Döden och människan

God eftermiddag, Västerbotten.

Sitter nu här med en kopp kaffe och funderar. Avslutade precis ett avsnitt med Det Okända, vilket har en tendens att lämna mig upprörd och frågvis. Personligen så tycker jag att det är underligt hur lätt människor låter sig falla in i en övertygelse att andar existerar. Att man köper det utan att kritiskt reflektera kring det. Handlar det om att människor behöver något att tro på utöver livet? Bygger en andetro på att människor behöver kunna omfamna en gränsöverskridande existens? Att slippa behöva tampas med tanken på döden och ett faktiskt avslut?

Det är en energislukande tanke som man oavsett övertygelse inte kan låta bli att fundera över. Det är rätt svårt att hantera tanken på att -sluta existera- och det är nog mycket av den svårigheten som föder fram funderingar kring möjligheten till fortsatt liv. Ibland undrar jag om man verkligen förstår konceptet fullt ut. Det är så abstrakt och omöjligt att uppleva. Utom när det väl händer, och då är det slutgiltigt. Det är väl i sådana stunder man funderar lite extra på det också. När det sker katastrofer runt om i världen. Som en liten påminnelse om livets skörhet och oförutsägbarhet. Människor spolas bort. Krossas under träd och bråten. Levande i ett ögonblick. Borta i ett annat. En blixtrande sekund och allt du någonsin gjort är över. Allt du lärt dig och sparat i minnet – Borta. Finito.

Jag tror att rädsla kan vara en stor bidragande faktor också till att man väljer att se livet som en konstant utveckling i olika former. För även om vi känner oss trygga i oss själva så har vi fortfarande ingen egentlig kontroll över livet. Kontraster mellan människor är så otroligt stora. Vi skapar vacker poesi och häpnadsväckande teknologi, för att i nästa sekund inte kunna kontrollera en känsla som svartsjuka och krossar någons huvud med ett verktyg. Vi kämpar och erövrar allt. Oss själva. Står på toppen av all makt för att sedan tyna bort i exempelvis Cancer, som äter upp oss utan något samvete eller tanke på livet eller framtiden. Man reduceras ned till ingenting oavsett vem man är eller hur mäktig man är och man har ingen som helst kontroll över situationen. Oavsett hur odödlig man har känt sig.

Och i sådana stunder tror jag det är naturligt att man greppar efter hoppet om fortsatt liv. När man känner hur kroppen successivt avsäger sig kraften att överleva. När man både ser och känner att man tynar bort, och är fullt medveten om att nuet endast är en punkt på en förkortad tidslinje. När allting man någonsin upplevt, lärt sig och som man har lagt ett personligt värde i bara försvinner. Upphör existera. Det är där man behöver livet tror jag. Hoppet om att kunna famna harmonisk existens bortom jordliga andetag. Det förstår jag verkligen. Även om jag inte köper konceptet "ande" eller "andra sidan". Jag förstår behovet.

Vad jag däremot har svårt för är den vardagliga "det okända"-övertygelsen där folk gärna slänger sig med floskler som "Jag tror på någonting" och "Det måste ju finnas NÅGONTING" osv. Folk som vaknar mitt i natten av att en kråka sitter på fönsterblecket, och väljer att tolka kråkan som en manifestation av en gammal släkting. Folk som tolkar drömupplevelser och sömnparalyser som övernaturliga fenomen. Där lägger sig min upprördhet och frågvishet ganska taggig. Jag säger inte att livet inte är magiskt, snarare tvärt om. Fan, vi är resultatet av en enormt lång tids utveckling och vi är utvecklingsfasen där kosmos har kommit till punkten att det kan uppleva och ifrågasätta sig själv. Genom våra mänskliga förmågor.

Så vad säger ni? Tror ni på andar och andra sidan?
Vad är det i så fall som har övertygad er om denna existens?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>