I nöjdhetens centrum
Skrev en krönika i tidningen Västerbottningen för någon vecka sedan. Den handlade om att unna sig att vara nöjd. Här nedan kan du läsa min krönika i sin helhet.
"När jag funderade över vad innehållet i denna krönika skulle handla om landade jag i att ansatsen skulle utgå från min klippning. Nu handlar det inte om mina fagra grå strån på huvudet utan om den mer tvåhandfattade motoriserade varianten kopplad till våra buskar i trädgården.
De såg helt ovårdade och vildvuxna ut efter vinterns omgång och förra sommarens frånvaro av klippning. I söndags i det fina vädret var det dags att skrida till verket. Efter en timmes aktivitet med häcktrimmern såg det betydligt bättre ut. Tror till och med grannarna blev nöjda. De slipper nu alltför många spretiga grenar som hänger ned över deras asfaltsyta. Efter bortforslandet av alla grenar och kvistar satt jag mig ned och beskådade verket.
Insåg snabbt att när man står där med sin trimmer och fixar lite här och lite där och ser att det sakta men säkert resulterar i vackrare buskar känner man sig betydligt nöjdare. Nöjd över att man tog sig tid för att genomföra arbetet. Nöjd med att buskarna blev stiligare. Nöjd med att ytterligare ett vårprojekt kunde strykas från ”att-göra-listan”. Men också nöjd över att hela trädgården kändes gemytligare och trivsammare i och med att buskarna fixades till.
Efter att denna lilla endorfinkick lagt sig föll dock blicken på nästa projekt. Helt plötsligt framstod den flagnande lekstugan som det yttersta hotet mot den gemytliga och trivsamma trädgården. Dags att åter mobilisera sina krafter.
I Riksdagen fattas årligen en mängd beslut. Många handlar om att just justera, trimma och anpassa gällande lagstiftning till rådande verklighet. Efter månader eller i många fall år av påtalande om problemet, problemformulerande, utredande, debatterande, balanserande med annan lagstiftning voteras det i Riksdagens kammare och lagen verkställs.
I just det ögonblicket tystnar plötsligt alla de som velat se en förändring i just denna fråga. I nästan samma ögonblick dyker så nästa problem upp. Samma visa upprepar sig igen med problembeskrivningar, utredande och så vidare. Ett nytt problem är lokaliserat och måste åtgärdas. Lägg därtill att dessa processer pågår i ett parallellt flertal ständigt återkommande.
Dessa ständiga förbättringar som pågår är viktiga och måste genomföras annars väntar vildvuxenhet och flagnande ytbeläggningar. Baksidan med ständiga förbättringar är att ingen verkar se de förbättringar som hela tiden genomförs. Ingen verkar bli nöjd över det som faktiskt gjorts för blicken och fokus är redan inriktat på nästa förbättringsområde.
Frågan jag ställer är om vi, oavsett arbete eller projekt, ger oss tid att känna oss nöjda en stund? I Riksdagen tycker i varje fall jag att den tiden inte ges. I politikens värld ges inte det utrymmet överhuvudtaget. Om utrymmet inte ges av sig självt vem ska då skapa det?
Svaret är att ingen annan än jag själv kan ta ansvaret att fånga stunden och bara vara där ett ögonblick i nöjdhetens centrum. Det är bra för själen att njuta oavsett om jag varit med och baxat ett bra lagförslag genom Riksdagen eller om jag trimmat klart buskarna i trädgården hemmavid.
Mitt råd till dig är att inte rusa vidare till nästa problem eller projekt på ”att-göra-listan” utan att du tagit dig tid att njuta av det du åstadkommit eller varit delaktig i. Det mår du bra av och det mår även din omgivning bra av."
Senaste kommentarerna