Trodde att Umeås vänsterkommunalråd, Tamara Spiric, nått botten i sin syn på privata näringsidkare. Men på dagens kommunfullmäktige lyckades hon nå en ny bottennivå. Hon ansåg att privata fastighetsägare består av två sorter. Den ena sorten hyr ut bostäder som innehåller kackerlackor och den andra sorten omvandlar omedelbart alla hyresrätter till bostadsrätter.

Alla seriösa fastighetsägare, som tillhör det absoluta flertalet, ges en armbåge i ansiktet av Vänsterpartiet i Umeå. Att ett av de två partier som styr Umeå beter sig så oseriöst är inte mindre än en skandal.

Jag har förut ansett att Tamara Spiric borde be om ursäkt för hennes uttalanden och inte fått gehör. Men är det någon gång hon borde lyssna på min uppmaning är det nu.

Tamara Spiric, be alla seriösa privata fastighetsägare om ursäkt för din beskrivning av dessa i kommunfullmäktiges talarstol.

MP föreslår på DN debatt idag att man vill se 10 000 fler lärare i skolan. En god tanke i sig. Det säger jag ingenting om. Visst vore det ibland bra med fler lärare i klassrummet. Sådana exempel finns runt om i vårt land redan idag med befintliga resurser. Dock visar alla studier att det som skiljer Sverige från andra länder i PISA mätningen inte handlar om antalet lärare. Fokus på vad som behöver fokuseras kring är lärarens förmåga att lära ut, barnens uthållighet att lära samt rektorns ledarskap. Självklart bör utrymmet för lärarna att agera öka. Därmed behöver viss del av icke-klassrumsarbetet tas bort.

Men att som MP förespråkar att höja marginalskatten och minska ersättningen för att just gå högre studier är fel väg att gå. Vi ska inte höja utbildningspremien och höja de svenska marginalskatterna än mer. De är bland världens högsta redan. Det blir bara kontraproduktivt. Den svenska skolan använder redan idag 25 % mer resurser än den finska. Om skolan i andra länder som är bättre än oss har större klasser, mindre resurser och lägre lärartäthet måste lösningne sökas i hur vi använder redan befintliga resurser.

Att göra mer av det som redan satt oss i problem är inte lösningen. Kompetensutveckla befintlig lärarkår, höj lönerna för ökad attraktivitet, höj nivån på lärarutbildningen, ge rektor större manöverutrymme och få med föräldrarna än mer för att motivera sina barn.

Det har gått ruggigt bra för våra svenska skidåkare. Både damer och herrar har hittills visat framfötterna på ett förträffligt sätt. Som vanligt när det går dåligt skyller vissa skidåkare (nämner inte vilka) på materialfel. Skidvallan har inte varit bra nog helt enkelt. Det kan ju också handla om en mental låsning hos de åkare som inte anser sig presterat nog bra.

Visst handlar en skidframgång om att ett flertal olika faktorer måste dra åt samma håll. Men är det bara skidvallan som bestämmer vem som vinner börjar man ju fundera. Om ”om” inte funnits skulle ju alla vara vinnare eller?

När det går dåligt är det bara att spotta i nävarna och förbättra alla delar som kan förbättras. Allt annat är ju att ge upp. Det är ju i och för sig också ett alternativ.

Alla har snart hört talas om PISA-resultaten. Att Sverige halkat efter i mätningen är ingen nyhet heller. Att mätningen för Svsriges del gjordes på den sista årskursen som gick enligt den gamla läroplanen vet färre dock. 2011/2012 är det år då eleverna började följa den nya läroplanen.

Men om man skrapar på PISA-ytan och jämför Sverige med de länder som kom tio-i-topp, vad ser man då? Vilka är lösningarna för att Sverige ska kunna befinna sig bland de tio-i-topp?

Alla de länder som ligger där uppe har några saker gemensamt: …har mindre lärartäthet än i Sverige, ….har större klasstorlekar än i Sverige, ….lägger mindre ekonomiska resurser på skolan än i Sverige.

Frågan för den kloke, vad ska vi då göra i Sverige för att lyfta skolresultaten? Är det mer av det som bevisligen inte är lösningen på problemet? Är det kanske så att en del av lösningen till stora delar just nu genomförs i skolan i och med att den största skolreformen som Sverige skådat sjösattes fr o m 2011?

Som alltid när vi närmar oss ett val kommer många vallöften av än det ena och än det andra slaget. Vissa löften mer trovärdiga än andra. Andra löften mer av önsketänkande och drömmar.

Oavsett är det två fundamenta som måste till innan några vallöften kan genomföras i praktiken.

1. Det måste finnas något att fördela innan detta något kan fördelas.

2. Politiken måste genomföras i samarbete med andra partier för att skapa majoritet.

Företagandet i vårt land, och ett konkurrenskraftigt sådant, är grunden för genererandet av skatteintäkter. Om inte vårt näringsliv växer och klarar konkurrensen med övriga världen kommer vi till slut bara att kunna fördela nedskärningar. Den politik som förespeglar allmosor till alla utan att även klara av att föra en politik med fokus på företagandets villkor kommer inte långt med sina valöften.

Det som partierna föreslår måste även gå att genomföra i praktiken i samarbete med andra partier. Inget parti kommer att få egen majoritet i vårt land efter valet. Det innebär att ett samarbete måste till där ett kompromissande är mer regel än undantag i ett sådant samarbete. Ett samarabete mellan partier med alltför olika syn på dels företagandets villkor och dels utformandet av välfärdspolitiken kommer bokstavligen att tillsammans gå i den berömda väggen.