Att nationalekonomi kan vara svårt att förstå är jag fullt medveten om. Att det inte går att jämföra med hushållskassans plus och minus logik, kanske är en stor del i problemet.

För många handlar det nog om svårigheten att se helheten. Man stirrar sig blind på en företeelse och söker sen lösningen i närheten. Många gånger är det inte så enkelt tyvärr.

Mitt förra inlägg om välfärden visar på det utifrån de kommentarer som skrivits. Att man drar andra slutsatser än vad jag gör är helt ok. Det har jag inga problem med men att man dumförklarar någon som för ett resonemang om hur saker hänger ihop nationalekonomiskt får mig att fundera lite.

Det verkar vara viktigare att ens egna teser får bekräftelse än att man söker förstå hur saker faktiskt hänger ihop. Borttagandet av ex förmögenhetsskatten har ju inneburit att kapital som försvann ur landet tidigare nu återvänder för att investeras och beskattas i Sverige. Man kan ju tycka att förmögenhetsskatten borde återinföras men man måste också inse priset av en sådan åtgärd. Om man tror att en skattehöjning bara är positiv och bara kan räknas på plussidan för det offentliga är man illa ute.

För höga skatteuttag hämmar tillväxt och därmed ökar inte skatteintäkterna som de annars skulle gjort. Här gäller det att hitta rätt balans. Vi innehar silverplats i världen vad avser skattetryck, Danmark tar guld. Tack vare något lägre skatter har dynamiken i vårt land ökat och fler bidrar till att öka skatteintäkterna. Mer utrymme för hushållen och företagen att använda sina resurser har gett mer pengar till kommunerna och landstingen. Hittills med 11 %.

Att som en del idiotförklara dessa fakta framstår ju nästan ointelligent. Kom också ihåg att detta sker i en värld då efterfrågan på vårt lands exportprodukter är låga. Om då kraftiga skattehöjningar är svaret från en del, på ytterligare värnande av vår välfärd, måste ju bevisbördan finnas hos dessa. Inte hos oss som bevisligen lyckats förmera resurserna till skola, vård och omsorg.

Många går på myten att välfärden förlorar enligt formeln att om en krona flyttas från A till B så blir resultatet plus 1 krona för B och minus 1 krona för A. Inget kan vara mer felaktigt.

Skolan, sjukvården och äldreomsorgen finansieras till absolut största del av de skatteintäkter som kommuner och landsting får in. Skatteintäkternas nivå är helt beroende av antalet arbetade timmar i vårt land. Ju fler sysselsatta desto bättre för nivån på skatteintäkterna.

Sen finns ett samband mellan skattens nivå och viljan att arbeta. Ju mindre man får behålla av lönen desto mindre incitament att arbeta och desto mindre har jag och du att konsumera för. Detta förhållande gäller även omvänt.

Nu fakta: Under Alliansregeringen har sysselsättning ökat i vårt land med över 200 000 personer. Skattekvoten eller skattetrycket om man så vill har sänkts med 4 %. Skatteintäkterna har sammantaget ökat med 11% i vårt land. Är det denna bild som förmedlas av de röd-gröna? Nej!

Genom att vi sänkt skatten har fler kommit i arbete, fler ändå vill arbeta (därav den ökade arbetslösheten). Välfärden (sett som skola, vård och omsorg) har därmed fått mer resurser att använda än någonsin tidigare. Att istället öka beskattningen på hushåll och företag skulle därför minska resurserna till vår välfärd.

Sverige har haft den bästa tillväxten i EU ackumelerat över tid. Tack vare skattesänkningar som stimulerat till ökad sysselsättning. Så skapas mer resurser till vår välfärd.

En använd krona på rätt ställe ökar i värde till gagn för alla. På fel ställa är värdet i bästa fall konstant men troligast fallande.

Idag finns denna artikel av mig publicerad i Dagens Samhälle. Läs och begrunda 🙂

Förbjud förluster i välfärden!

Sen en tid tillbaka har diskussionens vågor gått höga angående vinster i välfärden. Vänsterpartiet har gjort frågan till sin absolut viktigaste valfråga. Socialdemokraterna vill se långtgående begränsningar samt kommunalt veto mot friskolor. Grunden för debatten är dels de vårdskandaler som figurerat runt om i vårt land hos både offentliga och privata utförare och dels det ideologiska motståndet mot att det ska finnas andra utförare av skattefinansierade välfärdstjänster än det offentliga.

Det har satt strålkastarljuset på den känsliga frågan: Ska ett företag, förening eller kooperativ få gå med vinst när man vårdar våra äldre, ger utbildning till våra barn eller bedriver sjukvård? Känslan för de flesta säger naturligtvis nej. Men vad händer om vi vänder på frågan? Är det bättre att ett företag, en förening, ett kooperativ eller en kommun går med förlust när de vårdar våra äldre, ger utbildning till våra barn eller ställer diagnos på dina sjukdomar? Här svarar nog de flesta med självbevarelsedrift nej på frågan.

Generellt gäller, oavsett om det är ett företag eller en kommun som bedriver verksamheten, att den som har koll på ekonomin och de resurser som står till buds även har koll på kvaliteten. Den kommun eller det företag som har dålig koll på ekonomin har också sämre kvalitet. Trots att de som gör förlust eller drar över sin budget bevisligen använder mer resurser än de fått till sitt förfogande. De mätningar som Sveriges Kommuner och Landsting gör med jämna mellanrum angående resultat och resurser inom skolans värld pekar på samma generella slutsats. Stor resursanvändning och dålig ekonomisk kontroll är lika med sämre kvalitet på undervisningen. Effektivare resursanvändning och god ekonomisk kontroll är lika med bättre kvalitet på undervisningen vilket ökar elevernas kunskapsnivåer.

Kommuner eller landsting som dras med underskott får lägga allt fokus på personalneddragningar, stängningar av skolor eller andra kostnadsbesparande åtgärder. Politiker, personal, föräldrar och anhöriga lägger stor energi i kampen om var neddragningarna inte ska ske. Kvalitetsutveckling är i sådana situationer inte det som står i första rummet. Där man har överskott samt koll på ekonomin är förhållandet ofta det motsatta. Då blir det enklare att fokusera på hur man blir ännu bättre och effektivare i bemötandet av de man är till för. Glöm inte heller det faktum att kommunallagen har tydliga skrivningar om vikten av överskott.

Att vi gemensamt betalar skatt för att kunna bedriva äldreomsorg, skola och sjukvård är tämligen odiskutabelt. Att alla ska ha så lika förutsättningar som möjligt i vårt land är också en självklarhet. Men att alla ska vara hänvisade till exakt samma vård och skola är däremot direkt orättvist då det inte tar hänsyn till människors olikheter och individuella önskemål. Den som har behov av våra välfärdstjänster ska ha ett utrymme att välja vem som ska leverera dessa tjänster. Oavsett om det gäller ens barns skolgång, mitt och ditt val av läkarmottagning eller våra föräldrars val av hemtjänstleverantör.

Förbud mot vinster inom välfärdens områden är ett direkt hot mot både valfrihet och kvalitetsutveckling. Självklart ska det offentliga ställa kvalitetskrav på alla leverantörer av välfärdstjänster, även den egna bedrivna verksamheten, och följa upp dessa krav. Men om inte fler aktörer än kommunen får vara med och lyfta den generella kvalitetsnivån på vår gemensamma välfärd skjuter vi oss själva i foten. Konkurrens leder till kreativitet, ökad effektivitet och ökad kvalitet. Därför att varje äldre, varje elev och varje patient måste förtjänas varje dag för att dessa fortsatt ska stå fast vid eller välja en specifik leverantör. Om kvalitet och personlig bemötande inte håller måttet kommer ingen att välja dessa leverantörer.

Det vore bättre att ropen skallade om ett förbud mot förluster i välfärden. Ständigt återkommande förluster vittnar om problem med hela organisationen från ledning till bemötandet av eleven eller brukaren på ett äldreboende. Kvalitet frodas i de organisationer som visar svarta siffror istället för röda.

Kan efter dagens besked från regeringen konstatera att Socialdemokraterna medvetet blåst Västerbottningarna på en direktvald regionkommun. Här fanns ett unikt tillfälle att bilda en regionkommun med direktvalt fullmäktige och med ökat regionalt ansvar för länet. Tycker det är synd och vi håller fast vid flera olika politiska administrativa överbyggnader. I Västerbotten fortsätter vi nu med en landstingsnivå (direktvald) och Region Västerbotten (indirekt vald). Den som tror att samordning och demokratiskt ansvarsutkrävande underlättas med detta upplägg vill jag gärna syna i sömmarna.

Läs mer om regeringens beslut här på DN-debatt.

Äntligen är vi ytterligare en bit på väg att nå fram till en gemensam etisk värdegrund inom välfärdens område. Det är alltid svårt att mäta värdighet och dessutom kunna jämföra den med andra vårdgivare. I dagens DN kan vi läsa om den överenskommelse som är gjord mellan arbetsgivare och fackförbund. En etisk plattform som bygger på tydliga kvalitetsmått, insyn i ekonomin och trygga villkor för de anställda.

”Många är också osäkra på om skattepengarna verkligen används för att skapa högsta kvalitet. Eller används de ineffektivt, eller till något helt annat än det avsedda?” Det vill de som skriver artikeln, arbetsgivare och fackförbund, ge svar på genom bildandet av en etisk plattform.

För mig är det alltid kvaliteten som är det viktigaste inte vem som utför vården eller omsorgen. Alla utförare bidrar tillsammans till utvecklingen av vår välfärd. Att inte inse det är att ta många steg tillbaka på kvalitetsskalan. Därför ska fokuset ligga på kvalitetsutvecklingen. Det gynnar oss alla på kort och lång sikt.

Här nedan kan du läsa det tal jag höll när Riksdagsdebatten om budgeten skedde igår.

Det fanns en tid då de med behov av hemtjänst inte var myndighetsförklarade att själva få besluta om vilken som skulle komma hem och utföra hemtjänsten.

Det fanns en tid då fastighetsskatten trängde ut människor från sina boenden.

Det fanns en tid då förmögenhetsskatten drev investeringskapital från landet.

Det fanns en tid i vårt land då ingen tog tag i köerna till sjukvården vilket resulterade i att de allra flesta fick vänta alltför länge.

Det fanns en tid då du och jag inte kunde välja vilken vårdcentral vi ville gå till.

Det fanns en tid då magnecyl och Nezeril inte gick att köpa i en vanlig livsmedelsbutik eller på en bensinstation nära dig.

Det fanns en tid då antalet Apotek var färre och då deras öppettider var styrda och begränsade.

Det fanns en tid då politiker tyckte det var klokt och moraliskt bra att staten själv tillverkade och sålde sprit.

Det fanns en tid då garantipensionären hade en hel månadsinkomst mindre att leva på varje år.

Det fanns en tid då en sjuksköterska i vårt land fick betala 26 200 kronor mer per år i skatt.

Det fanns en tid då det inte lönade sig att gå från bidragsberoende till avlönat arbete.

Det fanns en tid då förtidspensioneringarna och utanförskap var det enda som erbjöds eftersom man inte fick någon hjälp och stöd att komma tillbaka.

Det fanns en tid då 250 000 fler i vårt land var förtidspensionerade och sjukskrivna.

Det fanns en tid då det ansågs okej att tjäna pengar på att städa ett kontor eller en arbetsplatstoalett men ren idioti och galenskap att tjäna pengar på att städa andras hem.

Det fanns en tid då det var mer ekonomiskt fördelaktigt att läkaren tog tid från sitt yrkesutövande för att använda den tiden till att renovera sitt hem än att anlita en utbildad snickare.

Det fanns en tid då man trodde att det högsta skattetrycket i världen var vägen till mer resurser i välfärden.

Det fanns en tid då resurserna till skolan, sjukvården, äldreomsorgen var lägre än idag.

Det fanns en tid då underhållspengarna till väg och järnvägar var hälften så stora som idag.

Herr talman

Det finns en del partier i vår riksdag som anser att allt är politik och allt kan lösas med hjälp av politiken. Ingen ska hindra dessa partier att få tycka och tro att det är vägen framåt. Jag tillhör dock inte ett sådant parti. Jag tillhör ett parti som ser samhället som betydligt större än staten. Ett samhälle där individen och familjens preferenser ska få styra betydligt mer. Kristdemokraterna arbetar målmedvetet vidare för att den enskilde, för att familjen, för att föreningar och andra gemenskaper ska ges ökat utrymme att själva bestämma och besluta över sina liv, sina familjeprioriteringar, sitt engagemang i föreningar och gemenskaper. Att var och en får behålla mer av sin lön är en väg att nå detta, att fler är med och utvecklar vår välfärd är en annan. Att vi fått till stånd avdragsrätt för gåvor är ytterligare ett exempel. Att den avdragsrätten nu vidgas att omfatta fler syften kommer att tillföra än mer energi till hjälporganisationer och andra.

Valfriheten att välja vilken skola man vill gå i, att välja vårdcentral, att välja hemtjänstutförare, att välja äldreboende är exempel på maktförskjutning från politiker till den enskilde individen och familjen hemma vid köksborden. Att vi i arbetslivet har olika rollfördelningar är en självklarhet men att dessa roller många gånger ställs på ända i föreningslivet är mindre belyst. När läkaren står och sopar ihop skräpet efter barnens nyss genomförda fotbollscup pustar samtidigt tränaren för laget ut efter sista matchen. Tränaren som tillika är kvarterets pizzabagare.

I denna typ av gemenskap möts alla på samma villkor. Kitt skapas som bygger på den ökande förståelsen för varandras betydelse för en fungerande helhet. Målet om det alltigenom dynamiska och toleranta Sverige har mycket att hämta från civilsamhällets funktionssätt. Därför är det viktigt med en politik som just ökar utrymmet för civilsamhället, som ökar utrymmet för individen och familjen. En politik som ökar dynamiken i samhället skapar också mer resurser till det som vi absolut ska hantera via det offentliga.

Den som tror att Sverige kan möta framtiden med en politik som snävar åt och begränsar valfrihet och egna val, som minskar syresättningen för den enskilde och familjen, som kraftigt höjer skatter på företagande och hushåll, ja det är en politik som för Sverige ut på djupa vatten.

I dagens Riksdagsdebatt om budgeten tog jag upp Miljöpartiets tal med kluven tunga. Hög svansföring i miljöfrågorna men hur agerar de i praktiken?

När Miljöpartiet samarbetade med den Socialdemokratiska regeringen 2002-2006, var man delaktig i beslutet att Vattenfall skulle köpa flera kolkraftverk i Tyskland. I regeringskansliet satt Miljöpartiets representant och gick med på detta. Den representanten heter idag Per Bolund, tillika partiets ekonomiske talesperson.

Sverige släpper idag ut ca 50 miljoner ton koldioxid per år. Kolkraftverken i Tyskland som köptes under Miljöpartiet och Socialdemokraternas regeringstid släpper ut 70 miljoner ton koldioxid per år. Mer än hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp.

Sverige är det land med världens högsta koldioxidskatter, ett av världens mest koldioxideffektiva land och jämfört med övriga nordiska länder lägst utsläpp per capita.

Att det finns mer att göra på området råder inget tvivel om. Men att Miljöpartiet i andra länder via statligt ägda bolag, skapar större utsläpp än Sverige totalt är anmärkningsvärt.

Igår slutade Riksdagsåret. Idag startar ett nytt. Ja så ser arbetscykeln ut för Sveriges Riksdag. Varje år i september är enda gången kungen kommer till Riksdagen. Statschefen ska förklara Riksdagsåret för öppnat och Statsministern ska läsa upp sin regeringsförklaring.

Det är högtidligt värre och en förmån att få vara med som MP, member of the parlament. 11.00 är det upprop för samtliga Riksdagsledamöter. 12.30 håller Storkyrkan gudstjänst för de som önskar. 14.00 är det Riksdagens öppnande och dagen avslutas på Operan. Hans Majestäter är med hela dagen och kvällen.

För min del är denna dag en uppladdning inför budgetdebatten på onsdag. Start 13.00 i en TV nära dig.

I fredags anordnade Metallklubben en demonstration eller manifestation om man så vill på Rådhustorget i Umeå. Syftet med detta agerande var att protestera och markera mot Volvo Lastvagnars utredning om monteringen ska vara kvar eller inte i Umeå. Jag stod och lyssnade över en timme på anföranden etc.

Ordföranden, Jan-Olov Carlsson, tog till orda och förklarade att mötet på torget bara skulle innehålla representanter från oppositionen. Nu talar vi inte om oppositionen i Umeå, som i dagsläget består av alla andra partier utom S och V, utan oppositionen i Riksdagen. Enbart politiker från S och V fick utrymme att tala.

Resultatet lät inte vänta på sig. Attackerna på Alliansregeringen var huvudtemat. Fokuset på de 500 arbetstillfällen som monteringsdelen utgör tonades ned.

Om fokuset var att måna om de 500 arbetsplatserna skulle ju arrangörerna breddat engagemanget genom att bjuda in även Allianspolitiker att tala och därmed ökat trycket på Volvo Lastvagnars ledning. Vi önskar ju alla samma sak nämligen att jobben får vara kvar i Umeå.

Nej nu var inte detta huvudfokus från Metalls ledning. Det var att ge socialdemokrater och vänsterpartister en möjlighet att politisera en så viktig sak som 500 jobb på Volvo Lastvagnar i Umeå.

Om jag vore den som stod inför hotet att min arbetsplats kanske försvinner och inser att mitt fackförbund mer är intresserade av att politisera frågan än samla alla goda krafter för att tillse att hotet undanröjs, skulle jag känna mig grundlurad.

Dåligt och förkastligt upplägg av Metall om jobben var det viktiga. Hyfsat upplägg om politiseringen var det viktiga.

Igår hade vi i Finansutskottet två offentliga utfrågningar. Den ena handlade om den sk Makrotillsynen. Hur ser vi till att inte hamna i obalanser när det gäller de finansiella systemen. Hur finansiella obalanser snabbt kan slå hårt mot länders ekonomier och välfärdssystem har vi åtskilliga exempel på. Sverige har som land dock klarat sig förvånansvärt bra jämfört med andra länder i vår omvärld.

Ett problem som lyfts under lång tid är hushållens höga bolåneskulder. Dessa skulder kan på sikt innebära ett hot för Sverige som land om ex huspriserna snabbt skulle falla eller räntorna kraftigt stiga. Ett av problemen är att den amorteringskultur som funnits i Sverige bytts ut mot en annan kultur, ”kapitalkostnadskulturen” eller ”konsumera-allt-nu-linjen”. Hushållen betalar bara räntekostnaden på lånet och låter bli att amortera av på skulden.

Finansinspektionen har nu getts muskler att ta fram åtgärder för att få hushållen att amortera mer på sina huslån. Det är bra för det enskilda hushållet och det är bra för den svenska ekonomiska stabiliteten. Att amortera på ett huslån är kanske det bästa pensionssparande du kan göra. Att du även skapar ett ökat ekonomiskt utrymme för att hantera framtida eventuella problem som kan dyka upp gör ju inte saken sämre. ”Konsumera-allt-nu-linjen” är inte ett hållbart liv, det är en kortsiktig syn på livet som helhet.

Amorteringskulturen är ett måste. Både för vår egen skull men även för landet som helhet.