Kladdiga manuskort inför min radiomedverkan i SR P4 Västerbotten om bara lite drygt sju timmar. Missa mig inte, ska prata inför årets upplaga av Eurovision Song Contest i Malmö, främst om evenemanget storlek och bidragen i de första semifinalerna nu på tisdag och torsdag. Klockan 07:50 är det tid för mig, missa det inte alla ni schlagerfantaster!

Tjugosex sända epostmeddelanden och tolv sparade annonser från Arbetsförmedlingens platsbank kommer jag på att jag bara sitter här helt desperat i väntan på att det ska bli måndag och förhoppningsvis får några svar på mina förfrågningar om arbetsplatser eller praktikplatser.

Mitt i allt detta försöker jag intala mig själv att efter detta sända e-mejl, efter att jag skrivit ner detta telefonnummer så ska jag helt stänga av min telefon och vila då det trots allt är söndag. Men detta är jag väldigt dålig på faktist.

(Bilden: Några handskrivna listor med olika företag, sorterat per ort och vissa är även strukna då jag kontaktat de med besked att de inte är i behov utav arbetskraft för tillfället.)

Jag har satt ett stort, kanske för stort krav på mig själv, att jag måste skaffa ett arbeta och innan jag har gjort det finns det inte tid att slappna av. Det blir en ond cirkel som alltid slutar med att jag upptäcker mig själv med att göra mer och mer i mitt jobb för att få ett arbete. Men hela tiden och sedan flera månader tillbaka hör jag bara en röst i mitt huvud "du kan göra mer" och som gör att jag nästan aldrig bara gör ingenting.

Är i Sävar hos familjen idag, imorgon och på måndag då mamma fyller år på måndag. Just nu skriver jag på Facebook med kamrater och skriver detta blogginlägg men tänker ta mig en promenad i det fina vädret senare!

Förra söndagen fick jag veta att de skulle höra av sig från Gomorron Sverige med frågor angående mitt arbete med Eurovision Song Contest dock har jag fortfarande inget hört därifrån vilket var lite tråkigt. Dock hände något annat väldigt trevligt, Kikki Högdahl, projektledare för VIP-Galan hörde av sig till mig igår. För fem år sedan då den första galan arrangerades var jag med på ett hörn som presentatör och nu verkar det som att de faktist vill att jag ska hjälpa till att arrangera evenemanget som ska hållas senare i höst. Det kändes otroligt trevligt att någon vill ha mig med på ett hörn!

Men nu ska jag ta den där promenaden!

Från rasism till något annat. Nu är jag 20 år vilket jag fyllde igår. Jag firade genom att dricka mängder av vatten och en middag med släkten där vi kollade igenom en massa foton från när jag var liten (ska lägga upp några utav de här imorgon). Men nu får jag alltså handlar på det som min bror kallar "apotektet" och vi andra för bolaget. En del av mina kamrater pratar också om hur gamla de känner sig efter att de har fyllt 20...VIHFN??? Gamla? Undra hur gamla de kommer att känna sig vid 50? Då börjar de kanske leta efter hem att bo på? Själv känner jag mig inte alls speciellt gammal, men inte heller som världens yngsta heller. Lite i mitten!

Igår producerade jag den första videon för Eurovision Song Contest 2013 - With Toys. Eftersom mitt scenbygge inte är riktigt klart började jag med att filma något helt annat, presentationen utav Petra Mede som programledare.

Bilden här ovan visar den "scen" jag snabbt byggde upp till denna påhittade presskonferens som skulle avslöja programledaren inför en massa journaliser och kameror.

Nästa bild visar Petra Mede som hon kommer att se ut i min version utav Eurovision Song Contest 2013. Bilden här nedanför visar lite "press", någon spelar in ett klipp för en påhittad portal för webb-tv och någon står med ett skrivblock i högsta hugg.

Här ovan är en bild utav Christer Björkman, han medverkar i det videoklipp jag lagt upp och presenterar Petra. Här kan du kolla på klippet, om du inte redan gjort det: www.youtube.com/watch

Mer bilder och skvaller från mitt arbete med allt detta kommer jag snart att publicera igen!

Då var jag producent och kreatör för Eurovision Song Contest 2013 - With Toys efter att EBU och SVT givit tillstånd för detta. Jippie!

15-åringen i Ånäset dömdes tydligen till 50 timmars ungdomstjänst för medhjälp till djurplågeri efter att ha varit en av några småkillar att ha stoppat en katt i en tvättmaskin. En tvättmaskin som sedan sattes igång. Först och främst undrar jag vilka idioter som ens gör på detta vis!? Ens tänker tanken! Dessa personer borde placeras på tvångspsykiatriska kliniker enligt mig!

Dessutom undrar jag vad detta är för land egentligen där man kommer undan nästan helt med djurplågeri. Det säger rätt mycket om vår syn på djur. Fy skam på tingsrätten som avlagt denna dom, må de personer som hanterat detta fall sova riktigt dåligt i många nätter framöver, för skämmas ska de göra. Trots att detta fall involverade en omyndig men dock straffmyndig person tycker jag att 50 timmars ungdomstjänst är en klen ursäkt och ett klent straff för en lagligt omyndig person. Psykiatrisk vård hade varit helt rätt, för den som gör på detta vis, omyndig eller ej behöver onekligen psykiatrisk vård.

Precis som dom idioter till ungdomar som gjort detta. Det jävliga är att det inte hjälper att kalla dessa killar idioter, för detta är bara det första av flera brott som de kommer att begå om man ska se till statistik. Brottstatistik visar även att djurplågare väldigt ofta slutar som hustrumisshandlare också, att om samhället griper in tidigt så kan dessa djurplågares ilska hanteras innan den gör mer skada.

Jag avslutar med att skriva, fy fläsk. Fy fläsk för alla idioter till djurplågare. Vuxna som barn, alla är de totalt empatilösa!

Om en vecka idag flyger jag iväg till Amsterdam och Junior Eurovision Song Contest 2012. Roligt att en Umebo kommer att vara på plats, eller hur?

Igår kväll sökte jag på mitt namn på 118 100...och hittade detta. Tydligen bor jag fortfarande på Kragvägen i Röbäck...fast det är mer än 6 år sedan jag flyttade därifrån. Väldigt konstigt! Men väldigt roligt också!

 Här är lite bilder på den nya tunneln mellan stadsdelen Haga och centrala Umeå.

Nu får det vara nog! Nyligen spekulerades det i att Gina Dirawi kanske skulle komma att bli julvärd i SVT varpå Sverigedemokraten Christoffer Dulny rasade över att en muslim möjligen skulle komma att presentera en av "de största kristna högtiderna". Detta skrev Expressen om idag i tidningen.

Som jag inledde min text med...NU FÅR DET VARA NOG! Det får vara nog med alla påhopp mot muslimer och mot kvinnor dessutom. Jag är trött på allt dömande och på alla som tror sig veta bäst. Det gör så ont att höra all avsky som spys över muslimer på olika hemsidor på nätet och sedan två år även i riksdagen också. Jag är också så arg! För oavsett om jag gillar det eller ej så är ju Sverigedemokraterna ett politiskt parti som sysslar med politik. Deras politik som mest består av ett enormt förakt gentemot muslimer och vi som är utlandsfödda måste bemötas med politik!

Det hjälper inte att alla partiledare säger "vi kommer aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna" och sedan fortsätter att prata på om den enorma arbetslöshet som härjar i landet. Det hjälper inte att flera hundra tusen svenskar gillar gruppen "Sverigedemokraterna ut ur riksdagen - Ja tack!" på Facebook.

All denna feghet. Alla etiketter och alla gillamarkeringar som bara handlar om att folk vill att andra människor ska tycka om dom. När ska en nationell kampanj, ett nationellt drev börja...mot Sverigedemokraterna? När ska alla TV-kanaler gemensamt gå ihop och skapa en strategi så att Sverigedemokraternas politik inte kommer igenom i TV-debatter med mera?

Och sist men inte minst...

...när ska något parti ge Sverigedemokraterna mothugg, komma med ett eget tydligt förslag på invandringspolitik en mer human sådan? För politik är det enda som kan tysta Sverigedemokraterna...inte denna tystnad...

...när ska en utav Sveriges mest uppskattade TV-programledare slippa bli påhoppad bara på grund av sin religion och när ska jag som utlandsfödd slippa vara rädd för att gå på stan, på fester eftersom jag vet att det finns en enorm avsky emot mig bara för att jag är utlandsfödd? När? När ska jag kunna sluta vara rädd?

För ungefär en månad sedan satt jag hemma hos mina föräldrar i Sävar och skulle precis börja äta min frukost bestående av en mandarin och ett glas juice...då jag fick idén om att ta ett kort på min mandarin, mitt juiceglas och min pillerburk (mina dagliga ADHD-medicin). Innan jag började fotografera var jag väldigt harmonisk och lugn. Tio minuter senare var jag rätt irriterad efter att jag inte blivit nöjd med någon utav bilderna jag tagit. Men det var bara att gilla läget och välja den jag var minst onöjd med. Den publicerade jag sedan på Facebook så mina vänner kunde se vilken underbar frukost jag avnjöt den där morgonen. Texten "en god frukost innan jag ska gå en härlig promenad i höstmorgonen" skrev jag. Men det var ju inte sant, så god var faktiskt inte smaken av mandarin och apelsinjuice tillsammans, så härlig var inte den där promenaden i höstmorgonen...

Och trots min bild, trots min poetiska text...var det ingen som gillade bilden på Facebook...och det blev jag ännu mer stressad över...

Varför kunde jag inte bara njuta där i min ensamhet, varför var jag tvungen att dela en bild och en text om hur härligt jag hade det? Räckte det inte att jag själv satt där och njöt av att jag njöt?

Här är en bild jag ritade igårkväll. Jag började med att rita en skog men sedan började jag tänka...och ritade dit en människa och jag tänker mig också att det inte ska vara tydligt om det är en man eller en kvinna...utan det får betraktaren själv bestämma.

Ljus lyser också upp personen i skogen, men vad exakt som lyser upp är också upp till bildens betraktare att avgöra...och genom att rita den utsträckta handen ville jag göra bilden lite mänskligare...

Nu ska jag på arbetsintervju! Önska mig lycka till!

Äntligen fick jag sova inatt! Inga grannar som spelade hög musik klockan...3-4 på morgonen. Ingen tidig tandläkartid att passa! Jippie!

November...jag måste ärligt medge att denna månad känns sådär. Jag ska bland annat till tandläkaren och laga ett hål samt ta röntgenbilder i munnen...och jag som avskyr att gå till tandläkaren!

Jag har också under de senaste månaderna jobbat väldigt hårt, suttit i möten med en massa folk i hopp om att min Junior Eurovision Song Contest - With Toys (med leksaker) ska kunna fortsätta att produceras. Om det blir så eller ej avgörs i mitten på november...vilket jag är super, super nervös över...jag har ju pysslat med detta i 8 år liksom!

Men...om det värsta nu händer. Att tandlagningen blir en traumatisk händelse, om det inte går vägen för mig med mitt producerande av TV...om så blir fallet så kommer jag ju ändå att överleva. Även fast det inte känns så just nu.

Men jag är ju lite galen också och tänker ofta att man måste satsa allt, man måste göra saker man är rädd för om man vill komma någon vart. Och i mitt fall känns det just nu...men hur det än blir så kommer jag i slutet av månaden förmodligen fatta att man faktiskt inte dör, kräks eller svimmar när man lagar en tand hos tandläkaren.

Och hur det än går ska jag påminna mig själv både nu och fram till slutet av månaden att jag ska vara stolt över mig själv. Stolt att jag försöker, försöker möta mina rädslor!

Sommaren 2005 blev ovanlig sommar för mig, min pappa, min bror men framförallt för min mamma. I flera månader hade min mamma känt en knöl under sin arm, en knöl som gjorde att hennes kamrat skickade henne på undersökning hos en doktor. Knölen var cancer, bröstcancer. Bröstcancer som hade spridit sig till lymfkörtlarna (i armhålan).

Sedan följde år av behandlingar och sjukhusbesök för min mamma. Tack och lov blev hon friskförklarad sommaren 2010 och ikväll sänds ju Rosa Bandet glalan på TV3. Galan som är slutet på årets kampanj för att samla in pengar till bröstcancerforskning.

I kvällens gala kommer vi säkert att få se och höra om olika kvinnor som blivit drabbade av denna sjukdom. Vi kommer att få höra underbara berättelser om kvinnor som överlevt och vi kommer att få höra om kvinnor som gått bort och lämnat familjer i evig hjärtesorg.

Men kvällen ikväll och oktober månad har också handlat om att ge pengar till bröstcancerfonden, vilket är en bra sak! Men varför köper vi egentligen detta rosa band? Varför kommer vi att ringa in under kvällens gala?

Vissa av oss blir rörda av att höra alla gripande berättelser, vissa vill göra något viktigt och vissa vill kanske bara vinna bilen som en av alla som ringer vinner!?

Själv har jag köpt det rosa bandet iår, samt dekorerat denna blogg i rosa bandets anda på grund av en sak. Jag har sett vad denna sjukdom gör med någon jag älskar. I detta fall blir jag bara arg på fraser som "hemska saker händer för att vi ska kunna uppskatta allt omkring oss"...för det är bara skitsnack! Vissa hemska händelser, vissa sjukdomar, vissa situationer bara händer och det finns inget bra med dom, inget man kan lära sig...utan man kan bara be, be till vad man än tror på att det ska bli bättre!

Jag stödjer Rosa Bandet-kampanjen för att jag vill att bröstcancer snart ska gå att bota. Jag stödjer Rosa Bandet för att jag vill att bättre behandlingar ska upptäckas. Jag vill bespara alla som drabbas av denna sjukdom, den ork och energi som sjukdomen tar!

Okej...jag berättar. Idag har jag blivit bjuden av Sietse Bakker, Junior Eurovision Song Contests ytterst ansvarige att komma till tävlingen som hålls i Amsterdam, Nederländerna den första december. Vad spännande det ska bli!!! Bara att få åka till Nederländerna känns så underbart...detta lär bli ett minne för livet!

Något otroligt har hänt...eller rättare sagt kommer att hända. Något väldigt, väldigt stort också! Men just nu kan jag inte berätta det för er...men jag kan berätta för er att jag är hur glad som helst!

Då var det måndag igen. Ny vecka...och jag vet inte alls vad jag ska hitta på eller vad som kommer att hända...fast så är det nog för oss alla! Men en sak jag vet är dock att jag ska åka hem till stan idag!

 Här lite mer bilder från ett Sävar dit hösten (och snart den gräsliga vintern) har kommit!

Hej allihopa! Sävar har finbesök idag...men jag är också här i byn! Här är lite bilder på hur en Sävarhöst kan se ut!

Sitter här framför datorn med en kopp varm te för min hals som tack och lov slutat göra ont. Mycket vila och mycket vatten blev det igår. Strax ska jag jobba och efter det ska jag hem till Sävar. Det ska bli väldigt roligt!

Jag vill också tacka för det stöd ni som nyligen har kommenterat här på bloggen har visat! Det gör mig hur glad som helst!

Här är intervjun med mig som sändes i Västerbottensnytt igår!

Jag fick precis denna kommentar till ett av mina inlägg här på bloggen. Ett av inläggen där jag skrivit om hur jag blev mobbad och utfryst i skolan. Jag vet inte vem som har skrivit det. Förmodligen någon jag känner eller kanske till och med någon som gick i min gymnasieklass.

Men en sak vet jag, det är dumt av mig att ge denna kommentar så mycket uppmärksamhet. Trots det vill jag göra det, för jag tror inte på att bara tysta ner saker. Ta upp skiten till ytan istället för att begrava den.

Men visst...den personen som skrev detta har lyckats med att göra mig ledsen...men framförallt arg...men det går snart över...för jag tänker inte slösa min tid på att vara arg eller ledsen så värst mycket!

 I slutet av augusti medverkade jag i SR P4 Västerbotten som fredagsgäst, och jag länkade senare radioklippet här på bloggen.

Men jag vet att det var en massa trassel med det, att vissa inte hörde något.

Nu har jag laddat upp klippet på Youtube och lagt till runt...100 bilder ifrån mitt arbete med att producera Junior Eurovision Song Contest 2010 - With Toys (med leksaker). Anledningen till att jag var inbjuden som radiogäst var också på grund av det...för att berätta om just det arbetet.

Hoppas du som läser gillar klippet och bilderna i klippet! Ta hand om dig, så skriver jag snart igen!

Här är bilder ur inslaget som TV4 sände ikväll, imorgon länkar jag till klippet, för det ligger inte ute på TV4-play ännu...imorgon sänder SVT ett inslag med mig om min Junior Eurovision Song Contest med leksaker. Ett längre inslag.

Men nu ska jag sova, godnatt!

Ikväll 22:30 i TV4 sänds inslaget som spelades in hemma hos mig i Sävar för en vecka sedan...missa inte det!

 Här bilder från SVT:s intervju hemma hos mig idag:

Imorse vid 10-tiden kom ännu ett TV-team hem till mig i Sävar. Denna gång från SVT och det var väldigt trevligt! Sedan åkte jag med reportern och fotografen (som båda var hur snälla och trevliga som helst) till SVT och hejade på lite folk där, vilket också var trevligt.

Sedan gick jag en stund på stan med några vänner och klagade om allt och inget ur min och deras tråkiga och mindre tråkiga vardag!

Jag ska lägga upp bilder från SVT:s besök idag senare ikväll! Ha det bra tills dess!

Jag har fortfarande inte fått något svar från TV4 om när inslaget som spelades in för en vecka sedan ska sändas. Jag ringde dit idag och fick som svar att det kanske ska sändas imorgon.

Spelade in och gjorde en kortfilm imorse. "Umeå En Oktobermorgon" kallar jag den, här är den:

Här är lite bilder från gårdagen, från gårdagens intervju som TV4 gjorde med mig.

...resten får ni hålla utkik efter i TV4 nu under veckan! (Själva inslaget alltså!)

Imorgon på morgonen kommer ett TV-team från TV4-Umeå hem till mig i Sävar för att intervjua mig om mitt arbete med att göra Junior Eurovision Song Contest med leksaksfigurer. Runt 11-tiden imorgon är det tid och sedan sänds det senare på kvällen eller kanske under tisdagen som jag har fått berättat för mig!

Detta kommer att bli kul!

Viktiga telefonsamtal, viktiga e-postmeddelanden. Här rings det och skrivs det! Jag har nämligen ett lite hemligt projekt på gång!

Varför blir jag kallad för mörkhyad? Jag är ju inte det! Jag förstår inte varför den ena efter den andra personen kallar mig mörkhyad. Jag förstår liksom inte hur någon kan tycka det?

Jag tycker inte att det är något negatvit att vara mörkhyad, utan det som stör mig är bara hur folk hävdar att jag är något som jag inte är...och det gör mig galen...galen för att jag förstår inte hur folk tänker! Det känns precis som om folk skulle påstår att jag var tjej...och det stämmer ju inte.

Men det jobbigaste av allt är att folk ofta uttrycker sig i den här stilen:

"Du ser inte svensk ut!"

"Du har inte ett svenskt utseende!"

Med andra ord när folk menar eller hävdar att en svensk måste se ut på ett visst sätt. Som svensk kan man inte ha svart hår. Som svensk måste man vara blond.

Att folk menar att jag inte ser ut att tillhöra, höra hemma i mitt eget land. I Sverige.

I mitt land Sverige!

Jag blir arg när folk konstant antyder att jag inte ser ut att höra hemma i mitt eget land. Bara på grund av hur jag ser ut!

Fitta. Som jag tidigare skrivit är jag så otroligt trött på att man säger kuk istället för snopp när man pratar om mannens könsorgan.

Men fitta då? Ordet fitta. Här tycker och känner jag precis likadant! Kan inte folk bara lugna ner sig, sluta spänna sig så hårt och bara lugnt och stilla säga murra eller slida istället? Vad vore felet med det? Hur svårt ska det vara?

Fast murra och slida kanske inte är lika sexigt att säga som ordet fitta?

Men ordet fitta är bara barnsligt att använda tycker jag!

Kuk. Kuken, det manliga könsorganer. Själv har jag en, fast jag vill inte kalla den för kuk. Snopp eller penis säger jag hellre.

Men jag är bara så otroligt trött på att man numera använder ordet kuk när man pratar om vad vi män har hängandes mellan benen.

Är det bara jag som blir upprörd över detta? Över att läsa på till exempel ungdomsmottagningars hemsidor och se rubriker som "lär dig hur kuken funkar". Tror de att de är tuffa när de formulerar sig på det sättet eller? De borta på ungdomsmotragningarna? Tuffa och ungdomliga? Jag vet inte.

Men jag skulle vilja att ordet kuk, som faktiskt är ett fult ord slutar användas så mycket som bara går. Kom igen nu! Ska det vara så svårt att säga snopp?

Jag blev precis intervjuad per telefon. Imorgon ska nämligen en artikel om mig och mitt filmprojekt publiceras i VK. Otroligt roligt! Tack och lov lyckades jag göra mig förstådd under intervjun, det är så typiskt mig att sväva ut och helt plötsligt prata om något helt annat än ämnet eller den fråga jag får. Klantig som jag kan vara!

Imorse efter att ha läst nyheten om att en gymnasielinje på bara ett läsår förmodligen kommer att införas, träffade jag en vän på stan. Vi började med att gå en promenad längs Umeälven i full färd med att beklaga oss över hur synd det var om oss stackare som faktiskt räckte upp handen i klassrummet innan vi pratade. För de flesta bara svarade rätt ut på frågor som lärarna ställde.

Senare när vi gått en bit längs älven och kommit fram till den stora, stora nyheten att det betyg man som elev får beror faktiskt på vilken lärare man har. Tro det eller ej, men det är sant!

När vi väl kommit fram till den nyheten kom vi på något annat...något kritiskt...som behövde lösas...direkt. Vi hade nämligen blivit hungriga, så vi smög iväg till Subway och åt några mackor där. Jag spillde ner hela mitt knä med lingondricka så att det såg ut som om jag hade...uträttat mina behov direkt i mina underkläder...vilket jag måste säga att jag inte hade gjort!

Ödets ironi. För några dagar sedan bestämde jag mig för att uppmärksamma självmord här på min blogg resten av september månad. Igår torsdag fick jag reda på att min kompis vän hade tagit livet av sig. Fruktansvärt! Det är också vad min text nu ska handla om. Självmord!

Sjävmord är en av de största dödsorsakerna idag i Sverige, fler människor tar livet av sig varje år än som dör i trafiken. Nästan dubbelt så mycket faktiskt om man tittar till statistiken. Men kampanjer finns för att förebygga trafikolyckor. Kampanjer med texter som "don't drink and drive" (på svenska: drick inte innan du kör).

Men jag frågar mig! Vart finns insamlingarna, TV-galorna och de politiska initiativen till att förhindra fler självmord? Mot psykisk ohälsa? Oktober månad är runt knuten just nu och då kommer Bröstcancer att vara i fokus. Varför finns inte en sådan månad där psykisk ohälsa uppmärsammas? Varför vet jag inte. Men jag föreslår att det bör bli verkligehet, alltså att en stor kampanj årligen uppmärksammar psykisk ohälsa.

Men till skillnad från cancer finns det tydliga sätt att förhindra självmord. Forskning rekomenderar att prata om det. I skolan, vid middagsbordet om just det faktum att ibland mår alla dåligt och då är det viktigt att prata med någon och komma ihåg att ta sitt liv är aldrig en lösning. Jag vill att vi alla pratar mer om psykisk ohälsa...dock inte detta eviga klagande om hur jobbigt man tycker allt är eller hur stressad eller dåligt man mår. Utan prata mer om hur vi bör göra när vi hamnar i en jobbig period, för jobbiga perioder det hamnar vi alla i. Och vi alla måste ta oss ur de också!

Men det viktigaste vi alla bör veta och ha i oss tror jag är att om vi tar livet av oss finns det alltid, alltid folk som skulle bli lämnade i stor sorg kvar i livet.

Sorg som aldrig kommer gå över!

Kom nyss från sjukhuset. Har tagit blodprov...och hjälp vad jag blir påmind om hur stickrädd jag är var gång jag ska stickas. Men det gick hur bra som helst trots att jag bara villa springa ut ur rummet när sköterskan skulle sticka mig. Så just nu är jag jättestolt! Jippie!

Här är lite bilder jag tagit för några dagar sedan.

Bortskämda. En sak är helt klar, vi ungdomar är bortskämda.
För ungefär ett år sedan berättade en före detta missbrukare för mig att orsaken till att han hamnat i sitt missbruk var att han till följd av att han inte hade fått någon kärlek hemma. En kille i min gymnasieklass brukade vara väldigt, väldigt otrevlig mot mig. När jag tog upp detta med de ansvariga lärarna ursäktade de honom genom att berätta för mig att den här killens föräldrar precis hade skiljt sig.
Givetvis kan alla göra fel ibland. Det kan vara lätt att hamna i fel kretsar och det ena leder till det andra. Ibland kan det vara svårt att vara snäll mot folk man inte tycker speciellt mycket om. Men jag blir så trött på alla ursäkter. Det vore så mycket bättre om alla bara slutade att skylla ifrån sig när man har gjort eller gör något som är fel.
Ska det vara så svårt att bara säga att man gjorde fel?

Utifrån vad jag har hört fanns inte tendenser som dessa bara en generation tillbaka, då mina föräldrar växte upp. Men idag tycker jag att det verkar som om bristen på respekt blir mer påtaglig för var dag. En del av mina vänner bor hemma, låter sina föräldrar betala alltifrån dyra nya mobiltelefoner till ännu dyrare utlandsresor. Visst kan det vara underbart att bli lite bortskämd av sina föräldrar ibland. Men jag förstår inte hur man kan ha hjärta att räkna med att ens föräldrar till exempel ska köpa en ny mobiltelefon för flera tusen en gång per år?

Om min mamma skulle köpa mig en ny dyr mobiltelefon skulle jag bara bli orolig för henne, om hon verkligen hade råd egentligen och att hon missunnar sig själv och min pappa en kväll ute på en restaurang till exempel. Men jag förvånas men upprörs framförallt hur mina kamrater inte tänker på det viset. En bekant till mig skulle skjutsa ut sin mamma på landet så hon kunde besöka en väninna. Men hon fick bara skjuts halvvägs. Sedan fick väninnan komma och hämta henne efter halva vägen. Mitt på E4:an. Det är ju också bedrövligt. Men det jag tycker är mest bedrövligt av allt är alla ursäkter för att många ungdomar beter sig såhär!

När ska folk börja inse att ungdomar med dåligt beteende eller otrevlig attityd inte är offer av en hemsk barndom. Utan bara bortskämda. Bortskämda med att folk accepterar deras ursäkter!
 

Här är den andra delen av intervjun med mig som gjordes i radio förra veckan.

Imorse var jag gäst i P4 Morgon Västerbotten. Jag berättade om mitt arbete med Junior Eurovision Song Contest 2010 - Med Leksaker. Väldigt trevligt var det! Men när jag vaknade hade jag så hemska magplågor...som jag är van vid eftersom jag har IBS och nästan ständigt besväras av magont.

Men som tur var hade magontet släppt en aning då jag kom till radiohuset på Mariehem. Programledarna var jättetrevliga tyckte jag och jag kände mig nästan lite otrevlig där jag stod och inte var på mitt bästa sociala humör. Men jag var så väldigt nervös och det är jag inte van att vara, men direkt jag kom in i studion och såg texten "55 000 LYSSNARE" blev jag nervös. Jättenervös.

Men det gick bra trots allt och här är den första delen av intervjun med mig.

Missa inte mig på radio nu!

Om bara några minuter i P4 Västerbotten!

Missa inte idag fredag runt 08:30 tiden ska jag medverka som gäst i P4 Västerbotten, jag är inbjuden som fredagsgäst och kommer tala om hur man kan behålla barnet i sig trots att man blir vuxen.

Whohoo! Jag är inbjuden som fredagsgäst i SR P4 Västerbotten nu i veckan för att tala om mitt filmprojekt. Min Junior Eurovision Song Contest som jag gjort med leksaker som artister. Det ska bli hur roligt som helst! Missa inte det. R

unt 9-tiden är det tror jag, skriver då jag vet exakt tid!

Ikväll är det en otroligt fin kväll här i Sävar...jag tar nog som hastigast tillbaksdet där om att sommaren är över.

Igårkväll var jag ute på en utflykt i skogen, här är lite bilder jag tog!

Hösten är i luften här i Umeå!

I en tid har jag haft denna skylt uppe här på bloggen, KEEP CALM AND FREE PUSSY RIOT. Eller i svensk översättning HÅLL DIG LUGN OCH BEFRIA PUSSY RIOT. Pussy Riot? Ett punkband. Ett ryskt punkband. Genom sin musik, genom sina texter har de ofta kritiserat den ryska regimen med Vladimir Putin i spetsen...och som i så många forna Sovjetländer kritiserar ingen landets regim eller landets ledare ostraffat. Det gjorde inte Pussy Riot heller. Nu i veckan dömdes tre personer i gruppen till två års fängelse för huliganism.

Trots att människorättsorganisation efter människorättsorganisation har krävt att de ska befrias. För trots allt är det 2012 och många däribland jag själv kan ju tycka att vi lever i en värld där alla ska kunna kritisera sitt lands ledare ostraffat. Men sanningen är den. Det är 2012 och i många länder straffas man med fängeslestraff, tortyr och ofta dödstraff om man kritiserar regimen i sitt land. Av just denna anledning ville jag uppmärksamma just fallet Pussy Riot här på min blogg. För att påminna om att saker som dessa faktiskt händer.

Men en fråga ekar i mitt huvud...varför protesterar inte EU eller FN mot saker som dessa? Varför ställer de inte tydliga krav i offentlighetens ljus? Varför?

Augusti är inte ens slut, så oktober månad ligger långt bort ännu! Men i oktober kommer min blogg här att bli rosa. Varför? För att uppmärksamma att oktober är den rosa månaden, månaden då insamlingen till forskning gällande Bröstcancer uppmärksammas och uppmuntras. Och anledningen till detta är inget mer, inget mindre än att min mamma har haft Bröstcancer och att jag därför vill uppmärksamma denna insamling på alla sätt som jag kan!

Hoppas DU kommer stödja kampen för Bröstcancer du med nu i oktober!

Nu ska jag fota en ny såkallade header. Den bild som kommer ligga överst här på bloggen. Tack förresten för alla fina, fina kommentarer idag!

Glöm inte att DU är bäst, bäst på att vara just du! Precis som jag är bäst på att vara just jag...och nu tänker jag fortsätta med det!

God morgon!

Det har ju varit så väldigt fint väder de senaste dagarna här i Umeå och jag har tagit en del bilder här i dagarna. Här några bilder jag tog ute vid Teg / Ön för några dagar sedan.

(Lägg märke till att Umeås skyline pryds numera av lyftkranar!)

Vackra Umeå...glöm lyftkranarna bara.

Har roat mig lite med att ta fotografier här i dagarna, detta är ett av av alla foton jag tagit.

Hittade denna dundersöta bild. Mitt hjärta smälte direkt...jag som haft en hamster också...han hette Leo.

Som du kanske har läst på VK.se eller i tidningen...har dett skett djurplågeri i Sävar. Fyfan säger jag bara! Själv mår jag så otroligt dåligt bara att höra om det. Men jag blir också hur arg som helst. Straffen för djurplågeri i vårt avlånga land är pinsamt lindriga. Själv tycker jag djurplågeri samt våld eller annat gentemot barn borde straffas hårdare för djur och barn är alltid oskyldiga. Inte på samma nivå som oss! Men åter till fallet...jag hoppas att de som gjorde detta i Sävar nu...plågas av skam så länge de lever. De förtjänar det!

Här är min sommar hittils, i bilder.

Ska strax iväg till Ostnäs för att hälsa på min mormor!

Såhär ser ett av förråden i Sävar ut. Jag har "stökat" till det.

Du som har läst denna blogg vet att jag har gjort en film. En film baserad på den lilla Eurovisionschlagerfestivalen med leksaksfigurer.

Kommer lägga upp lite klipp ur den framöver. Här på bloggen alltså!

I våras gjorde jag en liten film. Om hur jag rörde ihop mjölk och Oboy!

Här är den:

Jag har precis lärt mig hur man lägger in klipp från Youtube här på VK-bloggen...jag har inte kollat upp det innan. Men nu vet jag hur man gör.

Så jag varnar för en bomb från och med nu.

En bomb av videoklipp!

Igår när jag åkte buss från stan hit till Sävar, passade jag på att spela in en liten...film. Som jag senare redigerade litegranna...här är resultatet.

Såg denna bild på en kamrats Facebook-sida...och jag var bara tvungen att lägga upp den här! Och...ja...jag vet att min humor är rätt udda!

Hejsan! Hoppas allt är bra och om det inte är det så håller JAG tummarna för att det snart ska bli bra! Jag kan redan nu försäkra dig om att jag inte tänker klaga en massa i detta inlägg. Jag tänkte nämligen ta en paus ifrån det just idag! Jag vill istället berätta att min föredetta skola har tilldelat mig ett stipendium, för bästa projektarbete. Nu ska jag ta det från början. Oftast går man tre år på gymnasiet, dock finns det undantag men just nu behöver varken du eller jag bry mig om det! Under sitt sista gymnasieår så ska man genomföra ett projekt som på något vis kan fungera dom en språngbräda ut i arbetslivet. Jag har redan skrivit om mitt filmprojekt här på bloggen...Junior Eurovision Song Contest med leksaksfigurer. Eftersom jag vid tillfället då detta projektarbete skulle genomföras redan jobbade med att producera filmprojektet här så fick det också bli mitt projektarbete...och nu så tänker jag skryta. Efter alla månader, helger, lov...efter allt arbete så fick jag betyget MVG i mitt arbete med detta filmprojekt. Samt ett stipendium från skolan, trots att jag inte har varit där sedan november...men det är en helt annan historia det!

Självmord. Det tänker jag skriva om nu. Du som läser kanske känner dig extra berörd av detta ämne? Personligen gör jag det och det är därför jag väljer att skriva denna text. Under min första termin i gymnasiet, närmare bestämt för drygt tre år sedan så lärde jag känna en fin tjej. Dock mådde denna fina tjej inte alls bra, vilket jag och hon också pratade om.

Som jag kommer ihåg det så kände jag mig otroligt maktlös...visst, jag kunde kläcka ur mig fraser som "jag finns här om det är något". Trots att det ofta är det enda som går att göra så ville jag där och då göra mer. Men trots att jag ville så blev det inte som jag ville, denna fina tjej tog livet av sig. Men där och då, då jag fick beskedet en morgon i skolan. Så blev jag inte alls speciellt ledsen...jag blev fly förbannad. Vad som hände var nämligen att när denna fina tjej väl var död så gick hon och blev väldigt som uttrycket heter "populär". Alla i skolan, både personal och elever beklagade sig.

Men när hon levde hade de flesta svårt att ens tala med henne. Ett bra exempel på detta var en fredagseftermiddag då tjejen här kom och berättade en sak för mig. En av lärarna hade sett hennes skärsår på armarna och gett henne nummret till skolans kurator, så att hon kunde gå och prata med någon...tanken var ju väldigt snäll. Men jag undrar en del saker. När ska vi alla, och då menar jag verkligen alla! Börja bry oss mer om varrandra? Ju mer alla bryr sig om varrandra, ju mindre slipper en del av oss gå och känna sig ensamma.

Varför ser det ut såhär?

Varför?
 

Hej Sverige!

Jag har precis kommit hem från en veckas utlandsresa i Turkiet. Så nu är både skolan och utlandsresan avklarade för min del! Nu tänkte jag skriva lite om hur jag hoppas att denna sommar ska bli...eller åtminstone saker som jag vill göra. Det där med fester...är inte min grej. Jag har aldrig förstått det roliga med att spendera halva sommrarna med att vara stupfull och den andra med att vara bakis. Tyvärr.

En trevlig kväll med några vänner och trevliga samtal är mer min grej. Eller långa promenader sena sommarkvällar...på strandpromenaden här i Umeå är inte helt fel. Det är saker som jag vill göra nu denna sommar...bortsett från att jobba. Men det är en helt annan sak det!

Vem vet, kanske du ser mig gå omkring på strandpromenaden nu i sommar!? Isåfall är du varmt välkommen att säga ett enkelt "hej"...det vill säga om du vill.

Jag glömde kanske att nämna att jag köpte en röd cowboy-hatt i Turkiet?

Det slår mig om hur många som bloggar om hur dåligt de mår och gör en grej av det. Tyvärr tror jag igenkänningsfaktorn här är rent livsfarlig. Som jag tidigare skrivit är det heller inte värst bra det kvinnoideal som sprids i medier men också i bloggar av så kallade kändisar inte något bra. Men åter till saken. När man skriver, väldigt personligt så tycker jag man ska tänka på att det faktiskt finns en publik där ute, oavsett om det är 3 personer eller 333 300 stycken som läser är oviktigt. Jag som skriver bör vara medveten om att min text kommer att läsas av någon eller några andra som kommer tolka den på sitt eget sätt.

Tänk dig själv. Du har väl själv hur fel det kan bli om du misstolkar något? Ett mail du läser på dator mitt i en stressig situation kanske du har totalt misstolkat? Eller ett SMS du tagit illa vid dig av någon gång som du efteråt inte egentligen fattade varför du blev så upprörd över?

Det jag menar är. Något jag har märkt är att det finns väldigt mycket bloggar därute som skrivs av personer som mår väldigt dåligt. Jag tror att dessa texter kan vara livsfarliga. Om andra personer som också mår dåligt hittar de och grottar ner sig i sin ångest och känner att den kan vara berättigad.

Men nu menar jag inte att återigen måla fan på väggen...jag har ju en tendens att skriva och göra en höna av en fjäder. Men vore det inte bättre om folk istället skrev om något som gjorde de glada istället? Även att folk försökte anstränga sig att främst berätta eller tala om saker som gjorde de glada? Det kanske låter som något som en blåst bimbo skulle säga...men då får det väl låta så då! För mig är det givet! Man mår inte bättre av att mata sig själv med negativitet! Ofta så har man ju ofta svårt att verkligen göra något åt just det som stör en, inte alltid som tur är. Att försona sig med tanken att vissa saker är ren skit och att vissa saker är helt underbara tror jag är viktigt. Det gör det lättare att fokusera på det som är bra.

Man har ju alltid ett val.

Man väljer ALLTID hur man ser på saker!

Nu i dagarna så har jag inte bara avslutat skolan. Jag har även publicerat den första delen av min egen webb-produktion som jag kallar Junior Eurovision Song Contest 2010 - With Toys (eller på ren svenska, lilla eurovisionschlagerfestivalen med leksaksfigurer). Under de senaste två åren så har jag bland annat byggt en exakt miniatyr av scenen från Junior Eurovision Song Contest 2010, utifrån orginalscenens ritningar samt hjälp från scenografen själv Ulf Mårtensson. Ulf har faktiskt en anknytning hit till Västerbotten faktiskt, han utbildade sig faktiskt till scenograf på scenografiskolan i Skellefteå. Rolig fakta!

Hur som haver så designade denna man som nu bor nere i...Skåne...scenen till den lilla europeiska schlagerfestivalen både 2010 och nu senast 2011. Förutom att jag har byggt en scen till mina Playmobil och Lego-figurer (som jag har kvar sedan barnsben) så har jag också fått tillstånd från de ytterst ansvariga för tävlingen att få använda mig av alla logotyper, låtar och annat upphovsrättskyddat material. Detta har gjort att jag har kunnat planera, filma och klippa ihop en film.

En film som är hela Junior Eurovision Song Contest från 2010 fast med leksaker i huvudrollen. I dagarna här så har jag publicerat den första delen av denna produktion på Youtube och tagit emot en hel del hyllningar. Jippie.

Nu är jag på skrivhumör igen! Sedan sist jag skrev så har en hel del hänt...jag börjar att skriva och berätta om mina betyg. Jag är nämligen klar med gymnasiet...tack och lov! I gymnasiet läser man kurser, en massa kurser i totalt tre år och efter de tre åren måste dessa kurser man ha läst motsvara ett visst antal timmar för att man ska kunna avsluta sin utbildning och ta studenten. I mitt fall så läste jag en extrakurs till och med. Men jag vill faktiskt ta tillfället i akt och skriva att jag tycker att jag har gjort ett otroligt bra jobb. Nu tillhör jag den mängd som trots att de har blivit mobbade ändå går ut med förbannat bra betyg! 9 stycken MVG:n fick jag, 13 stycken VG:n, 5 stycken G:n...dock lyckades jag dra på mig ett IG också men det var i kursen som jag läste utöver. Kort å' gott...nu är jag klar med skolan.

Har suttit till och från under dagen inloggad på Facebook...vad less jag blir! Folk skriver ju bara om sitt såkallade kärleksliv. Antingen så har någon som givetvis nämns som ..... (alltså hemlig) fått deras hjärta att brista eller så har någon och dennes pojkvän haft en underbart romantisk kväll. Har folk inget bättre att skriva om?

Men jag undrar egentligen hur folk tänker, tänker de ens vilken bild av sig som de ger ut? Jag måste vara ärlig och säga att jag kanske inte alltid gör det, men jag har trots allt gränser. Jag skulle aldrig sitta och skriva om mitt privatliv varken här eller på Facebook, och de gånger som jag gjort det så finns det en tanke bakom. Men jag förstår inte varför någon skulle bli annat än irriterad om jag skrev på min Facebook till exempel "vilken underbart romantisk kväll jag har haft ikväll" eller "du svek mig". Det skulle ju bara få mig att framstå som konstig. Men visst...känner man sig ensam eller som att ingen lyssnar på en så kan man ju ta till medel som dessa för att få någon form av uppmärksamhet. Men jag tycker man verkligen borde sova på saken innan man skriver något, och när det är privat och man är väldigt glad eller väldigt upprörd så är det lätt att slänga iväg ett inlägg.

Men kanske så är det jag som fortfarande är kvar på stenåldern litegranna. Jag kanske inte fattar att för de flesta så är det ingen stor sak att skriva inlägg om allt mellan himmel och jord. Kanske är det bara jag som stör mig på när folk skriver en massa strunt ute på nätet?

Men jag tycker dock att man bör tänka en, två och tre gånger innan man publicerar en privat text på nätet. Det tycker jag faktiskt trots att jag knappt tappat alla mjölktänder!

Folk säger OFTA till mig att jag är naiv. Jag säger ALLTID att det är bättre att ärligt försöka lite på folk...men egentligen så har detta ingenting med detta inlägg att göra egentligen. Vad jag tänker skriva om är nämligen ondska. En man i Norge som dödar nästan 80 människor sommaren 2011 kallas ond. En man med storhetsvansinne i Tyskland på 30-40-talet kallas ond. Fast egentligen är det enklare att säga att avskyvärda handlingar som de flesta av oss inte kan relatera till ofta kallas för onda...kanske är det enklare att lägga saker som vi inte förstår på en hög. Ondska är ju en ursäkt, en ursäkt för människor att begå vissa handlingar, men genom att kalla en handling eller en människa ond så distansierar vi också oss själva ifrån det. Men kom igen...vi alla är precis lika kapabla till att mörda, begå våldsbrott eller bara agera oerhört oförskämt gentemot andra. Tack och lov så har de flesta av oss lärt oss vad man gör och inte gör, men de som aldrig har lärt sig, lärt sig att förstå att våld inte är fel, att döda någon är fel...ska vi då skylla detta på att dessa människor och att dessa människors handlingar är onda? Är det inte lite väl enkelt. Det är ju ändå 2012...JAG tycker att vi har kommit längre, mycket längre. Jag tror inte på ondska. Jag vet att människor väldigt ofta skapar sig sina egna regler, sin egen trygghet för att få känslan av kontroll, för att överleva och ofta skadar andra på grund av detta. Men som sagt...jag menar att ondska inte finns. Men något som heller inte finns speciellt mycket av är viljan att just vilja förstå...förstå våra medmänniskor.

Här är ännu en samling bilder som jag tagit under mina raster borta på TV-huset här i stan.

Såhär såg studion till Sverkers Stora Strid ut.

Här lite bilder som jag tagit på Fråga Doktorns studio i TV-huset här utanför Umeå.

Har ju spenderat en hel del i TV-huset borta på Ersboda här i Umeå, har också tagit en hel del bilder under mina lediga stunder därborta.

Här lite bilder ifrån Go'Kväll-studion.

Det kanske inte är speciellt vettigt av mig att sitta uppe såhär sent en vardagskväll. Men jag har skolarbete som måste göras trots att jag är helt slut efter jobbet. Fast när jag väl blir klar lär jag bli oerhört stolt över mig själv och sedan somna som en stock!

För några dagar sedan så hade jag lite mer än 600 såkallade vänner på Facebook, nu har jag bara drygt 200 och de är folk som jag verkligen har som vänner eller som jag känner.

Så ska det vara!

Lite ryska gummor, korta kjolar från Rumänien och programledare som bryter på engelska och jag är gladare än jag varit på länge!

Nu får det vara nog, och jag menar det verkligen. Nu ska jag sluta känna mig otillräcklig. Det är lätt att säga att jag vet att jag duger precis som jag är, fast känns det verkligen så? Jag har faktiskt inte kännt att jag duger alls speciellt mycket. Att jag alltid måste prestera, oavsett om det är under en praktikperiod på en arbetsplats eller bara som kompis. Då har det gått för långt. Jag precis som alla andra ställer själv krav på mig själv, ofta krav jag tror andra förväntar sig av mig. Att folk med utländska namn ofta ändrar namn på grund av att de vet att det ger dem större chans att bli kallad till en arbetsintervju är ett exempel på detta. Givetvis så är det piss att folk ska uteslutas bara på grund av sina namn och sin härkomst. Men min poäng är, att oavsett om man var underkänd i matte i högstadiet, bara allmänt klantig eller bara udda så duger man precis som man är. Jag menar att man alltså kan njuta enbart av att vara, vara sig själv. Man kan njuta utan att hela tiden ha behövt prestera något. Jag själv intalar mig varje dag att jag duger precis som jag är och att jag inte behöver visa alla hela tiden hur duktig, snäll, omtänksam jag är. Det är också något jag har svårt att acceptera fullt ut. Men nu räcker det, jag är trött på att hela tiden hitta mig själv i situationer där jag upptäcker att jag känner att jag måste prestera för att hävda mig. Jag tror jag och många med mig skulle bli en mycket bättre människa, och med bättre menar jag enbart trevligare, lungare och framförallt lättare att umgås med om detta eviga prestationskrav bara försvann. Krav är ju bara onödigt. Jag avslutar detta inlägg med att skriva att JAG räcker till. JAG räcker till trots att jag är utlandsfödd, trots att jag snart kommer höra till statistiken av arbetslösa, trots att jag har ett hemskt humör. Men JAG räcker framförallt till bara för att jag är just JAG, för det är det ingen annan som är. Precis som bara DU är DU och räcker precis som DU är. Glöm inte det. Jag ska försöka att komma ihåg det...i allafall en halvtimme, sedan har jag säkert börja ställa en massa krav på mig själv igen.

Ord och ords betydelse är något som intresserar mig. Även hur ord i vissa samanhang ter sig. Ordet som jag idag funderar kring är ordet utnyttja, varför använder vi det så ofta? "Utnyttja situationen" är något som vi alla kan bli uppmanade att göra, sist jag blev det så var det av en lärare som tyckte att jag skulle utnyttja mitt nästa provtillfälle för att visa på min kunskap i ett specifikt ämnesområde. För mig har ordet utnyttja en ytterst negativ laddning. Dagligen så kan vi alla läsa i tidningar eller i olika medier om olika människor som har blivit utnyttjade...det kan vara sexuellt, emotionellt, ekonomiskt eller på en massa andra plan.

Men tänk efter...passar inte ordet nyttja bättre i många samanhang? Att nyttja en situation tycker jag har en väldigt mycket bättre laddning än om man uttrycker att man ska utnyttja en situation. Utnyttja tycker jag är ett ytterst egoistiskt begrepp som bottnar i att man i sin handling bara är ute efter personlig vinning.

Så utnyttja inte ordet "utnyttja" för mycket. Nyttja istället ordet "nyttja" mer så får allting en lite mer possitiv laddning. Det menar i allafall jag!

Är jag ful? Det var vad många av mina klasskamrater sa till mig. Är jag feg? Det fanns det också klasskamrater till mig som sa. Förtjänar jag att dö? Det fanns det också folk i min klass som sa. Förtjänar jag att bli hotad och trakasserad varje dag på min skola? Det sa min förra rektor till mig.

Min inledning beskriver kort hur mina tre gymnasieår har sett ut. Men ärligt så vet jag att jag är varken ful, feg och framförallt att jag inte förtjänar att dö eller att bli hotad och trakasserad varje dag. Men i nästan tre år så var detta min vardag. Tillslut efter år av möten men framförallt obehagliga incidenter så orkade jag inte mer, jag valde att avsluta min skolgång genom att jobba hemma. (Göra mina skoluppgifter hemma). Nu så är det bara drygt en månad kvar tills jag tar studenten.

Jag skriver inte detta inlägg för att beklaga mig. Anledningen till att jag skriver det är att jag dels vill släppa den rädsla jag i flera månader gått omkring och burit på. Men också för att jag vill visa att man kan gå igenom saker som dessa utan att egentligen bli speciellt bitter...kanske är jag för ung för att bli bitter? Kanske inte? Men tack och lov är jag inte det och det menar jag ärligt!

Men på ren svenska var det oerhört svårt för mig att många gånger bli hotad och trakasserad i ett klassrum fullt av folk...utan att någon varken sa eller gjorde något. Den feghet som lärare och klasskamrater visat mig trodde jag aldrig jag skulle förlåta. Men tiden läker alla sår...trots att jag fortfarnde tycker det är fruktansvärt obehagligt när någon höjer rösten till mig...trots att jag har väldigt, väldigt svårt att ärligt lita på någon alls...trots att jag hela tiden känner att jag behöver ta mig själv i försvar...så är jag inte speciellt arg eller ledsen åt det som har hänt. Ibland kan jag bli det i vissa stunder. Men det är bara mänskligt. Trots att man skulle kunna benämna mig som ett mobboffer...så har jag själv valt att inte bli det. Jag har valt att göra mitt bästa utifrån situationen.

Men en sak som gör mig heligt förbannad är det faktum att detta pågår varje dag, i varje skola, i varje klass. Någon form av mobbning. Det är förjävligt och här lägger jag den totala skulden på alla lärare där ute, det är deras jobb att se till att skolan är säker för ALLA elever.

Läste precis att SVT (Sveriges Television) har upptäckt att på bara två år så har statistiken över unga kvinnor som vill plastikoperera sig ökat med cirka 40 procent. Statistik i all ära (som jag personligen avskyr) men trots allt så säger detta ändå något. Det är ju svårt att undvika det skönhetsideal som finns idag.

Utan att läsa varken statistik eller något annat så behöver man inte gå långt för att förstå att kvinnor ska ha perfekt hår, hålla sig smala och jämt och ständigt vara redo att bli uppraggad av första bästa kille. Allt detta fattar man ju efter att bara kollat fem minuter på TV reklam eller bara går igenom stan och ser alla reklamskyltar. Vad jag som ung man vill erkänna är att dessa ideal som gör att kvinnor är villiga att pumpa sina läppar med botox, operera in silikon i brösten eller sminka sig så hårt att de ser ut som barbiedockor, är att detta problem existerar på grund av oss män.

Det är vi som har de flesta chefsposterna på reklambyråer, högt ansedda företag med mera och givetvis gör det att väldigt mycket (allt från reklam till lagar och regler i samhället) är baserat utifrån vad vi män tycker. Kom igen, det finns till och med böcker som beskriver graviditet som är skrivna av just män. Pinsamt. Vilken debatt det skulle bli om en kvinna skrev en bok om till exempel manlig erektion. Vissa saker är skrattretande om man tänker på det. Men frågar ni mig så tycker jag att både män och kvinnor duger gott som de är utan plastikoperationer i syfte att vila bli "så snygga som möjligt"!

Vi har ju alla saker på eller med vår kropp som vi tycker mer eller mindre om, själv så skäms jag ibland för mina ben som är otroligt håriga. Folk har en tendens att antingen skratta eller bli arg på mig och säga att jag ska raka de. Men icke så nicke!

Jag tänker vara stolt över mina håriga ben, precis som alla kvinnor där ute borde vara stolta över sina läppar och bröst, trots att de kanske kunde varit större enligt de själva och vårat älskade skönhets och kvinnoideal i Västerbotten, Sverige, Världen.