promenaden i höstmorgonen...

Och trots min bild, trots min poetiska text...var det ingen som gillade bilden på Facebook...och det blev jag ännu mer stressad över...

Varför kunde jag inte bara njuta där i min ensamhet, varför var jag tvungen att dela en bild och en text om hur härligt jag hade det? Räckte det inte att jag själv satt där och njöt av att jag njöt?

Här är en bild jag ritade igårkväll. Jag började med att rita en skog men sedan började jag tänka...och ritade dit en människa och jag tänker mig också att det inte ska vara tydligt om det är en man eller en kvinna...utan det får betraktaren själv bestämma.

Ljus lyser också upp personen i skogen, men vad exakt som lyser upp är också upp till bildens betraktare att avgöra...och genom att rita den utsträckta handen ville jag göra bilden lite mänskligare...

Äntligen fick jag sova inatt! Inga grannar som spelade hög musik klockan...3-4 på morgonen. Ingen tidig tandläkartid att passa! Jippie!

Sommaren 2005 blev ovanlig sommar för mig, min pappa, min bror men framförallt för min mamma. I flera månader hade min mamma känt en knöl under sin arm, en knöl som gjorde att hennes kamrat skickade henne på undersökning hos en doktor. Knölen var cancer, bröstcancer. Bröstcancer som hade spridit sig till lymfkörtlarna (i armhålan).

Sedan följde år av behandlingar och sjukhusbesök för min mamma. Tack och lov blev hon friskförklarad sommaren 2010 och ikväll sänds ju Rosa Bandet glalan på TV3. Galan som är slutet på årets kampanj för att samla in pengar till bröstcancerforskning.

I kvällens gala kommer vi säkert att få se och höra om olika kvinnor som blivit drabbade av denna sjukdom. Vi kommer att få höra underbara berättelser om kvinnor som överlevt och vi kommer att få höra om kvinnor som gått bort och lämnat familjer i evig hjärtesorg.

Men kvällen ikväll och oktober månad har också handlat om att ge pengar till bröstcancerfonden, vilket är en bra sak! Men varför köper vi egentligen detta rosa band? Varför kommer vi att ringa in under kvällens gala?

Vissa av oss blir rörda av att höra alla gripande berättelser, vissa vill göra något viktigt och vissa vill kanske bara vinna bilen som en av alla som ringer vinner!?

Själv har jag köpt det rosa bandet iår, samt dekorerat denna blogg i rosa bandets anda på grund av en sak. Jag har sett vad denna sjukdom gör med någon jag älskar. I detta fall blir jag bara arg på fraser som "hemska saker händer för att vi ska kunna uppskatta allt omkring oss"...för det är bara skitsnack! Vissa hemska händelser, vissa sjukdomar, vissa situationer bara händer och det finns inget bra med dom, inget man kan lära sig...utan man kan bara be, be till vad man än tror på att det ska bli bättre!

Jag stödjer Rosa Bandet-kampanjen för att jag vill att bröstcancer snart ska gå att bota. Jag stödjer Rosa Bandet för att jag vill att bättre behandlingar ska upptäckas. Jag vill bespara alla som drabbas av denna sjukdom, den ork och energi som sjukdomen tar!

Okej...jag berättar. Idag har jag blivit bjuden av Sietse Bakker, Junior Eurovision Song Contests ytterst ansvarige att komma till tävlingen som hålls i Amsterdam, Nederländerna den första december. Vad spännande det ska bli!!! Bara att få åka till Nederländerna känns så underbart...detta lär bli ett minne för livet!

Något otroligt har hänt...eller rättare sagt kommer att hända. Något väldigt, väldigt stort också! Men just nu kan jag inte berätta det för er...men jag kan berätta för er att jag är hur glad som helst!

Här är intervjun med mig som sändes i Västerbottensnytt igår!

 I slutet av augusti medverkade jag i SR P4 Västerbotten som fredagsgäst, och jag länkade senare radioklippet här på bloggen.

Men jag vet att det var en massa trassel med det, att vissa inte hörde något.

Nu har jag laddat upp klippet på Youtube och lagt till runt...100 bilder ifrån mitt arbete med att producera Junior Eurovision Song Contest 2010 - With Toys (med leksaker). Anledningen till att jag var inbjuden som radiogäst var också på grund av det...för att berätta om just det arbetet.

Hoppas du som läser gillar klippet och bilderna i klippet! Ta hand om dig, så skriver jag snart igen!

Här är bilder ur inslaget som TV4 sände ikväll, imorgon länkar jag till klippet, för det ligger inte ute på TV4-play ännu...imorgon sänder SVT ett inslag med mig om min Junior Eurovision Song Contest med leksaker. Ett längre inslag.

Men nu ska jag sova, godnatt!

Ikväll 22:30 i TV4 sänds inslaget som spelades in hemma hos mig i Sävar för en vecka sedan...missa inte det!

Spelade in och gjorde en kortfilm imorse. "Umeå En Oktobermorgon" kallar jag den, här är den:

Här är lite bilder från gårdagen, från gårdagens intervju som TV4 gjorde med mig.

...resten får ni hålla utkik efter i TV4 nu under veckan! (Själva inslaget alltså!)

Imorgon på morgonen kommer ett TV-team från TV4-Umeå hem till mig i Sävar för att intervjua mig om mitt arbete med att göra Junior Eurovision Song Contest med leksaksfigurer. Runt 11-tiden imorgon är det tid och sedan sänds det senare på kvällen eller kanske under tisdagen som jag har fått berättat för mig!

Detta kommer att bli kul!

Hösten är i luften här i Umeå!

Här är min sommar hittils, i bilder.